tisdag 31 december 2013

In i det nya året


Enrique Vila-Matas roman "Dublinesk" kommer att bli min nyårslektyr. Den svenska översättningen ges ut av bokförlaget Tranan (men jag läser på engelska för jag har inte tålamod att vänta på att biblioteket ska köpa in).

Vila-Matas är en spansk författare och han har gett ut en mängd böcker i hemlandet och en hel del har också översatts - framför allt till engelska. På svenska finns inte så särskilt mycket av honom ännu- men det hoppas jag att det blir ändring på. Just "Dublinesk" har tagit litteraturälskare världen över med storm .

Efter drygt 50 sidor förstår jag att detta är en mycket speciell bok- men fångad blir jag. "Rekviem över Gutenbergs era"- en bok om böcker och litteratur- det finns många vrår att utforska i den här romanen. Handlingen är (som titeln anger) till stor del förlagd till Dublin.

måndag 30 december 2013

Achilleion (och lite till)


Det var nog inte så mycket de hade gemensamt, kejsarinnan Elisabeth (Sissi) av Österrike och kejsar Wilhelm II av Tyskland men de uppskattade båda prakt och behaglig väderlek. Palatset Achilleion på Korfu kom till på Elisabeths önskan (1890) och platsen kom att bli en tillflykt för henne under de sista levnadsåren. År 1907 övertogs den ståtliga byggnaden av Wilhelm och han tillbringade många somrar här.



Elisabeth var en av sin tids allra vackraste kvinnor.


Familjeporträtt: Kejsar Wilhelm med hustru "Dohna" , sex söner och en enda dotter.


Idag damp den här boken (fast i engelsk version) ner i min brevlåda. Ett slitet exemplar från 1963- säkerligen fyllt av intressanta tillbakablickar på en annan och numera avlägsen tid. Det är inte så mycket kejsarens person som intresserar mig utan snarare den tid han levde i.

2013 års favoriter : 2



Arbetstiteln för "Eunucken och ormen" var "fjärilen som snurrar runt maktens låga".  Den turkiske författaren Zülfü Livaneli blev verkligen en intressant och givande bekantskap under året som gick. Jag skrev att det var som att läsa en blandning av Tusen och en natt och Dvärgen (Pär Lagerkvist).

"Jag har försummat att berätta för er att en av mina mest värdefulla egenskaper är att snabbt kunna uppfatta i vilken riktning vinden blåser och anpassa mitt uppträdande efter stundens krav. Jag har denna talang att tacka för mitt långa liv och för att mitt ebenholtsfärgade huvud fortfarande sitter på sin plats."
Molin & Sorgenfrei heter förlaget som vågat satsa på denna roman och jag hoppas att Livaneli ska få all den uppmärksamhet från svenska läsare som han förtjänar. Jag skrev om boken HÄR.


Ett bevis på att böcker sannerligen inte behöver vara färskvara är belgiske Willem Elsschots debutroman från 1913 "Villa des Roses" . Händelser och porträtt från ett pensionat i Paris. Svart humor och mycket färgstarkt. Jag läste och skrev ner mina tankar om romanen HÄR.


En vacker och tankeväckande berättelse från Malaysia. Det handlar om vad vi minns och vad vi gör bäst i att glömma. Filosfiskt och poetiskt men framför allt en påminnelse om livets korthet. Jag läste romanen i april och skrev ner några rader här.  En av årets absolut bästa böcker. Hoppas att den blir översatt till svenska.

Kritikerrosat i Spanien

 

Vad läser man i andra länder? Det är jag alltid mycket nyfiken på och jag fick tag på en lista över
"årets böcker" i Spanien. Tyvärr behärskar jag inte spanska språket mer än det jag kan "sila" genom franskan - men en del av böckerna finns tack och lov på andra språk också.

År 2014 kommer vi säkert att få se många böcker med fokus på första världskriget och också om de där dagarna i slutet av juni år 1914 då världen höll andan. Jean Echenoz är en fransk författare och hans bok om en av dem som hörde till "the lost generation" har toppat de spanska bästsäljarlistorna. Nu kommer Echenoz 1914 i engelsk översättning också- och den vill jag givetvis läsa.



"Flykten" har blivit titeln (Die Flucht) på den tyska översättningen av Jesús Carrascos berättelse om en pojke som är på vandring i ett förött landskap. Detta är en debutroman och den har fått många lovord. Jag tänker mig något i stil med Cormac McCarthys Vägen och kanske gör jag ett försök med den tyska översättningen.

För den som vill se en del av de spanska titlarna HÄR är länken.

söndag 29 december 2013

Virginia Cowles och år 1913


Florian Illies bok "1913 århundradets sommar" har många läst och tyckt mycket om. Jag har hittat en bok till om detta mycket speciella år- skriven av Virginia Cowles, krigskorrespondent och författare. (1910-1983). Jag tror tyvärr inte att "1913" finns i svensk översättning men det gör ett flertal andra av Cowles böcker. Hon skrev till exempel om både Edward VII och Kejsar Wilhelm II. (och om mycket annat också).

