Majken Johansson

Biblioteket gallrar ut böcker- och jag blev mycket glad att kunna "fynda" en samlingsvolym av en del av Majken Johanssons dikter. Fem kronor är rena vrakpriset för så fin lyrik. För cirka två år sedan läste jag en biografi om MJ "Bottenglädjen.

Dagen

Dagen är en snöfradga över stenar,
har gott korn:
fuktig om nosen och vädrar alla mänskors spår.

Jag är spår och byte
inom stenarnas ring,
jag är den vita stenen
i dagarnas ring.
Jag är snö och snödrottning,
jag är kejsarpingvin i arktiskt rike.

(Från diktsamlingen "Buskteater", 1952.

Böcker från Amerika

Arthur Lundkvist skriver (också i BLM 1947) om några amerikanska författare som han vill rekommendera till läsning av.

Först ut i raden är Eleanor Clark (1913-1996)- hon torde vara tämligen bortglömd idag. Hennes mest kända bok är nog "The Oysters of Locmariaquer" som handlar om ostron. Jo, smalt ämne kan det tyckas men boken tilldelades the National Award for Arts and Letters år 1965 och den går fortfarande att få tag på (nytryck från 2006). Ostron och Bretagne i blandning verkar vara mycket intressant och läsvärt.

"It combines the techniques of the essay and the novel to portray life in a little town on the northwest coast of France which nurtures and produces most of the world's oysters. As she describes, Clark writes of history, ecology, and philosophy with a profusion of detail enriched by allusions to modern and classical literature." Mer finns att läsa här. och här.

Nog skulle jag vilja läsa en eller två böcker av den här författarinnan.

HÄR en länk till hennes dödsruna i NY Times.

Den bok av Eleanor Clark som Artur Lundkvist var förtjust i hade titeln "The Bitter Box" (den är svårare att få tag på idag- och det är en roman.)

Ibland tar man sig för pannan....

I BLM- årgång 1947 (maj-juni -numret) läser jag en kommentar av Åke Runnquist (och hans kommentar är mycket vettig, tycker jag). Veckopressen är på tal och han berättar att ett sextiotal författare "gått till storms mot den låga litterära kvaliteten och verklighetsförfalskningen hos stoffet i den övervägande delen av veckotidningarna". Det var pappersransonering under en stor del av 40-talet och detta gav de nämnda författarna luft under vingarna för att underteckna ett upprop.

"Det vädjades till statsmakterna att ytterligare beskära papperstilldelningen för den litterärt och kulturellt värdelösa veckopressen för att i stället låta tilldelningen för böcker och ambitiösare tidskrifter förbli intakt. Eftersom de åsyftade veckotidningarna inte förmedlade några idéer eller bildade opinioner skulle, menade man, åtgärden inte äventyra tryckfriheten".

Mot detta tänkesätt protesterar Runnquist (med all rätt). Jag skulle bra gärna vilja veta vilka dessa 60 författare var- men det får man inte veta i artikeln. Runnquist "undanber sig litterära kommissarier" och frågar sig också hur "sovringen av materialet" skulle gå till och vem som skulle göra den.

Ja, detta var en liten rapport om vad som hände 1947.... Någon "censur" av veckopressen blev det aldrig vad jag vet. Tur var väl det. Man tycker att de där 60-talet författare skulle ha lärt sig något av det stora krig som alldeles nyligen avslutats.

Käthe Kollwitz

Käthe Kollwitz (1967-1945)

Foto: Robert Sennecke

Pregel (Wikipedia)

Hon föddes i Königsberg år 1867 som Käthe Schmidt och där växte hon upp invid floden Pregel med sina sju broar av sten och trä. Vid den tiden hade Königsberg 115 000 invånare- övervägande protestanter. Stadens mörka och nordliga läge påverkade den unga Käthe - de trånga gatorna, pråmarna vid floden, de små ölstugorna vid vattnet... allt detta inspirerade henne att börja teckna och återge intrycken. Den unga flickan drogs till det mörka, det som var Tysklands fattiga och fula sida.

Käthe for till Berlin för att studera konst och där träffade hon sin blivande man Karl Kollwitz som blev läkare. Paret bosatte sig på Wörther Strasse- de hade båda sina självständiga liv- han med sin läkarpraktik och hon med sin studio. Två söner föddes- Hans och Peter. Peter stupade i oktober 1914 och denna förlust kom aldrig Käthe Kollwitz över. "De sörjande föräldrarna" är hennes hyllning till den döde sonen.

De sörjande föräldrarna av Käthe Kollwitz

Käthe Kollwitz mest kända konstverk är nog de etsningar hon gjorde inspirerad av Hauptmanns bok "Vävarna" som handlar om ett försök till arbetaruppror i Schlesien år 1844. HÄR en länk till en mycket fin bloggsida om Käthe Kollwitz verk.

Om Käthe Kollwitz läser jag i "Forgotten Land" av Max Egremont.

Eva Neander

Igår strålade solen från en molnfri himmel och jag kunde ägna en stund åt att läsa och bara njuta årstiden i min gamla solstol från 60-talet. (Jodå, den håller hur bra som helst). I aprilnumret av BLM 1947 drogs jag in i en recension skriven av Åke Runnquist. "Kvinnominiatyrer" var rubriken.

Han hade läst Eva Neanders "Staden" och han inleder med att säga så här: " Eva Neander har nu utgivit två böcker, mycket tunna och spröda, men ändå personliga nog för att ge henne platsen som den kanske intressantaste bland de yngsta kvinnliga prosaisterna."

"Staden" handlar om kvinnor som har det svårt- kvinnor i "själslig nöd". "Kvinnor, tänkte Marie. Hur kan det finnas så nakna ting. De sticks upp på en nål - likt fjärilar. Sitter där bara och sprattlar 'patetisk', 'besviken', 'cynisk'. Ingenting är så ömtåligt."

Om Eva Neander visste jag inte mycket innan jag började leta på nätet- nu har jag lärt mig att hon dog alltför ung och för egen hand. Jag läser också att utanförskap är ett centralt tema i hennes böcker. Faktiskt finns en samlingsvolym med tre av Eva Neanders verk att få tag på via vanlig (nät)bokhandel idag. År 2007 gav nämligen Eolit förlag ut "Dimman, Staden, Nattljus". (Numera har utgivningen övertagits at Rosenlarv förlag).

Jo, jag har redan lagt boken på min önskelista.

