Ur och om "Smärre berättelser" av Tage Aurell

Jag vill inte påstå att Tage Aurell (1895-1976) är en helt bortglömd författare idag men det borde skrivas mera om honom och man borde också ge ut hans novellsamlingar i nytryck. De har absolut stått pall för tidens tand. Detta säger jag efter att ha tillbringat morgonens småtimmar i Aurells sällskap. Hans berättarkonst gjorde mig klarvaken.

Jag är mycket glad att jag letade i "mitt magasin" och då rotade fram den här volymen (och en till)- en gång var den min mors och hennes prydliga namnteckning finns på titelbladet. Båda böckerna har sprättats upp med stor försiktighet och de ser mycket väl lästa ut.

Hos Bodil Zalesky hämtade jag också inspiration inför läsningen. Hon har skrivit om "Obygdens röst- om Tage Aurell" HÄR.

Mina favoriter är "Jeriko ros" , "Levande livet" och "Vice pastor" och det är större delen av samlingen....

Tage Aurell har ett speciellt sätt att skriva- han använder korta meningar och lite kargt språk. Svårläst är det inte men man måste vara koncentrerad. Oerhört skickligt skjuter han handlingen framåt- och slutet är ofta "ingen lösning på problemet". Det är de små människornas värld han skildrar- det är inte några märkvärdiga personer ,"vanligt folk" och med både vanliga och ovanliga problem. Utsatta människor hamnar ofta i fokus men trots den melankoliska tråden i berättelserna kan man även finna inslag av humor. I "Vice pastor", som är en novell i jag-form om en prästs vedermödor inför jordfästningen av en självmördare, kan man också hitta det här :

"- A propos adiaphora så har de installerat WC i sakristian här denna vecka, domprosten och jag skall inviga det i morgon. Det är andra don än uppe hos dig. Har jag berättat för dig att gamlingen hade ett nattkärl i skrubben bakom altaret? Emaljerat! Han blev för det mesta kvar i sakristian efter predikan och lät mig ta altartjänsten. Och när jag stod och läste bönerna hörde jag hur han kom hasande på andra sidan väggen och drog fram pottan, emaljerade plåten vren mot de blankslitna spikarna därinne. Och därefter hörde jag källsprånget. Den verkliga idyllen, broder! Men adjö med dig nu, lycka till i morgon, hälsa Fallsrönninga-"

"Vice pastor" är en mycket engagerande historia- och här är det flera personer som får komma till tals. En bild av en värld full av hyckleri - men -där framför allt den dödes mor får ett mycket vackert porträtt.

Jeriko ros är en sådan där torr ökenväxt som flyger runt i sanden - dit vinden blåser den. Aurells berättelse handlar om en ensam man som inte är riktigt som andra.

"Av alla hans skriverier denna vinter och denna vår nådde dock en sin bestämmelse, sista april stod den införd i Aftonbladets Halvveckouppl,:

Bildad dam

får rekreation på landet mot någon hjälp i
trädgård och hushåll. Svar i biljett märkt "Takt"
till denna tidnings exp.

Den femtonde maj kom hon. Då var han i det närmaste färdig i trädgården och väl var det, för hon såg inte så arbetsför ut. Hon var alldeles för tjock till det."

En ensam, isolerad man med tvångstankar skildras på ett oerhört mästerligt sätt- Aurell lyckas med konststycket att krypa in i huvudpersonens hjärna- det är en både kuslig och medkännande berättelse. Stor novellkonst kallar jag detta för.

"När det ånyo blir kväll går han fram och åter till körgårn en tur. Han möter ingen, stannar vid en stallvägg och kastar sitt vatten. Då hör han hästen där innanför sucka. En stor, en tung suck."

Jag letade fram årgång 1946 av BLM nu på morgonen för att se vad jag kunde hitta av Aurell- och jo, han blir väldigt uppmärksammad. Maj/juni-numret tar in just "Jeriko ros" och ett senare nummer publicerar "Grindstolpe" -båda novellerna tagna från "Smärre berättelser" som alltså kom ut just det året. Jag noterar också att University of Wisconsin Press i dagarna ger ut Aurells "Rose of Jericho and Other Stories"- trevligt vore det om Aurell även kunde uppmärksammas här i Sverige med en sådan utgivning!

Från Maine

Foto: Aneta Kaluzna

Oh to be there, under the silent spruces,
Where the wide, quiet evening darkens without haste
Over a sea with death acquainted, yet forever chaste.

från dikten "Ragged Island" av

Edna St. Vincent Millay (f.1892 i Maine-1950)

Biografihyllan

Idag hade jag tur på biblioteket. "Sanningens vägar" av Monica Lauritzen fanns inne till utlåning (boken om Anne Charlotte Lefflers liv och dikt) och samtidigt letade jag fram "Sanning & konsekvens" en bok som handlar om Marika Stiernstedt och hennes man Ludvig Nordström (författare: Lisbeth Larsson).

Andra män som figurerade i Marika Stiernsteds liv var den så kallade "flygarbaronen" Carl Cederström (det var hennes första make) och Albert Engström.

År 1953 gav Marika Stiernstedt ut sin självbiografi "Kring ett äktenskap"- den blev en bästsäljare och den blev också mycket omdiskuterad på sin tid. Boken blev Marika Stiernstedts sista- hon gick bort år 1954.

Ett alldeles eget bokmagasin

Jag kom på att jag ju har ett eget bokmagasin i min hall (där har en del böcker från mina föräldrars hyllor hamnat). Nu har jag samlat på mig en hög som jag hoppas kunna läsa under jul och nyår (vi får väl se).

Tage Aurell är jag speciellt intresserad av- en idag nästan helt bortglömd författare och Ludvig Nordström är det väl heller inte många som läser längre.

Ett roligt fynd var "Månen över Lund" från 1931 av Ingeborg Björklund. Ingeborg Björklund var i ropet även 1930 (se här vad Mimmimarie har hittat i SvD:s årsböcker). Jag har inte läst "Månen i Lund" men jag vill mnnas att min mamma muttrade något om att "den var vågad". Fast att vara vågad på 30-talet är givetvis inte samma sak som att vara vågad år 2012.... idag skulle man förmodligen inte ens höja på ögonbrynet över den här boken. Nu måste jag själv läsa för att ta reda på vad det var som ansågs så "skabröst".

