Ungefär så, ska den tolkas, titeln på boken ovan. Här handlar det om Danmark och om tretton kandidater till Nobelpriset i litteratur- ingen av dessa tretton fick det åtråvärda priset. Aage Jörgensen (dansk litteraturvetare och författare) har skrivit historien bakom detta "baker's dozen" av danska skribenter som varit på tal för priset genom åren (fram till 1958 dvs- för det är nämligen lång sekretess på Svenska Akademiens handlingar ).
Den här boken är väldigt bra upplagd och den är mycket lärorik. Jörgensen är både pedagogisk och kunnig- och man läser, roas, förfäras och skakar indignerat på huvudet lite då och då. Man får också en grundlig lektion i de strömningar som rådde i "Akademien" under de första åren av förra seklet och så var det det där med tolkningen av Nobels testamente....
Af Wirsén gick bort år 1912 men det fanns andra mycket konservativa krafter kvar i den Svenska Akademien och bland annat därför blev det heller inget Nobelpris till Georg Brandes som är den förste på listan bland bokens tretton skriftställare.
"Historien om, hvorfor Brandes ikke måtte få Nobelprisen, og hvilken rolle hans ikke-pris spillede i forbindelse med, at Karl Gjellerup og Henrik Pontoppidan fik en delt pris i 1917, er lidt af en gyser. I tilbageblik må man konstatere, at forlöbet i höjere grad er egnet til at karakterisere holdningen hos flertallet i Nobelkomiteen for Litteratur i denne periode end kvaliteten af Brandes' forfatterskab"
Detta kan man läsa i den här boken:
Henry och Keld Nielsen har skrivit om de tretton danskar som mottagit Nobelpriset (och då inte bara i litteratur, således).
Igår kunde vi se hur Alice Munro (genom dottern Jenny) fick motta sitt mycket välförtjänta litteraturpris - men jag skänkte samtidigt också en tanke till alla dem som blivit utan genom åren.
Så vill jag slutligen framföra ett stort tack till Ivo Holmqvist som var den som rekommenderade Aage Jörgensens "Naerved og naesten". Här kan man läsa mera om boken.
.JPG)
3 kommentarer:
jag tror att man ska vara tacksam att man sluppit höra en del resonemang bakom kulisserna vad det gäller Nobelpriset i litteratur
Ja det är ju en årligen återkommande sport att puckla på perukstockarna i Svenska Akademien för alla författare som inte fått Nobelpriset i litteratur, från Strindberg, Ibsen och Tolstoj till Graham Greene, osv.
Och likadant kan man klanka på de många skrala författare som fått det (dock var Pearl Buck nog inte så kass som oftast görs gällande).
På bokmässan i Göteborg nyss träffade jag en mycket känd och läst svensk författare som ondgjorde sig över att Pontoppidan fått priset. Där högg han i sten, Henrik Pontoppidan håller fortfarande, däremot är det väl mera tveksamt med Karl Gjellerup som han delade priset med (om Jacob Knudsen inte råkat avlida hade han i stället för de två fått priset det året).
Swinburne hade väl varit ett hyfsat val. Om honom skrev Johan Mortensen 1918 bland annat följande i Nordisk familjebok:
- S´s utseende var mycket egendomligt. Han hade ett stort huvud, som vilade på en hals, tjock och kraftig som en Vespasianus´ eller en Caracallas (…) Men detta stora huvud och denna tjocka hals sutto på en fågelartad liten kropp med små händer och armar och en kvinnas starkt sluttande skuldror, breda höfter och svaga ben. Han gick så rak, som om han vore rädd, att huvudet eljest skulle taga överbalansen, var liten till växten, och så lätt, att man utan svårighet på händerna kunde lyfta honom i vädret (…) Disproportionen i hans kroppsliga byggnad återfinnes i hans andliga läggning (…) bak alla de våldsamma orden dölja sig oklarhet i principerna, kvinnlig svaghet, brist på manlig vilja och positivt mål.
Citatet finns med i något jag skrev om den mycket unge Gunnar Serners doktorsavhandling om Swinburnes poesi (sedan det var avklarat tillskansade han sig med hjälp av förfalskade namnteckningar stora pengar i två malmöbanker, begav sig skyndsamt till Köpenhamn, hamnade i London, spelade bort pengarna i Monte Carlo - därtill hjälpt av Sigge Starks far - och var ruinerad, tills han kom på att skriva äventyrsnoveller under pseudonymen Frank Heller).
Här är min artikel om hans Swinburne-avhandling:
www.frankhellersallskapet.se/FH-I-sicksack-8-2012.doc
Mrs C: Ja det kan du säkert ha rätt i. Det skulle förmodligen bara utöka ens adrenalinutsöndring... :-)
Ivo Homqvist: Pontoppidan tycker jag själv mycket om att läsa och nog var han förtjänt av sitt pris. En av Gjellerups romaner (Germanernas lärling) finns i min hylla men det har jag faktiskt inte lyckats komma igenom- ännu...
Det var då en förskräcklig beskrivining av Swinburne- Frank Heller skriver däremot trevligt, tycker jag och nu ska jag titta vidare på länken till din artikel - den tackar jag för!
Skicka en kommentar