Konstnärer och teaterfolk

 Just nu är det biografierna som står högt på läsönskelistan. Michael Holroyd är fenomenal på just den genren och en del av den tidiga morgonen tillbringade jag tillsammans med hans självbiografi (eller snarare familjebiografi) "Basil Street Blues". För den som uppskattar TV-serier som "Who do you think you are?" (Vem tror du att du är) borde just den boken vara ett måste för här hamnar man på många olika platser och i många olika och ofta djupt tragiska människoöden.

Michael Holroyd (som är gift med Margaret Drabble) har skrivit flera mycket lovprisade levnadsbeskrivningar- konstnären Augustus John, George Bernard Shaw och Lytton Strachey tillhör den skara som fått sina liv noga berättade av Holroyd.

Skådespelerskan Ellen Terry - här som Lady MacBeth (år1889) och avporträtterad av John Singer Sargent. Ellen Terry var en av sin tids främsta skådespelerskor. En av hennes motspelare var den lika kände Henry Irving.

Om dessa två (och några till) har Michael Holroyd skrivit i "A Strange Eventful History". Den tänker jag läsa!

B som i biografi

 När jag var ung brukade jag ibland gnälla på mina föräldrars val av litteratur- mycket på grund av att de ofta valde att plocka hem biografier från biblioteket. Tråkigt, tyckte jag, kan ni inte läsa något annat? Vänta du bara, sa de unisont - du kommer själv att hamna där så småningom- i biografiåldern alltså.

De fick så klart rätt-någon gång (jag tror att det var runt de 40) började jag själv att dras till de där hyllorna (Lz).  Jag läser gärna biografier - men de ska vara skrivna av människor som "vet vad livet är" och som kan berätta om det på ett fängslande sätt. Om biografin också lutar sig mot en historiskt intressant tid blir det givetvis extra spännande. Man kan väva in så mycket i biografier.

På min vill-läsa-lista idag har jag "The Book of Margery Kempe" och den boken torde vara en av de allra äldsta memoarböckerna som skrivits. Margery Kempe levde mellan 1373 (cirka) och 1438. De här memorarerna är dikterade för Margery var analfabet (trots att hon kom från samhällets övre skikt).  Margery Brunham som hon först hette, gifte sig med John Kempe när hon var cirka 20 år gammal. Hennes berättelse startar strax efter det att hon fött sitt första barn (hon fick i allt 14). Efter många års äktenskap slöt hon ett avtal med sin man- om hon betalade hans skulder (hon hade just ärvt en stor summa pengar från sin far) skulle han tillåta henne att resa. Det blev som Margery ville och så for hon på pilgrimsfärder till Palestina, Rom och till Santiago de Compostela.

Summan av allt blev en kortfattad självbiografi. Den tänker jag läsa.

Kanske kan även den här boken vara något?

Från Eddan till Ellen Key : texter om och av kvinnor från medeltiden till 1900 / valda och kommenterade av Beata Losman  ISBN 91-7346-263-2 (inb)

Göteborg : Acta Universitatis Gothoburgensis, 1993

Svenska 216 s.

 

 Sally Morgan är en australisk konstnär och författare. "My Place" kom ut år 1987 och blev snabbt en bästsäljare i hemlandet. "My Place" handlar om att hitta sina rötter. Sally Morgans mor var aborigin och det var något som skulle döljas till varje pris. Sally lurades därför att tro att hon var av indisk härkomst. Så småningom yppades sanningen och en helt ny värld öppnade sig för Sally- hon kände sig plötsligt som en del av något större och mäktigare. "we weren't just this small isolated family in the non-Aboriginal community, we were part of this huge family and that really gave us a sense of belonging, that was very important".

I mina händer just nu: Claudia Rentons "These Wild Wyndhams"- en bok om de tre systrarna Wyndham och deras tid. Mary, Madeline och Pamela levde alla under den där "gyllene tidsåldern" den som också kallas för La Belle Epoque. Konst, politik, litteratur... allt blandas i den här boken (tillsammans med systrarnas privata bekymmer). Claudia Renton har fått mycket beröm för sin bok och efter ett par kapitel har jag inte hittat något som gör att jag ångrar inköpet av den här biografin.

Gabriele D'Annunzio och hans tid

År 1919 intog D'Annunzio med egna trupper staden Fiume. Här stannade han i drygt ett år. (Han förklarade t o m krig mot Italien).... Idag heter staden Rijeka och ligger i Kroatien.


Posör. Erotoman. Slösare. Krigshetsare. Författare och pilot. Listan kan göras lång över alla de etiketter man kan sätta på Gabriele D'Annunzio (1863-1938).

Lucy Hughes-Hallett är litteraturkritiker och författare och hon har skrivit en alldeles ypperlig biografi (The Pike) om mannen på fotot ovan- en man som på sin tid var världsberömd: Gabriele D'Annunzio.