Poeten som älskade havet

Bass Harbor Head Light, Mount Desert Island, Maine. (Foto: Captain Albert E Theberge, NOAA Corps).

Philip Booth (1925-2007) skrev helst om havet och kusten vid Maine. Booth hade sina rötter i staden Castine där hans mors familj hade bott under många generationer. Han har fått epitetet "Maine's clearest poetic voice".

Durward: setting his trawl....

Durward: setting his trawl
for haddock, and handling cod
a halfmile east of Seal Island,

twelve miles offshore in fog.
Then his new engine went out.
A Rockland dragger spotted him,

two days later, drifting drunk
off Mount Desert Rock. He was
down to his last sixpack.

After they towed him back in,
Ordway kept asking him what
- those two days- he'd been thinking.

Nothin. I thought about nothin.
That was all there was to it.
Ord said, Y´must've thought something.

Nope, I thought about nothin.
You know what I thought,
I thought fuckit.

Dikten finns i boken "The Maine Reader" i redaktion av Charles & Samuella Shain (Nonpareill books 2001).

Döden och zebrorna

Foto: John Storr

I  boken "Six Basque Poets" (Arc Publications) finns ett kapitel som handlar om Bernardo Atxaga. Jag har redan tidigare skrivit några rader om honom men här lite till: han är född 1951 och han började skriva på baskiska på 1970-talet. Hans första diktsamling "Etiopia" kom ut 1978 men Atxaga är kanske mera känd som romanförfattare- hans "Obabakoak" har översatts till mer än 25 språk (inklusive svenska)  och hans "Dragspelarens son"finns ännu att köpa via bokhandeln -det finns ett par titlar till- (gömda i biblioteksmagasin och kanske också på antikvariat).

Jag har fastnat för flera av de av Atxagas dikter som återges i "Six Basque Poets" men mest tagen blir jag nog av

Death and the Zebras

We were 157 zebras
galloping down the parched plain,
I ran behind zebra 24,
25, and 26,
ahead of 61 and 62
and suddenly we were overtaken with a jump
by 118 and 119,
both of them shouting river, river,
and 25, very happy, repeated river, river,
and suddenly 130 reached us
running, shouting, very happy, river, river,
and 25 took a left turn
ahead of 24 and 26
and suddenly I saw the sun on the river
sparkling full of sparkly splashes
and 8 and 9 passed me
running in the opposite direction
with their mouths full of water
and wet legs and white chests
very happy, shouting go,go,go
and I stumbled suddenly with 5 and 7
who were also running in the opposite directions
but shouting crocodiles, crocodiles,
and then 6 and 30 and 14 ran past us
very frightened, shouting crocodiles, crocodiles, go, go, go
and I drank water, I drank sparkling water
full of sparky splashes and sun;
crocodile, crocodile, shouted 25, very frightened,
crocodile, I repeated, rearing back
and running very frightened in the opposite direction
I suddenly collided with 149
and 150 and 151,
running, shouting very happy river,river,
crocodiles, crocodiles, I shouted back, very frightened
with my mouth full of water
and wet legs and wet chest
I kept galloping down the parched plain
behind 24 and 26
ahead of 61 and 62 and 63
and suddenly I saw, I saw a gap
between 24 and 26, a gap
and I kept galloping down the parched plain
and I saw the gap again, the gap again,
between 24 and 26
and I jumped and filled the gap.

We were 149 zebras
galloping down the parched plain,
and head of me were 12, 13
and 14, and behind me
43 and 44.

 

 

Py Sörman

Äkta aloë (lånat foto)

Mimmimarie har idag kommit till år 1930 i Svenska Dagbladets årsböcker. (Det är lika spännande varje vecka att se vilka författare som ska dyka upp!)

Idag fanns Py Sörman med bland de utvalda författarna och då med romanen "Den blå lyktan".

Py Sörman (1897-1947) är ett obekant namn för mig och jag har letat och letat. Hennes "riktiga namn" var Ingrid Amalia Sörman och hon var prästdotter från Halland. Hennes debutroman var "Han" och den är från 1921. Py Sörman var mycket produktiv och det finns mängder av hennes alster gömda på biblioteksmagasinen. En av de böcker hon fick särskilt beröm för var "Aloë" som är från 1931.

Helgonromaner och en biografi om drotting Kristina finns också i produktionen- och en släktkrönika. Py Sörman konverterade till katolicismen (så det förklarar helgonromanerna).

Faktiskt kan man fortfarande få tag på Py Sörmans lilla bok om Thomas More. Den trycktes upp på nytt år 1983 och kan köpas via nätbokhandeln (till facilt pris). Catholica förlag. Thomas More var en av många som miste livet under Henrik VIII:s regering. More avrättades den 6 juli 1535. Hans ord till bödeln har blivit historiska:

 "Ta dig samman karl, och räds ej din syssla; min nacke är mycket kort; akta dig därför så att du inte slår snett och förlorar din ära."

Best European Fiction 2013

Dalkey Archive Press är ett amerikanskt förlag som brukar ha intressanta utgivningar. (Namnet har man tagit från en roman av Flann O'Brien). Under flera år har man sammanställt en bok med utdrag ur det som man anser vara "Europas bästa" (skönlitteratur).

Årets samlingsvolym är på cirka 500 sidor och innehåller många alster av moderna och (åtminstone för mig) okända europeiska författare. Jag har lagt den här boken i (på) min önskelista - för säkert går det att hitta mycket att inspireras av i den.

Den här boken kommer ut den 11 december är det sagt- och jag kommer säkert att investera i den.

Röster från Mauritius, Kina och Baskien

Tre olika världar får nu samsas på mitt läsbord. Först ut blir troligtvis Kina- representerat av Can Xue (eller Deng Xiaohua, som är hennes verkliga namn) och romanen "Five Spice Street". Jag läser att Can Xue har en stil som kallas för "gotisk magi" och att hon är influerad av bl a Franz Kafka. "Five Spice Street" kom ut redan 1988 och det är först nu som den blivit översatt till engelska och svenska (den svenska titeln är "Genombrottet: En föreställning." Lethe förlag).

