Regnar det vid Ngong?

Fotot ,som visar utsikten över Ngong Hills i Kenya , är lånat.

"Jag har en känsla av att jag i framtiden, var jag än befinner mig i världen, kommer att undra om det regnar vid Ngong."

Så skrev Karen Blixen till sin mor i februari år 1919- då hade hon bott i Kenya sedan 1914.

I somras (en sommar som bara rann iväg, snabbt som lös sand) for min väninna och jag "Sundet runt" och besökte då Karen Blixens hem "Rungstedlund". Vi steg in i en förgången tid och vi gick genom rummen med stor andakt.

Gömd i bibliotekets allra dunklaste vrår (på magasinet) hittade jag "Karen Blixen - Breven från Afrika" utgiven på Trevi förlag år 1982 och med en alldeles enastående översättning av Ann-Mari Seeberg. " Ann-Mari Seebergs översättning är så bra att man har svårt att tro att breven inte är skrivna på svenska från början" skrev recensenten.

Här en bild av den danska utgåvan som kom år 1978.

Det är en sliten och mycket läst bok jag nu håller i mina händer- flitigt utlånad och säkert också mycket älskad för att Karen Blixen var en mycket skicklig och flitig brevskrivare lär ingen kunna förneka. En odödlig kvinna och en odödlig författare- och kanske kan den här brevsamlingen få komma ut i ny utgåva. Hoppas kan man.

Om icke vetekornet

Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men om det dör, så bär det mycken frukt. (Johannes 12:24).

Jag har läst Ngũgĩ wa Thiong'os roman från 1967 : A Grain of Wheat (den kommer ut på nytt i svensk översättning till våren "Om icke vetekornet" . Det är Modernista förlag som satsar på denne Nobelpristippade författare (man ger också ut "Djävulen på korset" och "Floden mellan bergen").

Om "A Grain of Wheat" har det naturligtvis redan skrivits spaltmeter och jag ska fatta mig kort. Romanen om vetekornet handlar om vägen till Kenyas självständighet och den berättas genom att föra historien bakåt men också genom att inte förlora nutiden- det hela vävs samman och det kretsar huvudsakligen kring en handfull män- eremiten Mugo, guerillakämpen Kihika, den hetlevrade Gikonyo och Karanja (han som anses vara en förrädare, han som såg till att liera sig med den brittiska övermakten). Gikonyos fru- Mumbi- kommer också att spela en stor och avgörande roll i berättelsen. Hon blir något av en katalysator.

Nuet befinner sig i de allra sista dagarna av det brittiska styret- snart är tiden inne för "Uhuru" (friheten, självständigheten). Författaren porträtterar mycket skickligt en värld som är fylld av orättvisor, lidande och förtryck- samtidigt som de enskilda människorna träder in på scenen med sina respektive styrkor och svagheter. Ingenting är självklart- ingenting är enkelt. Den som hyllas som hjälte visar sig bära på en mörk hemlighet och den som anses vara en medlöpare kanske inte ska dömas utan vidare.

"It is my belief no man ever understands quite his own artful dodges to escape from the grim shadow of self-knowledge". Ungefär så. Meningen är tagen från  Joseph Conrads roman "Lord Jim" och citeras i bokens förord (skrivet av Abdulrazak Gurnah).

"Kenya regained her Uhuru from the British on 12 December 1963. A minute before midnight, lights were put out at the Nairobi stadium so that people from all over the country and the world who had gathered there for the midnight ceremony were swallowed by the darkness. In the dark, the Union Jack was quickly lowered. When next the lights came on the new Kenya flag was flying and fluttering, and waving in the air. The Police band played the new National Anthem and the crowd cheered continuously when they saw the flag was black, and red and green. The cheering sounded like one intense cracking of many trees, falling back on the thick mud in the stadium."
(s. 199).

Jag tyckte mycket om den här romanen- den beskriver ett viktigt historiskt skeende och den låter också ljuset falla på människan i historien- allt är inte rakt och försett med räta vinklar. Vägarna vrider och vänder sig- man ska akta sig för att döma och man ska akta sig för "tro är att veta". Det är en djupt mänsklig berättelse och det finns  en strimma av ljus i slutet på romanen.

Igår skrev Jenny B (Kulturdelen) om Wizard of the Crow av wa Thiong'o och Lyran har  tidigare skrivit om En blomma av blod.

Två afrikanska författare

Ngũgĩ wa Thiong'o kommer från Kenya och hans namn har nämnts flera gånger i Nobelprissammanhang. Jag läste hans "Floden mellan bergen" (svensk översättning 1971) för något år sedan (när bokmässan hade litteratur från Afrika i fokus). Det finns glädjande nog ett flertal översättningar av wa Thiong'os böcker och kan man tänka sig att läsa på engelska står dörren öppen.

Jag citerar slutorden från "Floden mellan bergen" (jag läste på engelska)

" The land was now silent. The two ridges lay side by side, hidden in the darkness. And Honia river went on flowing between them, down through the valley of life, its beat rising above the dark stillness, reaching into the heart of the people of Makuyu and Kameno."

I min hand just nu har jag en bok ("Paradise") av Abdulrazak Gurnah och han kommer från Zanzibar (som ligger utanför Tanzania). "Paradise" blev nominerad till Bookerpriset år 1994 och jag blev extra intresserad av den här romanen eftersom handlingen är satt till 1900-talets början. Här får vi möta 12-årige Yusuf som alldeles för snabbt tvingas bli vuxen.

Ännu har det inte kommit några svenska översättningar av Gurnahs böcker men Helena Hansson arbetar just nu med "Paradise". Det är mycket glädjande för då kanske det blir mera av/om den här författaren så småningom.

Här är några engelska titlar att välja bland:

Memory of Departure 1987
Pilgrim's Way 1988
Dottie 1990
Paradise 1994
Admiring Silence 1996
By the Sea 2001
Desertion 2005