Cowles kom från Vermont i New England och hon fick ett mycket spännande liv om än också tragiskt. År 1937 rapporterade hon från inbördeskrigets Spanien och senare även från Frankrike år 1940- när tyskarna tog över Paris. Virginia Cowles tvingades lämna landet i en hast med båt (en nog så äventyrlig färd på ett överlastat skepp (fartyget tog med tio gånger så många passagerare som den var avsedd för).

Cowles bok om 1913 är indelad i sju kapitel- ett för varje stad som skildras: London, Berlin, St Petersburg, Wien, Rom, Paris och New York. Det snålas inte på illustrationerna och Cowles bjuder verkligen på spännande läsning.

"The year 1913 marked the close of an era. Yet it was no tame sheep trotting obediently at the end of the queue. It had character and personality of its own that was neither Victorian nor Edwardian and made itself felt from one end ot Europe to another. It was brash and defiant, turbulent, adventurous and moody. It marched through Time like a huge procession carrying hundreds of banners clearly announcing the way to a new age, but the words were invisible to contemporary eyes. They could be read only by a future generation endowed with the wisdom of hindsight."

2013 års favoriter: 1



När jag bläddrar ígenom min läsdagbok från år 2013 konstaterar jag att det varit ett mycket bra läsår med många goda böcker (och givetvis några som inte imponerat så värst men de böckerna får hamna i "glömmeboken").

Jag läser gärna gammalt och bortglömt och under året hann jag med några romaner av den amerikanska författarinnan Willa Cather (1873-1947) (det är hon som stoltserar med ett vackert halsband på fotot ovan).

Romanen "Skuggor över klippan" (1931 och i svensk översättning år 1940) handlar om livet i staden Quebec under slutet av 1600-talet. Här visar Cather vilken fantastisk berättare hon är. Nybyggarliv och fina karaktärsbeskrivningar. Cather är en författarinna som borde uppmärksammas mera ( i nya översättningar till exempel).

"Nu skulle den franska kolonin på denna klippa uppe i norr i åtta månader vara fullständigt avskuren från Europa, från världen. Man var nu i oktober. Inte ett segel skulle dyka upp på den breda floden förrän i juli nästa år. Inga förnödenheter, inte ett vinfat eller en mjölsäck, inget krut, läder eller tyg, inga järnredskap. Inte så mycket som ett brev." (Om kungen (Ludvig XIV) skulle dö fick man dock förmodligen bud via New York). (Från "Skuggor över klippan")

"The earth was warm under me, and warm as I crumbled it through my fingers...I kept as still as I could. Nothing happened. I did not expect anything to happen. I was something that lay under the sun and felt it, like the pumpkins, and I did not want to be anything more. I was entirely happy. Perhaps we feel like that when we die and become a part of something entire, whether it is sun and air, or goodness and knowledge. At any rate, that is happiness; to be dissolved into something complete and great. When it comes to one, it comes as naturally as sleep."

(Från "My Antonia" av Willa Cather).




En annan oförglömlig bekantskap var den jag gjorde med Gustav Wied i hans roman "Livsens ondskab" (Livets ondskap) från 1899. Danskt småstadsliv med alla dess besynnerligheter och udda karaktärer. Humor och en skarp iakttagande blick ger väldigt underhållande läsning. "Galghumor" är väl rätt ord att beskriva det hela med. Jag skrev om boken i februari.



Så till något helt annat- en exilrumänsk författarinna Aglaja Veteranyi (1962-2002). "Why the Child is Cooking in the Polenta" är en starkt självbiografisk roman och den är skriven på kort och mycket klar prosa. Veteranyi använder sig ofta av versaler för att göra sin röst bättre hörd. Tyvärr har den här boken inte blivit översatt till svenska men man kan läsa på både tyska och engelska.

IN A FOREIGN COUNTRY MY FAMILY IS LIKE SHATTERED GLASS.

Den meningen etsade sig fast när jag läste..... (och även den här boken skrev jag om i februari).

Här kan man också läsa vad bloggaren Bookslut skriver om romanen.

lördag 28 december 2013

Inför ett nytt läsår


 Jag kan har sneglat på en del kritikerrosade böcker från 2013 och kan inte undgå att bli nyfiken och fundera på om "kan det här vara något för mig"? Aleksandar Hemon är en bosnisk-amerikansk författare som jag vet behärskar språket på ett alldeles speciellt sätt. "The Book of My Lives" är inte skönlitterär utan består av en samling essäer- självbiografiska sådana." The Book of My Lives" känns lite som ett måste.....



Ytterligare en biografisk skildring och nu om ett mycket annorlunda människoöde. "The Black Russian" handlar om Frederick Bruce Thomas- son till före detta slavar i Mississippideltat. Thomas fick verkligen se och uppleva mycket i sitt liv- han blev rysk medborgare strax före revolutionen  och Thomas liv är en veritabel odyssé genom stora delar av Europa under förra seklet.



Den 26 december år 2004 minns vi alla. Tsunamin skördade hundratusentals liv och lämnade efter sig sorg, förtvivlan och förödelse. Sonali Deraniyagala var en av dem som drabbades mycket hårt. Hon har skrivit om sin historia i boken "Wave". Författaren och litteraturkritikern William Dalrymple har läst och berörts av den här berättelsen om sorg och kärlek.

måndag 23 december 2013

God Jul!