En kvinna med skinn på näsan

(Fotot av Marion Dönhoff från Wikipedia)



Marion Dönhoff (1909-2002)- Journalist, aktiv i motståndsrörelsen mot Hitler,en av grundarna till tidningen "die Zeit", grevinna -hennes hem var Ostpreussen (fram till och med 1945).




Framför allt var hon författare- hon kunde inte tänka sig ett liv utan skrivande. Många böcker har kommit från hennes penna- och ofta handlar de om Ostpreussen. Marion Dönhoff föddes på slottet Friedrichstein år 1909 (beläget lite över 2 mil från dåvarande Königsberg). Slottet byggdes mellan 1709 och 1714 till Otto Magnus "Graf von Dönhoff" (han var general i den preussiska armén). Marion fick studera både i Tyskland och utomlands men hon återvände till hemmet 1938 och tog då aktiv del i motståndet mot Hitler. Hon fick fly hals över huvud i januari 1945 när de ryska trupperna intog den enda staden efter den andra i östra Tyskland- hennes flykt var mycket spektakulär- det tog henne sju veckor att nå Hamburg (till häst).


Det finns många böcker av/om Marion Dönhoff på tyska men tyvärr är väldigt lite av henne översatt- och jag kan inte hitta något alls på svenska. (Synd på en så intressant kvinna!)

"It was while at university in Frankfurt that she saw the brown-shirted young men celebrate the appointment by President von Hindenburg of Hitler as chancellor in January 1933. Marion Dönhoff realized, she wrote later, that this meant the eventual destruction of everything that she loved." s. 137 "Forgotten Land" av Max Egremont.

Hella Wuolijoki

Hella Wuolijoki (fotot från Wikipedia)

(Boken om systrarna är utgiven av Leopard förlag)" Ett stänk av rött fick 2006 års Finlandiapris för bästa fackbok.Erkki Tuomioja är en av Finlands mest framstående politiker, riksdagsman och författare. Han har varit handels-, industri- och utrikesminister, och från och med 2008 är han president i Nordiska Rådet. Hella Wuolijoki var hans mormor."

Åh, dessa gamla BLM- vilken guldgruva de är. I februarinumret för 1947 hittar jag flera väldigt fina bokrecensioner- en av dem är skriven av Elisabeth Tykesson och hon har fastnat för en bok av Hella Wuolijoki. Vem var nu hon, undrar jag givetvis, obildad som jag är. Hon var Estlands första kvinnliga filosofie magister och år 1947 var hon radiochef i Finland. Boken som recenseras är en tillbakablick på en barndom i Estland (det var där Hella föddes som Ella Marie Murrik år 1886) "En skolflicka i Dorpat" . Så här skriver Elisabeth Tykesson:

" Att läsa Hella Wuolijokis "En skolflicka i Dorpat" är som att vandra genom en ännu till hälften sovande törnrosavärld. Hennes barndoms Estland var ett förunderligt orört bondeland, där tiden hade stått stilla i hundratals år. "Himmelsblå var dess blommande linåker", och dess blomsterrikedom väller fram över sidorna som kaskader av förgätmigej och violer, av äppelblom och gyllengula ranunkler".

Boken har "fasthet och renlinjighet och den är till bristning fylld av kärv ljuvhet", skriver Elisabeth Tykesson.

På svenska finns följande böcker av Hella Wuolijoki:

Fånge var jag aldrig, 1945 (Enkä ollut vanki)
Motgift: komedi, 1946
En skolflicka i Dorpat: Åren 1901-1904: min monolog i tidens drama, 1946 (Koututyttönä Tartossa)
Sången om kriget, 2007 (Utgiven på Ellerströms förlag).

Agnes Miegel och Ostpreussen

" Ja, om hon bara inte hade skrivit den där dikten", säger Max Egremont i sin bok om Ostpreussen. Agnes Miegel blev nämligen mycket begeistrad av en viss Hitler och skrev en hyllningsdikt till honom . Så blev hon persona non grata under många år efter kriget(och kanske inte så konstigt). Så småningom gick det att köpa hennes böcker igen och idag finns en del av dem i nytryck.

Agnes Miegel föddes 1879 i Ostpreussens huvudstad Königsberg- efter skolgång arbetade hon i Weimar, Berlin och i England- men återvände till Königsberg för att vårda sina sjuka föräldrar- hennes egen hälsa var heller inte så god.

Hon skrev skisser, dikter, ballader och berättelser som handlade om eller hade anknytning till Ostpreussen. Hon belönades med otaliga litterära priser. Hennes mest kända dikt är "Die Frauen von Nidden" (HÄR, en länk till dikten i sin helhet.)

Agnes Miegel blev som sagt mycket imponerad av nationalsocialisterna och hon gick med i partiet 1940. Hon såg Hitler som en ny Hindenburg, en man som skulle försvara Ostpreussen till varje pris. Efter kriget (hon tvingades lämna sitt Ostpreussen)- sattes hon i "karantän" men började vinna litterära priser igen i slutet av 50-talet. Hennes anseende kommer dock troligen alltid vara fläckat av den där hyllningsdikten och av hennes "visit i det nazistiska partiet".

Agnes Miegel dog 1964 i Bad Salzuflen.

Det glömda landet som vaknar till liv

Badorten Cranz i dåvarande Ost-Preussen. Idag heter staden Zelenogradsk och hör till Kaliningrad (Ryssland). På fotot (1900) det gamla dambadhuset . (Foto: Wikipedia)

I dagens DN: start på en trevlig serie "Min barndoms somrar" - kända personer får minnas bilder från sin barndom. Först ut är Meta Velander och hon minns sitt 30-tal. Bland annat berättar hon om en resa till tyska Cranz (som alltså låg i det som en gång var Ost-Preussen)

I min nu utlästa (väldigt intressant läsning för övrigt) "Forgotten Land" av Max Egremont berättas om "The Curonian Spit" en lustigt formad strandremsa som skapar en sorts lagun. (Kurische Nehrung heter det på tyska). Ungefär mittpå remsan finns en plats som heter Nida- (en gång Nidden).