D'Annunzios liv var ett enda stort skådespel från början till slut och akterna var många. Man kan lugnt påstå att verkligheten överträffade dikten i hans fall och själv förvånas jag över att han över huvud taget hann med att skriva så många böcker som han ändå gjorde. Det var ju alla kvinnorna, det var också "allt för Italien" och "utsmyckningen" av den stora "scenen" som han agerade på.

Lucy Hughes-Halletts biografi handlar nu inte bara om D'Annunzio utan i hög grad även om den tid han levde i och den var nog så spännande för att inte säga kaotisk. I "The Pike" får man en god lektion i en stor del av Italiens historia.

Under det första världskriget tjänstgjorde Gabriele D'Annunzio som pilot och hans påhitt att "bomba" Wien med propagandaflygblad hör till en av hans mest våghalsiga bravader. En del av flygbladen hade han själv satt text till men även den här varianten (originalen var skrivna på italienska) fanns:

VIENNESE!
Learn to know the Italians.
We are flying over Vienna; we could drop tons of bombs. All we are dropping on you is a greeting of three colors: the three colors of liberty.
We Italians do not make war on children, on old people, on women.
We are making war on your government, the enemy of national liberties, on your blind, stubborn, cruel government that can give you neither peace nor bread, and feeds you hatred and illusions.

VIENNESE!
You are famous for being intelligent. But why have you put on the Prussian uniform? By now, you see, the whole world has turned against you.
You want to continue the war? Continue it; it's your suicide. What do you hope for? The decisive victory promised to you by the Prussian generals? Their decisive victory is like the bread of Ukraine: You die waiting for it.

PEOPLE OF VIENNA, think of your own fates. Wake up!

LONG LIVE LIBERTY!

LONG LIVE ITALY!

LONG LIVE THE ENTENTE!

Året var 1918 och D'Annunzio var en bit över 50....

De sista åren kom att bli lugnare- han bosatte sig vid Gardasjön och lät inreda sin nya bostad i typiskt vräkigt manér.

I dagarna kommer en ny översättning av Gabriele D'Annunzios roman från 1889 (Il piacere) "Pleasure" ut hos Penguin Classics. Den svenska utgåvan av samma bok är från 1902 och har titeln "Njutningslysten".

Jag avslutar med att citera D'Annunzios hustru Maria (hon hade det inte för roligt) : "When I married my husband I thought I was marrying poetry. I would have done better to buy, for three and a half lire, each of his volumes of verse."

Vill man veta mera om Gabriele D'Annunzio och hans liv och Italiens historia under 70 år tycker jag att man ska investera i Lucy Hughes-Halletts mycket läsvärda bok "The Pike- Gabriele D'Annunzio- Poet, Seducer and Preacher of War"- Forth Estate heter förlaget som har gett ut och boken finns i pocketversion till ett inte allför häftigt pris.

Biografihyllan

Idag hade jag tur på biblioteket. "Sanningens vägar" av Monica Lauritzen fanns inne till utlåning (boken om Anne Charlotte Lefflers liv och dikt) och samtidigt letade jag fram "Sanning & konsekvens" en bok som handlar om Marika Stiernstedt och hennes man Ludvig Nordström (författare: Lisbeth Larsson).

Andra män som figurerade i Marika Stiernsteds liv var den så kallade "flygarbaronen" Carl Cederström (det var hennes första make) och Albert Engström.

År 1953 gav Marika Stiernstedt ut sin självbiografi "Kring ett äktenskap"- den blev en bästsäljare och den blev också mycket omdiskuterad på sin tid. Boken blev Marika Stiernstedts sista- hon gick bort år 1954.

Den sista Pre-Raphaeliten

Här- en bok jag känner en enorm längtan att läsa. En biografi om Edward Burne-Jones.

En läsvärd biografi

Edith Sitwell (porträtt av Roger Fry 1918)

En trist och ensam barndom hade hon nog, Edith Sitwell. Hon föddes 1887 som äldsta barn till Sir George Sitwell, fourth baronet- och hans hustru Lady Ida Emily Augusta Denison. George Sitwell beskrivs av många som en excentriker och "svår". Sin barndom tillbringade Edith på familjegodset "Renshaw Hall" (i Derbyshire). Edith fick ty sig till guvernanter och utomstående för hennes föräldrar hade inte mycket tid för henne- dessutom led hon av skolios och tvingades in i "stålkorsett" under många år. Bröderna Osbert och Sacheverell kom dock att stå Edith mycket nära genom åren.

"I was unpopular with my parents from the moment of my birth, and throughout my childhood and youth".

Mycket betecknande är följande berättelse- en lekkamrat till Edith miste sin mor och grät och var mycket ledsen. Edith frågade sin barnsköterska varför flickan grät- "Hennes mor är död" Ediths kommentar: "Ja, det vet jag väl men varför grät hon".

