Undrens sjö

(Fotot är lånat)

 Fordom utgjorde denna sjö förnämsta
vattenvägen mellan hansestäderna vid Östersjön, i
synnerhet Lybeck, och städerna i det inre Ryssland. (Nordisk familjebok)

 Tjudskoje ozero- "Undrens sjö" ligger på gränsen mellan Estland och Ryssland. Jag följer Peder Sjögren och hans hustru Vera Alexandrova (hon var en mycket känd dansös) på en kombinerad bröllops- och reportageresa. Året var 1937 och man kunde ännu resa relativt fritt i Europa.

 

Klostret i Petjory

Vid stranden av Undrens sjö " har en spillra av gamla tsarryssland bitit sig fast. Staden heter Petjory och ligger alldeles vid gränsen mot Sovjet. När han ser ljuset genom de låga granarna och känner värmen från skogens barrbeströdda sand tänker han: här är jag född. Petjorys befolkning lever rikt i sitt inre och armt i sitt yttre. Oförfalskade människor som enkelt och självklart öppnar sig för besökaren, noterar Peder. Grånade stockhus längs kullerstensgator och klostrets gyllene lökkupoler bildar fond åt ständiga folkfester där vodkan flödar."

(s. 96 Det för mig ytterst intressanta mysteriet JAG- En bok om Peder Sjögren av Peter Ejewall. Ellerströms förlag.)

Så reser man söderut genom Ostpreussen- Peder Sjögren skriver bland annat ett kåseri med titeln "Vykort från Vaterlandet"- redaktören Sten Dehlgren (DN) refuserar. "Det vore bra om Herr Sjögren som förr undvek alla politiska uttalanden och sysslade med andra ting och förhållanden som Ni ju gjort förut i många år." Svaret lät inte vänta på sig: "Det är bara så att jag var i Tyskland, där något annat är svårt att upptäcka.----"

Det är en mycket gedigen skildring av ett äventyrligt och på många sätt också tragiskt liv som Peter Ejewall har skildrat i sin bok om Peder Sjögren. Jag låter mig ryckas med i oron och sökandet och boken inspirerar verkligen till  nedslag i Peder Sjögrens författarskap.

Konsten, kriget och kärleken

Jag vill inte påstå att författaren Peder Sjögren är bortglömd men hans böcker har i många fall gallrats ut från våra bibliotek. "Svarta palmkronor" (som filmatiserades) kan man kanske hitta och just den romanen finns ännu att köpa via bokhandeln- annars är det (som vanligt) antikvariaten som får stå till tjänst.

Jag har inte läst något alls av denne författare (men "Svarta palmkronor" såg jag en gång på TV och vill minnas att jag tyckte att hela alltet var ganska tråkigt- boken är säkert mycket bättre).

Peter Ejewall har skrivit en biografi över Peder Sjögren (1905-1966) (Ellerströms förlag har gett ut) och den har jag just nu i min hand- det är där jag tänker börja. Ejewall inleder med att skriva om hur han har följt Sjögren längs tre teman- tre problematiska K: konsten, kriget och kärleken.

Peder Sjögrens liv var komplicerat och - äventyrligt. Två krig deltog han i som frivillig- det spanska inbördeskriget och det finska vinterkriget.  Upplevelserna under det finska vinterkriget blev till en roman- "Kärlekens bröd" (1945). Sedan följde ett tiotal böcker men Peder Sjögrens prosa ansågs svåråtkomlig (han använde sig av så kallad "experimentell form" och han älskades mera av kritiker än av vanliga läsare. ) Svarta palmkronor och Kärlekens bröd anses dock vara mera tillgängliga för "gemene man".

''Ännu har ingen man gått till en front i den hemliga tanken att döda. Han har gått med den hemliga tanken att dö.''  Dessa ord är hämtade från "Kärlekens bröd" och de har blivit bevingade.