Thomas Manns hus i Nida (Nidden) (Wikipedia)

Thomas Mann förälskade sig i den lilla staden- eller snarare dess läge- mitt i "Preussiska Sahara"- och han bestämde sig för att bygga en sommarstuga här i början på 30-talet. Nidden blev ett kulturellt centrum under ett par år. Huset har elva rum och en veranda. Manns skrivarrum hade utsikt över lagunen. Tyvärr tog idyllen slut för familjen Mann- i och med Hitlers maktövertagande blev Mann tvungen att gå i exil. Det fina huset användes sedan av bland andra Hermann Göring (som jaktstuga). Som synes är huset restaurerat och nog skulle det vara intressant att göra ett besök här.

"Once there was this land—we loved this land—yet horror fell upon it just as dunes of sand. As elks in marsh and meadow vanished, so the trace of man and beast is lost. They froze in snow, they scorched in flames, how miserably they wasted in the hands of strangers. Deep under the Baltic waves they lie, their bones awash in bays and straits, they sleep on Jutland's sandy bosom, -- and we, the lone survivors, wander homelessly, like seaweed strewn about after the storms, like autumn leaves that drift and sob. Alone You, Our Father, You do know What this our desolation means."
Agnes Miegel

Vi njuter av vår midsommar

och läser om försvunna världar- Ost-Preussen och svensk stenålder....

och så kopplar vi av mellan regnskurarna....

Ha en riktigt trevlig midsommar önskar jag!!

Bokens trollmakt

"---Och därvid förbigår jag fullständigt den ständiga ökning i bokmängden som världen upplever. Även om inte en enda ny bok utkom i fortsättningen, hade varje äkta bokläsare allt framgent decenniers och seklers skatter att studera, kämpa med och glädjas åt."

---

"Varje tanke av en filosof, varje dikt av en skald kan om ett par år visa ett fullkomligt nytt ansikte, kan uppfattas på ett annat sätt, kan anslå nya strängar. "

,

Hermann Hesse: Bokens trollmakt, essä , BLM 1946, decembernumret.

Bibliotek under ombyggnad

Foto: Torsten Larsson

Skanörs bibliotek håller på att tillfälligt kopplas ned (men det återuppstår i ny och modernare form nästa (v)år-det försvinner inte som järnvägen på bilden gjorde en gång). Den 15 augusti stängs portarna vid Bäckatorget och så öppnas en tillfällig lokal på Skanörs skola den 1 september- två klassrum får man ta i anspråk så det blir nog inte så många böcker som får plats där... men det finns ju ytterligare tre bibliotek i kommunen- och möjlighet att fjärrlåna också.

Jag gläder mig åt att det kommer att finnas ett öppet magasin och barnavdelningen ser ut att bli mycket färgglad och trevlig- större yta blir det också. Annars är det svårt att sia om slutresultatet - den som lever får se. Jag är glad att man rustar upp! Biblioteket behövs i allra högsta grad!

Helvi Hämäläinen

Den här boken (det är väl en biografi) finns bara på finska utgiven på WSOY förlag- och tillgänglig via nätbokhandeln. Jag önskar att den fanns på svenska....

BLM:s decembernummer 1946 är fullspäckat av intressanta artiklar och bokrecensioner- Ragna Ljungdell översatte en del av Hämäläinen och hon skriver lite om författarinnan i en inledning till några dikter.

Hämäläinen beskrivs där som en av den finskspråkiga modernismens mest egenartade gestalter och hon behärskar dikt och prosa lika bra. Hämäläinen ansåg sig vara "en krumelurig utväxt på den ordentligt kantklippta finska parnassen" och så här lyder hennes dikt "Skaldens dröm i rosenbusken" (först på finska)

Jänö ruusu päässä vaeltaa kukkamaasa,
niinkuin runnoilja hupsu uni päässä,
kamarissaan, kukkamaassa,
jänö ruusu päässä vaeltaa.

(Nej, jag förstår inte ett enda ord men här kommer översättningen av Ragna Ljungdell) :

Harpalten vankar omkring i blomstertäppan med en ros bak örat, likt den fnoskiga diktaren med sin dröm i huvudet. Med sin ros bak örat kliver harpalten omkring i kammaren, i blomlandet.

Här två exempel på de vackra dikter Hämäläinen skrev (översatta av Ragna Ljungdell)

Månsken

Månens späda strålfingrar knackar på din ruta.
Den häller en kanna klara strålar
över hallonbuskens blad
och vattnar din gurkbänk.
Sädesärlans sömniga pipande
glimmar likt vatten i redet
och den gamla kvarnbäcken sorlar.

Vemodig kväll

Se, diktare kan man dock vara,
fastän man ej får rum vid hovet,
ej i orkestern,
blott utanför slottsmurarna,
där videt spelar och ärlan, vildkatten
och vattnet, den störste bland spelmän.

På biblioteken finns följande romaner av Hälminen tillgängliga:

Vattnet i rännstenen : roman / av Helvi Hämäläinen ; översättning av Ragna Ljungdell (1939)

Förpliktelse : roman / av Helmi Hämäläinen ; översättning av Ragna Ljungdell-Erlandsson (1944)

Byn brinner : roman / övers. av Ragna Ljungdell
Hämäläinen, Helvi, 1907-1998 (författare) (1940)

De förvisade kvinnorna

Min nyss inhandlade bok - Edda Zieglers "Verboten, verfemt, vertrieben" handlar om de kvinnliga författare som inte kunde /fick göra sina röster hörda i Hitlers och nationalsocialisternas Tyskland. I många fall tystades de för alltid - de glömdes bort.

En del av dem har återupprättats som Ricarda Huch, Nelly Sachs och Else Lasker-Schüler till exempel - men många har förpassats till den eviga tystnaden.

Vem har idag hört talas om Mascha Kaléko, Gina Kaus, Hilde Spiel? Listan kan göras deprimerande lång. Många av dessa författarinnor tvingades i landsflykt och färre än 50% av dem återvände till Tyskland efter kriget. Det är gripande och sorgliga öden- här Mascha Kalékos egenhändigt författade epitafium:

VERGEBENS
SIE STARB
AN DEN FOLGEN
DES LEBENS.

Fortsättning följer.

En dikt av Lars Englund

Aldrig

Vad är rymdens tomma evighet, stjärnornas
svindlande alltid- mot detta:
- aldrig!
Aldrig mera ditt ansikte, skymtande i dunklet
denna kväll av förbrunnet blå
krängd som en segelbåt i tigande storm-
Vilket ord är skönare och större än detta: aldrig mera.
I evigheters evighet- aldrig.

Om poeten Lars Englund vet jag inte mycket- men han levde mellan 1917 och 1950. Några av hans diktsamlingar finns på ett fåtal bibliotek. Just den här dikten publicerades i BLMs septembernummer 1946.