Boken innehåller gott om skarpa iakttagelser och Edith är inte precis nådig i sina omdömen- det här är en kvinna som är rakt på sak- inga förskönande omskrivningar och ingen diplomati här inte.

"My parents were surrounded, for the most part, by semi-animate persons like an unpleasant form of vegetation, or like dolls confected out of cheap satin, with, here and there, buttons fastened on their faces in imitation of eyes.

Krigsåren (1914-18) förbigår hon snabbt- det var för svårt för henne att skriva om dem- "Now on rainy nights, I am haunted by the sound of marching footsteps. Only the rain? Or ceaseless tears, as the six million ghosts of youth rise from the grave of the world- the town called Sarajevo." Modern får sig en känga igen" All she wanted was to return to her silly daily life of bridge and watching the golfers on the golf-course".

Jo, jag tycker om den här biografin- den är bitvis mycket elak men Edith Sitwell skriver väl och hon är utan tvivel en mycket intressant kvinna- en stark och självständig sådan. Man får sig många skratt också- det är inte bara elände- vad sägs om den här beskrivningen av några tidens kvinnor: "For the most part they had faces like fawn-coloured felt hats that had been inadvertantly sat upon".

D.H. Lawrence gillade hon inte och bara kapitlet om honom och hans fru Frieda är underhållning i sig. Om "Lady Chatterleys Lover" citerar hon en kritiker som säger " this book cannot take the place of J.R. Miller's "Practical Gamekeeping".

Detta är en biografi jag varmt kan rekommendera- en fängslande berättelse om ett mycket annorlunda liv- skrivet med humor och ganska mycket elakhet.

Marie av Rumänien

Marie av Rumänien fick ett spännande liv- men om det alltid var så lyckligt- nej, det tror jag inte. Hur som helst fascinerar hennes öde- och jag har länge kikat på Hannah Pakulas biografi- nu har jag beställt den. Marie levde under en svår tid i Rumäniens historia- hon fick se och vara med om mycket. Hannah Pakula har också skrivit en biografi om drottning Victorias äldsta dotter Victoria "Vicky" ("An Uncommon Woman").

The Tale of Beatrix Potter a biography by Margaret Lane

Foto: Beatrix med modern (som många tyckte liknade drottning Victoria) (Wikipedia).

Sällan har jag läst en så välskriven och intressant biografi som den som Margaret Lane har åstadkommit om barnboksförfattarinnan Beatrix Potter. Boken kom ut 1946 och den har reviderats 1985 (jag har den gamla versionen). Många foton och bilder förgyller läsningen.

Hill Top Farm- Beatrix Potter's "vattenhål". (Fotot från Wikipedia)

Beatrix Potter föddes i London år 1866 och hon växte upp i ett välbärgat hem. Margaret Lane beskriver hur den lilla Beatrix fick tillbringa största delen av sina dagar ensam- allt var inrutat och det måste ha varit fruktansvärt tråkigt för ett barn. "Prick klockan ett varje dag serverades hon en liten kotlett och till efterätt blev det vanligen en portion rispudding. ". Allt avåts i ensamhet i det egna rummet. Det enda som bröt av monotonin var resorna till Skottland varje sommar- då fick Beatrix (och så småningom hennes lillebror Bertram) smaka på friheten och naturen. Här kom hon i kontakt med djur och växter av alla de slag. Med till hemmet i London smugglades sedan allehanda "troféer" (paddor, skalbaggar, döda fåglar, ormskinn.....). Barnen började att teckna av sina fynd (Bertram blev så småningom konstnär) och till och med en gammal tryckpress hittade de och fick fart på.

Beatrix bodde kvar på Bolton Gardens i London och åren gick- föräldrarna hade sällan gäster och det var ett ensamt liv. Bertram hade flyttat hemifrån. Som barn hade hon haft en guvernant, Miss Carter, som hon var mycket fäst vid. Miss Carter hade nu blivit Mrs Moore och fått ett par barn. Så började Beatrix skriva brev med berättelser och illustrationer till barnen- det första brevet fick den lille Noël Carter:

"My dear Noël

I don't know what to write to you , so I shall tell you a story about four little rabbits, whose names were Flopsy, Mopsy, Cottontail and Peter. They lived with their Mother in a sand bank under the root of a big fir tree. "Now, my dears" said old Mrs Bunny, " you may go into the field or down the lane, but don't go into Mr McGregor's garden....."

Så var historien om Peter Rabbit född. Flera berättelser följde och de mottogs alltid extatiskt av de "utvalda" barnen. Nu tyckte Beatrix att hon kunde försöka få "Peter Rabbit" utgiven. och hon skrev till förläggarna "Frederick Warne & Co". Det blev många turer innan det äntligen "blev till något"- men boken kom ut- och den sålde bra. Det blev flera böcker och nu började de produktiva åren för Beatrix Potter.