Sjögren räknas som något av en outsider, en mycket särpräglad författare och människa. Jag dras som en magnet till ett sådant författarskap.

Ingrid Arvidsson

(Lånat foto)

År 1949 kom Ingrid Arvidsson (f.1919) ut med en novellsamling- titeln var "Vårens ruiner" och den recenserades av bland andra Johannes Edfelt. Han öser lovord över debutanten (som hon var vid den här tiden)  - "graciöst handlag" och "Tjechovsk stil" är ord som förekommer i kritiken. (En av novellerna har för övrigt titeln "Pingst" och där förenas (enligt Edfelt) "skarpsynt verklighetsiakttagelse, lätt ironi och spröd, vemodig poesi".

Annars är Ingrid Arvidsson säkert mest känd för sin poesi numera- och det finns flera diktsamlingar att utforska. Tyvärr får man leta på antikvariat för i den "vanliga" bokhandeln finns inget att hämta och biblioteken har gallrat friskt.

Jag har beställt "Vårens ruiner" och tänker nog investera i en del diktsamlingar också, så småningom.

Här kan man hitta en dikt och här ett par till (av Arvidsson)

Min mor och jag- en gång för länge sedan.

Från en dotter- av Ingrid Arvidsson

-

Först bar hon mig

en liten tid.

Sedan blev världen kallare

för andra gången

när hon gick bort.

-

Nu bär jag henne

skyddad för världen.

Bär henne i benmärgen och blodet

en liten tid.

-

Hennes spår finns i mina steg

hennes väntan i mina rum.

Telefonen är tyst.

Det är jag som inte ringer

inte ringde, inte kom.

-

Det är hon som är den unga flickan

ute på sina egna vägar

bland vintergatorna.

Och jag måste lära mig

att se henne gå.

När gammalt borde bli nytt

Så här skriver Åke Runnquist i BLM 1950 (januarinumret): "Den största upplagan för en skönlitterär bok nådde i år som ofta förut Olle Hedberg. Hans gäckande metod att överlämna ett allvarligt ämne i raffinerad presentförpackning ger honom alldeles särskilda garantier hos både publik och kritik som uppehållits även i år, trots att Blenda Heurman inte längre sa nej."

Olle Hedberg (ledamot av Svenska Akademien mellan 1957 och fram till sin död 1974) är idag en så gott som bortglömd författare. Ändå kom han ut med minst en bok per år mellan 1930 och 1974. På "mitt" bibliotek fanns fyra av hans romaner i magasinet och nu vistas de inte där längre för de ligger i en prydlig hög på mitt läsbord. Allt annat är utgallrat- putz weg. Jo, det är sannerligen dags att damma av Olle Hedberg! för att citera Ivo Holmqvist i tidningen Kulturen.

De fyra böcker jag tog med hem från biblioteket handlar just om Blenda Heurman och hennes Hans Hasseldahl- Dan före dan, Mera vild än tam, Häxan i pepparkakshuset och Då bleknar bruden- en serie som på sin tid fick många lovord. Samtidigt läser jag Vilgot Sjömans biografi om Hedberg (från 1990-talet) "Drömtydaren" - den hittade jag i ett antikvariat för några år sedan.

I mina föräldrars hyllor fanns en del romaner av Hedberg och jag försöker samla ihop det jag hittar. En del av dem har jag redan "konsumerat" (och skrivit lite om också). Någonstans läste jag att man borde sätta ihop en bok med "Hedberg-aforismer" eller citat- kanske har det redan gjorts? Annars är det ett bra tips, tycker jag. I "Mera vild än tam" hittar jag de här:

"Ibland kan man undra om inte de högre allmänna läroverken se som sin huvuduppgift att förbereda elever på ett liv i ämbetsverk och statliga kommissioner. Man infinner sig vissa tider i ett stort och påkostat hus, pratar mycket om sitt oerhörda arbete, sover med öppna ögon, grälar om befordringar och störtar på dörren då tiden är ute- sjuk, kroppsligen och andligen, av leda." (Jag ler igenkännande åt denna beskrivning och minns hur noga jag studerade Malmö Johanneskyrkas stora urtavla genom ett antal år- ingen klocka kunde gå långsammare än just den.)