Sex baskiska poeter har jag också på lut "Six Basque Poets" och de  är: Rikardo Arregi, Bernardo Atxaga, Felipe Juaristi, Miren Agur Meabe, Kirmen Uribe och Joseba Sarrionandia.

"Perfect things scare me.
I don't like them.
My writing is crooked, so is my posture,
try as I might."

Kirmen Uribe

Battle of Grand Port, Mauritius (1810) Pierre Julien Gilbert har målat. Det här slaget vann fransmännen.

Mauritius historia är historien om flera kolonisatörer- och om slaveri och förtryck. Den bok jag tänker läsa är "The Prisoner of Paradise" skriven av Romesh Gunesekera. I romanen skriver man 1825 - engelsmännen har lyckats ta makten på ön och det är en tid av uppror och förändringar. Slaveriet är på väg att upphöra- men det sker inte utan strider. Romesh Gunesekera är ursprungligen från Sri Lanka men numera bor han i London. Han besökte Mauritius år 1998 och det var då han fick uppslaget till den här berättelsen.

De små fiskarnas flod

Detta är en vy från Damariscotta i Maine - året är 1907. En idyll som idag ser helt annorlunda ut.

Den amerikanska författarinnan Jean Stafford (1915-1979) tillbringade flera vintrar i Damariscotta och hon skrev om sina intryck. Annars är hon mest känd för sin roman "The Mountain Lion" som faktiskt finns i svensk översättning "Puman" och då utgiven år 1949 i Panacheserien. Jag läste boken i januari i år och blev mäkta tagen. Den berättelsen etsade sig fast direkt.

Damariscotta har idag cirka 2000 invånare och namnet är indianskt- i de här trakterna bodde abenakistammen och Damariscotta betyder "River of  little fish" .

Så här beskriver Stafford den Mainska vintern " Away from the cities and away from the skiing centers, along the shores of Maine where the North Atlantic mightily declaims and in the farming lands of New Hampshire and Vermont, the winter has not lost its rigors; it is old-fashioned, it is hard, beautiful , solemn; it is a season of great character and livint through it requires pride and stamina.

---- Where are the snows of yesteryear? They are still falling faithfully in Maine from November until April (and sometimes later)."

Fotot är lånat

Out of the Bosom of the Air
Out of the cloud-folds of her garments shaken
Over the woodlands brown and bare,
Over the harvest-fields forsaken,
Silent, and soft, and slow
Descends the snow.

Henry Wadsworth Longfellow

Att förbli levande

Tom Lubbock var en engelsk konstkritiker (mycket frispråkig och med stor integritet). År 2008 i augusti diagnosticerades han med en obotlig hjärntumör, en tumör som satt i den vänstra temporalloben (som styr språket och talet). Tom Lubbock gav aldrig upp utan kämpade in i det sista- trots sin svåra sjukdom fortsatte han att skriva recensioner för tidningen Independent. Här ett utdrag från den dagbok han förde under hela sjukdomstiden - dagboken i sin helhet kan man läsa i boken "Until Further Notice I'm Alive" (Granta).

August 2008
The news was death. And it wasn't going to be maybe good luck and getting through it. It was definitely death, and quite soon, meaning a few years. And at first, it didn't seem too bad.
I found it quite easy to accept the neurologist telling me that the scans were with him, and that they showed a mass, a small tumour in the left temporal lobe, which was in all probability, given its shape and position, malignant. I found it easy to accept that this was being told to me on the phone. I found it all very easy to accept.
We occupy a limited patch of space (I have never believed in travel) for a limited stretch of time. We know the deal. We're bodies. We are not in our own hands.

Flera dagboksutdrag kan man läsa HÄR.

I min hand just nu har jag Lubbocks  "Great Works- 50 paintings explored" - en utmärkt bok för en sådan som mig- d v s en ren amatör vad gäller konst.  Jag fastnar speciellt för omslagets tavla- den ser modern ut- men det visar sig vara en detalj av en större målning gjord av den tyske konstnären Philipp Otto Runge (1777-1810)- Runge var romantiker och han nämns ofta tillsammans med landsmannen Caspar David Friedrich.

Hela målningen ser ut så här och den är en del av fyra allegoriska scener - (morgon, dag, kväll och natt).

"Lying flat on its back on the world's flat surface, the baby is emphatically grounded, under gravity. Facing and gazing straight upwards, it bathes in the morning light that falls from the sky- the sky off-picture, but strongly implied by the glow reflected on the baby's body. It opens its arms in welcome."

Det hela blir en vacker bild av en början, något som växer och tar rot, en blomma i jorden.... ett barn som bara ligger där helt i sin egen värld. Jag citerar igen: " Every child is also a strangely new thing, original, individual, arriving out of nowhere."

Lubbock har gjort ett både blandat och intressant urval av tavlor- här finns nutid och dåtid representerade- känt (och för mig) okänt. Dessutom är boken (som många konstböcker) vackert illustrerad.

Laurence Tardieu- nu i svensk översättning

Jag blev väldigt glad när jag såg att en av den franska författarinnan Laurence Tardieus romaner nu finns att få  i svensk översättning. Jag har ännu inte läst "Eftersom ingenting varar" men det ska jag se till att göra.

För några år sedan fick jag en bok av min franska brevvän Solange - en bok som hon själv läst och tyckt om; det var "Rêve d'amour" av just Laurence Tardieu. Mina tankar om den boken finns HÄR.

"Eftersom ingenting varar" är Tardieus tredje romanoch den ges ut på Oppeheims förlag.

Joseph Roth

Om man söker hos t ex AdLibris efter böcker av Joseph Roth (nu talar jag om svenska översättningar) får man fem träffar. Givetvis göms det mycket mera i bibliotekens magasin men det är kanske en klen tröst för där hamnar man när man blivit bortglömd och bortglömd ska en författare som Joseph Roth aldrig bli.