Vägen till självständighet kom att bli mycket lång för författarinnan- hennes föräldrar stretade emot och ville inte släppa taget. För de första egna pengarna köpte dock Beatrix "Hill Top Farm" i Lake District- det kom att bli hennes oas under många år. Hon förälskade sig i Norman Warne (som tillhörde förläggarfamiljen)- då var hon nära 40 år och hon längtade efter att bilda eget. Föräldrarna ville inte ge sin välsignelse men det blev förlovning ändå. Det är därför så tragiskt att läsa att Norman dog strax efteråt i perniciös anemi. Stackars Beatrix!

På något äldre dar med maken William Heelis. (fotot från Wikipedia)

På Hill Top Farm lärde sig Beatrix att sköta ett jordbruk , visserligen med hjälp, men dock. Hon höll sig med djur av alla de slag och hon tecknade, målade och skrev. Hennes böcker började bli översatta på främmande språk. Riktigt roligt är det att läsa om de franska översättningsproblemen vad skulle man kalla Peter Rabbit på franska? och hur skulle det bli med Flopsy, Mopsy etc- den franska översättaren, Mademoiselle Ballon , lyckades hitta lösningar: "Flopsaut, Trotsaut, Queue-de-Coton et Pierre Lapin. Beatrix blev mycket nöjd och sa " I like the French translations, it is like reading someone else's work- refreshing."

År 1913 träffade Beatrix Potter sin blivande make, William Heelis . Föräldrarna trilskades i vanlig ordning men den 15 oktober samma år ägde bröllopet rum. Det blev ett lyckligt äktenskap. Nu avtog produktiviteten vad gällde författandet och Beatrix ägnade sig åt sitt nya liv som hustru och lantbrukare.

Mrs Heelis förunnades ett långt liv- hon dog den 22 december 1943. Då var hon sjuttiosju år gammal.

"She died as she had lived, as simply as possible, conscious of what she was doing, without fuss or regret. To the end she was aware of the beloved companion at her bedside, and she looked her last by daylight gazing as long as she was able on the spare wintry outline of the hills. "Sorrows of yesterday and to day and tomorrow"- did she remember her own words?- the vastness of the fells covers all with a mantle of peace."

Dessa härliga gamla böcker!

Äntligen har jag den- Margaret Lanes mycket prisade biografi om Beatrix Potter. Tryckt och publicerad ffg 1946. Mitt exemplar har tillhört en "M L Millington" och jag undrar vilka vägar denna bok har vandrat innan den hamnade på mitt läsbord. Fyra färgillustrationer och sexton svartvita dito stoltserar den här lilla dyrgripen med. (För mig är den en dyrgrip men i pengar är den så klart inte så högt värderad- det brukar gamla böcker sällan vara).


Denne stilige man är Beatrix Potters farfar. I boken finns också en kopia på ett originalbrev som så småningom kom att bli inledningen till berättelsen om "Peter Rabbit" . Hon växer med sidorna Beatrix Potter- och jag gläds åt hennes tilltagande styrka och framgångar. (Det var inte lätt att växa upp som enda dotter i ett strängt viktorianskt hem).

Beatrix Potter

Länge har jag haft Margaret Lanes biografi om Beatrix Potter (1866-1943) på min önskelista. Äntligen hittade jag ett begagnat exemplar och har slagit till. Under tiden läser jag om Miss Potter i Britt Dahlströms fina essäsamling "Bara om böcker" ( En bok för alla). Så här skriver Britt Dahlström: "Inget annat författarliv liknar hennes. En barndom så ensam och reglerad att det liknade en ödemark; föräldrar som visserligen var hyggliga men så självupptagna att de med dagens normer skulle riskerat fråntas vårdnaden om sina barn, ett senare lyckligt och stilla liv." Tydligen är Margaret Lanes biografi mycket välskriven och med "gammaldags stuk". Trots föräldrarnas ointresse (Beatrix hade en bror också) fanns det många glädjeämnen - somrarna tillbringade familjen i Skottland och där fick Beatrix och brodern Bertram ströva fritt i skog och mark- de var nyfikna och en gång kokte de en död räv för att få möjlighet att studera skelettet.... insekter och smådjur smugglades med till London vid säsongens slut. Guvernanten var förstående och vänlig- uppmuntrande.

För sina sparpengar lät Beatrix trycka upp historien om "Peter Rabbit" (Pelle kanin) och det gick mycket bra- nu fick hon egna inkomster och nya bekanta. (Föräldrarna bara surade). Beatrix kunde så småningom köpa en gård i Lake District. Vid 47 års ålder gifte hon sig med William Heelis och det blev ett lyckligt äktenskap. Nu väntar jag ivrigt på att få läsa mera om denna fascinerande kvinna!

