Floder och kultur

På sina resor han förnam,
hur väl försynens nåd reglerat,
som floder över allt placerat
där stora städer stryka fram.

Jag tillbringade en del av min barndom i ett TV-löst samhälle. På kvällarna läste man, lyssnade på radio eller så bara umgicks man- ofta spelade man olika kortspel. Ett populärt sådant var "Författarspelet" och från det  minns jag just de där raderna från Johan Henrik Kellgrens Dumboms leverne speciellt väl av någon anledning.

Idag kom jag att tänka på floder - floder som bärare av kultur och så försökte jag hitta böcker med floden i fokus.

Claudio Magris "Donau" borde väl toppa listan på stora "flodverk" och det är en bok som man inte bör låta bli att läsa. Donau är en lång flod och den flyter genom många länder och kulturområden.

Mark Twain skrev om livet på Mississippi i slutet på 1800-talet. En annan flodklassiker.

Uwe Rada är en mycket flitig "flodförfattare". I min hylla har jag redan hans böcker om Memel och Oder men nu ser jag att han har kommit ut med en bok om Elbe också. Den får jag se till att skaffa!

Nina Burton har skrivit om tre floder- Themsen, Rhen och Rhône. Det blir tre mycket lärorika resor som man tas med på.

Det finns säkert flera böcker om floder och kultur- jag tar gärna emot tips!

Fast i Pannoniens lera

Den röda biten ovan visar Pannonien anno 150 efter Kristus. Claudio Magris ägnar nära 50 sidor åt denna trakt i sitt storslagna epos om floden Donau. Jag läser en underrubrik med titeln "I Pannoniens lera" för att jag vill veta mera om författaren Miroslav Krleža och hans värld.

I hans böcker hamnar man mitt på den kroatisk-magyariska slätten och där hittar man enligt Magris "träsk, ruttna löv, blodiga spår efter många seklers fotvandringar och strider mellan olika kulturer."

Krleža föddes i Zagreb 1893 och han blev nära 90 år gammal (död 1981). Otaliga språk har han översatts till (även svenska) och för att åter citera Magris: "Han är diktaren som skildrar möten och sammandrabbningar mellan kroater, ungrare, tyskar och övriga Donaufolk. "

Hans böcker innehåller många starka känsloyttringar och hans penna är mycket vass och ofta sarkastisk. Temat är det stora habsburgska väldets sammanfall och upplösning- en kulturs död.

Det är svart och det är sorgligt, skoningslöst och dystert. Framför allt "Familjen Glembay" är en verklig odyssée i detta förfall (jag är i full gång med att läsa boken just nu).

"I Pannoniens lera drunknar skändligen den österrikisk-ungerska lantadeln, som förkroppsligas av familjen Glembaj." Magris fortsätter med att tycka att Krleža nog har skrivit alltför mycket och av ojämn kvalitet men att hans styrka ligger i den djupgående analysen och i förmågan att fånga sambandet mellan det enkla vardagliga livet, de historiska processerna och naturlagarna."

Jag läser vidare.

Med Claudio Magris som inspirationskälla

Magris bok om Donau kan man läsa om och om igen och alltid hitta något nytt att fördjupa sig i- och lära mera om. I ett avsnitt skriver han om en TV-serie som han ser i Ungern "Familjen Glembaj". När jag letar vidare visar det sig att serien baserar sig på en trilogi skriven mellan 1926 och 1930 - författaren hette Miroslav Krleza (1893-1981) och han var från Kroatien.

Krleza växte upp under det habsburgska väldet och tvingades vara med och strida under första världskriget (på östfronten). Om sina upplevelser och tankar skrev han i novellsamlingen "Den kroatiske guden Mars". Flera av Krlezas böcker har blivit översatta till svenska- här några av dem


Återkomsten 1963
Begravning i Theresienburg och andra noveller 1979 (Panache-serien)
Utan mig 1982


Jag läser att så gott som hela Krlezas författarskap är "en uppgörelse med det förflutna och/eller en kommentar till nutidens politiska och sociala händelser."