Nyförvärv med tysk anknytning

Den här kunde jag inte motstå. Max Egremont fick lovord för sin biografi om Siegfried Sassoon som kom ut för några år sedan- nu har han skrivit om den del av Tyskland som säkerligen fick uppleva krig och förödelse värst. Nya vindar har blåst över det som en gång kallades för Ost-Preussen- det tillhör nu till stor del det moderna Europa.

Max Egremont reser runt och besöker både gammalt och nytt. Jag ska läsa med stort intresse.

Vad mina gamla BLM har åstadkommit

Först och främst en liten lista på böcker som jag vill låna - bland dem finns:

Drabbad av renhet av Margit Abenius (en biografi om Karin Boye)

Den fruktbara hemlösheten- Arvid Brenner och den nästas ansikte av Ingemar Hermansson

Minnen och möten- ett liv i bokens tjänst av Georg Svensson

Dessutom: Jag har blivit intresserad av Arvid Brenners författarskap, jag har "upptäckt" Ellen Glasgow (och beställt en av hennes böcker )- och så har jag hittat samlingsvolymerna med Gösta Oswalds verk på AdLibris- (Atlantis förlag- svenska klassiker utgivna av Svenska Akademien).

Jag har bara hunnit gå igenom några nummer från 1946.... det kan nog bli riktigt långa listor till slut.

Georg Svensson

Inte visste jag något om denne man förrän jag började läsa mina gamla BLM- nu förstår jag att han var mycket betydande inom förlagsvärlden under lång tid. Bland annat var han redaktör för BLM från 1932 till 1948.

Georg Svensson skrev flera böcker :


Modern svensk bokkonst (1953)
Förläggaren, boken och marknaden (1964)
Evert Taube : några minnesbilder från skaldens barndom och ungdom (1977)
Tor Bonnier - bokförläggare (1977)
Harry Martinson - som jag såg honom (1980)
Minnen och möten: ett liv i bokens tjänst (1987)
(uppgifterna hämtade från Wikipedia)

Just hans självbiografiska "Minnen och möten" från 1987 tror jag innehåller mycket av intresse för en bokälskare. På kommunens bibliotek finns den inte men den går ju att fjärrlåna.

Panache- föddes 1946

I aprilnumret av BLM årgång 1946 finns en sida reklam för den nystartade Panache-serien hos Bonniers. " Panache är en ny serie utländsk litteratur, som vänder sig till den litterärt intresserade publiken.---- Det nya och avantgardistiska kommer att dominera, men det är också meningen att med serien införliva några äldre böcker, vilkas konstnärliga betydelse med åren kommit att framstå allt klarare."

Först ut var Vercors "Havets tystnad" och "Vandringen mot stjärnan" samt Denton Welchs "Ljuva ungdom" och George Orwells "Djurfarmen" (den kallas bland annat för en "festlig saga"- hmmm- så skulle nog inte jag vilja beskriva den).

Den kommande utgivningen : Den store Gatsby av Scott Fitzgerald, Muren av Sartre, Det lutande tornet av Katherine Anne Porter och Violen från Pratern av Christopher Isherwood.

Och ja- Panache-serien- den lever än.

Arvid Brenner- en mycket intressant bekantskap

Jag väntar på del ett av Krilon-trilogin men under tiden roar jag mig med att läsa de böcker av Arvid Brenner som finns i mina hyllor (arvegods och de är väl sprättade och som det ser ut noggrant lästa).

Så ledsen jag blir att Arvid Brenner numera är tämligen bortglömd. Jag har precis läst ut "Rum för ensam dam" och - ja- den var verkligen en positiv överraskning. Romanen kom ut 1941, mitt under brinnande krig och i boken finns gott om rädsla för vad som ska hända (handlingen tilldrar sig mellan 1938 och 1939).

Handlingen? Ja, det händer egentligen inte så mycket- det är inte den sortens bok- styrkan här ligger i det fina psykologiska porträttet som Brenner gör av Magda Nilsson- en ensamstående mor med mycket tungt bagage i sin ryggsäck. Även Magdas lille son Arne är skildrad med stor känslighet och ömhet- en skör och utsatt pojke. Magda är en mycket begåvad ung kvinna men hon har haft en besvärlig uppväxt och förlorat sitt självförtroende. Hon är kantig och svår i lynnet- under ytan sjuder hon av undertryckt kärleksbehov.

Hon måste hanka sig fram genom trista jobb och tvingas bo som inneboende i likaledes trista lägenheter. Hennes käraste heter Sture och är en "yngre man"- ambitiös- som har planer på att bli lärare. Stures mor avskyr Magda och gör allt i sin makt för att förhindra vidare utveckling av förhållandet. Sture är en "velepotta"- och inte vuxen nog att hantera situationen. Han slits mellan sin mor och Magda.

Enastående fin skildring av en ung utsatt kvinna och hennes lille son. Jag är fylld av beundran. Det blev sträckläsning och nu har jag redan börjat på nästa "Arvid Brenner-roman"- "Kompromiss" (det var den romanen han slog igenom med). "Kompromiss" tilldrar sig i Berlin under trettiotalets första år. Mycket läsvärd verkar den vara.

För några år sedan (1997) kom "Den fruktbara hemlösheten- Arvid Brenner och din nästas ansikte" ut på Carlssons förlag. (Författare:Ingemar Hermansson) Den finns nu på 13 bibliotek i landet. Jo, jag ska låna!

(Arvid Brenners morbror hette Natanael Beskow- (och Natanael B. var gift med den inte helt obekanta Elsa B.)

Kvinnligt motstånd

Edda Ziegler har skrivit om författarinnor som upphävde sina röster mot nazismen. (Ofta till ett mycket högt pris). Jag har skrivit lite om de brända böckernas författare (med tonvikt på kvinnorna) i några tidigare inlägg- då baserade jag mig på Volker Weidermanns bästsäljande "Das Buch der verbrannten Bücher"- mycket ambitiöst sammanfogad och han glömmer inte en enda av de uppbrända böckerna- men många av dem får lite väl korta beskrivningar och ibland raljerar Weidermann för mycket för mitt gillande.

Edda Zieglers bok är uppdelad på sju kapitel-här finns både nya och gamla bekanta. Jag ska läsa och skriva- allt i sinom tid.

