Floder och kultur

På sina resor han förnam,
hur väl försynens nåd reglerat,
som floder över allt placerat
där stora städer stryka fram.

Jag tillbringade en del av min barndom i ett TV-löst samhälle. På kvällarna läste man, lyssnade på radio eller så bara umgicks man- ofta spelade man olika kortspel. Ett populärt sådant var "Författarspelet" och från det  minns jag just de där raderna från Johan Henrik Kellgrens Dumboms leverne speciellt väl av någon anledning.

Idag kom jag att tänka på floder - floder som bärare av kultur och så försökte jag hitta böcker med floden i fokus.

Claudio Magris "Donau" borde väl toppa listan på stora "flodverk" och det är en bok som man inte bör låta bli att läsa. Donau är en lång flod och den flyter genom många länder och kulturområden.

Mark Twain skrev om livet på Mississippi i slutet på 1800-talet. En annan flodklassiker.

Uwe Rada är en mycket flitig "flodförfattare". I min hylla har jag redan hans böcker om Memel och Oder men nu ser jag att han har kommit ut med en bok om Elbe också. Den får jag se till att skaffa!

Nina Burton har skrivit om tre floder- Themsen, Rhen och Rhône. Det blir tre mycket lärorika resor som man tas med på.

Det finns säkert flera böcker om floder och kultur- jag tar gärna emot tips!

Euskal Herria

Så är jag i Baskien- och jag lär mig att baskiska talas av cirka en miljon människor och att det är ett språk som är helt obesläktat med något av världens nu levande språk. Ordet basker kommer från latinets "vascones". Baskernas eget namn på sig själva är "euskal dunak". 

Det är ett språk som är ordfattigt, det saknar genus, har suffixdeklination och ett komplicerat verbsystem. Inget man lär sig i en handvändning med andra ord (om det nu finns något språk som man kan lära sig snabbt- jag betvivlar det starkt.)

Så över till baskisk litteratur- det är sannerligen inget jag är särskilt bevandrad i men jag har faktiskt läst "Obabakoak" av Bernardo Atxaga. En berättelse om folket från den fiktiva byn Obaba.

I Nina Burtons bok "Resans syster, poesin" kan man läsa en intervju med just Atxaga (som egentligen heter Joseba Irazu Garmendia)- en författare som skriver på baskiska och som sedan också översätter sina böcker till spanska. Atxaga är aktuell igen med romanen "Seven Houses in France".

Den finns ännu inte i svensk översättning men "Dragspelarens son" går säkert att låna på närmsta bibliotek (eller fjärrlåna).

Vad jag inte visste var att Atxaga också skriver poesi och så blir jag så frustrerad för det är ju som vanligt med poesin- den blir så sällan översatt. Jag har inte lyckats hitta en enda diktsamling av Atxaga på (för mig) "rätt språk". Då är jag givetvis tacksam för Nina Burtons tolkningar av några av de allra kändaste (och kanske också vackraste) av Atxagas dikter.

Dikten om igelkotten bara älskar jag- här några rader:

Igelkotten vaknar äntligen i sitt bo av torra löv
och minns med ens alla orden i sitt språk
som med verben är omkring tjugosju.

Så tänker han: Vintern är slut,
Jag är igelkott, Två örnar flyger över mig;
Groda, Snigel, Spindel, Insekt, Mask,
Var i bergen gömmer ni er?
Här är floden, Det är mitt revir, Jag är hungrig.

Dikten heter "Igelkotten" och den är från diktsamlingen "Poemas & hibridos", 1990.

Så här säger Atxaga själv: "Något av det vackraste med poesin är hur texten kan öppna sig mer och mer; hur varje läsare kan lägga till något nytt som till slut skapar en hel liten värld."

Så önskar Atxaga, precis som Singer att få ge röst åt alla dem som inte längre finns bland oss. I en annan mycket vacker dikt skriver han så här:

"Säg är man lycklig där på andra sidan gränsen?
Besvaras kärleken till tjugo eller tjugotvå procent, eller är
era telefoner stumma, era hjärtan öknar liksom här, kväll efter kväll,
hjärtan som öknar i labyrintens sista rum?
-----
Man har sagt mig att fåglarnas öde bara är vinden
och att det finns båtar som aldrig når hamn.
Vad är ödet eller världsanden för er?----

"37 frågor till min enda kontakt med den andra sidan gränsen" från "Poemas & hibridos", 1990).

Ett språk som är ritat i smältande snö

Jag befinner mig i den schweiziska kantonen Graubünden och Nina Burton skriver om rätoromanskan, ett språk som är satt på undantag. På kartan ovan markerar de violetta partierna de områden där rätoromanskan är huvudspråk. Det är inga stora ytor....

Rätoromanskan har en intressant historia. Räterna var ett bergsfolk som bestod av olika stammar uppblandade med kelter, etrusker och veneto-illyrier. Kejsar Augustus lyckades kväsa det här folket (precis som så många andra folk) och så började språket att ta färg av det latinska: rätoromanskan föddes.