Matoas

" Matoas" lär vara det trakisk-frygiska namnet på Donau (ett av de namn som floden var känd under innan den blev till "Donau"). Jo, jag har plockat fram Claudio Magris storverk igen- boken om den stora floden Donau. Jag hoppar raskt fram till det kapitel som handlar om Rumänien. Magris bok kom ut 1986 och den är skriven under flera år- järnridån satt där den satt då- så saker och ting har förändrats sedan dess men boken är ändå ett mästerverk. Det tycker i alla fall jag.

Café San Marco

Trieste och trakten kring Trieste skriver Magris om i "Mikrokosmos". Vilken början kunde vara bättre än ett kosmopolitiskt café för att beskriva den här stadens särart? Café San Marco! Det är som en Noaks ark "där ingen ges företräde och där ingen utesluts"- här finns det plats för alla. Människor går ständigt in och ut i den L-formade lokalen - på bardisken finns fruktskålar och champagneflaskor och en rödrandig lampskärm. "Om Kejsardömet fortfarande hade funnits kvar, skulle allt ha förblivit som det var, världen skulle ha fortsatt att vara ett Café San Marco".

Här en länk till Pequod Press som har skrivit om Trieste i nr 37/2006

Ut i stora havet- och därmed slut på Donauresan

På fotot: det gamla fyrtornet i Sulina (Wikipedia).

"Låt oss komma överens om att Donau slutar i Sulina" säger Claudio Magris. I Sulina (som ligger i Rumänien) "flyter den tämjda Donau mot sitt slut" . Här står kvinnorna på knä och tvättar sina mattor i floden - staden slumrar bakom dem. Sulina är enligt Magris en "sinnebild för utflyttning, övergivande, en filmstudio där inspelningarna gjorts för längesen och skådespelartruppen gett sig av men lämnat kvar scendekorer, kostymer och kulisser som inte längre behövdes. "

Biagio Marin

"Är detta således allt? Efter tretusen kilometer film reser man sig upp och går ut ur salongen en stund för att leta efter popcornsförsäljaren och råkar tankspritt gå ut genom en bakdörr. Det är inte mycket folk här och de har bråttom att komma iväg för det är ganska sent och hamnen blir allt tommare. Men kanalen flyter lätt, lugnt och tryggt ut i havet och den är inte längre en kanal, en gräns, en Regulation, utan ett flöde som öppnar sig och ger sig hän åt världens alla vatten och oceaner och varelserna i deras djup. O Herre, står det i en dikt av Biagio Marin, låt min död bli som när en flod rinner ut i stora havet."

Donau, Claudio Magris - från sista kapitlet som har titeln "Matoas" (lyckans flod), svensk översättning av Barbro Andersson, Forum förlag (utkom 1986 och i svensk översättning 1990). För boken "Donau" erhöll Claudio Magris "Baguttapriset" år 1987.

In i det diffusa landskapet (med Claudio Magris)

Nu har vi hamnat i Bulgarien- det sista landet på Donaufärden. Här möter Magris stark fosterlandskärlek. Mycket stark. "Bulgarerna verkar vara sammansvetsade av en munter gemenskapskänsla, likt välbevakade unga rekryter som gärna väsnas på logementet men är fästade vid kasernen och fanan."

På fotot (lånat) fästningen Baba Vida som först var romersk, sedan bulgarisk, därefter turkisk och nu är den åter bulgarisk. Fästningen ligger i staden Vidin och här var det oroligt under slutet av 1700-talet och även i början av 1800-talet. Osman pascha gjorde uppror mot sultanen Selim III . Om denna tid i historien har författarinnan Vera Mutaftjieva skrivit i romanen "Krönika från en orolig tid"

Magris skriver om de femhundra åren då bulgarerna fick lida under ottomanskt ok- och hur blodbad och exploatering hörde till vardagen. På fotot Alexander Nevskijkatedralen i Sofia som innehåller mycket vackra ikoner från det bulgariska rikets storhetstid. Böcker har tydligen spelat en mycket stor roll för bulgarernas identitet och Magris skriver om de förtryckta bulgarernas månghundraåriga motståndskamp och säger att det är ett enastående bevis på civilisation.