Queen Mary

Nej, jag har inte hunnit läsa ut min senast förvärvade bok (om drottning Mary)- men jag har bläddrat och är redan mycket förtjust. Det är verkligen en välskriven biografi. Det gick dock upp en talgdank för mig i går kväll- anledningen till att boken fanns hos den "maritima bokhandeln" är förstås lyxkryssaren ovan! (och jag har till och med sett detta vackra skepp i verkliga livet- då låg hon för ankar i Southampton). Givetvis måste "Maritime Books" även sälja böcker om personen som gett sitt namn till skönheten ovan. (Numera hittar man "Queen Mary" i USA- Long Beach- där hon används som hotell).

Drottning Mary var mor till den stammande kungen George VI (och även till Edward nummer åtta som lämnade tronen för Mrs Simpson). Hon tillhör(de) inte "kändisarna" bland kungligheter.

Kändis var däremot Edward den sjunde- en karismatisk man som verkligen både syntes och hördes på sin tid. Gift med den vackra Alexandra av Danmark och mycket "ute i svängen" om man så säger. Det finns en mycket välgjord brittisk serie om Edward- i den skymtar faktiskt "Queen Mary" lite grann mot slutet (hon gifte sig med George, Edwards son). Timothy West gör

en utmärkt tolkning av Edward både som kronprins och kung.

Cosima av Grazia Deledda

"Cosima" är en fiktionaliserad självbiografi- och Grazia Deledda skildrar här sin barndom och ungdom- mycket kretsar kring hennes drömmar och tankar om att bli författare .Redan det mycket lilla barnet Cosima iakttar världen med ett vaket och granskande öga.

-

Bergen, slätterna, vingårdarna och olivlundarna är ständigt närvarande- som alltid i Deleddas böcker- och handlingen är förlagd till det älskade Sardinien. Cosima är ett av många syskon- familjen är relativt välbeställd och man bor i ett stort och bekvämt hus.

-

Berättelsen börjar med ett ny systers födelse- och de äldre barnen lämnas ensamma- Cosima hinner att undersöka det stora huset på alldeles egen hand och det blir en spännande upptäcktsfärd både för henne och läsaren.... I köket finns en öppen härd "focolare"-och här finns det ostar, kryddor ... man kan känna alla dofter när man läser...och så kommer Cosima till pojkrummet

"in the boys' room is a great richness- a shelf of books, old books from school, others Santus bought from the little town's only bookstore. Cosima doesn't know how to read yet, but she understands the pictures, and even if this is also something she shouldn't touch, she slowly opens a large thick book with sky-blue squares studded with yellow points she recognizes as stars in the heavenly atlas."

-

Så småningom börjar Cosima skicka in små berättelser till tidningar och blir till sin glädje publicerad- hon får kraft och inspiration att skriva sin första bok- "Rosa of the Woodland" (något mycket romantiskt)- och måste stjäla olja från skafferiet (som hon säljer) för att ha råd med portokostnaden när hon skickar manuskriptet till en större modetidning. Boken antas och blir mycket populär bland "damerna"- men inte blir Cosima rik... hon får som betalning 100 kopior av boken.

"Värdet av dessa kunde inte mäta sig med oljan (och vinet) hon stulit i husets källare". Men... Cosimas väg har börjat stakas ut- och det finns ingen återvändo för henne nu.

-

"Cosima" är en kort roman (cirka 150 sidor)- väl värd att läsa för att förstå Grazia Deleddas författarskap, var hon kommer ifrån och lite av hennes tankar.

-

Jag har läst på engelska och den här boken är utgiven av Italica Press- jag länkar till förlagets hemsida för där finns en hel del intressant att kika på.

Mitt förhållande till biografier

är gott- men så är jag väldigt mycket över 40 också... om det nu är åldern som avgör (och jag tror nog det, trots allt.)

-

På bilden ovan "Truth and Beauty" av Ann Patchett - en bok som vill hedra Patchetts vänskap med Lucy Grealy. Ann och Lucy möttes när de var 21 år och följdes åt fram till Lucys alltför tidiga död. Lucy - eller Lucinda Margaret Grealy blev knappt 40 år gammal- och hon fick ett svårt liv. Lucy drabbades av Ewings sarkom som mycket ung- och sjukdomen satte sig i ansiktet. Tuffa cellgiftsbehandlingar krävde sin tribut av den unga kroppen- och själen. Det här är en berättelse om stark och underbar vänskap. Vänskap som egentligen är kärlek i sin högsta potens. Jag berörs mycket av den här boken för också jag har haft just en sådan vänskap- med samma tragiska slut. Min vän hette Susan och vi möttes också unga (jag var också 21....)- Jag känner igen mycket i Ann Patchett's bok- också hur svårt det ibland kan vara att inte tappa taget om vänskapen... den prövas ibland mycket svårt. "Pettest of my pets" skriver Patchett på första sidan... och jag får tårar i ögonen... I korthet sagt- det här är en biografi eller vänbok med stor känsla- en bok som jag tycker att man ska läsa för att ta in en vänskap som varar i all evighet.