Några sidor längre fram i samma bok finns de här raderna:

"Fru Thimlin övergick emellertid till att tala om böcker hon läst på sista tiden. Hon ägnade sig numera nästan helt åt memoarer. Det avslutade, de åldrades minnen tilltalade henne mer än något annat. För hennes livssituation var memoarer den mest passande läsningen, men redan hennes oerhörda beläsenhet hänvisade henne till detta litteraturval. Memoarer är det sista den döende litteraturälskaren kan förtära. När inte heller detta går ner längre sluter boken för alltid sina pärmar. REQUIESCAT IN PACE. Sen återstår ingenting annat än att fiska och att knyppla spetsar."

Några av Hedbergs romaner blev filmatiserade- en av dem var Iris och löjtnantshjärta och den skrev jag lite om här (romanversionen då). Det kanske blir mitt sommarprojekt- att göra ett djupdyk i Olle Hedbergs författarskap. Vi får se.

Kamratskapets diktare

I oktobernumret av BLM (1950) skriver Erik Asklund om författaren Josef Kjellgren som gick bort alldeles för tidigt (1948) drabbad av TBC.

Mest känd blev Kjellgren för sin roman Människor kring en bro från år 1935 som handlar om Västerbrons tillblivelse och de människor som på olika sätt var inblandade i detta stora bygge. Romanen vann första pris i Natur & Kulturs romanpristävlan samma år.

 

Västerbrons invigning år 1935

 

Kjellgren skrev också lyrik och reseskildringar- på hösten år 1930 for han till Spanien och han reste genom landet på "luffarvis" - resultatet av den resan blev en bok "Spansk odyssée"  (1932). En orolig ande var han förvisso, Josef Kjellgren och han stannade inte länge på samma plats. Resorna fortsatte och han gick till sjöss för att fara med olika båtar mellan hamnar i England och Kanada.

 

År 1936, i samband med en vintervistelse på Åland, drabbades Josef Kjellgren av en mycket svår förkylning och så bröt TBC:n, som legat latent hos honom under många år, ut. Under de följande tolv åren skrev han med döden i hälarna och han tvingades ofta till sjukbädden.

 

 

De kommer till mig igen, de kommer åter,

de utgjuter sitt blod i feberns dunkla snår,

Många mäns styrka rinner redan genom mina ådror,

många mäns hjärtan ger mitt eget hjärta kraft,

Tveksamt fortsätter det att slå- tveksamt, fortsätter ändå.

 

Jag föddes på nytt- ej av kvinna.

Jag är icke en, jag är många, jag är tusenden,

jag är alla de okända som gjutit sitt blod för en

människas skull.

 

(Från dikten Feberkurva).

 

Det går att få tag på flera av Kjellgrens böcker via nätbokhandel och bibliotek- men då får man läsa via så kallad "elektronisk resurs". Vill man läsa via vanligt papper får man söka sig till antikvariat och/eller fjärrlåna.

 

Ut över havet

Thorsten Jonsson, svensk författare och översättare (1910-1950) Han var också DN:s New York-korrespondent mellan åren 1943-1946.

I decembernumret 1950 av Bonniers Litterära Magasin (BLM) recenserar Bengt Holmqvist Thorsten Jonssons postuma bok "Dimman från havet"- en samling noveller som har handlingen förlagd till USA. Berättelserna har fokus på amerikanska problem (politiska, livsåskådningsmässiga, sexuella med flera).

Så här skriver Thorsten Jonsson : "Jag har aldrig träffat någon som vet någonting om Amerika. Ingen vet hur det är att bo där. Det börjar vid ett hav och slutar vid ett annat hav och sträcker sig ut över det andra havet, och vi är ännu i rörelse mot den stranden.