Det är mycket glädjande att det på senare år/tid kommit flera nya svenska utgåvor av Joseph Roths verk. Jag har skrivit en del om denne mästerlige författare här på min blogg (det är bara att söka på namnet i sökfältet ovan till vänster så ska det säkert ploppa upp en del inlägg) och kommer säkerligen att få anledning att skriva än mera.

För ett tag sedan läste jag Joseph Roths novell "Kejsarbysten" men då fick jag hålla till godo med originalspråket (tyska) och det gick ju med lite ansträngning- desto gladare blir jag när jag ser att just "Kejsarbysten" (och andra noveller) kommer ut inom kort på bokförlaget Atlantis.

På engelska finns också en mycket lockande bok: Joseph Roth - A Life in Letters och om den skriver Ivo Holmqvist (på Dixikon) HÄR.

Själv väntar jag nu ivrigt på att det ska komma en ny utgåva av "Radetzkymarschen".

Fokus på Rumänien

Anna de Noailles (1876-1933)

Som jag har fattat det är temat för nästa års bokmässa i Göteborg "Rumänien"- det tycker jag låter mycket lockande och spännande. Jag hoppas givetvis på många nya översättningar- artiklar och annan läsinspiration.

Jag hittade en bok med essayer om rumänska författare (på engelska) men tyvärr är priset mycket avskräckande- tack och lov kan man i alla fall kika på innehållsförteckningen via nätet. Där hittade jag författarinnan Anna de Noailles som visserligen både föddes och dog i Paris men hennes föräldrar var från Rumänien och jag antar att hon var mycket influerad av sina rötter (annars kanske hon inte hade förekommit i den där essaysamlingen).

Anna de Noailles är mest känd för sin poesi men hon skrev också prosa (och en självbiografi).

Här kan man läsa några av Anna de Noailles dikter (i engelsk översättning).


Essaysamlingen som jag inte tycker att jag har råd att köpa är "Paris-Bucharest, Bucharest-Paris: Francophone writers from Romania" utgiven av Rodopi och i redaktion av Anne Quinney.

Eremiten på ön

Vy från Appledore Island utanför Maine målat av Frederick Childe Hassam (1859-1935)


Utanför Maines kust finns över 4000 öar- många av dem små och oländiga. I "The Country of the Pointed Firs" skriver Sarah Orne Jewett om en kvinna som valde att tillbringa nästan hela sitt liv i ensamhet på Shell-heap Island. Det är en gripande historia.

"Franklin Stove" konstruerad av ingen mindre än just Benjamin Franklin.

En kall och kulen kväll sitter tre kvinnor (en av dem är berättaren) i ett litet hus vid den Mainska kusten- en "Franklin stove" skänker värme och i rummet doftar det  av ett karamellkok (det ska bli hostkarameller) som Mrs Todd (ortens "örtdoktor") har på gång. Mrs Fosdick sitter i en gungstol och stickar. Så börjar kvinnorna att samtala och berättaren ställer frågor om Shell-heap Island.

En plats väl värd att besöka, tycker Mrs Fosdick- och det håller Mrs Todd med om och man minns Miss Joanna Todd som bodde ensam på ön. Joanna, som var så glad och förälskad och som såg fram emot att gifta sig med sin käraste. Men... Joanna blev sviken och fästmannen hittade en annan att roa sig med - hon beslöt sig för att lämna fastlandet och bosätta sig på Shell-heap Island - en ö som bara är cirka 30 tunnland stor.

Så berättar de äldre kvinnorna om ön, om Joanna och om hur hon klarade av att leva alla år där i ensamheten och isoleringen- om ett besök av en präst (som inte begrep sig på vare sig segling eller själavård).

På bara några sidor beskrivs ett helt liv men också Maine, som det var en gång och det är så väl berättat och så fängslande. Jag tänker lite på Selma Lagerlöf när jag läser. Sarah Orne Jewett måste ha älskat sin hembygd- den kärleken lyser genom novellerna.

Man kan läsa "The Country of Pointed Firs" on line har jag upptäckt. Den som har lust att bekanta sig med Maine från slutet av förrförra seklet kan läsa HÄR.

Handbok för patrioter

Amerikaner är ett patriotiskt släkte och som europé kan detta vara svårt både att uthärda och förstå- men vi har olika kulturer vår historia är också helt annorlunda- och USA är sannerligen"annorlunda"- mycket mera annorlunda än vi vill ens ana.

I min hylla har jag den här boken som är redigerad av Caroline Kennedy och den ger en mycket god introduktion till vad USA egentligen "är". Caroline Kennedy har blandat texter (prosa och dikt) från olika sekler och från olika skeden i USAs historia. På 700 sidor serveras man sånger, dikter, berättelser och tal (för att citera omslaget) "Celebrating the Land We Love".

Kapitlen har till exempel titlar som "The Flag", "Freedom"och "The Individual" .

Jag fastnar för en känd dikt av Stephen Vincent Benét (1898- 1943)- jag begränsar mig till några av diktens många verser:

American Names

I have fallen in love with American names,
The sharp names that never get fat,
The snakeskin-titles of mining claims,
The plumed war-bonnet of Medicine Hat,
Tucson and Deadwood and Lost Mule Flat.
----

I will remember Carquinez Straits,
Little French Lick and Lundy's Lane,
The Yankee ships and the Yankee dates
And the bullet-towns of Calamity Jane.
I will remember Skunktown Plain.

----

I shall not rest quiet in Montparnasse.
I shall not lie easy at Winchelsea.
You may bury my body in Sussex grass,
You may bury my tongue at Champmédy.
I shall not be there. I shall rise and pass.
Bury my heart at Wounded Knee.

Humlor och hundar

Boken om svenska humlor har sneglat på ett tag. Länge har den stått och prytt en bibliotekshylla men nu har jag lånat hem den och ska läsa om de 40 humlearter som finns i vårt land. "40 arter att älska och förundras över"- nåja, jag kan väl inte påstå att jag älskar humlor men jag tycker att de är trevliga insekter- och extra välkomna är de när de dyker upp tidigt på våren. Boken är mycket vackert illustrerad och man  får säkert veta det mesta om humlors liv i den. Roliga namn har de också: ängssnylthumla, blåklockshumla, mosshumla, tjuvhumla.... bara för att räkna upp ett par stycken.

