Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men om det dör, så bär det mycken frukt. (Johannes 12:24).
Jag har läst Ngũgĩ wa Thiong'os roman från 1967 : A Grain of Wheat (den kommer ut på nytt i svensk översättning till våren "Om icke vetekornet" . Det är Modernista förlag som satsar på denne Nobelpristippade författare (man ger också ut "Djävulen på korset" och "Floden mellan bergen").
Om "A Grain of Wheat" har det naturligtvis redan skrivits spaltmeter och jag ska fatta mig kort. Romanen om vetekornet handlar om vägen till Kenyas självständighet och den berättas genom att föra historien bakåt men också genom att inte förlora nutiden- det hela vävs samman och det kretsar huvudsakligen kring en handfull män- eremiten Mugo, guerillakämpen Kihika, den hetlevrade Gikonyo och Karanja (han som anses vara en förrädare, han som såg till att liera sig med den brittiska övermakten). Gikonyos fru- Mumbi- kommer också att spela en stor och avgörande roll i berättelsen. Hon blir något av en katalysator.
Nuet befinner sig i de allra sista dagarna av det brittiska styret- snart är tiden inne för "Uhuru" (friheten, självständigheten). Författaren porträtterar mycket skickligt en värld som är fylld av orättvisor, lidande och förtryck- samtidigt som de enskilda människorna träder in på scenen med sina respektive styrkor och svagheter. Ingenting är självklart- ingenting är enkelt. Den som hyllas som hjälte visar sig bära på en mörk hemlighet och den som anses vara en medlöpare kanske inte ska dömas utan vidare.
"It is my belief no man ever understands quite his own artful dodges to escape from the grim shadow of self-knowledge". Ungefär så. Meningen är tagen från Joseph Conrads roman "Lord Jim" och citeras i bokens förord (skrivet av Abdulrazak Gurnah).
"Kenya regained her Uhuru from the British on 12 December 1963. A minute before midnight, lights were put out at the Nairobi stadium so that people from all over the country and the world who had gathered there for the midnight ceremony were swallowed by the darkness. In the dark, the Union Jack was quickly lowered. When next the lights came on the new Kenya flag was flying and fluttering, and waving in the air. The Police band played the new National Anthem and the crowd cheered continuously when they saw the flag was black, and red and green. The cheering sounded like one intense cracking of many trees, falling back on the thick mud in the stadium."
(s. 199).
Jag tyckte mycket om den här romanen- den beskriver ett viktigt historiskt skeende och den låter också ljuset falla på människan i historien- allt är inte rakt och försett med räta vinklar. Vägarna vrider och vänder sig- man ska akta sig för att döma och man ska akta sig för "tro är att veta". Det är en djupt mänsklig berättelse och det finns en strimma av ljus i slutet på romanen.
Igår skrev Jenny B (Kulturdelen) om Wizard of the Crow av wa Thiong'o och Lyran har tidigare skrivit om En blomma av blod.