Chur: vy från år 1900

Chur/Cuero var länge rätoromanernas huvudstad men idag talar bara cirka tio procent av befolkningen här rätoromanska.

Det kan vara intressant att veta att det var rätoromaner som skapade Europas första kaffeservering- platsen var Venedig och året var 1680. Den svenska chokladfabriken Cloetta grundades av tre rätoromanska bröder Bernhard, Christoffer och Nutin Cloetta. (Den rörelsen började i Danmark men år 1873 fick man en fabrik i Malmö också- det var först 1901 man flyttade "hela klabbet" till Ljungsbro).

År 1938 förklarades rätoromanskan som Schweiz fjärde språk :"det var ett svar på Mussolinis försök att se språket som en italiensk dialekt så att rätoromanerna kunde "befrias från det schweiziska oket"." (s.110 Resans syster, poesin av Nina Burton).

Så skriver Nina Burton vidare om den rätoromanska poesins smärtsamma skönhet och här några rader av Andri Peer (1921-1985)

Meis mans in tia chavlüra
sus cornas da tor
aint illa föglia d'urbaja

Meis cour utschè chi sbiatta
aint illa coppa da teis mans

Nina Burtons översättning:

Mina händer i ditt hår:
tjurhorn
bland lagerbladen

Mitt hjärta en ryttlande fågel
i dina händers sfär

En annan rätoromansk poet är Clo Duri Bezzola

---
När havet silas
av sanden
faller det svalor
från himlen
och pickar i sig
mina bokstäver.

Inget blir kvar.
Endast
         deras
              flykt.    från "La chà dal sulai" 1987, tolkning och översättning: Nina Burton

Morgonrodnad vid Rhen Foto: Manfred Heyde

Eine Fee mit samtiger Hand
Spannt goldene Faden von einem Stern zum
andern

Bis sie im Licht entschwinden
Und wenn es Tag wird
Steht sie auf unsichtbaren Wipfel
Aurora vor ihrem Aufbruch liebkosend.

Luisa Famos- rätoromansk poet från Ramosch i Unterengadin (1930-1974) tolkning: Mevina Puorger och Franz Cavigelli. (Från diktsamlingen "Eu sun la randolina d'ünsacura" (Ich bin die Schwalbe von einst).

Nina Burton och tysk poesi : Sarah Kirsch

Den vackra meropsfågeln (merops apiaster) eller på svenska "biätare". (Fotot är lånat).

I närheten av Hamburg möter Nina Burton poeten Sarah Kirsch och Kirsch behöver kanske inte någon utförligare introduktion- flera av hennes diktsamlingar har blivit översatta till svenska (och även till andra språk).

Sarah Kirsch bor ute på landet och omgiven av djur och vindkraftverk. Hon bjuder på bröstkarameller och traktens kakor och serverar te i blått porslin. Det blir ett intressant samtal om det forna DDR och svårigheterna att arbeta som författare där. (Sarah Kirsch lämnade DDR år 1977).

"Den stora
Så vackra meropsfågeln
Flyger på våren redan knappt ses ett blad
Av den i söder där skuggorna
Faller rent lodrätt stenen
Varm som mina ögon blickar på den"

(tolkning Nina Burton)

Så här berättar Sarah Kirsch om meropsfågeln:

" Den har fått sin långa näbb för att kunna nå djupt in i blommorna, och denna näbb är så tung att fågeln måste flyga med huvudet bakåtriktat. Men här har hon redan lämnat den insektsätande biätaren bakom sig och börtjat tala om en sagofågel som närs av längtan."

Längtar gör man om man sitter bakom stängda dörrar och om man känner sig ofri. Under sin tid i DDR skrev Sarah Kirsch ofta om just bevingade varelser.

Kapitlet avslutas med de här raderna ur dikten "Vintermusik" (diktsamlingen heter "Schneewärme" och är från 1989).



"Världens fyra hörn
Är fulla av smärta. Kärlek.
Är som att knäcka ryggen." (Tolkning: Nina Burton)

Diktsamlingen "Glashussplitter" från 1989 kan man fortfarande få tag på via t ex nätbokhandeln. (Ellerströms förlag).

Jag anträder en resa

och inte vilken resa som helst- utan en resa tillsammans med poeten och essayisten Nina Burton. Med hjälp av "Resans syster, poesin" (FIB:s lyrikklubb, 1993) tänker jag ta mig runt i Europa.

Tyskland, Schweiz (jadå, alla fyra språken finns representerade och jag är mest nyfiken på rätoromanskan), Spanien (och Baskien), England och även Island. I slutet av boken finns dessutom- som extra bonus en mycket omfattande (och inspirerande) litteraturlista.

Det här är en bok som det passar alldeles extra bra att läsa när novembermörkret sluter sig runt husknutarna och det stilla duggregnet oupphörligen faller.