Med hjälp av Vincent van Goghs "Starry Night" önskar jag


                                                           En riktigt God Jul !


Hoppas att tomten medför många blivande läsäventyr i julklappssäcken.




En läsutmaning från Björg



Jag vill gärna slå ett slag för en både trevlig och nyttig läsutmaning som kommer att sträcka sig över hela nästa år. Ingen stress och ingen press är inblandad för man får gott om tid på sig och man behöver heller inte binda upp sig för mer än vad man tror att man mäktar med.

Ämnet är hyllvärmare eller i vart fall böcker som står där i hyllan och är olästa. De flesta bokälskare har en tendens att samla på sig böcker i snabbare takt än vad ögonen och tankarna hinner med. Jag är inget undantag och har en hylla enkom för "blivande läsning". Just nu är den alldeles för överfylld. Björgs utmaning kom därför som en mycket bra puff.

Här och här skriver Björg (som har bloggen Mellom linjene) om sin utmaning.

Min första bok i utmaningen blir Jeppe Aakjaers "Vredens börn" (ämnet är en skandinavisk bok från 1900-talet).

söndag 22 december 2013

Från biblioteksmagasinets dunkla vrår



Här ett verkligt magasinsfynd - Ragnar Svanströms " Kejsaren- En bok om Wilhelm II" från 1978. Boken sorteras in under K - alltså historia- för detta är inte alls en regelrätt biografi utan snarare ett porträtt av en tid där kejsaren bara är en av många aktörer (även om han givetvis har huvudrollen på scenen här).

Det hela är lättläst, lärorikt och rikligt illustrerat. En bok som borde bli odödlig. Man kunde annars hoppas att den gavs ut igen på nytt för den är inte alls märkt av tidens tand. Vad som hänt en gång för länge sedan ger ringar på vattnet som sträcker sig långt fram i tiden- här kan man läsa om en viktig del av Tysklands historia från 1888 (Tronbestigningen) ända fram till 1918 och första världskrigets slut (som för kejsarens del ändade snöpligt med abdikation och landsflykt).

Ett helt kapitel ägnas dessutom åt Diktarnas krig. ( Gerhart Hauptmann, Thomas Mann och Hermann Hesse är några av de författare som figurerar där).

Jag har haft Svanströms bok hemma tidigare men den är så trevlig att jag gärna lånar om (och om) igen.

Jag är mycket tacksam över att boken ännu finns tillgänglig.

lördag 21 december 2013

Ödön von Horvath

 I september i år gick en av den tyska litteraturkritikens stora giganter ur tiden, nämligen Marcel Reich-Ranicki. Han blev över 90 år gammal. I min hand just nu har jag en liten trevlig samlingsvolym med utdrag från romaner och novellsamlingar av framstående tyskspråkiga författare. (1900-talet i fokus). Det är just Marcel Reich Ranicki som gjort urvalet och jag har fastnat för författaren Ödön von Horvath (1901-1938)




Von Horvath föddes in i det Habsburgska riket (i det som idag är Kroatien), hans familj var ungersk. Han började skriva böcker som mycket ung, flyttade till Tyskland och bodde bland annat i Berlin. När Hitler kom till makten blev det mycket svårt för denne unge och lovande författare och han hamnade till slut i Frankrike. I Tyskland hade han blivit persona non grata.

Von Horvath skrev mest teaterpjäser men han har också författat romaner och noveller. Ganska snart kommer hans bok "Ungdom utan Gud" ut i svensk översättning (den finns redan att läsa på danska)

"Den ungarsk-tyske forfatter Ödön von Horváths Gudløs ungdom er en af de vigtigste romaner i nazitidens tyske eksillitteratur. Den blev omgående forbudt i Tyskland ved udgivelsen i 1938 som en intens studie i, hvordan et totalitært samfund omringer det enkelte menneske, indskrænker dets ytringsfrihed og begrænser dets handlemuligheder.

I Tyskland og andre tysktalende lande læses Gudløs ungdom i skolen, som vi i Danmark læser Midt i en jazztid eller Den kroniske uskyld. Det er bogen til sommerens høst af studenter. "

Vid slutet av ett (läs)år


Två år i rad har jag försökt att vara ambitiös och anteckna "enligt alla konstens regler" i en ganska "lyxig" variant av bok-dagbok. Det tänker jag inte fortsätta med utan nu blir det åter till den helt hemmasnickrade anteckningsboken (eller det mindre kollegieblocket). Jag gillar inte att bli styrd och när jag tvingas fylla i (nåja, man gör förstås som man vill ändå) vid förtryckta rubriker vaknar motvalls käring i mig.

Under det senaste året har jag i alla fall ganska pliktskyldigt antecknat och noterat de och om de böcker jag läst. När jag nu ändå har varit så "duktig" tänkte jag att jag skulle undersöka statistiken (lies, damned lies and statistics - var det inte så han sa, Mark Twain?) för att se hur det stod till med mångsidigheten i läsandet.

Föga förvånande blir det stark övervikt för ursprungsland USA och England. Som tvåa kommer Norden (mest Sverige) och en hedrande tredjeplats (och nu känner jag mig stolt över mig själv) intar det tyskspråkiga (fördelat på Österrike och Tyskland - en del i svensk eller engelsk översättning förstås....).