Brevbäraren hade med sig ett par hårda paket idag- och jag hittade Eileen Battersbys "Ordinary Dogs" i ett av dem. Eileen Battersby är litteraturkritiker (anställd på Irish Times)- född och uppväxt i USA men sedan länge bosatt på Irland- och det är där handlingen i boken utspelar sig.

Det är berättelsen om en del av Eileens ungdom och om två hundar. Jag citerar "When Bilbo and Frodo came into her life, Eileen was in her very early twenties, a book-loving nerd and runner who had moved to Ireland from California."

Det här kan väl vara bra novemberlitteratur, tänker jag.

22 november

Min generation präglades av rymdkapplöpningen och det kalla kriget. Idag är det den 22 november och det går inte att värja sig för de historiska minnena. John F Kennedys hela väsen är för evigt etsat in i hjärnan på oss som upplevde den här dagen- för 49 år sedan.

Jag minns exakt vad jag gjorde och var jag var den där ödesdigra kvällen (för det var kväll i Sverige) år 1963. Sven Lindahl var i full färd med att läsa upp dagens nyheter på "Aktuellt"när ett telegram plötsligt kom in -" President Kennedy har skadats i ett attentat i Dallas". Inget att oroa sig för, tyckte vi- men det blev dystrare- några minuter senare ännu ett telegram: tillståndet är kritiskt. Nu blev det genast förstämning i TV-soffan- och så till slut de där orden som jag aldrig glömmer: President Kennedy har avlidit. Det hela var så ofattbart och så hemskt. När man är ung blir intrycken så starka och President Kennedy var en populär person bland oss i den yngre generationen- det var Camelot, familjen med de två söta barnen, presidenten som hade talets gåva (ja, det framgår ju av klippet ovan)- allt beskrevs  som en amerikansk idyll (som det så klart inte var- men det var så vi uppfattade det då.)

Målningen gjord av Jennie A Brownscombe

Idag är det också Thanksgiving Day och över hela USA samlas familjerna för att äta den traditionsenliga kalkonen med tillbehör. Denna dag markerar också början på julruljangsen.

Fransk inspiration

Carmen må höra hemma i Spanien men operans upphovsmän hittar man i Frankrike och historien om Carmen skrevs av den franske författaren Prosper Merimée, det är för övrigt han som har målat akvarellen ovan.

Prosper Merimée (1803-1870) var en mycket språkbegåvad man och han blev framför allt känd för sina översättningar av rysk litteratur till franska. Dessutom var han både arkeolog och historiker (och de kunskaperna får man ta del av om man läser hans noveller- för Prosper Merimée är främst känd som novellförfattare).

Flera av Merimées noveller finns översatta till svenska- men översättningarna är oftast av äldre datum- det bästa urvalet får man naturligtvis på franska men det finns också väldigt mycket översatt till engelska.

En volym som väcker mitt intresse är den här från 1957: Berömda franska författare i urval av Gunnar Ekelöf och Östen Sjöstrand; med teckningar av Adolf Hallman. (Utgiven på Folket i bilds förlag). Här kan man bekanta sig med förutom Merimée - också författare som Henri Michaux, André Malraux, Émile Zolà och Guillaume Apollinaire- för att nämna bara några av de tjugo som finns representerade i boken. (Den finns i lager på 14 bibliotek idag).

Läsandets konst

"Literary Pursuits of a Young Lady" av Alexei Harlamoff (1840-1925).

Rubriken må vara en aning krystad men i brist på fantasi får den duga. Jag har fortfarande en del TLS (Times Literary Supplement) att gå igenom - jag har tyvärr inte plats i mina hyllor (och ingen annan stans heller för den delen) att lagra upp de här tidskrifterna så de får vandra vidare till 'bibliotekets vänner'så småningom. Det är alltid lite av en högtidsstund när jag hämtar in veckans TLS från brevlådan och sätter mig att läsa. Dessutom hittar man oftast vackra illustrationer på sidorna- som den här ovan.

Nog ser hon ut att ha glömt både tid och rum, kvinnan på tavlan- och det röda dunklet utgör en så vacker bakgrund.

Alexei Harlamoff var en konstnär som förutom att han var skicklig också hade tur- han föddes in i en livegen familj så han fick sannerligen ingenting gratis. Han var en framstående porträttmålare (och han fick måla av både tsaren och tsaritsan och därmed var väl hans lycka gjord).

(Det kan noteras att livegenskapen i Ryssland inte avskaffades förrän år 1861).

Barrträdens land

Jag stannar kvar i New England och flyttar mig norrut till Maine. Jag har länge haft den här novellsamlingen av Sarah Orne Jewett i hyllan- och så har den blivit till en så kallad hyllvärmare. Dags att ändra på detta för jag är helt säker på att Orne Jewett skriver mycket trevligt om sitt Maine.

Sarah Orne Jewett (1849-1909) var dotter till en provinsialläkare och bosatt i South Berwick i Maine (South Berwick ligger i den allra sydligaste delen av staten). Sarah drabbades tidigt av reumatisk värk och blev anmodad att ta långa promenader för att kurera sin sjukdom- detta gjorde att hon kom att upptäcka och lära sig älska Maines vackra natur.

Sarah Orne Jewett skrev främst noveller och hennes produktion är rik - år 1902 råkade hon tragiskt nog ut för en svår olycka och den satte stopp för hennes karriär som författare. Några år därefter drabbades hon av ett slaganfall och hon gick bort bara 60 år gammal.

Mest känd har hon blivit för novellsamlingen "The Country of Pointed Firs" en bok som i novell efter novell skildrar livet i Maine med alla dess  traditioner och språkbruk.

Jag kan inte se att Orne Jewetts böcker blivit översatta till svenska men det finns mängder av engelska utgåvor.

"Jewett House" South Berwick.

En sommar i North Dormer

Idyll i New England (Wilmington ,Vermont vid förra sekelskiftet).