Ivan Vazov- som skrev "Under oket" Bulgariens största nationalroman. (Tro det eller ej- men den har faktiskt blivit översatt till svenska så sent som 1977 (Tidens klasskier). För den som är intresserad av bulgarisk litteratur (och jag tänker leta själv) lägger jag upp en länk här.

Belgrad- en kameleontisk huvudstad (enligt Magris)

Andrzej Kusniewicz- har skildrat upplösningen av dubbelmonarkin med "dyster och poetisk inlevelse" . På svenska finns : Kungen av de bägge Sicilierna"- men - för Kusniewicz låg Belgrad "på den andra sidan" och var alltså inte del av det habsburgska väldet, inte på något sätt.

(Belgrad: 1925)

"Historien om Belgrads förflutna lever inte så mycket i de få monument som finns utan snarare i stadens osynliga substrat, epoker och kulturer som fallit till marken likt löv och multnat till en blandad, stratifierad och bördig mylla, där denna mångfacetterade stad har sina rötter, en stad som förnyas oavbrutet och som litteraturen ofta beskrivet som en metamorfosernas smedja" (Tänk så otroligt poetiskt han kan uttrycka sig, Magris.)

Magris berättar om den serbiske författaren Momo Kaper (1937-2010) som har skrivit en hel krönika om en enda gata i Belgrad -Knez-Mihailovagatan -som är den vackraste och mest legendomspunna av alla gator i staden. (Foliranterna: 1974). På svenska finns "På kontorstid" från 1989.

och så har vi kommit fram till den mytomspunna Järnporten- här sa den romerske generalen Gajus Scribonius Curio " att han kände olust inför att ge sig in i de djupa skogarna på andra sidan Donau". På denna plats trängs Donau ihop och blir väldigt smal och nu börjar det som flera författare har kallat " den sydostliga djungeln" . Man träder in i "diffusa och vaga territorier". Magris far vidare till Kladovo som ligger vid Bulgariska gränsen- och- han undrar var han befinner sig....

Som ett knytnävsslag

Magris citerar Kafka som har sagt att "en bok bör träffa som ett knytnävsslag, våldsamt skaka om läsaren och hans vanliga syn på tingen."

Om böcker som tvingar läsaren att "ta sig igenom existensens öknar utan att hålla honom i handen och utan att hjälpa honom att undvika kvicksand- skriver Magris i en av sina essäer. Som exempel på sådana böcker nämner han Förbländningen av Elias Canetti , Svindlande höjder av Emily Brontë och The Autobiography of My Mother av Jamaica Kincaid.

Och jag funderar på vilka böcker jag själv skulle vilja placera in i kategorin "käftsmäll" eller kanske ännu bättre "en riktig magspark".

Det ska jag tänka till om och återkomma med. Jag tar gärna emot synpunkter!!

Elaka författare

Nu har jag äntligen fått den i min hand- Claudio Magris "Alfabet" essäer om litteratur. Här en länk till Elisabeth Hjorths recension i Svenska Dagbladet. Jag bara precis börjat läsa lite och jag hoppar hit och dit- men i slutet av boken stannar jag till en extra stund- det är vid den essä som har titeln Litteratur och giftpilar. "Poeter förolämpar poeter" är den svenska översättningen. Genom tidernas lopp har författare varit elaka mot andra författare- och det finns en hel bok som har ägnats åt de förolämpningar som de slänger/har slängt åt varandra ,de "skriftställande herrarna" (för det är nog mest herrar som får plats i den boken har jag en känsla av) - Magris skriver i alla fall lite om Jörg Drews samling "giftpilar" som väl bara finns på tyska än så länge (undrar om någon kommer att översätta den till andra språk?) Här är i alla fall några exempel: "Enligt Brecht var Baudelaire en småborgelig bracka vars ord är som utslitna kavajer som sytts om och snyggats till". Ionesco gillar inte Brecht och han definieras av honom som " en mästrande och enfaldig skapare av pappersfigurer". Beckett tyckte illa om Proust och han använde bara ett enda ord för att beskriva hans författarskap "strunt". Voltaire leddes till döds av Homeros och Ezra Pound (och flera andra) tyckte att Joyce var en ytterst medioker författare. Ja, listan kan göras hur lång som helst.... Magris skriver mycket sympatiskt och säger bland annat- att "Liksom i Faderns hus, som bibeln säger, finns det också i konsten- all konst- många boningar och det är tillåtet att besöka dem och bo i dem utan att förolämpa någon." Jag fortsätter min läsning.....Essän "Som ett knytnävsslag" kommer jag säkert att få anledning att skriva några rader om så småningom.