Nyårslöften? Det avger jag inga. Däremot har jag en önskan: att göra en större ansträngning med att få spridning på läsandet över länderna. Äldre och bortglömd litteratur vill jag fortsätta att försöka leta upp.

Den som lever får se.

Saxat från en kultursida för inte alltför länge sedan



Det ska mest handla om badhus (ovan en vy över Varbergs kallbadhus som uppfördes år 1903 i den då mycket populära moriska stilen). (Fotot är lånat).

Det var en gång en tidning som hade läsvärda kultursidor. (Det kan jag inte säga om den tidningen idag). År 1995 tilldelades Seamus Heaney Nobelpriset i litteratur och  den 10 december (Nobeldagen) kunde man läsa en artikel av Tord Wallström "Symboler för Irlands folk", en dikt av Heaney i svensk tolkning av Lasse Söderberg "Frändskap" , Göran Lundstedt berättade om "Alfred Nobel och älskarinnan" och så slutligen något helt annat: Bo Gentili recenserade en bok om "Varmt och kallt badliv" nämligen Inga Kindbloms (intendent vid Kristianstads läns museum) Badhus. Bad och badande före 1950 (utgiven av Riksantikvarieämbetet).

Den boken blir jag onekligen nyfiken på och konstaterar att den finns kvar på ganska många bibliotek fortfarande.

Kallbadhusen ,framför allt, lever farligt- det kan man konstatera efter den senaste tidens stormhärjningar.

 Intresset började bli stort för välgörande havsbad under den senare delen av 1800-talet och så anlades en mängd offentliga kallbadhus över så gott som hela Sverige.

I Malmö kan man ju ståta med ett riktigt anrikt gammalt badhus (fast idag är det ombyggt och väl  i det mesta nykonstruerat), Ribersborg (eller "Ribban" som det heter i folkmun.) Ribersborg ritades av arkitekten Alfred Arwidius och togs i bruk redan år 1898  men sedan kom den stora stormen år 1902...

Kallbadhuset i Landskrona hör till de allra tidigaste (1877)- (tyvärr for det iväg i stormen Sven men det kommer att återuppstå.)

Det byggdes också varmbadhus- Sturebadet i Stockholm hör till ett av de mest anrika (från 1885).Varmbadhusen uppfördes i sten och därför är det mycket bättre bevarade.

"Och de finns alla prydligt dokumenterade i Inga Kindbloms inventering. Här kan man följa arkitekturens utveckling i Sverige speglad i dessa särpräglade byggnader. Allifrån Sturebadet i Stockholm, invigt 1885, över de många jugendbadhusen vid sekelskiftet, till 1930- och 1940-talens funktionalistiska skapelser." Citat: Bo Gentili


fredag 20 december 2013

Romantikens blå blomma

Blåeld eller blåtistel. Foto: Torsten Larsson


En blogg blir levande genom kommentarer. Visst är det så. Speciellt roligt tycker jag det är när äldre inlägg får lite uppmärksamhet och gäller det lyrik blir jag ännu gladare.

Jag skrev lite om poeten Rose Ausländer från Bukovina för några år sedan. Nu efterlyser Katarina (som kommenterade) flera romantiska poeter från lite ovanligare språkgrupper. Det tål att fundera på.

Jag har anlitat bland annat Världens bästa lyrik (Natur och Kultur 1989 i redaktion av Johannes Edfelt). Den här antologin har ju en stor bredd och det är naturligtvis inte bara romantisk dikt som presenteras men- nog kan man få känslor av romantik när man läser t ex dikter av Rainer Maria Rilke :

Höst

Och bladen falla: det är allt jag vet,
som vissnade i himlen fjärran parker-
de falla sorgset de bittra orden.

Och genom nätter faller också jorden
ur stjärnerummet mot sin ensamhet.

Allt måste falla. Allt som är och var.
- Och även denna hand är dömd att falla.

Och likväl är där en, som dessa alla
fallande ting i sina händer har.

(tolkat av Bertil Malmberg).

Jag tänker också på Paul Verlaine- på Theodor Storm och Pablo Neruda. Fast jag vet inte om dessa fyller kriteriet avseende ovanliga språkgrupper.

Det gör däremot de poeter som man kan hitta i bokförlaget Tranans antologi (en mycket vacker sådan både till utseende och innehåll) "Innan Ganges flyter in i natten"- indiska dikter översatta från hindi, malayalam och engelska).

---
Men när vattnen kommer till ro
blommar lotusar
med tusen blad

(från dikten Lotusar med tusen blad av Trilochan. Tolkning av Arne Johnsson)

Innan Ganges flyter in i natten är en nära 400 sidor tjock antologi och den innehåller så många vackra dikter.....

Bokförlaget Tranan har också gett ut "Om jag inte får tala med någon nu"  där man presenterar 27 poeter från Rumänien. Nina Cassian är en av dem. Här några rader från hennes dikt "Epilog"

Mellan solen och mig
finns en slöja av frid
som skyddar mina ögon
från ljusets klor----

(tolkning Dan Shafran).