Jag tror att jag vill instämma i Bengt Holmqvists förklaringar och tankar om Jonssons bok- "Amerika är en förbundsstat; en kontinent; en livsform, i sista hand ett mycket omfattande men mycket exakt begrepp, en symbol."  "Dimman över havet" får högt betyg och jag har en känsla av att den här boken fortfarande är mycket aktuell. För den som gillar att läsa e-böcker (vilket jag definitivt inte gör) finns novellsamlingen som" elektronisk resurs" men annars ingår den i en annan volym från 2007 "Berättelser från Amerika" utgivare: Modernista förlag. (som även står för e-böckerna). Det känns faktiskt som ett måste att läsa dessa noveller.

Thorsten Jonsson är kanske annars mera känd för sin roman "Konvoj" från 1947- den boken finns att köpa i pocketutgåva (tack vare Modernista) Jag var inte så gammal när jag läste "Konvoj" så det kan kanske vara dags för omläsning.

Han som älskade naturen

Havsörn (lånat foto)

Bengt Berg (1885-1967) var zoolog och författare och otaliga är de böcker han skrivit om djur (främst fåglar) och natur.

"Den som skänker en fristad åt det sista svenska havsörnparet tillägnas detta arbete" så står det på första sidan i "De sista örnarna" som kom ut på Norstedt & Söner förlag år 1923. Vid den här tiden var örnen en utrotningshotad fågel och boken var något av en stridsskrift . Jag är lycklig ägare till ett antal av Bengt Bergs böcker och kan konstatera att han skriver både vackert och lärorikt. Dessutom är han en duktig fotograf.

"Från himmelens valv ser världen så annorlunda ut än alla de varelser veta, som krypa på marken därnere. Från stjärnorna är jorden blott en stjärna mer. För örnar är rymden ett hav utan gräns att segla uti, och vattnet och jorden tillsammans därnere äro bara en stor rund ö, där skyarna komma drivande upp över den ena stranden och jagade av vinden försvinna bortom den andra."

Bengt Bergs bok ledde så småningom till att örnen blev en fridlyst fågel i Sverige- då var nog klockan nästan fem i tolv- men idag häckar havsörnen åter på flera platser i vårt land.

Nils-Olof Franzén skriver några rader om Bengt Berg i "Undan stormen- Sverige under första världskriget" då handlar det om en annan bok "Där kriget rasar", som kom ut år 1915. Bengt Berg skriver om östfronten och striderna där och han är  tyskvänlig i sina beskrivningar (det var han inte ensam om på den tiden). Jag citerar Franzén : " Men en författare som Bengt Berg hade med all sin sympati för Tyskland en annan känslighet för krigets grymhet och barbari".  (Än till exempel Fredrik Böök och Sven Hedin).

Tankar i gröngräset

Foto: Fritz Geller Grimm

Det kommer inte att handla om Frans G Bengtsson utan om insekterna och deras värld- som den beskrivs av Fredrik Sjöberg i hans essäsamling "Flugfällan" (Tack, Kurt för tipset).

"Lönnens blommor är gröngula och de späda bladen gulgröna, just så, inte tvärtom. På håll bildar blandningen av dessa två nyanser en tredje, så vacker att språket saknar ord för dess beskrivning.--- "Lönnen blommar". Längre meddelande än så skulle då inte behövas på telefonsvararen. Man skulle förstå. Se färgen, känna dess ton, och förstå. Att allt flyger då, precis allt. Tusen kommentarer. En hel notapparat." (s. 62 i Flugfällan av Fredrik Sjöberg).

 En så kallad "Malaisefälla" för infångande av insekter. (lånat foto).

René Malaise (1892-1978) var namnet till trots svensk (om än av fransk familj) - entomolog och upptäcktsresande. (Hans far var kock på Operakällaren i Stockholm men René själv hade inget intresse alls för mat utan det blev "man tager vad man haver" och någon gång blev det tydligen "gropstekt björn" (en rätt som kanske inte skulle gå hem på de så kallade finare restaurangerna).

