Den stora vågen

I morse läste jag förordet till Kakuzo Okakuras "The Book of Tea"- skrivet av Christopher Benfey. Där fastnade jag, för det var så lärorikt och så inspirerande att ta del av. Dessutom introducerades jag till Benfeys eget författarskap och hans "The Great Wave" tror jag är mycket läsvärd.

Här handlar det om en guldålder i amerikansk litteratur men framför allt också om hur Japan öppnades för västvärlden och om hur Boston plötsligt började bli som en förort till en större japansk stad. (Nåväl, detta torde vara en rejäl överdrift).

Kommendörkapten Matthew C Perry. Han som "öppnade" Japan mellan åren 1852 och 1854.

Vid den här tiden var Japan ett tekniskt underutvecklat land och befolkningen var så gott som helt isolerad från omvärlden. Att flytta från hemlandet var belagt med dödsstraff. Viss handel förekom men bara med Nederländerna och Kina och det fanns en enda hamn för de fartyg som skulle lossa sina laster. Så kom då Perry inångandes med sina så kallade svarta skepp i Yokohamabukten.

Det tog inte många år för Japan att komma i kapp med den tekniska utvecklingen (vilket bland annat visades cirka 50 år senare).

Benfey väver samman Japan och framför allt New England i sin bok "The Great Wave- Gilded Age Misfits, Japanese Eccentrics and the Opening of Old Japan"   - en bok som jag absolut kommer att läsa. Någon svensk översättning har jag inte hittat, tyvärr.  

                 

 

Born and raised in Boston

Vy över Charlestown, Boston i början av förra seklet.

Min svärmor (som jag aldrig träffade) var född i Charlestown och hennes uppväxt där skulle kunnat ge material till en tjock roman. Det hade inte blivit någon lättsam lektyr för interiörerna i hemmet var minst sagt skrämmande och våldsamma. Det var hårda tider för en immigrantfamilj (som kom från det fattiga New Carlisle i provinsen Quebec.)

Boston är en stad som har inspirerat till många böcker och det finns en hel mängd författare som har skrivit om miljöerna här. Anita Diamants senaste roman handlar om en kvinnas uppväxt i norra delen av Boston. Addie Baum är dotter till judiska immigranter- nu berättar hon om sitt liv för sitt barnbarn. Det hela blir en resa genom 1900-talets Amerika och med fokus på Boston. Kanske kommer en svensk översättning så småningom.

Lisa Genovas senaste roman har handlingen förlagd till just Charlestown.  Lisa Genova är mest känd i Sverige för sin "Fortfarande Alice" som handlar om en kvinna med Alzheimers sjukdom. Nu heter huvudpersonen Joe O'Brien - polis med fru och fyra vuxna barn. När han börjar få plötsliga vredesutbrott och dessutom problem med balansen förstår både han och hans familj att något inte är som det ska. Joe diagnosticeras med Huntingtons sjukdom.

För den som uppskattade "Fortfarande Alice" är nog  "Inside the O'Briens" en bok att sätta upp på en eventuell läslista.

Jag har inte läst någon av dessa böcker men så småningom ska de väl hitta vägen hem till mitt läsbord.

Historiens öga

 Fotografen Mathew Brady (1822-1896)

Från slutet av 1830-talet och fram till 1860-talets mitt skulle en ny konstform börja etableras , sakta men säkert, nämligen fotokonsten. Louis Daguerre  har fått ta den största äran - och den 7 januari 1839 presenterade han sina alster för den Franska vetenskapsakademien. Han belönades med hederslegionen senare samma år.

År 1860 kom fotografiet att användas på allvar i politikens värld- Abraham Lincoln's presidentkampanj  blev på det sättet revolutionerande.

Lincoln's första vicepresident hette Hannibal Hamlin och här ovan är han avporträtterad i daguerrotypi. Mathew Brady var upphovet till bilden (det är okänt exakt hur gammalt fotot är).

Abraham Lincoln kom att intressera sig mycket för fotokonsten och han såg till att stödja utövarna så mycket han kunde. Lincoln hör till en av de mest fotograferade presidenterna.

