Länge har jag sneglat på den här väl lästa och slitna boken som är ett arvegods från mina föräldrar. Titlen kändes lockande och nu har jag äntligen gjort slag i saken och läst. Den här romanens svenska översättning är från 1945 men Jolán Földes fick ett stort litterärt genombrott med "Fiskande kattens gata" redan år 1936. Hon belönades då med "All-Nations Prize" för den (enligt bokens baksida "det största internationella pris som någonsin utdelats".)
Jolán Földes (1902-1963) var från Ungern men bosatte sig först i Paris och så småningom i London.
I "Fiskande kattens gata" möter vi Europas rotlösa- de som måst fly och flytta när revolutioner och krig vänt upp och ner på levnadsförhållanden och gränser. Romanen sträcker sig från 1920 och fram till och med några år in på 1930-talet (då kommer en ny flyktingvåg- denna gång från Tyskland). Platsen är Paris och huvudpersonerna är en ungersk familj som en dag kommit med tåg från Budapest till den franska huvudstaden för att söka lyckan där, den lycka som nu förvägras dem i hemlandet. Familjen Barabás består av mor , som är utbildad barnmorska och far som är körsnär samt tre minderåriga barn : Anna, Klári och Jani. Så börjar ett nytt liv i Paris.
Det blir ingen dans på rosor och fru Barabás, framför allt får slita mycket ont. Hon kan/får inte praktisera sitt yrke i Frankrike och för övrigt kan hon heller inte språket- hon tvingas ta ett slitsamt arbete som tvätterska och maken, Gyula får också plågas med ett illa betalt jobb. De två yngsta barnen går i skola men Anna, den äldsta som är 12 år, tvingas stanna hemma för att sköta hushållet.
Det här bildar ramen kring berättelsen som rör sig i ett Paris fyllt av vinddrivna och hemlösa existenser- så gott som alla med en tragisk bakgrund och med fasansfulla minnen att bära på. Flyktingens lott- och jag tycker att Földes väldigt väl lyckas porträttera så många av dessa sorgliga öden. Det känns som om hon har "varit med", varit bland dessa människor och hon skriver med medkänsla.
"--- hennes generation är född på en vulkan. När hon och hennes jämnåriga voro sex år, gingo deras fäder ut i kriget och deras mödrar flyttade hem till sina föäldrar- eller skickade sina barn till dem och vårdade själva de sårade på fältlasaretten- eller hyrde in sig i tvårumslägenheter i stället för de gamla våningarna på åtta rum- eller flyttade med sina barn till något smutsigt litet hotell i en smutsig liten stad bakom fronten, där deras män låg på sjukhuset- eller flydde undan råa soldathopar- eller gingo i landsflykt- eller bodde inhysta bland andra krigsflyktingar i en järnvägsvagn- eller gingo genom hela skaln av alla dessa bedrövelser."
Jag citerar slutorden-
"Men de andra? Jani är i Kongos djungler, Pia Monica fladdrar på Sydamerikas kabareter, de andra hålla till på Fiskande kattens gata eller i småhotellen i Paris eller i andra undangömda krokar världen runt. Ja, så är det. Så har det nog alltid varit bland dem som drivits över gränsen, de landsflyktiga, emigranterna. Så kommer det alltid att bli. En eller ett par av dem lyckas driva ner sina bopålar i den främmande jorden- de andra? De bara försvinna, lämna inga spår efter sig."
"Fiskande kattens gata" ingick i Bonniers serie "Nutidsromaner" och den håller än.
Här är den anglikanska kyrkan i New Carlisle som den ser ut idag- men... gravarna är inte så välvårdade och gravstenarna vittrar sönder. Numera har de flesta loyalistättlingar lämnat trakten (runt 1870 och framåt var det en ren exodus härifrån och tillbaka till ursprungslandet- ofta till Boston i Massachusetts). Loyalisterna blandades upp med fiskare från Jersey och Guernsey och inflyttade fiskare från Irland. Namn som Gallon, Dobson, Renouf och Beebe är vanliga på gravstenarna.
Det här är Gaspéhalvöns mest kända vy- Percé Rock- klippan vid Percé. På fastlandet alldeles mittemot kampade jag en gång- den upplevelsen hör till en av de mera spännande i mitt liv- det blev nämligen ett sjuhelvetes åskväder en natt där-tält, klippor, vatten- ingen bra blandning. Jag tror aldrig att jag haft så bråttom in i en bil förut....där fick vi för att vi ville vakna till vacker utsikt... 
Så här idylliskt kan det se ut i de små byarna (fotot är dock inte mitt). Gaspé är annars lite gudsförgätet, tycker jag. Jag kunde nästan känna hur svårt de där förvisade människorna hade haft det- det vilade en tung sorg över de här platserna. Många flyktingar kom från böljande och bördiga fält i det vackra Shenandoah valley.
