Brist på översättningar- brist på lyrik

Lyrik blir ofta satt på undantag. Om man går in i en av de få bokhandlar som ännu finns kvar brukar det vara svårt att hitta ens en enda hylla för just lyrik. Ändå "envisas" författare med att använda sig av just detta uttrycksmedel. (Denna passionerade envishet är jag själv mycket tacksam för).

Jag behärskar/förstår inte så särskilt många språk och därför är jag helt beroende av översättningar för att "komma åt" större delen av världslitteraturen. Jag blev mycket glad när jag hittade en stor och fin antologi över moderna europeiska poeter. Större delen av det moderna och "nya" Europa finns representerat här.

András Petöcz är en ungersk poet och författare (f.1959). Han skriver både poesi och prosa: essäer , romaner och litteraturkritik. (Fotot ovan är lånat och taget av Gabor Risko).

I antologin "New European Poets" (Graywolf Press, 2008) kan man hitta hans vackra dikt "The Lake at Dawn" som jag citerar några rader ur :

Vast water the silence of dawn.
Celestial blue: silence, dawn's
vast water. Vast, celestial, blue
silence, dawn's vast water.

Velvety swells. Silent,
rippling tremors, silence,
vast water, celestial blue,-----

(översättningen är gjord av Jascha Kessler).

I en intervju säger Petöcz bland annat så här:

 "It is my belief that everyone is a stranger as an individual and since everyone is a stranger, that is precisely the reason we cannot question someone else’s strangeness or otherness. It is that simple. We ourselves are strangers. Often even to ourselves... And while people have some kind of desperate desire to belong somewhere, as I see it, many people also have a perpetual desire to be outsiders.”

Intervjun i sin helhet finns att läsa här.

Ich denke oft an Piroschka

Nog minns många av oss den bitterljuva filmen om en ungdomsförälskelse i 1920-talets Ungern? I den kvinnliga huvudrollen såg man den schweiziska skådespelerskan Liselotte (Lilo) Pulver och filmen från 1955 blev hennes stora genombrott.

Filmen baseras på en roman av den tyske författaren Hugo Hartung (1902-1972) och boken finns i svensk översättning (1958).

Hugo Hartung arbetade under flera år som skådespelare men författandet blev hans liv . Under nazitiden belades han med skrivförbud och gick i inre exil.

Jag citerar bokens vemodiga slutord:

"Als ich am Morgen nach Hause fuhr, war ich fest entschlossen, Piroschka wiederzusehen, aber wie so oft im Leben kam es anders - wir sind uns nie wieder begegnet. Vielleicht sollte es so sein, denn wenn ich heute an Piroschka denke, ist sie immer jung und süß und 17 Jahre…“.

Paris 1919

Det första världskriget tog inte slut i november 1918- fredsavtal skulle slutas också. Det hölls en konferens i Paris som kom att betstämma ödet för många stater. Man diskuterade och avhandlade i över ett år och förberedde även ett flertal andra avtal nämligen:

Versaillesfördraget, 1919, 28 juni 1919, (Tyska riket)
Saint-Germainfördraget, 10 September 1919, (Österrike)
Neuillyfördraget, 27 November 1919, (Bulgarien)
Trianonfördraget, 4 June 1920, (Ungern)
Sèvresfördraget (Ottomanska riket).

Ungern hörde till ett av de länder som råkade verkligt illa ut.

Visst hopp började hysas när greve Albert Apponyi blev inbjuden att tala inför ententens representanter i Paris.

Albert Apponyi kom från en mycket gammal familj med de finaste anor och han var en vänlig och artig man, djupt religiös och en sann ungersk patirot. Till Paris for han utan större hopp om framgång men han kunde inte vägra "denna sorgliga plikt".