Det amerikanska inbördeskriget kom att bli epokgörande för krigsfotokonsten (de första krigsfotograferna åstadkom historia under Krimkriget) Ovan ett foto från 1862 "Bron över Antietam Creek". Upphovsmannen var fotografen Alexander Gardner och han tog även foton från striderna som följde här i september månad detta år. Bilderna kom att sammanställas av Mathew Brady till en mycket omtalad utställning i New York- "The Dead of Antietam". Det var fruktansvärda vittnesmål som visades och besökarna fick se krigets fasor - soldaternas verklighet.

"The dead of the battle-field come up to us very rarely, even in dreams. We see the list in the morning paper at breakfast, but dismiss its recollection with the coffee.... We recognize the battle-field as a reality, but it stands as a remote one. It is a funeral next door: it attracts your attention, but it does not enlist your sympathy. But it is very different when the hearse stops at your own door and the corpse is carried over your own threshold.... Mr Brady has done something to bring to us the terrible reality and earnestness of the war. If he had not brought bodies and laid them in our door-yards and along our streets, he has done something very like it.

(New York Times, 1862)

De döda i Antietam. foto: Alexander Gardner (1862)

Mrs Keckley

 

I Steven Spielbergs film "Lincoln" från 2012 får man inte bara ett porträtt av presidenten själv under några intensiva veckor år 1865 (och här var "Honest Abe from the West" inte särskilt ärlig. Ändamålen helgar medlen, heter det och den devisen är legio inom politiken- så också i detta fall även om syftet var det allra bästa) utan man får också komma hans hustru Mary lite mera inpå livet. Mary Lincoln hör till de presidentfruar som verkligen fått " a bad rap" genom åren. Jag tycker att Spielberg förhåller sig objektiv och han försöker inte svartmåla henne.

I filmen visas Mary ofta tillsammans med sin sömmerska, Mrs Keckley. Elizabeth Keckley var en dam med en mycket svår bakgrund och i slutet av 1860-talet tecknade hon ner sin självbiografi. Hon föddes som slav i Virginia men lyckades som vuxen köpa sig fri och kom så småningom att anställas av Mary Lincoln..

Mrs Keckleys historia känns viktig att ta del av. (Jag har memoarerna på mitt läsbord just nu.)

Founding Fathers- och de som stod bakom dem

 De kallas så, männen som undertecknade den amerikanska sjävständighetsförklaringen  Året var 1776 och snart skulle den där självständigheten betalas i blod. Det är inte för inte som det amerikanska frihetskriget också kallas för "The Revolutionary War" i hemlandet.

Kvinnornas roll i kampen för självständighet har däremot satts under skäppan- och det vill journalisten och f d nyhetsankaret Cokie Roberts råda bot på. Hon har skrivit om några av dessa kvinnor, som givetvis - (de allra flesta av dem i alla fall) hörde till samhällets översta skikt.

Cokie Roberts har delat upp kapitlen i kronologisk ordning men boken ser tyvärr något rörig ut. Innehållet är det säkert annars inget fel på och jag misstänker att jag bara får anstränga mig lite extra för att hänga med i svängarna mellan de olika kapitlen.

Poet Laureate

Robert Hayden (1913-1980) fick en mycket svår start på sitt liv och hans barndom och uppväxt i Detroit skulle komma att ge honom många depressioner längre fram i livet.

Den begåvade unge mannen studerade och förkovrade sig- och så blev han poet. En av de större- och en av hans läromästare var ingen mindre än Wystan Hugh Auden.

Robert Hayden är en av de författare som Cimamanda Ngozi Adichie nämner i romanen Americanah.

Mest känd är Hayden för sin dikt Those Winter Sundays:

Sundays too my father got up early
and put his clothes on in the blueblack cold,
then with cracked hands that ached
from labor in the weekday weather made
banked fires blaze. No one ever thanked him.

 

I’d wake and hear the cold splintering, breaking.
When the rooms were warm, he’d call,
and slowly I would rise and dress,
fearing the chronic angers of that house,

Speaking indifferently to him,
who had driven out the cold
and polished my good shoes as well.
What did I know, what did I know
of love’s austere and lonely offices?

Robert Hayden blev utnämnd till Poet Laureate - den förste afro-amerikanske författare som fick denna prestigefyllda titel (1976-1978).