En bortglömd författarinna: Ellen Glasgow

Fotot av Ellen Glasgow från Wikipedia.

I februarinumret av BLM (årgång 1946) hyllas två avlidna författare- Theodore Dreiser och Ellen Glasgow. Båda gick ur tiden 1945. Dreiser torde vara mycket mera känd än Ellen Glasgow men några nyare översättningar till svenska av hans verk har jag inte kunnat hitta. Idag är min uppkoppling osedvanligt slö så jag får tro på Georg Svensson och säga att det bara finns två böcker av Ellen Glasgow i svensk översättning. "I lugnt vatten" (A Sheltered Life) 1932 och "I detta vårt liv (In This Our Life) 1941.

Georg Svensson beklagar djupt att den svenska pressen har förbigått Ellen Glasgows bortgång- och han säger att Amerika nu har förlorat en av sina största författare. Hon var tydligen nobelpriskandidat. Ellen Glasgow kom från en aristokratisk sydstatsfamilj men hon protesterade mot den falska bilden av "magnoliadoftande herresäten med patriarkalistiskt slavvälde och kavaljermässiga hedersbegrepp".

Hon skriver realistiskt och hennes familjeromaner skildrar brytningen mellan de olika generationerna i södern- den gamla tiden är på väg bort och industrialismen är där för att stanna. En sann humanist kallar Georg Svensson henne för.

Flera av hennes romaner är lätta att få tag på via nätbokhandeln ( men man får läsa på engelska). En självbiografi hann Ellen Glasgow också med. (The Woman Within) som kom ut postumt 1954.

Nog kunde det vara intressant att läsa något av denna författarinna, tycker i alla fall jag.

Framgrävt ur hyllorna

Ojdå, säger jag- det var värst vad det fanns "okänt" (för mig alltså) i hyllorna. (Någon har smakat lite på "Egil", ser det ut som. Tur att den inte blivit helt uppäten). Alla dessa hinner jag nog inte läsa- kanske jag gör ett försök med en eller två.....

Kompromiss (1934) Roman, Tiden,

Ny vardag (1936) Roman
Rum för ensam dam (1941) Roman, Tiden (dramatiserad 1948 som, Det orimliga)

Egil - 1948

Säkert till sommaren - 1954

Wikipedias rader om Arvid Brenner och Sivar Arnér.

Vera Inber- minnen av Leningrads belägring

Vera Inber

(Fotot från Wikipedia)


En bokrecension av Margit Abenius i BLM nr 1 1946: Vera Inbers Månens död i översättning av Vladimir Semitjov. "Månens död" är en novellsamling och här beskrivs framför allt minnesbilder av Leningrads belägring- de 900 dagarna. Jag fäster mig framför allt vid Abenius slutkläm "Även länge efter det man glömt vad Vera Inber berättat kommer man att minnas hur hon berättade det."

"Månens död" finns bara att få antikvariskt och 10 av landets bibliotek hyser den också.

Karin Boye- av Inger Hagerup

(Fotot från Wikipedia)

Veninne, vi skal alle dö en dag.
Deg har jeg aldri kjent. Men du er her.
Jeg föler deg. Jeg ser deg i kupeen.
Her lyttet du til togets hammerslag
urolig, spent, en flamme under sneen.

Uppsalasletten lå med nakne traer.
Og kanskje nordlys. Stjerner så du falle.
Du var den aller ensomste av alle.

Veninne, vi skal alle dö en gang,
men noe lever alltid, drömmen, glöden.
Den röde, röde smerten i din sang
har gjort ditt hjerte sterkere enn döden.

Skönlitteraturen 1945

Jag har ett antal årgångar av BLM (Bonniers Litterära Magasin) och den första är från 1946. Jag tycker att det är väldigt spännande att läsa och se vad som varit populärt genom åren och vad som "ännu blir läst" (och kanske allra mest : vad har blivit glömt?)

Nyutgåva av Stig Dagermans debutbok från 1945 "Ormen" (2010 , Norstedts förlag)

I Georg Svenssons kommentar (januarinumret) hittar jag en hel del intressant. Han säger bland annat att år 1945 troligen inte kommer att gå till historien som ett märkesår i den svenska litteraturens historia. Under året gavs 166 svenska romaner och novellsamlingar ut- och flertalet av de kändaste författarna lyste där med sin frånvaro. Undantagen var Lars Ahlin som kom ut med "Min död är min" "en av årets märkligaste romaner (enligt Georg Svensson som inte odelat gillade den)- en annan författare som nämns i sammanhanget är Sivar Arnér (som Svensson tycker är torr).

Oscar Parlands böcker (två stycken) kan man hitta via nätbokhandeln Schildts förlag har gett ut. Vill man läsa mer får man låna eller hitta via antikvariat.

En av de få böcker av Bengt Anderberg som går att få tag på via "vanlig" (nät)bokhandel idag. Barnboken "Niklas och figuren" (Modernista förlag)

Det fanns en hel del debutanter (eller nästan-debutanter) också- Marianne Alopaeus, Oscar Parland, Bengt Anderberg, Werner Aspenström och Stig Dagerman.

Svenska folket ville ha (då som nu) "roliga, spännande och pikanta böcker"- och framför allt ville de tydligen ha Frans G Bengtssons "Röde Orm"- den gick på en månad ut i 75 000 exemplar. Alice Lyttkens skänkte också "vårdad underhållning" (allt enligt Georg Svensson) och likaså Fritz Thorén ("Kärlek") . Irja Browallius, Eva Berg och Arvid Brenner framhålls också.

Så här skriver Georg Svensson om översättningsromanerna " Bland översättningsromanerna dominerade försäljningsmässigt som vanligt läsecirkelsböckerna, helst de som var skrudade i historisk kostym och berättade om kärlek och äventyr i lämplig dosering. Ur kulturell synpunkt en överflödig import, men man vinner knappast något med att skälla på publiken för att den föredrar Slaughter, Marshall, Spring och Cronin framför Kafka, Moravia, Greene, Huxley och Caldwell. " Så tröstar han sig med att säga att antalet kräsna läsare uppenbart är i stigande och han nämner särskilt Lilian Smiths roman "Sällsam frukt"(en bok om rasmotsättningarnas USA under 20-talet (Sydstatsmiljö). Även Christine Westons "Indigo" får beröm.

Jag konstaterar att här finns en hel del att botanisera bland- och att tiden som vanligt inte kommer att räcka till för alla de böcker som jag vill läsa.