Ungrarna blev kyligt mottagna i Paris och speciellt den franska delegationen uppträdde mycket hånfullt mot dem. Så gavs då ordet till Apponyi- han talade flytande franska och behärskade även engelska till fulländning (och italienska). Apponyi påpekade att Ungern var på väg att straffas mycket hårdare än någon annan av de besegrade nationerna. Landet hade reducerats med två tredjedelar av sin yta och man skars av från sina råvarukällor och marknader. Dessutom skulle man betala digra krigsskadestånd.

Apponyi talade med patos och hans retorik var ypperlig. Lloyd George viskade "You were very eloquent". Men... allt var förgäves. Ententestaterna hade större bekymmer än Ungerns landområden och man "orkade inte bry sig". Den 4 juni år 1920 befästes det man beslutat redan i Paris genom Trianonfördraget. I Ungern flaggades det på halv stång. Från år 1918 och framåt ett par år skulle det råda den största oreda i ungersk politik och människor fick genomlida ett rent skräckvälde.

För att citera Margaret MacMillan: In 1945 the victorious Allies restored the boundaries of Trianon and there they remain, one of the arrangements from the Paris Peace Conference that have not been undone. Yet.

(Källa: "Peacemakers- six months that changed the world" av Margaret MacMillan , 2001.)

Avslut- Ungern. Donau flyter vidare....

Kapitlet jag kommer till nu har rubriken "Epilog i Baja"- (på fotot en del av småbåtshamnen). Här lämnade den siste habsburgske kejsaren Karl sitt rike år 1921. Tillsammans med hustrun Zita fördes han till Madeira på en kanonbåt.

Karl och Zita år 1911.

Magris skriver att Friedrich Hölderlin (1770-1843) är den störste av alla Donauskalder. "För honom var Donau resan-mötet mellan Österlandet och Västerlandet, en syntes av Kaukasus och Tyskland, den hellenska vår som åter skall blomstra på tysk jord och få gudarna att återvända."

Hölderlins "Sånger " -till exempel - finns i svensk översättning (Ordfront förlag).

"Vid Donau kan man känna så många seklers samtidiga närvaro, besegrade som blandas med segrare, sammandrabbningar mellan folkslag som sedan smält samman och blandats i tiden och i vattnet--" Ungefär så säger den ungerske poeten Attila József. "Djupet tiger", säger han också.

-

Och- nu flyter Donau vidare in i Banatet.

Bokhyllan vid Donau

Vidare med Claudio Magris i Ungern/Pannonien. Bokhyllan han berättar om tillhörde Georg Lukács. (Lukács var en av de få av Imre Nagys män som överlevde upproret 1956). Lukács var mycket produktiv som författare och hans bokhylla var också enorm. Hans sista arbete var redigeringen och revideringen av "Om det samhälleliga varats ontologi". Det finns mycket översatt av Lukács- (även till svenska) och några av böckerna går också att köpa "på vanligt vis".

"Det finns ingen oskyldig världsåskådning". Det är utgångspunkten för Lukács' uppgörelse med den tyska irrationalismen. Tänkare som Nietzsche, Dilthey, Simmel, Heidegger, Jaspers, Weber, Mannheim med flera bidrog alla enligt Lukács till att bereda vägen för den tyska irrationalismens högsta stadium, Hitler och den tyska nazismen." (taget från AdLibris sida om boken)

Även ovanstående bok går att få tag på via vanlig bokhandel. Magris tycker att Lukàcs ungdomsböcker är de som är hans mästerverk och har "mer att säga oss än den ortodoxa och slipade "Realismens seger" eller andra torra didaktiska böcker som tydligt visar hans kompromisser med stalinismen."

-

Tre kvinnor levde han med (i tur och ordning) först Irma Seidler sedan blev det ett kort och misslyckat äktenskap med den revolutionära anarkisten Jelena Grabenko- slutligen gifte sig Lukács med den kvinna som kom att bli hans livs kärlek (paret levde tillsammans fram till hennes död år 1963)- Gertrud Bortstrieber- hon beskrivs som tystlåten och principfast.