Edith Wharton skrev åtskilliga noveller som hade handlingen förlagd till just New England men bara två av hennes romaner speglar den där speciella "New Englandska" atmosfären- "Ethan Frome" och så "Summer"- de här romanerna är korta och kan kanske också beskrivas som långa noveller.

Jag har läst "Summer" som kom ut 1917 - den hör inte till Whartons mest kända verk och jag vet inte ens om den blivit översatt till svenska. Om inte så tycker jag det är väldigt synd för "Summer" är en mycket läsvärd berättelse- den har många ingredienser- kärlek, passion, tragedi, fina miljöbeskrivningar...och listan kan göras längre.

I förordet till min utgåva av "Summer" berättas att Edith Wharton mot slutet av sin levnad ombads  att lista de fem böcker som hon var mest stolt över och det blev dessa: The Custom of the Country (1913) , The Children (1928), Hudson River Bracketed (1929), The Gods Arrive (1932) och så kortromanen "Summer" . Jag tror att de flesta av de fem finns i svensk översättning men en del är av gammalt datum och kanske besvärliga att få tag på.

Över romanen "Summer" kretsar Nathaniel Hawthornes ande.... det finns något svart och hotande över hela handlingen som inte lämnar läsaren ens på sista sidan. Jag tänker i alla fall lite på        Hester Prynne när jag följer Charity Royall genom sidorna. Charity är något av en främmande fågel i den lilla sömniga byn North Dormer i västra Massachusetts (passande namn!) och vi får veta att hon är adopterad och att hon egentligen kommer "uppifrån berget" (det är där samhällets olycksbarn bor i fattigdom och elände).

Charity (17 år gammal) är uttråkad- "How I hate everything"! säger hon.  Hon bor ensam med sin adoptivfar advokaten i ett stort hus. Materiellt sett går det ingen nöd på henne men North Dormer erbjuder inte mycket i form av vare sig kultur eller nöjen för en ung flicka. Så dyker Lucius Harney upp- en ung arkitekt- och så slår det gnistor.... ingenting kan hejda den virvel av känslor och den passion som växer sig allt starkare men Charity har ingen "fin" stamtavla och kärleken är dömd på förhand.

Det intressanta med den här romanen är hur Wharton lyckas väva in trådarna- jag kanske inte vill kalla boken för en bladvändare- men näst intill. Charity Royalls öde berör - hon är kvinnan som vågar vara annorlunda- men priset hon får betala kan tyckas högt.

"The sun turned and left her room, and Charity seated herself in the window, gazing down the village street through the half-opened shutters. Not a thought was in her mind; it was just a dark whirlpool of crowding images; and she watched the people passing along the street, Dan Targatt's team hauling a load of pine-trunks down to Hepburn, the sexton's old white horse grazing on the bank across the way, as if she looked at these familiar sights from the other side of the grave."

Xingu

Edith Wharton hade säkert mycket roligt när hon skrev novellen "Xingu" (och jag hade mycket roligt när jag läste den).

Vi hamnar mitt i den lilla staden Hillbridge som Wharton beskriver som en kulturell öken. Här är inledningsraderna till berättelsen och de anger tonen:

"Mrs Ballinger is one of the ladies who pursue Culture in bands, as though it were dangerous to meet alone." Denna fru Ballinger har alltså en lunchklubb eller bokcirkel kanske är ett bättre ord. Traktens "prominenta" damer samlas och så diskuterar man den senaste (på ropet) romanen. Nu har man bjudit in själva författarinnan (Osric Dane) till en av de bästsäljande böckerna (med titeln "The Wings of Death").

En av medlemmarna i den lilla bokcirkelgruppen är fru Roby- hon anses inte lika "fin" som de andra för hon har vistats utomlands ("in exotic lands") under många år och har precis kommit tillbaka till Hillbridge. Dessutom har hon fräckheten att erkänna att hon inte ännu har läst "The Wings of Death" . Detta får fru Plinth att se rött: " I can understand that, with all your other pursuits, you should not find much time for reading; but I should have thought you might at least have got up The Wings of Death before Osric Dane's arrival." Stackars fru Roby nämner att hon läser Trollope och får genast ett snäsigt svar att "ingen läser Trollope nuförtiden".

Så är stämningen i bokcirkeln och det är ett sant nöje att se hur Wharton klär av de här malliga käringarna inpå blotta livet. Här blir det "kulturella hyckleriet" - avslöjat. Man låtsas veta vad man inte vet- man svänger sig med termer som man inte alls egentligen känner till (men det låter ju fint). Så här beskriver Wharton fru Bollinger: " Her mind was an hotel where facts came and went like transient lodgers, without leaving their address behind, and frequently without paying for their board. It was Mrs Bollinger's boast that she was "abreast with the Thought of the Day, and her pride that this advanced position should be expressed by the books on her table."

Den här novellen är en helt underbar satir, skriven med ett väldigt flyt och ändå med viss godmodighet. Fru Roby får till slut en mycket ljuv hämnd....

Vad är då Xingu? Jo, det är en flod i Sydamerika (biflod till Amazonfloden).

Dagens första skratt

Slottet Ringen i Kurland, Lettland (Jutta Wachtmeisters barndomshem).

Dagens första skratt kan jag indirekt tacka Mimmimarie för. Varje tisdag serverar hon oss godbitar från Svenska Dagbladets årsböcker av historiskt datum- idag rör det sig om år 1929. Jutta Wachtmeister var en av de författare som fanns med på det årets lista. Vem farao var nu det, frågar jag mig (och säkert många med mig ). Det blev till att "googla" och si vad hittar vi väl där: Jo, en tvättäkta grevinna från Lettland så småningom gift med en svensk militärattaché i S:t Petersburg.

Slottet i Jelgava (foto: Marcin Szala)

Boken hon blev känd för var "Hinsidan Östersjön. Personliga minnen från Balticum 1914-1915" (Stockholm, Wahlström & Widstrand, 1929) och den handlar om fru Wachtmeisters minnen från ett krigssjukhus i Mitau (nuvarande Jelgava). (Jelgava ligger i Lettland).

Vad som fick mig att bli så full i skratt var den här meningen: Hon (Jutta Wachtmeister) bildade 1930 Lids hembygdsförening. Syftet med föreningen var att ge bygdens ungdom ett sunt nöjesliv. När hon avled 1933 lades verksamheten ned.