Jag är svårt frestad

Några år och ett dussintal nummer- det är inte mycket men ändå har den här tidskriften (nu förevigad genom en bok) lämnat djupa avtryck i historien. I denna tidskrift gjorde Gunnar Ekelöf sin debut och här fick man en första inblick i surrealismens gåtfulla värld .

30-talet var en ond tid- en tid som ställde mycket på sin spets och en tid då svärden slipades runt om i världen. Under sådana skeenden brukar skapandet gå på högvarv.

Mesterton och Riwkin- namn som jag har hört talas om men personerna bakom namnen? Vad vet jag om dem? (inte mycket).

30-talet som historisk period intresserar mig mycket- det var då mina föräldrar var unga och jag har hört mycket berättas om "hur det var". Ibland blev jag nästan trött på allt detta gamla. Nu är jag arg att jag inte frågade mera och att jag inte lyssnade mera uppmärksamt.

När jag tittade in på lilla "Ugglan" i Höllviken bläddrade jag länge i Spektrumboken- det var mycket frestande (allt utom priset....). Fast... den går att låna också- och jag tycker att boken passar så bra ihop med min svenska sommarläsning. Den känns faktiskt som ett måste....

Min vän i litteraturen

I febrila försök att hitta mera information om Walter Ljungquist och hans verk råkade jag få syn på den här sidan "Min vän i litteraturen" (från Sveriges Radio). Författare har inbjudits att berätta om sin bäste litteräre kompis. Intressant då att se både Krilon och Jerk Dandelin bland de utvalda.

(Hur man kan välja kardinal Richelieu som litterär vän övergår dock mitt förstånd). Vem jag själv skulle välja? Vet ej- kan icke svara. Har en känsla av att jag kanske ska läsa Krilontrilogin först..... :-)

Har ni några speciella litterära vänner?

Stad i ljus och Stad i mörker

Mörkret ska nog gå före ljuset.... Jag hittade helt oväntat "Stad i mörker" i en av mina hyllor. Båda böckerna från mitten av tjugotalet. Omslaget till Stad i mörker är gjort av den litauiske konstnären Pranas Lapé.

Sveriges vackraste kyrka

(foto från Wikipedia)

"Sankt Sigfrid stod på Hunneberg och lade grund till kyrka. Kring honom samlats odalmän, som plägat Odin dyrka. Nu Tor för alltid hammarn mist, den starkaste är vite Krist, de sinas tröst och styrka."


Jag läser "Personligt, politiskt, estetiskt" - essäer av Eyvind Johnson. Han skriver bland annat om sin familj och berättar att hans ingifte morbror var född och uppväxt i Västra Tunhem (Västergötland)- Eyvind Johnson frågar sig också om inte denna kyrka är Sveriges vackraste.

Min mor växte upp i Västra Tunhem och därför är detta en kyrka som jag är något bekant med- mycket mytomspunnen är den. Många historier hörde jag också berättas om björnjägare Lloyd som vistades i trakterna och som har fått sin gravsten strax invid kyrkan.

Västra Tunhem ligger mycket vackert invid Hunneberg och kyrkan är väl värd ett besök om man är i trakten.

Källan av Walter Ljungquist

Det är allt bra synd att en så här fin bok ska vara förpassad till ett magasin- kanske kan Walter Ljungquists författarskap få en renässans? Min dröm är att hans böcker skulle komma i nya utgåvor- varför inte i pocket?

Medan regnet skurade ner i intevaller (med en eller annan åskknall som ackompanjemang ) läste jag min andra bok av Walter Ljungquist- "Källan" - utgiven 1961 på Bonniers förlag.

Jag har förstått och läst att flera romaner av Ljungquist handlar om Jerk Dandelin och i "Källan" är Jerk nio år gammal och det är "sommaren före det första stora kriget". Alla händelser i boken ryms inom loppet av 24 timmar. Det är ett dygn som kommer att få en helt avgörande betydelse för lille Jerk.

Tre barn- Elisabet (13 år), Lotten (9 år) och Jerk- beger sig tillsammans ut på en vandring i tidig morgonstund- de går genom skog och mark- över ängar och på banvallar- över farliga myrar- på jakt efter en källa som Elisabet fått höra talas om av sin mor (som nu är död). "Det började med några egendomliga ord som den där underliga flickan sa. Hon talade om en skogskälla som hennes mor sett som barn och berättat om."--- "Barn lever i mytens värld, men på vilket sätt de gör det eller får göra det beror till stor del på de vuxna."

I bakgrunden finns Jerks föräldrar- kantorn Carl-Gustaf och hans fru Olga. Porträttet av Olga är otroligt fint tecknat- hon är en vis och lyhörd kvinna med stor empati och mycket sunt förnuft. På vandringen träffar barnen också människor från bygden som beskrivs på ett mycket äkta (och ibland humoristiskt vis).

Barnens vandring skildras med stark känsla för naturens skönhet och också det sätt barn upplever naturen på. Badet i skogstjärnen med sitt kyliga vatten, myrens sanka och skrämmade gungflyn, blommor och djur... allt tas in med barnets blick och barnets förstånd. Författaren framhåller hela tiden barnets undran, förvåning- och han skriver om det "oförvillade barnet".

"I varsamma händer är barndomens hemlighetsfulla rikedomar något oförstörbart- och oersättligt. Det var i barndomen som solen, månen och stjärnorna lutade sig över dig och gav dig namnet mänska."

Man måste ta vara på barnets "omedvetna"- inte låta det slockna för om det hålls vid liv "då glider det in i medvetandets svåråtkomligaste djup och vänder åter i sinom tid. Det vaknar igen. Det vaknar på nytt en gyllene skördedag när det jordiska växandet nått sin mognad."

När berättelsen är slut har Jerk gått in i den vuxna världen men han tillhör en av de lyckliga- han har lyckats rädda en stor del av sin barnasjäl.

"Källan" är en bok man vill läsa om och om igen för att upptäcka "nytt" och även gammalt (som slumrar i den egna själen...) - jag tycker att det är en omistlig berättelse.

Tystnader

I dagens boklördag (DN) fängslas jag mest av intervjun med historikern Eva Österberg (och tyvärr hittar jag inte länken) som har skrivit en bok om just tystnad "Tystnader och tider- samtal med historien" (Atlantis förlag).

