Böcker kan man läsa på olika sätt

 Från biblioteket hämtade jag "Viskningarnas bok" av Varujan Vosganian, en rumänsk författare med armeniska rötter. Det är en bok som fått mycket uppmärksamhet och den har också blivit översatt till flera språk, nu även till svenska. Jag läser men jag kan inte riktigt fångas- det är lite för vindlande och rörigt för mig och det är en tämligen diger lunta på nära 500 sidor. Tålamod är en dygd heter det- jag har väl inte tillräckligt av den varan. Men: man kan ju som bekant läsa på många olika sätt. Jag väljer att anteckna platser och händelser som jag vill veta mera om. Kalla det att läsa på diagonalen.....

Acheron är en flod i nordvästra Grekland men det är också en mytisk plats- en flod som många konstnärer försökt föreviga (bland andra Doré). Jag hittade en suggestiv tavla målad av den österrikiske (han var född inom det gamla habsburgska riket) konstnären Adolf Hirémy-Hirschl (1860-1933 ;född i Timisoara i Banatet).

Acheron var den dystra floden, den flod som Karon forslade de döda över så att de kunde komma ner i underjorden- här var nämligen gränsen till helvetet enligt den grekiska mytologin. Jag tycker att Hirémy-Hirschls målning fångar flodens fasor mycket väl- det spöklika, det utsatta, det plågade.

Några av de armenier som höll ut på berget Musa Dagh (Moses berg) i oktober år 1915.


Viskningarnas bok handlar om Armenien och armeniernas öde- den armeniska diasporan- här dock mestadels i Rumänien.

 I april år 1915 inleddes i det dåvarande Osmanska riket det stora blodbad som skulle komma att kosta omkring en miljon armenier livet. Det kom att bli ett folkmord som ger eko in idag (och med rätta).

Den österrikiske författaren Franz Werfel (1890-1945) skrev boken om de nära två månaderna på Musa Dagh. "Die vierzig Tage des Musa Dagh" kom ut år 1933 och det blev en bok som fick väldigt mycket press och översättningarna blev många (De fyrtio dagarna på Musa Dagh - svensk översättning av Bertil Malmberg). De som tagit sin tillflykt till Moses berg kunde räddas genom insatser från Frankrike och England som skickade örlogsfartyg och på så sätt kunde cirka 4000 människor föras till säkerhet i Port Said.

 I Viskningarnas bok kan man också läsa om den svåra jordbävning som drabbade Rumänien den tionde november år 1940. Även Bukarest fick flera byggnader raserade i skalvet som mätte 7,4 på Richterskalan.

Mechitaristorden är en armenisk katolsk munkorder (stammande från Benediktinerna).  Här en vacker bild på hemvistet för orden- på ön San Lazarro utanför Venedig.

Andra författare som har skrivit om armeniernas öde är t ex Edgar Hilsenrath med "Sagan om den sista tanken" (1989) och Marika Stiernstedt med "Armeniernas fruktansvärda läge" (1917).

Så att vi inte ska glömma

År 1915 i april påbörjades ett fasansfullt skede i världshistorien. Över en och en halv miljon armenier fördrevs och/eller mördades i det som då var det stora turkisk-osmanska väldet. De som lyckades undkomma fick utstå svåra umbäranden och många dog under flykten. Fotot ovan talar ett tydligt och fruktansvärt språk.

Jag har läst Antonia Arslans "Lärkornas borg", en roman som berättar om allt detta hemska och som det inte går att värja sig mot, framför allt inte eftersom det är författarens egen familj det handlar om. "Lärkornas borg" kom ut år 2004 (Antonia Arslan är bosatt i Italien) och översattes så gott som direkt till många språk. Den svenska översättningen är gjord av Barbro Andersson och boken är utgiven på W & W förlag.

"Lärkornas sång" är en sorgesång, ett rekviem, ett smärtans skri som kommer från djupet av ett sargat folk. Ibland kunde jag nästan inte fortsätta att läsa och tårarna rann i strida strömmar. I fokus är två bröder som har ett nära ock kärleksfullt förhållande trots att de lever skilda åt. Yerwant är framgångsrik läkare i Italien- Sempad är apotekare i Anatolien. Nu är det år 1915 och Yerwant förbereder sig på att resa för att hälsa på sin bror- de gläds båda och räknar dagarna. Det är oroligt i Europa men de tänker de inte så mycket på- kriget kommer säkert inte att drabba dem.

Allt går om intet under några dagar i april detta år. Allt ödeläggs och en familj sargas svårt och får sedan alltid leva med ärren. 

"I många år kommer Yerwant att minnas den frasen med en hemlig saknad och en mycket långsam bön: " Jag byggde aldrig det där huset på mitt förlorade fäderneslands jord... Därför, o Herre, mina fäders Gud, ber jag dig att ge mig det i vårt gamla himmelska fädernesland..." Och när han åldras kommer han att plågas mycket svårt av en hemlig längtan som han inte kan förmedla till någon annan, av att inte kunna beskriva samtal om kärlek med barnbarnen, med det ljusa modersmålet komprimerat inom sig och liksom döende: rik och skuldtyngd för att han överlevt." 

Inte ens barnen skonades.

" Garo ligger samlad med sitt vackra leende och håller sina små händer över sin uppskurna mage. På alla fyra försöker Leslie snabbt krypa under skänken som gnistrar av kristallglas, men han dras ut i fötterna och slungas mot väggen, där hans lilla runda huvud spräcks som en mogen vattenmelon och sprider blod och hjärnsubstans över tapetens prydliga blomstermotiv. Så föds det armeniska lidandets blodsblommor."

Här länkar jag till en recension i Helsingborgs dagblad.

I Sverige engagerade sig bland andra Marika Stiernstedt för armeniernas lidande och hon skrev "Armeniernas fruktansvärda läge" (1917).

Franz Werfel skrev också om armeniernas grymma öde i "The Forty Days of Musa Dagh". (Die vierzig Tage des Musa Dagh, 1933). (Svensk översättning finns).

Med blicken mot öster

Jag har roat mig med att kika lite på nästa års svenska bokutgivningar- jag börjar med förlaget 2244 (som hör till Bonniers).

 Mitt intresse fångas först av Varujan Vosganians mycket omtalade bok om armeniernas öde under 1900-talet. Vosganian är en rumänsk författare, poet och politiker- och han har armeniska rötter. "Viskningarnas bok" blir den svenska titeln och den har kommit ut på flera språk redan (ovan den italienska översättningen). "Viskningarnas bok är den kollektiva berättelsen om armeniernas öde under 1900-talet. Varujan Vosganian bygger sin skildring på de berättelser som han under sin uppväxt hörde sina släktingar viskande…"

Kapka Kassabova är en ung bulgarisk författarinna som numera är bosatt på Nya Zealand. Jag har redan läst den här boken i engelsk version- hon skriver riktigt trevligt, tycker jag.  "Gata utan namn"
handlar om en uppväxt i Bulgarien.

En familjekrönika från Rumänien (skriven på tyska) och nu äntligen i svensk översättning. Prisbelönad i Tyskland och ja, jag ser fram emot att läsa.