Jag skulle också vilja rekommendera dikttolkningar av Erik Blomberg (han har översatt många dikter med romantiskt innehåll).

En dikt från en ovanlig språkgrupp är "Madagaskar"

 av Jean Joseph Rabéarivelo (från Madagaskar):

Madagaskar
-

Här står hon
hennes ögon speglar sömnens kristaller
hennes ögonlock tunga av tidlösa drömmar
hennes fötter på oceanens botten
vattnet droppar från hennes händer då hon lyfter dem:
de bär koraller och skimrande salt.
-
Hon tänker stapla dem i små högar
nära viken med dimmorna
och ge dem till de nakna sjömännen
vilkas tungor skurits ut
tills regnen småningom börjar falla.
-
Sen kan man ej längre se henne
bara hennes vindsvepta hår
som like sjögräs reder ut sig-
och kanske några korn av salt.
-
översättning:Anna-Lena Wästberg ur boken "Afrika berättar" av Per Wästberg.

Tio dagar i en författares liv


Jag stod i mitten av min levnads bana,
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.

Ej vet jag längre hur jag skildra kan
en skog så full av grymheten och nöden;
vid minnet än mig skräcken slår i bann.

Den ödslig var som tomheten, som döden-
men skall jag säga er hur tröst jag vann,
så må jag måla färdens alla öden.

(Från Divina Comedia av Dante, första sången). Översättningen är gjord av Åke Ohlmarks.


Hugo von Hofmannsthal
Foto: Nicola Perscheid


Hugo von Hofmannsthal (1874-1929) var en österrikisk författare- han var främst lyriker och dramatiker - och han var en av grundarna till festspelen i Salzburg. Under flera år samarbetade han med kompositören Richard Strauss och skrev flera libretton till hans operor. (En av de mera kända är Rosenkavaljeren). Von Hofmannsthal var i fråga för Nobelpriset i litteratur ett par gånger om men hans nominering ogillades speciellt av akademiledamoten Per Hallström- och så blev det till noll och intet med priset.


Bad Fusch - en kurort i västra Österrike. (Foto: Andreas Griessner).




Walter Kappacher (f. 1938) är också han en österrikisk författare och i romanen "Der Fliegenpalast" från år 2009 (den finns inte ännu i svensk översättning) skildrar han tio dagar i Hugo von Hofmannsthals liv. Året är 1924 och Hofmannsthal har fyllt 50 år- han är på mitten av sin levnads vandring och genomgår en skapar- och livskris.

Von Hoffmansthal har rest till Bad Fuchs för att försöka hitta inspiration och få arbeta i lugn och ro på sitt senaste projekt- en ny teaterpjäs. Bad Fuchs är en plats som är fylld av minnen - minnen från barndomen och lyckliga stunder tillsammans med föräldrarna. Von Hofmannsthal tänker tillbaka på sitt liv och han går på ensamma vandringar. Hans hälsa är inte längre god och orken tryter- en dag råkar han ut för en kollaps och räddas av en ung läkare, doktor Krakauer som blir ett tillfälligt sällskap för skalden.

Handlingen flyter långsamt och stilla- det här är en bok fylld av tillbakablickar och reflektioner. Man förstår att von Hoffmansthal är på väg att skrida över gränsen till en annan tid- ålderdomen. Han sitter där på den inglasade hotellverandan och retar sig på flugorna som surrar och som stör hans koncentration. Hans skaparkraft är inte som den en gång var- och det är en dyster insikt.

"Momente gibt es im Leben, Herr Doktor, die wie Marksteine sind, Augenblicke, in denen uns klar wird, dass nichts wieder so sein wird wie vorher. Man weiss, das Leben wird von nun an in zwei Abschnitte geteilt sein: die Zeit davor und die Zeit danach. Ich hoffe, wir können bald darüber sprechen. Es ist, als trete man plötzlich über eine Schwelle in enen noch geisterhaften Raum, und es bleibt dann nur mehr eine letzte Schwelle zu überschritten...."

I romanen kretsar en hel del kulturpersonligheter från dessa dagar: Joseph Conrad (han dör i augusti 1924), konstnären Sebastian Isepp, författaren Rudolf Borchardt och här nämns också tidningar som hade stor betydelse : Prager Tagblatt, Czernowitzer Morgenzeitung, Die Neue Freie Presse... och på Café Central i Wien säger Peter Altenberg att "den där Hitler han kommer nog att låta höra talas om sig för varje kväll när han (Altenberg) betalat för hans kvällsmat började han (Hitler) orera å det vildaste och hålla politiska anföranden.

Walter Kappachers "Der Fliegenpalast" är en stilla och vacker bok om en åldrande mans tankar och funderingar. Det handlar också om livets obönhörliga gång och om att lära sig att ta det där steget- över till den andra sidan.

torsdag 19 december 2013

Tysk torsdag: En gränslös sorg


Peter Handke (f.1942) är en österrikisk författare- en gång var han medlem i Gruppe 47. Handke har fått många av sina verk översatta till svenska bland annat den korta och intensiva romanbiografin "Wunschloses Unglück" som fått titeln "Berättelse om ett liv" i svensk översättning (1974). (Lite trist titel, tycker jag). På engelska blir det "A Sorrow Beyond Dreams" och det klingar vackert och vemodigt i mina öron.