-

Om Mary Kingsley- forskningsresande i Afrika skriver Signe Höjer. En bok om en mycket viljestark och originell dam som var väldigt före sin tid i mycket. Mary Kingsley hade "lång viktoriansk kjol, höghalsad vit blus och en liten skinnmössa knuten under hakan"- Hon for omkring på kanot i Afrikas träskmarker- krokodilerna skrämde hon bort med en smäll med sitt paraply.

-

Det är precis ett sådant här liv/sådan här person som jag älskar att läsa om- någon som gör det som är mycket annorlunda.

-

"Och livet skrev" av Elise Ottesen Jensen- eller Ottar som hon också kallades. Jag är gammal nog att komma ihåg denna energiska dam som var mycket aktuell ända in på sent 60-tal. Elise Ottesen Jensen grundade RFSU år 1933. Hon kämpade som ett lejon för kvinnors rättigheter. Hennes självbiografi är verkligen läsvärd.

-

Flera biografier- ja, Maria Wines "Minnena vaknar" om hennes liv med Artur Lundkvist, tycker jag mycket om- Carina Burmans ganska tjocka lunta om Klara Johansson- K.J.-är mycket välskriven och gjorde att jag äntligen kom mig för att plocka fram min mammas gamla böcker av just Klara J-. "Reborn" av Susan Sontag är den otroligt fascinerande berättelsen om den unga, brådmogna Sontag. (tack till Snowflake för att hon skrev så lockande om denna bok!)

-

A Tragic Honesty

Det är namnet på Blake Baileys biografi om Richard Yates- (utgiven av Picador, New York år 2003).
-
Yates (1926-1992) var en mycket speciell och originell man. Redan i början av 70-talet diagnosticerades han med lung-emfysem- han var storrökare (cirka fyra paket om dagen). Han behövde syrgas mot slutet- mer eller mindre konstant. Rökningen slutade han inte med. "You can't smoke with oxygen tanks" sa hans dotter. "Media hype" svarade Yates och tände nästa cigarett.
-
År 1990 bodde han i Alabama- och han var då så illa däran att de flesta trodde att slutet var mycket nära. "I don't want to die in fucking Dixie" sa han mellan hostanfallen. Nej, sydstaterna hade han inte mycket till övers för- under en tid skrev han flera tal till Robert Kennedy - som var en stor förkämpe för "Civil Rights". Men- det blev i Alabama han fick sluta sina dagar, trots allt.
-
Los Angeles var en annan plats Yates inte alls uppskattade- han avskydde människorna där, vädret, byggnaderna och framför allt "the fucking film business"- "Remember I said I'd never do this shit again? Yet here I am." "How did I get here? Getting out of here is an appealing idea- but then, as long as I've lived, getting out of wherever I am has seemed an appealing idea".
-
Biografin är på över 600 sidor (ja, biografier är ofta mycket långa)- och jag ska ta ett kapitel i taget. Richard Yates är en man jag vill veta mer om.

Who was Sophie?

Celia Robertson har skrivit historien om sin gåtfulla mormor- "Sophie" - som egentligen hette Joan Adeney Easdale. I sin ungdom var hon en hyllad poet och hon var en av Virginia Woolfs gunstlingar. Joan skrev pjäser för BBC och hennes framtid såg ljus ut. Hon gifte sig och fick tre barn. Men... något blev så fel.... och vid 60 års ålder var hon hemlös och bodde mer eller mindre som "baglady" på Nottinghams gator.
-
Här berättar Celia Robertson lite om sin bok.
-
Från "My Will" av Joan Adeney Easdale
-
If I should die when young,
I'd like to leave among
My dearest friends
Such odds and ends
As these:
-
My little ivory book,
In which no one may look
(For in it lies
My heart's soft sighs),
To mother.
-
----
I bid my mother send
To each sweet bosom friend,
My shawl and rings
And any things
They'd like.
---
(Dikten i sin helhet är dedicerad till Leonard Woolf).

Boken är utgiven av Virago books.

An Exact Replica of a Figment of My Imagination av Elizabeth McCracken

Elizabeth McCracken's bok är en kärleksförklaring- och en stor och stark sådan- till ett barn som dog innan födseln.

-

Elizabeth från Massachusetts möter sin blivande man Edward från England ganska sent i livet- båda två har fört (och för) kringflackande liv- men de beslutar sig för att "flacka" tillsammans- och bosätter sig i Frankrike. Till bådas stora glädje blir Elizabeth med barn tämligen omgående och allt fokuseras nu på "Pudding" som den lille ofödde kallas. -

Detta är historien om "Pudding" och det ofattbara som hände.