Ett världsarv- Viafier Retica (Rätische Bahn)

Nina Burton reser med den anrika gamla järnvägen "Rätische Bahn" (fotot ovan är lånat) vars första delsträcka öppnade 1896 och som nu (2008) blivit ett världsarv. Det går inte alltid så snabbt att resa här och det äv väl det som är tjusningen. Man ska hinna se och uppleva under resans gång. Den största delen av järnvägssträckan ligger i kantonen Graubünden. (Jag passar på att länka till ett gammalt inlägg om den rätoromanska poeten Luisa Famos som var bosatt just i den här kantonen.)

Viafier Retica/Rätische Bahn är mycket populär bland turister och jag läser att mer än hälften av  banans intäkter kommer just från dem. Man kommer ända upp till över 2000 meter över havet med de här tågen... svindlande....

HÄR en länk till Rätische Bahns hemsida.

Sången om Rhône

Blomvass (växer runt Rhône). Lånad bild.

Jag har läst ut den första tredjedelen av Nina Burtons "flodbok" och den handlar om Rhône. Nina Burton läser "Sången om Rhône" av Frédéric Mistral och han skriver om en konvoj av pråmar som tar sig nerför floden (från Lyon) under 1830-talet. Någon pråm går inte att uppbringa så Nina Burton får resa med kryssningsbåt.

Kaptenen på kryssningsbåten tycker att Rhône är en mycket svår flod att navigera på- mistralen blåser och strömmarna och vattenståndet är alltid oberäkneliga.

Här en bild (lånad) från Tain l'Hermitage- och nu är vi mitt i vindistriktet. Jordmånen ger smak åt vinet och jag förstår att det kan kännas som om man dricker historia och "sparad tid" när man smakar på druvans safter.
Jag lär mig också vad en "rouloteuse" är för något. Det är en person (oftast väl en kvinna) som handfållar kanterna på sidenscarfer. (Detta gamla hantverk lever ännu kvar hos t ex Hermès).

De över 30.000 -åriga grottmålningarna i Chauvetgrottan som ligger vid Rhône. Målningen av de här hästarna  är en av jordens allra äldsta... Så mäktigt....

Jag läser om Avignon och Petrarca (han tillbringade mycket tid här). Vid Sorgue lärde sig skalden att fiska röding och kräftor....

Resan går vidare till Arles, van Goghs Arles, och så också till deltat vid Camargue. Ja, det är en så lärorik färd och Nina Burton skriver så initierat och levande om allt hon ser och upplever (med nedslag även i det förflutna).

Nu går resan vidare längs Rhen.

Flodernas bok

Nej, jag har inte hunnit läsa ut Nina Burtons essaysamling "Flodernas bok" ännu- men jag vill gärna dröja lite vid den ändå för idag recenseras den i Sydsvenskan och HÄR är länken.
Boken har undertiteln "Ett äventyr genom livet, tiden och tre europeiska flöden". Här behandlas många vitt skilda ämnen i korta "underkapitel" (och det gör allt lätt att läsa och mycket flytande... precis som de floder som rinner genom berättelserna. ).

"Tid är en flod som sveper mig med, men jag är floden" (JL Borges). (Citatet återfinns på sidan 45 i boken).

"Kanske det stora består i att vi är bryggor, inte mål. Att vattnet som urcellerna tog med sig upp på land ska fortsätta i en oändlig livsstafett. Men varje liv är liksom varje snökristall en unik konstellation som aldrig kan upprepas. Det är ett eget centrum. Det är livets mirakel".  (sid. 46).

I min hand just nu....

har jag Nina Burtons "Flodernas bok"-en sådan där härlig långsamhetsläsningsbok. Tre floder handlar det om- Rhen, Rhône och Themsen. (Ovan en vy över Rhône tagen i Lyon -och fotot är lånat.)
Thomas Nydahl har skrivit om boken HÄR.

Essäer/essayer

I dagens DN (Boklördag) står en artikel om Fredrik Sjöberg och hans senaste essaysamling "Varför håller man på" och så finns en liten sidoblänkare om två andra aktuella svenska essaysamlngar- nämligen Daniel Hjorths "Mixture" och Nina Burtons "Flodernas bok".

Om det är något som brukar vara värt investeringskostnaden så är det just essaysamlingar. Jag älskar att läsa välskrivna essayer och här hittar jag ofta så mycken inspiration och så mycken kunskap (och jag hoppas att jag ska komma ihåg en del själv också).

Daniel Hjorth, tycker jag är en av de allra främsta inom genren och Nina Burtons böcker har jag också läst och njutit av tidigare. Jag ser verkligen fram emot "Flodernas bok" som ges ut i slutet på april. Jag har redan lagt upp den på önskelistan och den kommer jag definitivt att investera i. Tre floder skriver hon om- Rhône, Rhen och Themsen. Tre stora kulturbärare med andra ord och tre stora "Européer". Jag har redan bläddrat lite i det första kapitlet (som finns att läsa på nätet). Jag noterar också att det finns vackra foton i boken. Det blir den inte sämre av.


"glänsande guldkorn framvaskade ur tonvis av sand"- det tycker jag är en bra beskrivning på essayer. (Citat: Gabriella Håkansson, DN).