   Sågstekel (lånat foto)

Malaise vigde sitt liv åt insekter och han doktorerade på sågsteklar. (Enligt Fredrik Sjöberg är de "allmänt ansedda som besvärliga".  Malaise gav sig ut på en stor expedition mellan år 1920 och 1922- resan gick till Kamtjatka och i sällskapet fanns bland andra Sten Bergman och Eric Hultén. Malaise valde att stanna kvar i Asien och han blev vittne till den stora jordbävningen i Japan år 1923. Så återvände han till Stockholm men längtan efter Kamtjatka blev för stor och året därpå for han tillbaka nu i sällskap av sin fästmö Ester Blenda Nordström (de gifte sig på Kamtjatka år 1925).

I "Flugfällan" (som nominerades till Augustpriset år 2004) kan man läsa om Strindberg, Tegnér och D H Lawrence och många andra intressanta personer. (Bland annat får man veta hur nära det var att Fredrik Sjöberg blev ägare till Esaias Tegnérs dubbeldass i Svinhult.)

Naturligtvis är det insekterna som har huvudrollen- de surrar så trevligt där i bak- och förgrunden. Lärorikt och humoristiskt och väl berättat. Inte undra på att den här boken fortfarande finns kvar på biblioteket (och den står inte på magasinet!)

Flugfällan har översatts till flera språk och är utgiven av Nya Doxa förlag. Den finns fortfarande att få tag på i pocketutgåva via vanlig (nät)bokhandel.

Hon är i ropet

Agnes von Krusenstjerna alltså. Det är bara att konstatera för nu har en över 600 sidor lång biografi  kommit ut  (Bonniers förlag) som väl kan läggas till alla nya utgåvor ar Krusenstjernas romaner.

Det var länge sedan jag läste Tony-trilogin men kanske är det dags att sätta igång igen.... mina utgåvor är från slutet av 30-talet. Hela 23 böcker på lika många år skrev Agnes von K. Några av dem finns som sagt i nya fina upplagor (och även i pocket). Det är bara att köpa eller låna.

Med en katt som hette Zeppo

Henning Berger (dock utan katt) tecknad av Oskar Andersson.


"Kanske har jag någon gång förut berättat
om Henning Bergers väldresserade katt. Den
hette Zeppo, och när ägaren skulle ge mig ett
bevis på djurets underbara intelligens, gick
detta till på så vis, att han med falsettröst
uppmanade Zeppo att peka ut undertecknads
sista bok på hyllan. Zeppo närmade sig hyllan
och lade förebrående sin svarta tass på en tom
plats.

— Där ser du, förklarade Berger, du har
inte skickat mig din sista bok!"
(Det är Anders Österling som minns).

Jag håller på att "beta igenom" Biblioteksbladet (äldre årgångar) och jag har hittat en recension av Henning Bergers "De fördömda" som kom ut 1919. Den finns kvar i lager på Malmö stadsbibliotek så det blir väl en fjärrlåneansökan. Berger är så gott som helt bortglömd som författare idag. I början av förra århundradet tillhörde han en av de "större" och mycket lästa skribenterna.

Det kom ett paket....

Jag blev så glad när det här prydligt inslagna paketet hamnade i min brevlåda. Till och med frankeringen är vacker.

Men... till syvende och sist är det innehållet som är det väsentliga. Jag försökte först låna Åke Claessons reseskildring "Makedoniska flöjten" (1935) men det visade sig vara lite för bökigt- det finns nämligen inte så många exemplar kvar i omlopp på biblioteken. Det har gallrats ut och så försvinner den ena boken efter det andra. Jag anlitade Bokbörsen i stället och det gick ju alldeles utmärkt.

Som extra bonus en dedikation- skriven av författaren själv. Det här är en bok med synlig historia.