Donau är en lång flod- nu på väg in i Rumänien

Nu har vi kommit till Bistritz (vilket torde glädja alla älskare av vampyrer)- här bodde nämligen huvudpersonen i Bram Stokers roman (som jag inte har läst och förmodligen inte kommer att läsa heller- det räckte så bra att min väninna Susan var ordförande ett tag i det irländska Dracula-sällskapet och ständigt lovprisade Bram Stokers alster).

Magris skriver: "Vad som kan göra en Donau-resenär nyfiken är att greve Dracula i tredje kapitlet hyllar sina anfäder szekelerna , de nomadiska gränsriddare som härstammade från hunnerna och i århundraden bevakade gränserna mot invasioner av magyarer, langobarder, avarer, bulgarer och turkar." Enligt Stoker ligger Draculas slott alldeles intill gränsen till Bukovina och så kan vi byta ämne.

Bukovina med sin huvudstad (sedan 1918) Czernowitz har jag skrivit lite om tidigare här på bloggen men det är bara roligt att hamna här igen- och Magris räknar upp författarna i detta mångnationella och litterära centrum: Izik Manger (på bilden ovan), Rezzori, Alfred Margul Sperber, Rose Ausländer.... och givetvis Paul Celan. Paul Celan som Magris utnämner till denna försvunna världs allra främsta stämma. " Magris skriver vidare (och det är mycket vackert uttryckt, tycker jag) " Hans lyrik lutar sig över tystnadens rand, den är ett ord som ryckts upp ur tystnaden och blommar ur denna tystnad, ur hans vägran och oförmåga att acceptera falsk och förljugen kommunikation."

Paul Celan (1920-1970)

"Celan försvann i natten i Seines vågor, där han sökte döden. I en av hans dikter står det: "Jag lyser bakom mig själv." Dikten är just detta ljussken som anger den plats där han försvann- med sina ord".

Så glad jag blev!

För tjugofem kronor kunde jag ta med mig Magris "Mikrokosmos" hem. Bibliotekets vänner sålde ut- och jag snappade åt mig direkt. Vilket fynd. Så här står det på baksidan av omslaget: " I Mikrokosmos går han på upptäcktsfärd i sin egen hembygd, i trakter han känner väl och sedan länge. Hans hemstad Trieste, vid Italiens gräns mot den slaviska världen och mot Centraleuropa, är en kulturernas och handelsvägarnas mötesplats". Nu hoppas jag att jag kan fåt tag på "Ett annat hav" också....

"Transsylvanismus"- från Donau av Claudio Magris

Om Transsylvanien har Magris mycket att förtälja. Han börjar med att skriva om hur komplicerad traktens historia är- "en väv av oenighet, blandning, sammandrabbningar, ingåenden och upplösanden av allianser mellan olika nationer. " Transsylvanien är en av den ungerska kulturens vaggor- men också det rumänska nationalmedvetandets vagga, skriver Magris . Han förklarar begreppet "Transsylvanismus" med att : "det åsyftar en mängd olika folk som förenas av känslan att tillhöra en blandad och sammansatt region."

En författare som skrivit om den här smältdegeln är Heinrich Zillich (1898-1988) framför allt i boken "Zwischen Grenzen und Zeiten" (Mellan gränser och tidevarv- och jag kan inte hitta någon svensk översättning). (År 1941 kom däremot i svensk översättning "När vetet mognar" av samme författare. ) Enligt Magris "vacklar Zillich mellan nationalistiska och broderligt övernationella tongångar.