Här en länk till ytterligare en dikt: Soledad

Hon ville skriva som Henry James

There are things that a woman sings, and only a woman knows the full meaning. You may sing for men as well as for women, but only a woman knows your full meaning. I am not a feminista. I only think a woman should be true to who she believes herself to be. Or who she wants herself to be. Or who she imagines herself to be. I don't know what I mean, or whether I'm true myself to any of that. I don't think there are many of us who are true to our possibilities.
— The Healing (1998)

Gayl Jones (f.1949) var en lovande ung författarinna när hon debuterade år 1975 med romanen "Corregidora", en debut som gav upphov till många fina recensioner och dessutom hade Gayl Jones fått boken publicerad av ingen mindre än Toni Morrison. "Corregidora" är en berättelse om våld och sex. Jag har inte läst och jag tror kanske inte att just den romanen är något för mig.

Historien om Gayl Jones liv är tragisk och även den är kantad av våld och förtryck. Hon hamnade i klorna på en man som fick hennes skrivande att upphöra under över 20 år. "The Healing" bröt tystnaden och då var året 1998.

Här några rader som jag hämtat från en recension i New York Times.

''The Healing'' is told by Harlan Jane Eagleton, a faith healer who travels from tank town to tank town -- ''they call 'em tank towns on account of them water tanks'' -- and she is a wry narrator who likes to imagine other people's conversations. She delivers a running commentary on pop culture, from bubble gum rap to Clark Gable movies to the tools of the cosmetology trade. The opening of the novel is set on a bus, and the reader settles in for a pastoral story, the country woman performing her country healings. The book, however, is all over the map. Before anybody gets healed, Eagleton takes us to the race tracks in Saratoga, the study of a medical anthropologist in Africa and rock tours around the world.

Gayl Jones för ett stilla leverne men hennes böcker verkar vara långt ifrån stillsamma. Jag har beställt "The Healing" och så småningom hoppas jag kunna skriva några rader om den.

Corregidora finns på svenska. (Forum, 1979 och översättningen är gjord av Annika Preis).

En bortglömd författarinna

 

Hon blev mycket känd för sin skönhet också, Elinor Wylie och nog är porträttet av henne mycket stämningsfullt. Elinor Morton Hoyt ( 1885-1928 och senare gift Wylie) växte upp i ett välbärgat hem i Pennsylvania. Rika föräldrar och materiellt överflöd är ingen garanti för en lycklig barndom och det blev inte så bra för Elinor heller. Hon var en mycket olycklig liten flicka och hon fick rejält med  uppror i sinnet. Hennes liv blev oroligt och växlande- många "affärer" och ett par äktenskap.

 

Mest känd blev hon först för sina diktsamlingar men hon hann även med fyra romaner. Under 1920- och 1930-talet var hon mycket i ropet men sedan försvann hon in i glömskans mörker för att i någon mån återuppstå några decennier senare.

Det är inte alldeles lätt att få tag på hennes böcker idag men om man letar hos nät-antikvariaten så kan man finna. I min hand just nu har jag "The Venetian Glass Nephew", som borde vara mycket gångbar i dessa tider när "fantasy" är så uppskattat som genre, för The Venetian Glass Nephew hör hemma just i den kategorin av romaner. Det här är en slags "Pygmalion- Den sköna Galathea"- typ av berättelse. En man av glas och en kvinna som blir störtförälskad.... då uppstår problem.  Problem som (enligt omslagstexten) Elinor Wylie lyckas komma till rätta med på ett mycket fint sätt.

Här ett exempel på Elinor Wylies diktarkonst. Dikten har titeln "Velvet Shoes" och är tagen från samlingen "Nets to catch the wind" (1921)

 

Let us walk in the white snow

In a soundless space;

With footsteps quiet and slow,

At a tranquil pace,

Under veils of white lace.

I shall go shod in silk,

And you in wool,

White as white cow's milk,

More beautiful

Than the breast of a gull.

We shall walk through the still town

In a windless peace;

We shall step upon white down,

Upon silver fleece,

Upon softer than these.

We shall walk in velvet shoes:

Wherever we go

Silence will fall like dews

On white silence below.

We shall walk in the snow.

 

Madame Secretary skriver om sin barndom

Madeleine Albright f. 1937. Den första kvinnliga utrikesministern i USA (utnämnd av President Clinton år 1996).

Nu aktuell med:

(Boken finns i bl a dansk översättning men den svenska får man nog vänta på ett tag (om den alls kommer).

I min hylla har jag "Madame Secretary" som väl närmast kan beskrivas som Albrights politiska självbiografi. Intressant är den i alla fall och jag beundrar Albright som verkligen har skinn på näsan- så må man tycka vad man vill om det politiska etablissemanget (som hon ju tillhört).