Boken beskrivs som en "tystnads-odyssée" genom historien. Flera människoöden får plats här och tystnaden kunde ofta vara både farlig och sorglig. Nunnan som går i kloster, barnamörderskan som stängs in i ett cellfängelse.... Jo, den här boken vill jag läsa.

"Alla som dör genom blommor dör genom eld"

Kardinal Richelieu

Jag har läst "Drömmar om rosor och eld" av Eyvind Johnson. En mycket otäck och ständigt närvarande historisk roman om en tid som vi nog gärna vill glömma (men det ska vi inte göra). Eyvind Johnson har inspirerats av processen mot Urban Granier som ägde rum i Loudun, Frankrike under 1630-talet.

Återigen (precis som i Hans nådes tid) möter vi ett samhälle som bågnar av förtryck och rädsla. Den starke mannen som grabbar tag i sin överhöghet med näbbar och klor heter här kardinal Richelieu och han vill försäkra sig om sin bestämmanderätt.

Det här är en roman om tre "M". Mod ,Medlöperi och Maktlystnad.

"Alla som bedriver människodödande dräps av de hugg de ger andra. Alla som bränner människor förbränns själva. Endast medvetandet om detta kan rädda den mänsklighet som kryper eller studsar kring på jordklotets yta. "

"

Alla som bygger fängelser gör sig själva till fångar därför att de är en del av människomassan, inblandad i den. Alla som vaktar fångar vaktar en del av sig själva. Alla som dyrkar furstar dyrkar den drömde fursten i sig själva. Alla som river fängelser försöker att befria sig själva genom att befria andra."

Huvudpersonerna i berättelsen är flera men i fokus står alltså prästen Urba(i)n Granier och hans älskade Madeleine de Brone. Allt som händer under denna tid blir nedtecknat av Daniel Drouin- assessor hos stadens främste ämbetsman, herr de Cerisay. Genom honom får vi en mera objektiv bild av hela skeendet och eftersom han "flyter med" och inte tar ställning (medlöparen) klarar han sig alldeles utmärkt genom allt.

Ett antal nunnor i ett ursulinerkloster blir "besatta av djävulen" - och detta utnyttjar överheten för att göra sig av med hotande och misshagliga personer. Förhören med de besatta nunnorna är verkligen otroligt skickligt sammansatta av författaren- humor saknas inte- och inte heller ironi. (Trots att ämnet är så otäckt). Så småningom får Richelieus hantlangare som de vill (efter att ha manipulerat nunnorna)- Granier blir namngiven som djävulsdyrkare.

Drouins liv får vi också ta del av (Drouin avlar massor av barn och hänger minst två gånger i veckan på krogen "Hönan".

"Hurra! Ja jag säger än en gång Hurra! Min hustru meddelade mig i går morse- jag har varit ite på landet hos familjen- att hon är havande igen! Släkten Drouin kommer inte att känna sig ensam här i vår stad om tjugofem eller femti år!" (Jag tappar räkningen på hur många barn den arma kvinnan föder under berättelsens gång (Drouin blir alltid lika nöjd/självgod varje gång hustrun meddelar att hon väntar barn).

"Drömmar om rosor och eld" är precis lika tänkvärd nu som när den skrevs. Förföljelsernas tid är inte över och den här boken kan man gärna fundera över när "dreven" går och när processer spårar ur .

Nu har jag läst tre romaner av Eyvind Johnson. Jag blir bara mer och mer fascinerad och imponerad av hans författarskap. Jag väntar med stor spänning på Krilon-böckerna och under tiden ska jag läsa en samling essäer.

Malmö stadsbibliotek- det riktigt gamla....

En gång i tidernas begynnelse skapades ett stadsbibliotek för Malmös invånare - och det låg på Adelgatan - mitt i centrum och så här såg det ut inuti. Lite över 3000 volymer kunde man skryta med då, i början av förra seklet. Min pappa gick ofta dit- och detta bibliotek blev räddningen för en ung pojke som annars inte hade kunnat få tag på så mycket läsmaterial.

"År 1908 byggdes det gamla trappgavelhuset om till hotell med rum för resande på andra och tredje våningen. Malmö-tidningens gamla redaktionslokaler på bottenvåningen byggdes om till matsal. Delar av Tunneln disponerades av Malmö stadsbibliotek mellan åren 1905 och 1946. Gick man till vänster i porten kom man till krogen, gick man till höger kom man till biblioteket."

(Ja, det gällde att hålla tungan rätt i mun....)

(Från Malmö stads webbsida).

Låt det bara regna!

för nu har jag en trio Walter Ljungquist- hämtad på biblioteket idag - och

den här kom i lådan - då får gräs och ogräs växa, kottarna falla och hunden får gräva hålor. Jag borde sätta upp en skylt på grinden "Var god stör ej- läsning pågår!".

Godnatt-sagor och häxprocesser

Urban Hjärne

När jag var barn var det min pappa som stod för godnatt-sagorna och hans val av läsmaterial var nog lite udda- visserligen förekom en hel del från HC Andersens sagor (alltid de otäckaste) men även Fältskärns berättelser lästes och så- mycket ofta: glimtar från Carl Grimbergs svenska historia.

Jag kom att tänka på Grimberg i går kväll när jag började på "Drömmar om rosor och eld" av Eyvind Johnson. Johnsons bok handlar om häxprocesser (och givetvis går romanen att överföra till modern tid). I en av Grimbergs böcker (det finns en hel drös) ägnas många sidor åt de svenska häxprocesserna ("Det stora oväsendet") som inträffade mellan 1668-1676. Masshysterin spred sig över landet och många oskyldiga fick sätta livet till. Mycket illa var det till exempel i Ångermanland- i Torsåker avrättades 71 personer (mest kvinnor). Urban Hjärne lyckades sätta stopp på farsoten- och det sunda förnuftet segrade till slut.

I början av 1970-talet visades en film (baserad på en roman av Aldous Huxley)
"Djävlarna i Loudon"- den blev mycket omskriven och jag har för mig att det var tal om att totalförbjuda den också (jag kan ha fel)- Själv såg jag den på en biograf på Hötorget i Stockholm och det var nog något av det mest skrämmande jag sett på en bioduk. Oliver Reed spelade huvudrollen som den tolerante fader Grandier-berättelsen gav en kuslig bild av maktspel och förtryck. Trots de otäcka scenerna i filmen (man får närbilder på vad som händer när man bränner upp en människa på bål) skulle jag faktiskt vilja se om. (Jag håller ändå händerna för ögonen när det blir för vidrigt).