I november år 1971 köper en 51-årig kvinna ett rött paraply, går till hårfrisörskan och gör sig fin, får manikyr och lägger sig sedan i en säng och intar en dödlig dos sömntabletter. Kvinnan hette Maria och hon var Peter Handkes mor.

På under 100 sidor tecknar Peter Handke ett porträtt av en från början levnadsglad och hoppfull ung kvinna som växer upp i mellankrigstidens Österrike. Men- Maria blir snabbt kväst i dåtidens samhälle. Utbildning blir det inte tal om (inte för en kvinna) och hon lämnar hemmet för att söka friheten (om än en mycket liten sådan). Hon möter kärleken i en gift tysk man- blir med barn men förhållandet saknar hopp och Maria får se till att hitta någon annan som vill gifta sig med henne. Ett resonemangsparti blir följden och det kommer att bli mycket olyckligt. Mannen super och misshandlar henne- hon föder flera barn och tvingas gå igenom ett antal illegala aborter. Medelåldern blir fylld av depressioner, sjukdom och lidande. Till slut orkar Maria inte längre.

"Wunschloses Unglück" är en brutal berättelse. Handke skonar inte läsaren men det känns (trots att han framstår som något kylig i sitt skrivande) ändå att han är ärlig och att han har medkänsla med sin olyckliga mamma. Hur var det att växa upp i en grå verklighet under en grå tid? Det kan man få lära sig om man läser den här boken. Jag blev själv mycket berörd av detta porträtt.

Under Tysk torsdag skriver idag: Bokmoster om En årslista, Mimmimarie skriver om böcker som ingår i litteraturkurs i modern tysk litteratur, Sanna skriver om Remarques På västfronten intet nytt.

onsdag 18 december 2013

Om icke vetekornet



Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men om det dör, så bär det mycken frukt. (Johannes 12:24).

Jag har läst Ngũgĩ wa Thiong'os roman från 1967 : A Grain of Wheat (den kommer ut på nytt i svensk översättning till våren "Om icke vetekornet" . Det är Modernista förlag som satsar på denne Nobelpristippade författare (man ger också ut "Djävulen på korset" och "Floden mellan bergen").

Om "A Grain of Wheat" har det naturligtvis redan skrivits spaltmeter och jag ska fatta mig kort. Romanen om vetekornet handlar om vägen till Kenyas självständighet och den berättas genom att föra historien bakåt men också genom att inte förlora nutiden- det hela vävs samman och det kretsar huvudsakligen kring en handfull män- eremiten Mugo, guerillakämpen Kihika, den hetlevrade Gikonyo och Karanja (han som anses vara en förrädare, han som såg till att liera sig med den brittiska övermakten). Gikonyos fru- Mumbi- kommer också att spela en stor och avgörande roll i berättelsen. Hon blir något av en katalysator.

Nuet befinner sig i de allra sista dagarna av det brittiska styret- snart är tiden inne för "Uhuru" (friheten, självständigheten). Författaren porträtterar mycket skickligt en värld som är fylld av orättvisor, lidande och förtryck- samtidigt som de enskilda människorna träder in på scenen med sina respektive styrkor och svagheter. Ingenting är självklart- ingenting är enkelt. Den som hyllas som hjälte visar sig bära på en mörk hemlighet och den som anses vara en medlöpare kanske inte ska dömas utan vidare.

"It is my belief no man ever understands quite his own artful dodges to escape from the grim shadow of self-knowledge". Ungefär så. Meningen är tagen från  Joseph Conrads roman "Lord Jim" och citeras i bokens förord (skrivet av Abdulrazak Gurnah).

"Kenya regained her Uhuru from the British on 12 December 1963. A minute before midnight, lights were put out at the Nairobi stadium so that people from all over the country and the world who had gathered there for the midnight ceremony were swallowed by the darkness. In the dark, the Union Jack was quickly lowered. When next the lights came on the new Kenya flag was flying and fluttering, and waving in the air. The Police band played the new National Anthem and the crowd cheered continuously when they saw the flag was black, and red and green. The cheering sounded like one intense cracking of many trees, falling back on the thick mud in the stadium."
(s. 199).

Jag tyckte mycket om den här romanen- den beskriver ett viktigt historiskt skeende och den låter också ljuset falla på människan i historien- allt är inte rakt och försett med räta vinklar. Vägarna vrider och vänder sig- man ska akta sig för att döma och man ska akta sig för "tro är att veta". Det är en djupt mänsklig berättelse och det finns  en strimma av ljus i slutet på romanen.

Igår skrev Jenny B (Kulturdelen) om Wizard of the Crow av wa Thiong'o och Lyran har  tidigare skrivit om En blomma av blod.

tisdag 17 december 2013

Full fart framåt!

Foto: Audrey Hudson


Tack till Kurt som upplyste mig (i kommentar till mitt inlägg om Severn i går) om tidvattenvågen "The Severn Bore" som alltså tar sig upp längs med floden Severn till surfares stora glädje. Här har fotografen fångat vågen och en skock entusiaster.

Vågen kan bli två meter hög, läser jag. Man ska tydligen helst bege sig till Stonebench i närheten av Elmore för att se de största vågorna.