"Hos mig är allting en fortsättning på någonting. Jag tror inte att det finns några osammanhängande element i min utveckling", säger Lukács. I filosofen Wittgensteins "Tractatus" hittar Magris en understrykning gjord av Georg Lukács "de djupaste filosofiska frågorna är egentligen meningslösa och de kan inte ge något svar, endast insikt om deras meningslöshet."

Vidare med Claudio Magris

I Budapest går Magris in i ett antikvariat och där botaniserar han bland hyllorna. Ett helt kapitel ägnar han sedan åt författaren György Konrád.

Ovan den danska versionen av "Stenklockan". På svenska finns följande titlar av Konrád. 1974 - Besökaren 1977 - Stadsgrundaren 1980 - Förloraren 1983 - Polens frihet - och vår 1985 - Antipolitik 1987 - Trädgårdsfesten 1990 - Från Europas navel 1992 - Melinda och Dragoman 1995 - Stenklockan

-

-

"Antipolitik" som kom i svensk översättning är 1985 blev totalförbjuden i Ungern och har undertiteln "Mellaneuropeiska funderingar " Så här skriver Magris: "Mellaneuropa blir kodnamnet på avståndstagande från politik eller rättare sagt från politik i betydelsen totalitär och alltomfattande politisering, det vill säga statens och statsnyttans intrång på tillvarons alla områden." Numera lär väl Konráds böcker ha "fritt spelrum". Jag konstaterar att här hittade jag ännu en författare som jag skulle vilja läsa något av.

Längs Donau... fortsättning

Är vi vid porten till Asien, frågar Claudio Magris och så skriver han om solrosfält och majs- den gula färgen som breder ut sig över de ungerska fälten. På 80-talet löpte järnridån längs gränsen till Österrike. Men så säger Magris också : "Ett besök på ett konditori eller i en bokhandel i Budapest räcker för att bevisa att de har fel som tror att ett slags odefinierbart asiatiskt sköte börjar öster om Österrike." Han talar om den ungerske 1900-talsskalden Endre Ady och hans tungsinta poesi.

Endre Ady (1877-1919)

Longing for Love

Neither the issue nor the sire,

neither fulfilment nor desire

am I for anyone,

am I for anyone.

I am as all men, the sunless sea,

the alien thule, mystery,

a fleeing wisp of light,

a fleeing wisp of light.

But I must look for friends and brothers;

I want to show myself to others

that seeing they will see,

that seeing they will see.

For this my lyric masochism;

I long to close the gaping schism,

and thus belong somewhere,

and thus belong somewhere.

-

"Ungern var ett spektrum av olika kulturer, en mosaik där olika härskare rådde och stundom kom i vägen för varandra: de habsburgska territorierna, de turkiska provinserna och furstendömet Transsylvanien." Magris avslutar kapitlet och berättar: "Sedan flera år tillbaka sänds ett ungerskt radioprogram med titeln "An der Donau" som tar upp aspekter och problem som är förknippade med donautraktens blandkultur. Rennweg leder inte till Asien.

Lyrik från Transsylvanien

I mitt bokpaket från igår låg också ett par diktsamlingar- en av dem är "Dagg på stjärnan"- dikter av Sándor Kányádi (f.1929). Kányádi är ungrare från Transsylvanien och "Dagg på stjärnan" är en samlingsvolym av både tidigare publicerade svenska tolkningar och ett flertal nyöversättningar . Boken är utgiven på Brända böcker förlag.

Vi bjuds på 150 vackra dikter- och här är en som jag tog till mitt hjärta direkt.

-

Till slut

-

Sen blir allt översköljt av havet.

Från dunklet av en gammal skymning

hör jag ännu min mor säga mitt namn,

medan en liten blind fjäril flyger emot

det lilla husets fönster från lampan hon håller i.

Sen blir allt översköljt av havet,

vaggande Solen och Månen och

underbara båtar på sina vågor.

Och bara ett föräldralöst vildpäron vinkar

efter mig från denna strandlösa värld. (tolkning: Susanna Fahlström).

, ,