Källan av Walter Ljungquist

Det är allt bra synd att en så här fin bok ska vara förpassad till ett magasin- kanske kan Walter Ljungquists författarskap få en renässans? Min dröm är att hans böcker skulle komma i nya utgåvor- varför inte i pocket?

Medan regnet skurade ner i intevaller (med en eller annan åskknall som ackompanjemang ) läste jag min andra bok av Walter Ljungquist- "Källan" - utgiven 1961 på Bonniers förlag.

Jag har förstått och läst att flera romaner av Ljungquist handlar om Jerk Dandelin och i "Källan" är Jerk nio år gammal och det är "sommaren före det första stora kriget". Alla händelser i boken ryms inom loppet av 24 timmar. Det är ett dygn som kommer att få en helt avgörande betydelse för lille Jerk.

Tre barn- Elisabet (13 år), Lotten (9 år) och Jerk- beger sig tillsammans ut på en vandring i tidig morgonstund- de går genom skog och mark- över ängar och på banvallar- över farliga myrar- på jakt efter en källa som Elisabet fått höra talas om av sin mor (som nu är död). "Det började med några egendomliga ord som den där underliga flickan sa. Hon talade om en skogskälla som hennes mor sett som barn och berättat om."--- "Barn lever i mytens värld, men på vilket sätt de gör det eller får göra det beror till stor del på de vuxna."

I bakgrunden finns Jerks föräldrar- kantorn Carl-Gustaf och hans fru Olga. Porträttet av Olga är otroligt fint tecknat- hon är en vis och lyhörd kvinna med stor empati och mycket sunt förnuft. På vandringen träffar barnen också människor från bygden som beskrivs på ett mycket äkta (och ibland humoristiskt vis).

Barnens vandring skildras med stark känsla för naturens skönhet och också det sätt barn upplever naturen på. Badet i skogstjärnen med sitt kyliga vatten, myrens sanka och skrämmade gungflyn, blommor och djur... allt tas in med barnets blick och barnets förstånd. Författaren framhåller hela tiden barnets undran, förvåning- och han skriver om det "oförvillade barnet".

"I varsamma händer är barndomens hemlighetsfulla rikedomar något oförstörbart- och oersättligt. Det var i barndomen som solen, månen och stjärnorna lutade sig över dig och gav dig namnet mänska."

Man måste ta vara på barnets "omedvetna"- inte låta det slockna för om det hålls vid liv "då glider det in i medvetandets svåråtkomligaste djup och vänder åter i sinom tid. Det vaknar igen. Det vaknar på nytt en gyllene skördedag när det jordiska växandet nått sin mognad."

När berättelsen är slut har Jerk gått in i den vuxna världen men han tillhör en av de lyckliga- han har lyckats rädda en stor del av sin barnasjäl.

"Källan" är en bok man vill läsa om och om igen för att upptäcka "nytt" och även gammalt (som slumrar i den egna själen...) - jag tycker att det är en omistlig berättelse.