All Souls Night

"Le jour des morts" målning av W-A Bourgereau (1825-1905). Originalet kan man beskåda i Bordeaux.


All Souls Night

My love came back to me
Under the November tree
Shelterless and dim.
He put his hand upon my shoulder,
He did not think me strange or older,
Nor I him.

Frances Cornford

Frances Cornford (1886-1960; hon var barnbarn till Charles Darwin) var en engelsk poet - numera är hon väl i det närmaste bortglömd. Philip Larkin var mycket förtjust i en del av hennes dikter och framför allt då hennes "All Souls Night" men han citerar också nedanstående rader:

Come inside the swinging gate
And pay your pennies for the Fête,
Where once I strolled with all the rest
In my sash and Sunday best.

Dust and ash the eyes I sought
Where I strolled and strayed and sat,
And the rose my mother bought
To stick inside my shady hat,
His blue eyes and my bright sash,
     Dust and ash.

Från "Collected Poems" av Frances Cornford.

Om att känna sig som en smygtittare

Jag känner mig kluven till den här sortens böcker. Den engelske författaren Philip Larkin (1922-1985) såg till att mycket i hans skrivna kvarlåtenskap blev förstört och oåtkomligt för snokande blickar. Jag har full förståelse för att författare (och andra) inte vill att deras innersta tankar; privata brev och anteckningar ska läsas av kreti och pleti.

Ändå hittades en mängd brev som poeten skrivit till sin älskade- Monica Jones. Mellan december år 1946 och april år 1984 författade Larkin inte mindre än 1,421 brev och 521 vykort till Monica- det blir i allt cirka 7 500 sidor.

Monica Jones levde fram till februari 2001 - och breven hon fått från Larkin genom åren kunde hon inte med att förstöra. När hon gick bort såldes de till The Bodleian Library i Oxford . De har gåtts igenom av Anthony Thwaite och bokförlaget Faber and Faber står bakom utgivningen (2010).

Och ja, nu sitter jag här med den nära 500 sidor tjocka volymen och läser. Det är vackra och innehållsrika brev- skrivna med både sorg och glädje (och också ilska). Jag funderar samtidigt på brevskrivandets konst, en konst som håller på att dö ut med hjälp av internet och alla andra moderna tekniska hjälpmedel. Vad kommer den yngre generationen att lämna efter sig? Det kan man med all rätt fråga sig. Under tiden skäms jag lite åt mitt smygtittande men jag gläds också åt de skrivna brevens kraft och odödlighet.

Jag återkommer med flera tankar och eventuellt några citar från samlingen. Nicholas Lezard har skrivit lite om boken för the Guardian och HÄR kan man läsa.

Poeten Philip Larkin

Fotot är lånat.

I Enrique Vila-Matas roman "Dublinesque" citeras ett par dikter av Philip Larkin och det fick mig att ta fram hans "Collected Poems" från hyllan.  Larkin blev med tiden en av Englands mest lästa poeter och han kommer att bli odödlig.

Här några valda utdrag ur hans produktion:

“They fuck you up, your mum and dad.
They may not mean to, but they do.
They fill you with the faults they had
And add some extra, just for you.
( från This Be The Verse ur diktsamlingen High Windows, 1974)

Cut grass lies frail:
Brief is the breath
Mown stalks exhale.
Long, long the Death

(från Cut Grass ur diktsamlingen High Windows, 1974)

Gold winter sun throws back
Endless and cloudless pride.

(Sista raderna i dikten "Winter" från samlingen The North Ship, 1945)

Det finns ett par svenska översättningar av Larkins verk (men många är de inte.....)

En kort dikt av Philip Larkin

Mer om Philip Larkin här.

-

This is the first thing

I have understood:

Time is the echo of an axe

Within a wood.