Jag förmodar att Lids ungdomar inte var så intresserade av "ett sunt nöjesliv"... :-) Informationen om Jutta Wachtmeister finns att hämta på det gamla vanliga stället d v s Wikipedia.

Hittades på magasinet

Den fjärde och sista delen i Paul Scotts "The Raj Quartet"- (de andra delarna fanns också bevarade). Den fick följa med hem för jag kan läsa de här böckerna hur många gånger som helst- och så minns jag så klart den fina TV-serien som gick någon gång på 1980-talet : Juvelen i kronan. Nostalgi.....

Euskal Herria

Så är jag i Baskien- och jag lär mig att baskiska talas av cirka en miljon människor och att det är ett språk som är helt obesläktat med något av världens nu levande språk. Ordet basker kommer från latinets "vascones". Baskernas eget namn på sig själva är "euskal dunak". 

Det är ett språk som är ordfattigt, det saknar genus, har suffixdeklination och ett komplicerat verbsystem. Inget man lär sig i en handvändning med andra ord (om det nu finns något språk som man kan lära sig snabbt- jag betvivlar det starkt.)

Så över till baskisk litteratur- det är sannerligen inget jag är särskilt bevandrad i men jag har faktiskt läst "Obabakoak" av Bernardo Atxaga. En berättelse om folket från den fiktiva byn Obaba.

I Nina Burtons bok "Resans syster, poesin" kan man läsa en intervju med just Atxaga (som egentligen heter Joseba Irazu Garmendia)- en författare som skriver på baskiska och som sedan också översätter sina böcker till spanska. Atxaga är aktuell igen med romanen "Seven Houses in France".

Den finns ännu inte i svensk översättning men "Dragspelarens son" går säkert att låna på närmsta bibliotek (eller fjärrlåna).

Vad jag inte visste var att Atxaga också skriver poesi och så blir jag så frustrerad för det är ju som vanligt med poesin- den blir så sällan översatt. Jag har inte lyckats hitta en enda diktsamling av Atxaga på (för mig) "rätt språk". Då är jag givetvis tacksam för Nina Burtons tolkningar av några av de allra kändaste (och kanske också vackraste) av Atxagas dikter.

Dikten om igelkotten bara älskar jag- här några rader:

Igelkotten vaknar äntligen i sitt bo av torra löv
och minns med ens alla orden i sitt språk
som med verben är omkring tjugosju.

Så tänker han: Vintern är slut,
Jag är igelkott, Två örnar flyger över mig;
Groda, Snigel, Spindel, Insekt, Mask,
Var i bergen gömmer ni er?
Här är floden, Det är mitt revir, Jag är hungrig.

Dikten heter "Igelkotten" och den är från diktsamlingen "Poemas & hibridos", 1990.

Så här säger Atxaga själv: "Något av det vackraste med poesin är hur texten kan öppna sig mer och mer; hur varje läsare kan lägga till något nytt som till slut skapar en hel liten värld."

Så önskar Atxaga, precis som Singer att få ge röst åt alla dem som inte längre finns bland oss. I en annan mycket vacker dikt skriver han så här:

"Säg är man lycklig där på andra sidan gränsen?
Besvaras kärleken till tjugo eller tjugotvå procent, eller är
era telefoner stumma, era hjärtan öknar liksom här, kväll efter kväll,
hjärtan som öknar i labyrintens sista rum?
-----
Man har sagt mig att fåglarnas öde bara är vinden
och att det finns båtar som aldrig når hamn.
Vad är ödet eller världsanden för er?----

"37 frågor till min enda kontakt med den andra sidan gränsen" från "Poemas & hibridos", 1990).

Med rötterna i Massachusetts

Det här är "The Mount" Edith Wharton's hem i "The Berkshires" i västra Massachusetts. En verkligt ståtlig byggnad som finns till beskådande fortfarande. Foto: David Dashiell.

Edith Wharton tillbringade sina somrar i närheten av Lenox i Massachusetts under nära tio år och av de 85 noveller hon skrev har en fjärdedel av dem handlingen förlagd till New England.

I min hand just hu har jag "Wharton's New England" som innehåller en del av dessa noveller. Jag har läst den första i samlingen "The Lamp of Psyche" som är skriven redan år 1895. Här kan man tala om en kontrasternas berättelse- ung mot gammal- Europa mot USA och New York mot Boston bara för att nämna ett par av dem.

Delia Corbett är nygift med make nummer två (som är betydligt äldre än vad hon är) och paret har bosatt sig i Paris. Corbett har mer eller mindre klippt av sina amerikanska rötter och trivs bäst i den franska huvudstaden. Delia är lycklig, så lycklig att hon skräms av sina egna känslor. Så kommer ett brev från Boston- det är Delias faster Mary som skriver , faster Mary som är den som tog hand om Delia en gång, uppfostrade henne. Så bestämmer sig Delia för att åka tillbaka till Boston för att besöka sin faster och maken följer med.

 

Beacon Street, Boston (1880-tal).

Faster Mary eller Mrs Mason Hayne bor på Beacon Street och hon är en välkänd kvinna i Boston-societeten. Delia grips plötsligt av oro inför den här visiten men väl där verkar allt gå mycket bra- trots att stolarna är obekväma och prydda med knöliga antimakasser.

"Aunt Mary doesn't discard anybody, " Delia interpolated.
"Her heart may not, but I fancy her judgment does."
"But she doesn't exactly fit into any of your ideals, and yet you like her," his wife persisted.
"I haven't any ideals," Corbett lightly responded. "Je prends mon bien où je le trouve; and I find a great deal in your Aunt Mary.

Faster Mary är en nyfiken kvinna och så ställer hon den obehagliga frågan om vad Laurence Corbett haft för sig mellan 1861 och 1865. Faster Mary känner starkt för ämnet för hennes man stupade i slaget vid Bull Run och en kusin till Delia miste livet i Gettysburg. Plötsligt börjar Delia känna tvivel och undrar själv "Why had her husband not been in the war?"