Boken "The Devils of Loudon" är inte svår att få tag på (värre är det med svensk översättning förstås).

Eyvind Johnson i pocket

Idag kom mitt bokpaket från AdLibris- och jag är mycket nöjd och glad.

Oj ,så mycket böcker....

Det var mig en klump till katalog... och jag har bara helt hastigt gått igenom den- här finns mycket att kika på och fundera över. Allra gladast blev jag över att se Thomas Manns "Bergtagen" i ny utgåva. Den kommer jag att inhandla så snart det går. Inte helt oväntat finns en hel del böcker om "September 11" och så frågar jag mig också- hur många biografier om Kennedyfamiljen kan man egentligen skriva? (oändligt antal, verkar det som).

Jag har skrivit upp ganska många böcker under rubriken "historia"- och det finns nog betydligt mer av facklitteratur som lockar än skönlitteratur för min del.

Mikael Nordberg: Diktaren på tronen (en bok om judar, muslimer och kristna i 1400-talets Spanien) Mycket intressant ämne!

Per Svensson: Malmö- världens svenskaste stad (givetvis måste jag läsa om min hemstad).

Barbro Hedvall: Vår rättmätiga plats- om kvinnors kamp för rösträtt. "För hundra år sedan samlades den internationella kvinnorösträttsrörelsen till kongress i Stockholm. Selma Lagerlöf och Ellen Key höll tal och kongressdeltagarna färdades som kungligheter i kortege genom stadens centrala delar med standar och unga studentskor i täten."

En bok om Theodor Fontane lockar (skriven av Henrik Sjögren)- och Jag noterar också Mircea Cartarescus "Dagbok 1994-2003"

Petra Hulovas "För allt detta tillhör mig" ges ut av Rámus förlag. Den boken rekommenderar jag å det varmaste. (Jag har läst på engelska).

Thorén & Lindskog förlag ger ut flera mycket intressanta "tyskar"- bland annat "Vännen och främlingen" av Uwe Timm.

Jag ser också fram emot Inger Christensens "Alfabet" och Venus Khoury-Ghatas diktsamling: Variationer kring ett körsbärsträd och andra dikter (den senare titeln från Elisabeth Grate bokförlag).

Sekwa frestar mig med Justine Levys: En ovärdig dotter

Jag letar vidare... och noterar och läser....det är minst lika roligt att planera läsning som att läsa!

I väntan på min svenska utmaning

(Målning av Isabella -drottning av Frankrike (gift med Karl den VI) och hemmahörande mestadels i 1400-talet).

Medeltidens historia är jag inte särskilt bevandrad i. Jag lyckades få tag på ett slitet exemplar av Hella Haasses "In a Dark Wood Wandering" som handlar om framför allt drottning Isabella av Frankrike. Det är en ganska diger lunta på 600 sidor- men jag tror inte att det är så tungläst.

Jag har fått besked om att några Eyvind Johnson-böcker är på väg - förhoppningsvis landar de i brevlådan i dag. "Drömmar om rosor och eld" står högst på listan just nu.

En kvinnlig Remarque

Det har hon kallats för- Adrienne Thomas. Jag läser "Die Katrin wird Soldat" (Cathérine Lentz kärlek)- och jo, jag kan förstå att man har jämfört den med "På västfronten intet nytt"- det är samma starka anti-krigsbudskap som går genom boken (som jag inte ännu har läst klart). Romanen om Katrin är dock lite mera lättviktigt gods men jag tycker för den skull inte att den är dålig.

En ung flicka för dagbok med början 1911 " Metz den 27 maj 1911. I dag har jag fyllt fjorton år. Jag fick många presenter och hade en förtjusande trevlig födelsedagsfest. Vi voro elva barn- eller snarare "unga damer". Dagböcker är egentligen en dumhet. Nu har jag emellertid fått en sådan fin, tjock bok av rött skinn med guldsnitt. Noblesse oblige- alltså skriver jag väl i den".

Så skriver hon- om svärmerier, om dispyter i familjen men också- efter några år- om vapenskramlet som till slut leder till det oundvikliga, fasansfulla - kriget. Handlingen utspelar sig i Lothringen som just då var under tyskt styre. (Området har vandrat fram och tillbaka under historiens gång). Det som är intressant med den här boken är tidsandan och platsen och stämningarna som jag tycker kommer väl till uttryck.

"31 oktober 1914. Slaget skickar sitt helvetiska buller in till oss. Så oerhört har det ännu aldrig varit. Alltsedan tidigt i morse. Jorden darrar. Det dunkar i huvudet på en av det nästan oavbrutna dånet. Sent på eftermiddagen var ett franskt aeroplan över staden. Jag såg de små rosenröda shrapnelmolnen- den ljusa kvällshimlen skiftade i nyanser från ljusgrönt till lviolett, och det tjänade ändå bara som kuliss för ett blodtörstigt skådespel."

Boken bygger på Adrienne Thomas egna erfarenheter som Röda-Kors-sköterska under första världskriget. Jag tycker nog att den förtjänar viss klassikerstatus.

Dagens nostalgitripp

En bok från 1931. "Die Katrin wird Soldat" eller Cathérine Lenz kärlek- roman från Elsass-Lotrhingen. (ovanligt fånig svensk titel). Mycket utlånad har den varit och populär under hela 50-talet som det ser ut på stämplingarna. Detta exemplar bor i vanliga fall på Malmö stadsbiblioteks magasin. Idag har jag hämtat den på Skanörs bibliotek.

I sin bok om de brända böckernas författare skriver Volker Weidermann en del om Adrienne Thomas (som har författat romanen om Katrin). "Die Katrin wird Soldat" blev en verklig storsäljare och översattes till inte mindre än sexton språk. (Volker Weidermann tycker att boken är dålig även om den är skriven med stort patos). Nazisterna hatade den och den brändes upp en masse.

Adrienne Thomas (som egentligen hette Hertha Adrienne Strauch) tjänstgjorde som röda-kors-sjuksköterska under första världskriget. Under hela den tiden förde hon dagbok - och denna dagbok kom att utgöra grunden för berättelsen om Katrin.

Jag är nyfiken på boken (oavsett vad Weidermann tycker)- och jag sticker alltså emellan med "tysk anti-krigslitteratur " (förmodligen med lite dragning åt chick-lit) i väntan på Krilon av Johnson och Källan av Ljungquist).