-

Det här är en mycket stark berättelse skriven med svart humor- och med stor ömhet och känslighet på samma gång.

" I want a book that acknowledges that life goes on but that death goes on, too, that a person who is dead is a long, long story. You move on from it, but the death will never disappear from view. Your friends may say, Time heals all wounds. No, it doesn't, but eventually you'll feel better. You'll be yourself again. Your child will still be dead." Och- så säger Elizabeth McCracken:

"I'm not ready for my first child to fade into history".

Boken handlar också om hur vänner och bekanta betedde sig när de fick det sorgliga beskedet om "Pudding", den handlar om läkare och barnmorskor- om språk- och viss kulturförbistring, om byråkrati- men framför allt skildrar den utsattheten och känslan av absolut maktlöshet inför döden. Elizabeth skriver om Auden's dikt "About suffering they were never wrong, the Old Masters... (som handlar om Ikaros ) hon söker tröst och förklaring-

"I don't even know what I would have wanted someone to say. Not: It will be better. Not: You don't think you'll live through this, but you will. Maybe: Tomorrow you will spontaneously combust. Tomorrow, finally your misery will turn to wax and heat and you will burn and melt till nothing is left in your chair but a greasy, childless smudge. That might have comforted me."

-

Elizabeth McCracken har skrivit en vacker och trösterik och (tro det eller ej) bitvis humoristisk bok om ett älskat barns död. Mycket läsvärd.

I minnets trädgård (In the Garden of Memory)

Nu har även jag läst den - Joanna Olczak-Ronikiers släktkrönika "In the Garden of Memory" (utgiven i svensk översättning på Tranans förlag - I minnets trädgård). För den som är historie-intresserad (och det är jag) är boken en veritabel guldgruva. Nu har jag färdats genom flera släktled och genom ett stormigt och svårt 1900-tal.

-

Resan tar sin början i slutet av 1860-talet- då ingår Joannas mormorsfar och mormorsmor äktenskap i synagogan i Wien. Nio barn föds sedan i rask takt- men mormorsmor blir tidigt änka och tvingas dra försorg om sin stora familj ensam. En enastående stark kvinna porträtteras. Familjen är nu bosatt i Polen- och det var sannerligen inte någon sinekur för en judisk familj med den antisemitism som florerade och som även efter kriget fortsatte att visa sitt fula tryne.

-

Det är en mycket intressant och mycket färgstark släkt som Joanna skriver om. Så många går sin egen väg- bland dem finns Max Horwitz- revolutionären som blev avrättad under Stalins terror - år 1937.

-

I min engelska upplaga av boken finns en detaljerad släkt-tavla - det gör att det blir lättare att följa de enskilda personerna i boken.

-

Jag tycker att det är så här historia ska skrivas- utifrån de enskilda människorna och deras erfarenheter. Läs utförligare om boken hos Bodil Zalesky.

Just Kids av Patti Smith

Boken kommer ut på Brombergs förlag om några veckor- jag har läst den engelska versionen.
-
I juli månad år 1967 tar den då 20-åriga Patti Smith bussen till New York. Hon är fast besluten att "göra något av sig själv". Hon har nyligen fött en liten dotter - som hon tvingats adoptera bort- hon känner sig ensam och ledsen - tröstar sig med att läsa Arthur Rimbaud.
-
I den stora staden möter hon Robert Applethorpe från Long Island. Ett band skapas mellan dem som endast döden (och inte ens den egentligen) skulle komma att skära av. De delar ljuvt och lett (väldigt mycket av det senare) under de fem år de bor tillsammans i möjliga och omöjliga lägenheter/hotellrum i New York City. De inspirerar varandra och hjälper varandra.
-
Patti har en otrolig förmåga att klara sig- födgeni. Hon tar diverse arbeten och hon tar på sig att försörja både sig själv och Robert- hon drygar också ut kassan genom att sälja bokfynd som hon hittar på olika "loppisar" till antikvariat och privatpersoner. Roberts kamp blir betydligt hårdare- men han slår så småningom igenom, han också och blir en känd fotograf.
-
Den här boken kan man läsa som en otroligt vacker kärlekshistoria- men- det är också en historia om en annan tid- en biografi om New York som det var under 60- och 70-talet. En ren nostalgitripp. Man kan också läsa boken som en berättelse om hur man inte ska ge avkall på sina drömmar- att inte ge upp- att möta svårigheterna och ta sig igenom dem. "Passion- drive- will to survive".
-
Hon skriver om en poesi-uppläsning som hon gick till med poeten Gregory Corso- Corso gillade inte det han hörde och häcklade "Shit! Shit! No blood! Get a transfusion!" " I made a mental note to make certain I was never boring if I read my own poems one day"
-
Patti låter tatuera en blixt på sitt knä- inspirerad av Crazy Horse: " Crazy Horse believes that he will be victorious in battle, but if he stops to take spoils from the battlefield, he will be defeated. He tattoos lightning bolts on the ears of his horses so the sight of them will remind him of this as he rides. I tried to apply this lesson to the things at hand, careful not to take spoils that were not rightfully mine"
-
Pattis och Roberts vägar skiljs så småningom åt- men de tappar inte kontakten.
-
Robert dog i aids den 9 mars år 1989.
-
"In this stretch of timelessness, I stopped. I suddenly saw him, his green eyes, his dark locks. I heard his voice above the gulls, the childish laughter, and the roar of the waves. Smile for me, Patti, as I am smiling for you.
-
Ture Nerman skrev en gång att "den vackraste visan om kärleken kom aldrig på pränt"- men här finns den- i Patti Smiths vackra och oförglömliga berättelse.