Novellens upplösning är mycket skickligt konstruerad- och ja, jag konstaterar att legenden om Amor och Psyche får nytt liv i Edith Whartons händer.

Nyfiken på: Romesh Gunesekera

Romesh Gunesekera  (f. 1954) räknas som en brittisk författare men han har sitt ursprung på Sri Lanka. Han nominerades till Bookerpriset år 1994 för romanen "Reef" och hans senaste bok "The Prisoners of Paradise" har handlingen förlagd till Mauritius- och något paradis finner man troligtvis inte här. Året är 1825 och en ung kvinna, Lucy Gladwell stiger iland på ön för att bo hos sin morbror- en rik plantageägare.

Jag läser att boken är mycket influerad av Thomas Hardy och då blir jag så klart extra intresserad. Något lyckligt slut kan man alltså knappast förvänta sig.

Romesh Gunesekera har skrivit flera böcker- ingen av dem har (ännu) översatts till svenska.

Ett språk som är ritat i smältande snö

Jag befinner mig i den schweiziska kantonen Graubünden och Nina Burton skriver om rätoromanskan, ett språk som är satt på undantag. På kartan ovan markerar de violetta partierna de områden där rätoromanskan är huvudspråk. Det är inga stora ytor....

Rätoromanskan har en intressant historia. Räterna var ett bergsfolk som bestod av olika stammar uppblandade med kelter, etrusker och veneto-illyrier. Kejsar Augustus lyckades kväsa det här folket (precis som så många andra folk) och så började språket att ta färg av det latinska: rätoromanskan föddes.

Chur: vy från år 1900

Chur/Cuero var länge rätoromanernas huvudstad men idag talar bara cirka tio procent av befolkningen här rätoromanska.

Det kan vara intressant att veta att det var rätoromaner som skapade Europas första kaffeservering- platsen var Venedig och året var 1680. Den svenska chokladfabriken Cloetta grundades av tre rätoromanska bröder Bernhard, Christoffer och Nutin Cloetta. (Den rörelsen började i Danmark men år 1873 fick man en fabrik i Malmö också- det var först 1901 man flyttade "hela klabbet" till Ljungsbro).

År 1938 förklarades rätoromanskan som Schweiz fjärde språk :"det var ett svar på Mussolinis försök att se språket som en italiensk dialekt så att rätoromanerna kunde "befrias från det schweiziska oket"." (s.110 Resans syster, poesin av Nina Burton).

Så skriver Nina Burton vidare om den rätoromanska poesins smärtsamma skönhet och här några rader av Andri Peer (1921-1985)

Meis mans in tia chavlüra
sus cornas da tor
aint illa föglia d'urbaja

Meis cour utschè chi sbiatta
aint illa coppa da teis mans

Nina Burtons översättning:

Mina händer i ditt hår:
tjurhorn
bland lagerbladen

Mitt hjärta en ryttlande fågel
i dina händers sfär

En annan rätoromansk poet är Clo Duri Bezzola

---
När havet silas
av sanden
faller det svalor
från himlen
och pickar i sig
mina bokstäver.

Inget blir kvar.
Endast
         deras
              flykt.    från "La chà dal sulai" 1987, tolkning och översättning: Nina Burton

Morgonrodnad vid Rhen Foto: Manfred Heyde

Eine Fee mit samtiger Hand
Spannt goldene Faden von einem Stern zum
andern

Bis sie im Licht entschwinden
Und wenn es Tag wird
Steht sie auf unsichtbaren Wipfel
Aurora vor ihrem Aufbruch liebkosend.

Luisa Famos- rätoromansk poet från Ramosch i Unterengadin (1930-1974) tolkning: Mevina Puorger och Franz Cavigelli. (Från diktsamlingen "Eu sun la randolina d'ünsacura" (Ich bin die Schwalbe von einst).

Fotograferingskonstens ungdom: 2

Jag läser Jens Andersens ypperliga biografi om Thit Jensen och där får man till exempel veta att Thit först utbildade sig till fotograf och att hon hade en egen liten ateljé i anslutning till föräldrarnas hus i Farsö. Farsö visade sig vara en alltför liten plats att kunna driva lönsam fotograferingsrörelse så Thit gav upp sin karriär som fotograf ganska snabbt.

För att bli erkänd i yrket på den tiden skulle man gå i lära (helst under flera år) hos en utbildad fotograf. Thit fick lärlingsplats hos ingen mindre än Heinrich Tönnies (överst här på sidan). Tönnies är en av Danmarks största fotografer genom tiderna (1825-1903).

Heinrich Tönnies kom ursprungligen från Braunschweig i Tyskland men redan 1856 etablerade han sin fotoateljé i Ålborg. Han gjorde sig snabbt känd- mycket för att han var lite annorlunda som fotograf- hans bilder var ofta informella- och han tog gärna foton av människor i arbetskläder.

Heinrich Tönnies firma levde kvar ända fram till 1974- och det finns 170 000 bilder kvar av denne skicklige fotograf.

Så här kunde ett betyg från en blivande fotografs lärlingstid se ut: (Detta är ett av min mormors vitsord. Fotografen som undervisade i yrket  hette Sofus Christensen.)

Äntligen på svenska!

I maj månad i år läste jag "The Bridge of the Golden Horn" av den tysk-turkiska författarinnan Emine Sevgi Özdamar. Det blev omedelbar och stark kärlek. Då fanns det ingenting av henne i svensk översättning men nyligen har Rámus förlag sett till att ändra på den saken.

"The Bridge of the Golden Horn" handlar om 1960-talets Tyskland - nu gör vi ett hopp framåt i tiden och landar i mitten av 1970-talet. Jag har inte läst "Sällsamma stjärnor stirrar mot jorden" - ännu men jag ser verkligen fram emot att bekanta mig med Özdamars 1970-tal.

Och minsann... i Danmark kommer boken också ut i översättning- så glädjande.

Boken recenseras av Martin Lagerholm i dagens SvD- och ja, kanske är Özdamars bok starkare som tids-och miljöskildring än som "rent litterärt gestaltad berättelse"- men det är nog inte många som kan återge intryck på samma sätt som den här författarinnan.