Två citat av henne :

There is a special place in hell for women who don't help other women.

I'm not a person who thinks the world would be entirely different if it was run by women. If you think that, you've forgotten what high school was like.

Eremiten på ön

Vy från Appledore Island utanför Maine målat av Frederick Childe Hassam (1859-1935)


Utanför Maines kust finns över 4000 öar- många av dem små och oländiga. I "The Country of the Pointed Firs" skriver Sarah Orne Jewett om en kvinna som valde att tillbringa nästan hela sitt liv i ensamhet på Shell-heap Island. Det är en gripande historia.

"Franklin Stove" konstruerad av ingen mindre än just Benjamin Franklin.

En kall och kulen kväll sitter tre kvinnor (en av dem är berättaren) i ett litet hus vid den Mainska kusten- en "Franklin stove" skänker värme och i rummet doftar det  av ett karamellkok (det ska bli hostkarameller) som Mrs Todd (ortens "örtdoktor") har på gång. Mrs Fosdick sitter i en gungstol och stickar. Så börjar kvinnorna att samtala och berättaren ställer frågor om Shell-heap Island.

En plats väl värd att besöka, tycker Mrs Fosdick- och det håller Mrs Todd med om och man minns Miss Joanna Todd som bodde ensam på ön. Joanna, som var så glad och förälskad och som såg fram emot att gifta sig med sin käraste. Men... Joanna blev sviken och fästmannen hittade en annan att roa sig med - hon beslöt sig för att lämna fastlandet och bosätta sig på Shell-heap Island - en ö som bara är cirka 30 tunnland stor.

Så berättar de äldre kvinnorna om ön, om Joanna och om hur hon klarade av att leva alla år där i ensamheten och isoleringen- om ett besök av en präst (som inte begrep sig på vare sig segling eller själavård).

På bara några sidor beskrivs ett helt liv men också Maine, som det var en gång och det är så väl berättat och så fängslande. Jag tänker lite på Selma Lagerlöf när jag läser. Sarah Orne Jewett måste ha älskat sin hembygd- den kärleken lyser genom novellerna.

Man kan läsa "The Country of Pointed Firs" on line har jag upptäckt. Den som har lust att bekanta sig med Maine från slutet av förrförra seklet kan läsa HÄR.

Handbok för patrioter

Amerikaner är ett patriotiskt släkte och som europé kan detta vara svårt både att uthärda och förstå- men vi har olika kulturer vår historia är också helt annorlunda- och USA är sannerligen"annorlunda"- mycket mera annorlunda än vi vill ens ana.

I min hylla har jag den här boken som är redigerad av Caroline Kennedy och den ger en mycket god introduktion till vad USA egentligen "är". Caroline Kennedy har blandat texter (prosa och dikt) från olika sekler och från olika skeden i USAs historia. På 700 sidor serveras man sånger, dikter, berättelser och tal (för att citera omslaget) "Celebrating the Land We Love".

Kapitlen har till exempel titlar som "The Flag", "Freedom"och "The Individual" .

Jag fastnar för en känd dikt av Stephen Vincent Benét (1898- 1943)- jag begränsar mig till några av diktens många verser:

American Names

I have fallen in love with American names,
The sharp names that never get fat,
The snakeskin-titles of mining claims,
The plumed war-bonnet of Medicine Hat,
Tucson and Deadwood and Lost Mule Flat.
----

I will remember Carquinez Straits,
Little French Lick and Lundy's Lane,
The Yankee ships and the Yankee dates
And the bullet-towns of Calamity Jane.
I will remember Skunktown Plain.

----

I shall not rest quiet in Montparnasse.
I shall not lie easy at Winchelsea.
You may bury my body in Sussex grass,
You may bury my tongue at Champmédy.
I shall not be there. I shall rise and pass.
Bury my heart at Wounded Knee.

Böcker som förändrade världen: Tyst vår av Rachel Carson

Mourning Dove (lånat foto)

Under några år bodde jag i Massachusetts i östra USA- något jag minns extra väl och med extra stor glädje är alla vackra fåglar som hälsade på i trädgården. Nästan varje morgon kunde man lyssna till "the mourning dove" och hennes sorgsna kurrande.

Rödhaken brukade dyka upp i april- en vårens budbärare (den amerikanska rödhaken är mycket större än den europeiska varianten). Fotot är lånat.

