Två romaner av Mercé Rodoreda

Mercè Rodoreda (1908-1983) kom från Katalonien och hon skrev på sitt hemlands språk. Under de svåra åren i Spanien - när inbördeskriget rasade- tvangs hon i landsflykt och det skulle dröja många år innan hon kunde återvända hem.

Fyra av Rodoredas romaner finns i svensk översättning och jag har läst de två som jag hittade på mitt bibliotek nämligen Diamanttorget och Krossad spegel. Diamanttorget gavs ut på svenska redan år 1989 men har nu getts ut igen av Norstedts förlag- boken räknas som en klassiker.

Diamanttorget har det redan bloggats en del om så jag ska fatta mig kort- det är en skenbart enkelt skriven berättelse som skildrar en kvinnas liv och kamp för tillvaron under en ond tid. Fattigdom och svält kommer att höra till vardagen och boken är en nyttig historielektion. Starkt, intensivt och mycket berörande- så vill jag sammanfatta handlingen. "Diamanttorget" bör man inte låta vara oläst.

Krossad spegel (svensk översättning år 1991) handlar om en dysfunktionell familj som har mörka hemligheter. Romanen sträcker sig över många år och man hinner följa tre generationers öden. Det är en tidvis mycket obehaglig skildring av personer som verkar gå med skygglappar och som envisas med att göra dåliga val genom hela livet . Olyckorna hopar sig och ond bråd död saknas inte på sidorna. Pengar värderas högre än kärlek och barnen i familjen (speciellt) far mycket illa.

Tjänstekvinnan Arnanda gör en tillbakablick i ett av slutkapitlen:

"Från första våningen gick hon nedför trappan till hallen med spegeln riktad bakåt: hon såg bitar av räcket, mönster och girlander på mattan i trappen, allt levande och suddigt, tills hon på sista trappsteget föll raklång intrasslad i de violetta vecken. Spegeln hade spruckit. Bitarna satt kvar i ramen, men några hade lossnat. Hon plockade ihop dem och satte tillbaka dem där hon tyckte att de passade in. Återspeglade de ojämna spegelskärvorna sakerna så som de var? Och plötsligt såg hon i varje spegelskärva år av sitt liv i detta hus. Hon låg fascinerad på golvet och förstod ingenting. Allt gick över, stannade upp, försvann. Hennes värld fick liv därinne med alla färger, med all sin kraft. Huset, parken, rummen , människorna; som unga, som äldre, som döda, vaxljusens lågor, barnen.---- En orgie i det förgångna, fjärran, fjärran.... så fjärran allt var...."

"Krossad spegel" är utgiven av T. Fischer & Co förlag och översättningen har gjorts av Miguel Ibanez.

I Kjell A. Johanssons förord till "Diamanttorget" (1989 års utgåva) citeras några rader av författarinnan- jag tycker att de är väl värda att återge.

"Om att skriva är som att bära en spegel genom hela livet, då tycker jag om att göra det och själv hålla mig bakom den. Bakom spegeln finns drömmarna och jag har ett intryck av att allt jag upplevt, det har jag drömt:---"

Själv konstaterar jag att jag blivit två stora läsupplevelser rikare.

Quim Monzo och kampen om ett språk

Isaac Bashevis Singer blev en gång tillfrågad varför han skrev på yiddish som man ansåg vara ett litet och döende språk. Hans svar blev: "Yiddish may be a dying language but it is the only language I know well. Yiddish is my mother language and a mother is never really dead."


Quim Monzo (f.1952) är en katalansk författare som skriver på katalanska, ett språk som kämpar för överlevnad.  Några av Monzos böcker finns i svensk översättning (utgivna på Alfabeta förlag) men de går bara att få antikvariskt (eller via biblioteken) idag. Monzo är annars en författare som blivit översatt till många språk - och för inte så länge sedan kom en ny novellsamling "A Thousand Morons" ut i England. Jag har aldrig läst något av Monzo och blir givetvis nyfiken. Hans noveller ska vara absurda och "mycket annorlunda".