" Magris får som vanligt till en "knorr" mot slutet av kapitlet : " I en berättelse av Erwin Wittstock (till synes inga svenska översättningar) bevarar familjen Vogt i Hermannstadt vördnadsfullt ett porträtt av Bismarck i sitt hem, men i Zillichs roman blir Bismarck betraktad som den som helt cyniskt övergav tyskarna i öst för att inte stöta sig med ungrarna. När jag nämner detta problem för gamla mormor Anka, avfärdar hon det genom att säga att den där Bismarck säkert var jude."

Timisoara- vid Donau

Timisoara (Temesvár) var huvudstad i det gamla Banatet. Det är en vacker stad, säger Magris "och varje sten berättar om en månghundraårig och invecklad historia". Förr var staden hemsökt av febersjukdomar på grund av "dunsterna från de kråkrika sumpmarkerna". Staden är fylld av historia- här kämpade János Hunyadi mot turkarna - och österrikarna belägrade år 1848. Dessutom- nog så viktigt .... här föddes Tarzan! (Johnny Weismüller) år 1904.

I Timisoara finns både ungerska och serbiska minoriteter men det är också ett stort centrum för Rumäniens tyskspråkiga befolkning. Vid mitten av 1980-talet (när Magris skrev sin bok) "uppmuntrade den rumänska staten minoritetsspråken och specialiserade förlag gav ut både tidskrifter och ett stort antal böcker på ungerska, serbiska, slovakiska, ukrainska, jiddisch och andra språk." Men... det finns alltid ett men... denna "gratis lunch" fick betalas med en "kvävande politisk kontroll" och den som ansökte om visum för utvandring... ja han/hon fick inte publicera något somhelst. Dessutom var man tvungen att "underdånigt hylla" presidenten. (T ex Herta Müllers "Hjärtdjur" beskriver tillståndet).

Magris avslutar kapitlet med att berätta om att 1848 blev liktydigt med förvirring och villervalla i Banatet. "Än idag, när mormor Anka pekar på en byggnad i Bela Crkva och säger: "före revolutionen låg här...." menar hon före 1848.

"Att tänka som flera folk" nu har vi kommit till Banatet

Vem var Robert Reiter / Reiter Robért eller Franz Liebhard? Ja, det visste jag inte när jag började läsa nästa kapitel i Magris "Donau"- ett Donau som nu har flutit in i det område som kallas för Banatet. I nätets uppslagsbok läser jag " Banatet är ett historiskt landskap i sydöstra Europa, i gränstrakten mellan Serbien, Ungern och Rumänien. Namnet banat kommer antagligen av den avariska furstetiteln ban."

På 80-talet när Magris skrev sin bok, bodde Reiter Robért i Timisoara i Rumänien och han hette då Franz Liebhart och skrev tämligen traditionell lyrik på tyska språket. Författaren i fråga hade bytt nationalitet, namn, språk och litterär stil. Tidigare var Reiter Robért en ungersk avantgardepoet- "en poet som deltagit i de mest polemiska experimentgrupperna".

"Detta tyska namn avslöjar dessutom författarens personlighet, en schwab från Banatet, som en gång i tiden lydde under Wien, därefter under Budapest och nu är en tynande minoritet i Rumänien. " När Reiter-Liebhart intervjuades sa han bland annat att han lärt sig tänka med flera folks mentalitet.

Banatet har en mycket blandad befolkning- och det har varit en plats för både möten och strider mellan det ottomanska imperiet, det habsburgska väldet, ungrarnas självständighetssträvan och den serbiska och rumänska pånyttfödelsen.

På fotot: Novi Sad- huvudstad i Vojvodina. (1920)

Magris berättar om en TV-dokumentär han sett om Vojvodina och där nämns inte mindre än tjugofyra etniska grupper. Några av dem: valaker (rumäner), rasjaner(serber), greker, bulgarer, ungrare, tyska kolonister, fransmän, spanjorer, italienare och judar.