Must you go? My life with Harold Pinter av Antonia Fraser

Den åttonde januari år 1975 var det premiär på "The Birthday Party" av Harold Pinter på the Shaw Theatre i London. Antonia Fraser var där och efteråt samlades speciellt inbjudna (bland andra pjäsförfattaren) till fest hos familjen Billington.

-

Så inleddes ett kärleksförhållande som skulle komma att vara i över 33 år. Antonia Fraser har nu skrivit sitt kärlekstestamente till sin man och livskamrat Harold Pinter.

-

Om man förväntar sig en "vanlig" biografi med "uppgörelser", avslöjanden etc blir man besviken. Antonia Fraser går inte dit (och det hedrar henne). Den här boken måste läsas som ett långt kärleksbrev till en man som förändrade hennes liv i mångt och mycket. Det är också en bild av en annan Harold Pinter än den man tror sig ana i hans pjäser (och jag ska livligt erkänna att jag inte kommer ihåg mycket av de relativt få jag har läst- jag har fått friska upp minnet lite grann med litteraturhistoria). Så gott som hela boken är en dagbok förd av Antonia under alla de år paret levde tillsammans.

-

För både Antoina och Harold var det stora uppbrott när de bestämde sig för att dela tillvaron. Två äktenskap skulle upplösas- sju barn skulle tas om hand. Sådant går inte utan sorg och bekymmer.

-

.... The lamps are golden.

Afternoon leans, silently.

She dances in my life.

The white day burns. Harold Pinter (maj 1975).

-

Rika år, år fyllda av intressanta möten och händelser.... tiden står aldrig stilla. Pinter har Samuel Beckett som husgud- och James Joyce. Salman Rushdie är en god vän och paret Pinter/Fraser ställer upp för Rushdie under den värsta tiden efter fatwan.

-

Jag tycker mycket om att Antoina Fraser ger så många smakprov på Harold Pinters dikter i sin bok. Pinter var inte bara en storslagen pjäsförfattare- han kunde verkligen skriva poesi också.

-

Det här är en bok om en kärlek - och om "marriage of true minds". Slutet är sorgligt- och vackert. Pinter blev diagnosticerad med cancer i matstrupen redan år 2001- och svåra år följde fram till slutet sju år senare. Han var för sjuk att åka till Stockholm och ta emot sitt nobelpris som han fick år 2005.

-

About twenty past seven I was sitting reading Tolstoy's Resurrection by Harold's bedside. He was breathing but with a strong rattling sound. The nurses were outside. The children and grandchildren had dispersed for Christmas. I was alone in the room. I was happy like that. Suddenly the rattling stopped. Harold opened his black eyes very wide, almost staring, although he didn't respond when I spoke to him as before: "It's me, Antonia, who loves you". Then he went quite tense, his whole body. Finally he went still and silent.

I leant forward and found no breath. He looked white and dead. I sat for a while. Then I kissed him. His dear body was already quite cool. Must you go? Yes, it was time. Before I left the room, after antoher last kiss, I said: "Goodnight, sweet prince, and flights of angels sing you to your rest".

Kyckling med plommon

Nej, detta ska inte handla om matlagning eller kokböcker- utan om Marjane Satrapis berättelse om Nasser Ali Khan (han var Satrapis mammas farbror).

-

Här blandas nedtecknandet av ett sorgligt och intensivt människoliv med Iransk historia och kultur. Det är en mästerlig sammansättning. Nasser Ali Khan är musiker och han älskar sin tar (iransk luta) - i ett stormande gräl slår hans hustru itu den- och då bestämmer sig Nasser Ali Khan för att livet inte längre är värt att leva. Vi får följa hans sista åtta dagar genom Marjane Satrapis bilder och texter.

-

Jag kommer aldrig att glömma den här vackra hyllningen till en död släkting. Det är visserligen en svart historia men den har inslag av glädje också- av kärlek- och humor. Marjane Satrapi kan konsten att blanda rätt ingredienser för att åstadkomma den mest fängslande och undersköna biografi över ett liv som förtjänar att kommas ihåg.