"The Pub has a large car park and offers hot drinks and meals throughout the bores, and they also floodlight the river for night time bores. Many old photos and information on the bores can also be found here too. "  (lånat från Wikipedia).

En nattlig våg är att föredra för då kan man mycket tydligare höra vågsvallet. Ett litet tips för den som tänker turista i Storbritannien.

Ännu en novellkonstens mästare


Medardo Fraile (1925-2013) var en spansk författare som specialiserade sig på att skriva noveller. Flera priser belönades han med genom åren.

Medardo Fraile upplevde inbördeskrigets fasor som ung i Madrid och han beslöt sig så småningom för att lämna Francos diktatur. Han flyttade till England och kom senare att bosätta sig i Skottland där han var knuten till universitetet i Strathclyde.

Pushkin Press ger ut en samling av Frailes bästa noveller "Things Look Different in the Light" i början av januari nästa år. Pushkin Press brukar har riktigt intressanta utgivningar och de brukar också anlita väldigt duktiga översättare. Dessutom är böckerna behagliga till formatet- små och nätta (även i tegelstensform. )

"The word which is not the exact and perfect word is the enemy of the short story"; "The short story has to be an exercise in intensity and synthesis"; and "The short story should have a soul". (Medardo Fraile). Läs hela artikeln/dödsrunan om/över honom här.

Jag har lagt upp "Things Look Different in the Light" på min önskelista. Spanska författare i översättning tycker jag att det råder stor brist på även här i Sverige.

måndag 16 december 2013

Severn


Storbritanniens längsta flod heter the Severn och den flyter från källorna i Wales till/genom Shropshire, Worcestershire och Gloucestershire. Längden är i världssammanhang blygsam: cirka 35 mil men det är många vackra platser man passerar om man tar sig för att följa flodens lopp.

Rose Spence har skrivit om livet i lilla Frampton on Severn- en krönika om människorna som en gång bodde där. Om deras liv vill jag gärna läsa. "Frampton on Severn: Portrait of a Victorian Village".



Mera idylliskt än så här kan det väl knappast bli. I alla fall på foto. Jodå, det här lilla söta huset finns i just Frampton on Severn.

Brist på översättningar- brist på lyrik


Lyrik blir ofta satt på undantag. Om man går in i en av de få bokhandlar som ännu finns kvar brukar det vara svårt att hitta ens en enda hylla för just lyrik. Ändå "envisas" författare med att använda sig av just detta uttrycksmedel. (Denna passionerade envishet är jag själv mycket tacksam för).

Jag behärskar/förstår inte så särskilt många språk och därför är jag helt beroende av översättningar för att "komma åt" större delen av världslitteraturen. Jag blev mycket glad när jag hittade en stor och fin antologi över moderna europeiska poeter. Större delen av det moderna och "nya" Europa finns representerat här.




András Petöcz är en ungersk poet och författare (f.1959). Han skriver både poesi och prosa: essäer , romaner och litteraturkritik. (Fotot ovan är lånat och taget av Gabor Risko).

I antologin "New European Poets" (Graywolf Press, 2008) kan man hitta hans vackra dikt "The Lake at Dawn" som jag citerar några rader ur :

Vast water the silence of dawn.
Celestial blue: silence, dawn's
vast water. Vast, celestial, blue
silence, dawn's vast water.

Velvety swells. Silent,
rippling tremors, silence,
vast water, celestial blue,-----

(översättningen är gjord av Jascha Kessler).

I en intervju säger Petöcz bland annat så här:

 "It is my belief that everyone is a stranger as an individual and since everyone is a stranger, that is precisely the reason we cannot question someone else’s strangeness or otherness. It is that simple. We ourselves are strangers. Often even to ourselves... And while people have some kind of desperate desire to belong somewhere, as I see it, many people also have a perpetual desire to be outsiders.”

Intervjun i sin helhet finns att läsa här.



lördag 14 december 2013

Floder och kultur


På sina resor han förnam,
hur väl försynens nåd reglerat,
som floder över allt placerat
där stora städer stryka fram.


Jag tillbringade en del av min barndom i ett TV-löst samhälle. På kvällarna läste man, lyssnade på radio eller så bara umgicks man- ofta spelade man olika kortspel. Ett populärt sådant var "Författarspelet" och från det  minns jag just de där raderna från Johan Henrik Kellgrens Dumboms leverne speciellt väl av någon anledning.

Idag kom jag att tänka på floder - floder som bärare av kultur och så försökte jag hitta böcker med floden i fokus.

Claudio Magris "Donau" borde väl toppa listan på stora "flodverk" och det är en bok som man inte bör låta bli att läsa. Donau är en lång flod och den flyter genom många länder och kulturområden.


Mark Twain skrev om livet på Mississippi i slutet på 1800-talet. En annan flodklassiker.


Uwe Rada är en mycket flitig "flodförfattare". I min hylla har jag redan hans böcker om Memel och Oder men nu ser jag att han har kommit ut med en bok om Elbe också. Den får jag se till att skaffa!


Nina Burton har skrivit om tre floder- Themsen, Rhen och Rhône. Det blir tre mycket lärorika resor som man tas med på.