Lite om de tyska kolonisatörerna: De blev tillkallade på sjuttonhundratalet av Maria Theresia och Joseph II. Det var bönder från Schwaben, Pfalz eller Rhenlandet som seglade nerför Donau på pråmar från Ulm och så förvandlade de marskland till bördig mark. "Schwaben, ett av det gamla Tysklands centra, förflyttades på så sätt till Banatet och i den rumänska delen hör man i en del byar än idag den schwabiska eller alemanniska dialekten, som om man vore i Württemburg eller Schwarzwald."

När jag så letar efter mera information om Banatet hittar jag en intressant länk med rubriken

Banat biographies Här har man samlat de flesta kända kulturpersonligheter med anknytning till Banatet. (Jodå, Herta Müller finns med).

Avslut- Ungern. Donau flyter vidare....

Kapitlet jag kommer till nu har rubriken "Epilog i Baja"- (på fotot en del av småbåtshamnen). Här lämnade den siste habsburgske kejsaren Karl sitt rike år 1921. Tillsammans med hustrun Zita fördes han till Madeira på en kanonbåt.

Karl och Zita år 1911.

Magris skriver att Friedrich Hölderlin (1770-1843) är den störste av alla Donauskalder. "För honom var Donau resan-mötet mellan Österlandet och Västerlandet, en syntes av Kaukasus och Tyskland, den hellenska vår som åter skall blomstra på tysk jord och få gudarna att återvända."

Hölderlins "Sånger " -till exempel - finns i svensk översättning (Ordfront förlag).

"Vid Donau kan man känna så många seklers samtidiga närvaro, besegrade som blandas med segrare, sammandrabbningar mellan folkslag som sedan smält samman och blandats i tiden och i vattnet--" Ungefär så säger den ungerske poeten Attila József. "Djupet tiger", säger han också.

-

Och- nu flyter Donau vidare in i Banatet.

Bokhyllan vid Donau

Vidare med Claudio Magris i Ungern/Pannonien. Bokhyllan han berättar om tillhörde Georg Lukács. (Lukács var en av de få av Imre Nagys män som överlevde upproret 1956). Lukács var mycket produktiv som författare och hans bokhylla var också enorm. Hans sista arbete var redigeringen och revideringen av "Om det samhälleliga varats ontologi". Det finns mycket översatt av Lukács- (även till svenska) och några av böckerna går också att köpa "på vanligt vis".

"Det finns ingen oskyldig världsåskådning". Det är utgångspunkten för Lukács' uppgörelse med den tyska irrationalismen. Tänkare som Nietzsche, Dilthey, Simmel, Heidegger, Jaspers, Weber, Mannheim med flera bidrog alla enligt Lukács till att bereda vägen för den tyska irrationalismens högsta stadium, Hitler och den tyska nazismen." (taget från AdLibris sida om boken)

Även ovanstående bok går att få tag på via vanlig bokhandel. Magris tycker att Lukàcs ungdomsböcker är de som är hans mästerverk och har "mer att säga oss än den ortodoxa och slipade "Realismens seger" eller andra torra didaktiska böcker som tydligt visar hans kompromisser med stalinismen."

-

Tre kvinnor levde han med (i tur och ordning) först Irma Seidler sedan blev det ett kort och misslyckat äktenskap med den revolutionära anarkisten Jelena Grabenko- slutligen gifte sig Lukács med den kvinna som kom att bli hans livs kärlek (paret levde tillsammans fram till hennes död år 1963)- Gertrud Bortstrieber- hon beskrivs som tystlåten och principfast.

"Hos mig är allting en fortsättning på någonting. Jag tror inte att det finns några osammanhängande element i min utveckling", säger Lukács. I filosofen Wittgensteins "Tractatus" hittar Magris en understrykning gjord av Georg Lukács "de djupaste filosofiska frågorna är egentligen meningslösa och de kan inte ge något svar, endast insikt om deras meningslöshet."

Vidare med Claudio Magris

I Budapest går Magris in i ett antikvariat och där botaniserar han bland hyllorna. Ett helt kapitel ägnar han sedan åt författaren György Konrád.