The Bluejay är en skrikig och ganska ilsken fågel. Det förlåter man gärna när man ser hur vacker den är i sin blåa fjäderdräkt. (Även detta foto är lånat).

Cardinal i sin röda skrud- en glädjespridare- och så praktfull... (lånefoto).

År 1962 kom en bok ut som verkligen skulle komma att förändra världen. Rachel Carson (1907-1964) var en amerikansk marinbiolog och författare och hennes bok "Tyst vår" kom att bli en brandfackla. Jag minns alla skriverier och jag minns också att jag var mycket rädd och orolig för jordens framtid. Det talades mycket om betat utsäde, DDT och annat som var farligt för naturen. Jag var knappt tonåring och tog starkt intryck av boken och av alla debatter som följde. Malmö museum ordnade en stor utställning, det kommer jag mycket väl ihåg. De som främst drabbades av alla miljögifter var just fåglarna. Rachel Carson beskrev bland annat hur fågelsången tystnade för så många fåglar dog på grund av alla gifter.

....." De få fåglar man såg föreföll dödssjuka, darrade våldsamt och kunde inte flyga längre. Det var en vår utan röster. De vårmorgnar som en gång vibrerat av sången från rödhakesångare, kattfåglar, duvor, skrikor, gärdsmygar och många andra fåglar var nu dödstysta.... Det var inga häxkonster, inga fiendeaktioner som hade tystat det nya livets återfödelse i denna slagna värld. Det var dess egna invånare som hade gjort det."  (från inledningskapitlet i "Tyst vår". Översättningen är gjord av Roland Adlerbeth).

Rachel Carson fick President Kennedys administration  att undersöka bekämpningsmedlens verkan på naturen och att se vad man kunde göra för att minska ner användningen. År 1970 skapades "Environmental Protection Agency" och flera nya miljöskyddande lagar infördes. DDT förbjöds helt i USA från år 1972. I Europa startade miljörörelsen och i Sverige bildades Miljöpartiet år 1980. Tyvärr dog Rachel Carson redan år 1964 och hon hann inte uppleva all den genomslagskraft hennes bok fick.

Det finns all anledning att sända en tacksamhetens tanke till Rachel Carson och hennes starka engagemang för en levande värld.

Den fjärde juli

Idag firas "4th of July" med dunder och brak över hela USA. Jag tänker på min stackars farmorsfarmor som utvandrade dit från Ölme i Värmland vid 62 års ålder- året var 1904 och hon råkade anlända till Boston just den 4 juli. Stackars Brita-Maria. Det small och det oväsnades överallt- hon blev så rädd att hon ville tillbaka till Sverige- genast. "Amerika är alldeles för bullrigt", tyckte hon. Barnen övertalade henne och så fick hon tillbringa sina sista år i Maine. Hennes grav finns kvar- i Bowdoinham- (i Maine.) Brita Maria blev 75 år gammal och hon längtade hem till Sverige hela tiden.

På fotot (som är mitt alldeles eget) en av Vermonts täckta broar. New England kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta- en dag som denna längtar jag dit.

Behåar, självmordspakter, vilda fester och bokförläggeri

Hur i hela fridens namn hittade jag fram till den här ytterst spännande damen, undrar ni kanske. Jo, det var faktiskt via en webbsida som har titeln "Neglected classics" och där fanns en titel "Passionate Years" av Caresse Crosby som direkt fångade mitt intresse. Tyvärr är just den boken mycket svår att få tag på (och några svenska översättningar kan man nog glömma bort).

På Wikipedia (detta underverk (åtminstone för mig) finns massor skrivet om Caresse (eller Polly som hon mestadels kallades för). Hon levde ett mycket varierat liv och jag blir alldeles matt när jag läser om alla turerna.

År 1910 deltog Polly (Caresse) i en så kallad "debutante ball" och tvingades bära något rustningsliknande som fick hennes bröst att bli alldeles utplattade och se ut som om hon bara hade "ett behag" i stället för två- " a monobosom". Detta gjorde Polly mycket ilsken och hon satte igång att konstruera (tillsammans med sin uppasserska Marie) ett helt nytt plagg- nämligen det som så småningom skulle bli den första moderna behån (den patentsöktes år 1914) (Behåar hade det visserligen funnits tidigare men den här varianten var säkert en nyhet).