Det finns säkert flera böcker om floder och kultur- jag tar gärna emot tips!

fredag 13 december 2013

Böcker kan man läsa på olika sätt


 Från biblioteket hämtade jag "Viskningarnas bok" av Varujan Vosganian, en rumänsk författare med armeniska rötter. Det är en bok som fått mycket uppmärksamhet och den har också blivit översatt till flera språk, nu även till svenska. Jag läser men jag kan inte riktigt fångas- det är lite för vindlande och rörigt för mig och det är en tämligen diger lunta på nära 500 sidor. Tålamod är en dygd heter det- jag har väl inte tillräckligt av den varan. Men: man kan ju som bekant läsa på många olika sätt. Jag väljer att anteckna platser och händelser som jag vill veta mera om. Kalla det att läsa på diagonalen.....


Acheron är en flod i nordvästra Grekland men det är också en mytisk plats- en flod som många konstnärer försökt föreviga (bland andra Doré). Jag hittade en suggestiv tavla målad av den österrikiske (han var född inom det gamla habsburgska riket) konstnären Adolf Hirémy-Hirschl (1860-1933 ;född i Timisoara i Banatet).

Acheron var den dystra floden, den flod som Karon forslade de döda över så att de kunde komma ner i underjorden- här var nämligen gränsen till helvetet enligt den grekiska mytologin. Jag tycker att Hirémy-Hirschls målning fångar flodens fasor mycket väl- det spöklika, det utsatta, det plågade.



Några av de armenier som höll ut på berget Musa Dagh (Moses berg) i oktober år 1915.


Viskningarnas bok handlar om Armenien och armeniernas öde- den armeniska diasporan- här dock mestadels i Rumänien.

 I april år 1915 inleddes i det dåvarande Osmanska riket det stora blodbad som skulle komma att kosta omkring en miljon armenier livet. Det kom att bli ett folkmord som ger eko in idag (och med rätta).


Den österrikiske författaren Franz Werfel (1890-1945) skrev boken om de nära två månaderna på Musa Dagh. "Die vierzig Tage des Musa Dagh" kom ut år 1933 och det blev en bok som fick väldigt mycket press och översättningarna blev många (De fyrtio dagarna på Musa Dagh - svensk översättning av Bertil Malmberg). De som tagit sin tillflykt till Moses berg kunde räddas genom insatser från Frankrike och England som skickade örlogsfartyg och på så sätt kunde cirka 4000 människor föras till säkerhet i Port Said.



 I Viskningarnas bok kan man också läsa om den svåra jordbävning som drabbade Rumänien den tionde november år 1940. Även Bukarest fick flera byggnader raserade i skalvet som mätte 7,4 på Richterskalan.


Mechitaristorden är en armenisk katolsk munkorder (stammande från Benediktinerna).  Här en vacker bild på hemvistet för orden- på ön San Lazarro utanför Venedig.

Andra författare som har skrivit om armeniernas öde är t ex Edgar Hilsenrath med "Sagan om den sista tanken" (1989) och Marika Stiernstedt med "Armeniernas fruktansvärda läge" (1917).

torsdag 12 december 2013

Tysk torsdag: Preussaren



Vem skulle bättre kunna illustrera preussiskt om inte der Kaiser i egen hög person. Vill man vara elak kan man säga att han ser ut som en parodi på sig själv på fotot ovan. (Wilhelm var uniformstokig och ritade mängder av dem alldeles själv.)

Jag tog fram Jolos (Jan Olof Olsson) essäsamling "Eviga följeslagare" ur hyllan och hittade ett kapitel med titeln "Preussaren". Ingen kan/kunde skriva som Jolo och han är själv evig och odödlig. I den här essän läser jag bland annat om den samhällssatiriska tidskriften Simplicissimus - grundad av Albert Langen år 1896, (Langen var för övrigt gift med Björnstjerne Björnsons dotter).



Ferdinand von Rezniceks karikatyr av en csardasdansare från 1906 (Simplicissimus)

Jolo skriver också om den tidens motsvarighet till Harlekinromaner (den tyska varianten alltså) som sålde i mängder och författarinnan, Hedwig Courths- Mahlers , tjänade storkovan på sitt slabbedask.

Jag citerar: "Hon började skriva hemma i köket om det liv som i Kejsar-Tyskland tedde sig lysande- unga kvinnor, uppvaktade av ulanofficerare, arvtagerskor och fattiga ädla löjtnanter, baler på herrgårdarna, jaktfrukostar, bröllop."

Georg von Ompteda

Georg von Ompteda hörde däremot till en av de läsvärda författarna under den Wilhelminska tiden- i alla fall enligt Jolo. Ompteda är kanske mest känd idag för sina översättningar av Guy de Maupassants böcker till tyska men han var själv mycket flitig med skrivandet. Om man går in och kikar på Kungliga bibliotekets söktjänst Libris hittar man en hel del av Ompteda i svensk översättning- men det är gammalt och troligtvis kan man bara låna för att läsa på egna biblioteket. Möjligen finns det en del på antikvariaten. Jag måste erkänna att jag blir nyfiken på Omptedas romaner.

Bokmoster skriver idag om Nobelprisen som gått till tyskspråkiga författare.