Ovan den danska versionen av "Stenklockan". På svenska finns följande titlar av Konrád. 1974 - Besökaren 1977 - Stadsgrundaren 1980 - Förloraren 1983 - Polens frihet - och vår 1985 - Antipolitik 1987 - Trädgårdsfesten 1990 - Från Europas navel 1992 - Melinda och Dragoman 1995 - Stenklockan

-

-

"Antipolitik" som kom i svensk översättning är 1985 blev totalförbjuden i Ungern och har undertiteln "Mellaneuropeiska funderingar " Så här skriver Magris: "Mellaneuropa blir kodnamnet på avståndstagande från politik eller rättare sagt från politik i betydelsen totalitär och alltomfattande politisering, det vill säga statens och statsnyttans intrång på tillvarons alla områden." Numera lär väl Konráds böcker ha "fritt spelrum". Jag konstaterar att här hittade jag ännu en författare som jag skulle vilja läsa något av.

Ungern och "dess olyckliga och dystra öde" : Magris skriver vidare

Enligt Magris trär Donau upp städerna som pärlor på en tråd. I ett kapitel med rubriken "Sorgset magyarisk" skriver han om staden Györ (på fotot ovan) - en av de vackraste och mest fridfulla i Ungern.

Sandor Petöfi (1823-1849)

Den största ungerska litteraturen sägs vara den som avslöjar landets olyckliga och dystra öde- poeten Petöfi hör till en av dem som gjorde just så.

-

Rise up, Magyar, the country calls!

It's 'now or never' what fate befalls..

.Shall we live as slaves or free men?

That's the question - choose your `Amen'!

God of Hungarians,

we swear unto Thee,

We swear unto Thee -

that slaves we shall

no longer be! (från 'Talpra, magyar!')

Om Mór Jókai och hans roman "Guld värd" (från 1872) skriver Magris: "I denna roman har Jókai skrivit ett Donaus eget robinsonäventyr, historien om en man som från grunden åter bygger upp sin existens, som krossats av samhället, men till skillad från Robinson Crusoe vill han inte återvända till civilisationen. ".

Av Mór Jókai finns åtskilliga böcker översatta till svenska- "Guld värd" kom ut i nyöversättning så sent som år 1985 (Bra Böcker, Höganäs). De övriga svenska översättningarna är av betydligt äldre datum. Flera av Mór Jókais romaner finns också att få tag i på engelska. (Jag är mycket nyfiken på hans författarskap).

Längs Donau... fortsättning

Är vi vid porten till Asien, frågar Claudio Magris och så skriver han om solrosfält och majs- den gula färgen som breder ut sig över de ungerska fälten. På 80-talet löpte järnridån längs gränsen till Österrike. Men så säger Magris också : "Ett besök på ett konditori eller i en bokhandel i Budapest räcker för att bevisa att de har fel som tror att ett slags odefinierbart asiatiskt sköte börjar öster om Österrike." Han talar om den ungerske 1900-talsskalden Endre Ady och hans tungsinta poesi.

Endre Ady (1877-1919)

Longing for Love

Neither the issue nor the sire,

neither fulfilment nor desire

am I for anyone,

am I for anyone.

I am as all men, the sunless sea,

the alien thule, mystery,

a fleeing wisp of light,

a fleeing wisp of light.

But I must look for friends and brothers;

I want to show myself to others

that seeing they will see,

that seeing they will see.

For this my lyric masochism;

I long to close the gaping schism,

and thus belong somewhere,

and thus belong somewhere.

-

"Ungern var ett spektrum av olika kulturer, en mosaik där olika härskare rådde och stundom kom i vägen för varandra: de habsburgska territorierna, de turkiska provinserna och furstendömet Transsylvanien." Magris avslutar kapitlet och berättar: "Sedan flera år tillbaka sänds ett ungerskt radioprogram med titeln "An der Donau" som tar upp aspekter och problem som är förknippade med donautraktens blandkultur. Rennweg leder inte till Asien.