Här är Polly tillsammans med make nr 2- Harry Crosby. De gifte sig år 1922. Paret startade förlaget "Black Sun Press" som bl a gav ut verk av James Joyce.

För den som vill veta mera länkar jag här till Wikipedia. Varning för utmattningssyndrom efter läsningen- men håll med om att Caresse/Polly hade ett mycket annorlunda liv. I brist på hennes självbiografi kanske man kan läsa någon av de biografier som är mera lättåtkomliga. Tråkigt lär man inte få.....

Om kvinnors villkor: Jag har läst en roman av Lillie Devereux Blake

Lillie Devereux Blake (1833-1913) blev snabbt bortglömd som författare. Ändå hann hon publicera sju romaner och många noveller och essayer, dessutom var hon mycket aktiv i kvinnorättsrörelsen (USA) under en stor del av sitt liv. Då är det desto mera glädjande att det nu går att få tag på i varje fall några av hennes alster i nytryck. Jag har läst romanen "Fettered for Life" som kom ut för första gången år 1874- och tyvärr kan man nog påstå att en hel del av det som står skrivet här är skrämmande aktuellt ännu.

"Fettered for Life" handlar om den unga, spirituella och "framåt"  Laura Stanley som kommer till New York för att söka lyckan. Redan första kvällen går det galet och hon måste övernatta i polisarresten. (Hon vägras nämligen husrum för att hon reser som "ensam" kvinna. Det går minsann inte för sig, det är suspekt. En mycket skrupelfri domare försöker värva Laura till sitt "harem" men hon går inte i fällan. Hon får bistånd från oväntat håll av en kvinnlig läkare som upplåter sitt hem och som dessutom hjälper Laura att skaffa inkomster genom privatundervisning i teckning. (Laura har konstnärliga anlag).

 Vi får följa Lauras väg genom den första tiden i storstaden- och vad hon ser och vad hon möter skildrar kvinnans villkor i allra högsta grad. Den här boken är synnerligen pedagogisk och man ska inte läsa den med våra "modernare" ögon för då kan man tycka att det är ibland bli väldigt övertydligt. Låter man sig däremot tas tillbaka till förra sekelskiftet går det alldeles utmärkt att följa Lauras väg med bekymmer och även en del glädjeämnen. Det är, kan man säga, en resa i alla de hinder och alla de fördomar som mötte en kvinna vid den här tiden.

Trots sina nära 400 sidor är boken mycket lättläst och kapitlen är föredömligt indelade och väl avvägda. Lillie Devereux Blake har genom sin berättelse om Laura Stanley lyckats mycket väl med att visa ett samhälle fyllt av orättvisor och kvinnoförtryck på massor av olika nivåer. På sin tid måste "Fettered for Life" har varit en verklig brandfackla och ett mycket viktigt inlägg i debatten om kvinnors rättigheter. Sammanfattningsvis kan jag säga att jag är mycket nöjd med att ha stiftat bekantskap med Lille Devereux Blakes författarskap.

Regionalister

 "January" av Grant Wood

Jag har alltid lockats av "The Midwest"- kanske för att det är så vidsträckt och att man inte vet vad som kan dyka upp där borta i horisonten. Jag har dock aldrig varit väster om Ohio så här finns ett landskap och ett land att upptäcka för mig (när det nu kan tänkas bli). Min svärfar (som var uppväxt i Maine och Massachusetts) blev alltid lyrisk när han talade om mellanvästern "Go midwest girl, go midwest" brukade han säga och varje år såg han till att resa iväg på en tur västerut. Det bästa jag kan göra är att läsa om de här stora vidderna och jag har valt att skaffa en bok om en av de konstnärer som kallas för "regionalist" nämligen Grant Wood (1892-1942). Wood levde större delen av sitt liv i delstaten Iowa.

Här hans mest kända målning "American Gothic". (1930). Om sig själv sa Wood "I am the plainest thing you can find. There isn't a single thing I've done, or experienced that's been even the least bit exciting". Desto mera spännande blev då kanske i stället hans konst. Jag ser i den vilda perspektiv och gåtfulla porträtt. Jo, det är en konstnär jag vill veta mera om....

Mr America

Det tycker jag att man kan kalla honom för- konstnären Norman Rockwell (1894-1978). Vem har inte sett hans mycket vardagsnära illustrationer som så väl beskriver USA- som det en gång var. Rockwell var verksam under många år och han hade stora framgångar- då främst som illustratör (vilket många i kultureliten frynte på näsan åt).