Språken ska vi vara rädda om- vi ska värna dem så gott det går och Quim Monzo kommer att fortsätta skriva på katalanska. Det är jag helt säker på. Nu ser jag fram emot att få läsa "A Thousand Morons" för den har jag faktiskt beställt.

Så ytterligare några rader från den mexikanske antropologen Miguel León-Portilla:

When a language dies
The divine things
stars, sun and moon
the human things
thinking and feeling
are no longer reflected
in that mirror.

Låt ljusen få fortsätta att reflekteras, säger jag.

Stone in a Landslide av Maria Barbal

Det är sparsmakat och lågmält, det är vackert och det är vemodigt. Den här korta romanen (eller långa novellen) innehåller så mycket på sina lite över 100 sidor. Den katalanska författarinnan Maria Barbal har tecknat ett starkt och klart porträtt av en kvinna som växer upp under 1900-talet. Conxa är ett av många barn i en fattig familj och när hennes barnlösa moster (som är gift med en väbeställd, betydligt äldre man) erbjuder sig att ta den då 13-åriga flickan till sig tackar föräldrarna genast ja.

Den som letar efter nagelbitande spänning ska inte läsa den här boken för här flyter orden fram som en stilla flod- men vattnet har djup och det är ofta mörkt i färgen men det finns också ljus för mostern är en god kvinna och Conxa har inget dåligt liv i sin nya familj. Kärleken möter hon också, i form av Jaume, en man som vet var han har sina lojaliteter i 1930-talets Spanien. Det får han betala för- med det allra högsta priset. Conxa får också betala dyrt- hon och två av barnen sätts i fängelseläger och får utstå svåra umbäranden men hon är en mycket stark kvinna, hon överlever och så berättar hon sin historia.

Det är också en berättelse om kvinnor och deras lott- och jag citerar från Conxas funderingar:

" A boy will be a man. And a man has the strength to deal with the land, the animals, to build. But I didn't see it so clearly. When I thought about the families I knew well, I saw the woman as the foundation stone. If I thought about my home, it was my mother who did all the work or organized others to do it. Not to mention Tia. The woman had the children, raised them, harvested, took care of the pigsty, the chicken coop, the rabbits. She did the housework and so many other things: the vegetable garden the jams, the sausages.... What did the man do? Spent the day doing things outside.---- And I thought, what is a house without a woman." (sid.49)

De sista sidorna i boken är som poesi- Conxa är nu en gammal kvinna och hon har flyttat till den stora staden Barcelona.

"Barcelona is having the sky far away and the stars trembling. It is a damp sky and a very grey rain".

Jag tyckte mycket om den här lilla stora boken och det är verkligen fint att det finns förlag som ger sig på att översätta och ge ut den lite smalare litteraturen.  Peirene Press står bakom den här utgivningen.

En berättelse från Katalonien

För ett litet tag sedan skrev jag några rader om förlaget Peirene Press som ger ut korta romaner från Europas alla hörn i engelsk översättning.

I min hand just nu har jag den katalanska författarinnan Maria Barbals roman "Stone in a Landslide". Det är tidigt 1900-tal och vi befinner oss någonstans i Pyrenéerna- i Katalonien. Boken kom ut år 1985 och anses redan som en modern klassiker. Bara i Tyskland har den sålts i över 50 000 exemplar och jag ser verkligen fram emot läsningen.

Maria Barbal är född 1949 i Tremp- i Katalonien och hon växte upp i Barcelona.

Tremp (lånat foto)

Här kan man läsa en recension i Independent. Mina egna tankar om denna korta roman /eller långa novell/ kommer så småningom.

"Barbal’s work has been translated into Asturian, French, German, Portuguese, Spanish, and Dutch. Her literary achievements got her the Creu de Sant Jordi, i.e. Cross of Saint George, the highest medal awarded by the Catalan government." (Hämtat från Wikipedia).