Här ovan ett exempel- jag tycker själv att det är en härlig bild på pojkstreck med titeln "No swimming" och så full fart iväg när man blir tagen på bar gärning. Hunden är klart stressad den också. The Saturday Evening Post var nog den tidskrift som Rockwell mest syntes i.

Allt Rockwell gjorde var inte humoristiskt och lättsamt. Målningen ovan tycker jag hör till en av hans allra finaste. Han fångar den unga flickan i en brytningstid- så fint. Tavlan heter "Girl at the Mirror". Dockan är ratad och en tidskrift med en vacker kvinna på ett foto syns - och så spegeln... och det undrande ansiktsuttrycket.

Rockwell gjorde också flera mycket politiska målningar (framför allt under 60-talet)- en av de mest kända är "The Problem We All Live With" .

Jag tycker mycket om Rockwells konst- den kan tyckas banal men han får fram "The American Spirit"- helt på kornet, som ingen annan. Lågmäld humor och vida vinklar i seendet- men också blodigt allvar. Det stod han för.

Tema: undergång

Det är en händelse som nästan ser ut som en tanke. Lyrikvännens senaste nummer (två i ordningen för detta år) har som tema "Undergång". I dagens morgontidning läser jag en flera sidor lång artikel om "Titanic"- i dagarna är det 100 år sedan hon sjönk- detta mytomspunna och väl dokumenterade skepp.



I Lyrikvännens utgåva handlar det dock inte om Titanic. Här dukas det upp ett smörgåsbord av poesi och också prosa av många intressanta poeter. En god blandning, tycker jag.




Några sidor ägnas åt Dorothea Tanning- mest känd som surrealistisk konstnär men även som poet och författare. Dorothea Tanning gick ur tiden i januari i år- då var hon (hör och häpna) nära 102 år gammal. Jonas Ellerström har skrivit en artikel om Tannings sena dikter (den sista diktsamlingen kom ut år 2011.) Glädjande nog finns det en hel del av Dorothea Tanning i svensk översättning- även om det mesta lagras på bibliotek och antikvariat.

Här kan man läsa mer om Dorothea Tanning och även titta på några av hennes tavlor.

Don't look at me
for answers. Who am I but
a sobriquet,
a teeth-grinder,
grinder of color,
and vanishing point?

(från dikten "Sequestrienne")

"The New Novel"

Jag hittade den här fina målningen (med titeln "The New Novel") av den amerikanske konstnären Winslow Homer- nog illusterar den precis den där härliga känslan av totalt uppgående i en helt annan värld.

Winslow Homer (1836-1910) tillhör en av de mest berömda och älskade amerikanska konstnärerna- han är troligen mest känd för sina målningar från östkusten (Homer var från Massachusetts och han inspirerades mycket av bl a "The North Shore" (kuststräckan norr om Boston).

Vill man se tavlan ovan i verkliga livet får man bege sig till Springfield i Massachusetts- där hänger den på "Museum of Fine Arts".

May Sarton

Dagen går helt i nostalgins tecken. May Sartons böcker fanns det många av på det lilla biblioteket som jag brukade besöka i Mansfield i Massachusetts. (Jag var alltid extra nyfiken på författarna från New England). Jag hittade den här boken av henne i min brevlåda idag- ett kärt återseende och jag ska snart sjunka ner i min sköna stol för att läsa lite.

May Sarton (1912-1995) föddes i Belgien men hennes föräldrar flydde därifrån när de tyska trupperna invaderade under sommaren 1914. Så småningom kom familjen till Boston, USA.


York, Maine (tidigt 1900-tal)


May Sarton började skriva poesi och hon var en mycket produktiv författare- mest älskad är hon dock för sina dagböcker. Hon kom att framleva en stor del av sina dagar i staden York i Maine.

If I can let you go as trees let go

Their leaves, so casually, one by one,

If I can come to know what they do know,

That fall is the release, the consummation,

Then fear of time and the uncertain fruit

Would not distemper the great lucid skies

This strangest autumn, mellow and acute.

If I can take the dark with open eyes

And call it seasonal, not harsh or strange

(For love itself may need a time of sleep

And, treelike, stand unmoved before the change,

Lose what I lose to keep what I can keep,

The strong root still alive under the snow,

Love will endure -- if I can let you go.