Åke Claesson (1889-1967) kände jag inte till- och det visar sig att han är mycket mera bekant som skådespelare än som författare. Han medverkade i en oändlig mängd filmer se HÄR. Jag fick däremot leta ordentligt för att hitta information om hans författarskap men jo, han skrev några böcker också- mest känd är han för reseskildringarna "Den förtrollade trädgården" och "Makedoniska flöjten". (den förra boken handlar om resor i Nord-Afrika och Spanien).

Jag hittade "Makedoniska flöjten" via Bonniers Litterära Magasin (årgång 1936)- där fick den mycket god kritik och jag kände att jag ville läsa.

Förlaget Fahlcrantz & Co startades år 1877 av Carl Johan Fahlcrantz och det övertogs senare av hans son (med samma namn)- Carl Johan Fahlcrantz (den yngre) (1892-1964) var skådespelare och där kanske vi har kopplingen till Åke Claesson.

Även "Den förtrollade trädgården (1934) fick god kritik och jag citerar: " Hans stil är lättflytande och hans iakttagelser väl formulerade, trakterna han beskriver soliga och varma, gestalterna som skymta fram- äro tagna rätt väl på kornet om ock icke djuppejlade och över det hela vilar en livsglädje och vandrarlust, som kan smitta. Vad behövs oss mer?"

"Makedoniska flöjten" rör sig mestadels på Balkan- som titeln anger. Rapport kommer så småningom.

Iris och löjtnantshjärta av Olle Hedberg

(fotot är lånat).

Titeln är både vacker och passande. Jag har läst och försvunnit in i en värld befolkad av människor från en annan tid men ändå känns mycket bekant idag.

I "Iris och löjtnantshjärta" (1934) har Olle Hedberg lagt sitt fokus på att beskriva en över lag mycket obehaglig uppkomlingsfamilj- den nyrika släkten Motander,gjort sin förmögenhet på att sälja skor (och se till att ta kål på sina konkurrenter också).

Robert Motander är yngste sonen och sladdbarn- han har en äldre bror Baltzar och en halvsyster Mary. Någon större kärlek råder inte i den här familjen- alla verkar tycka ganska illa om varandra. Speciellt Mary har stora problem med omgivningen (maken till megära får man nog leta efter i litteraturens värld). Familjemiddagarna innebär stora prövningar för framför allt de som blivit ingifta i den här klanen.

Robert, familjens benjamin, är den ende som man som läsare vågar hysa ett visst hopp inför. Han är militär (fänrik) och även om han är både slug och beräknande han också har han längst inne i hjärtat en känsla för vad som är rätt och anständigt. Han har träffat en ung flicka, Iris Mattsson, som arbetar som hembiträde hos "arvtanten" Ebba Asp. Robert hade från början bara tänkt sig en snabb affär och så avpollettering av objektet men ödet vill lite annorlunda och Iris är inte lika lättlurad och lättfotad som han inbillat sig. Det utvecklar sig till ett mycket mera seriöst förhållande och kärleken växer dem emellan- med hotande moln för här kommer skillanden i social ställning att vara till ett bekymmer. Detta förstår båda parter.

Slutet är oväntat och mycket starkt skildrat- här kommer i sanning alla apokalypsens ryttare farande på en gång.... Hedberg syr ihop allt så otroligt väl.

"Iris och löjtnantshjärta" förtjänar att tas fram ur magasin och dammiga gamla hyllor. Jag är mycket glad att jag hittade romanen i min egen bokhylla och jag kan också se att den varit väl läst en gång i tiden. Boken har dessutom filmatiserats (1946) och regissören var ingen mindre än Alf Sjöberg och Mai Zetterling och Alf Kjellin spelade huvudrollerna.

Jag vill också länka till Rävjägarns mycket fina recension.

Det kan väl vara dags

Ludvig Nordström är kanske inte helt bortglömd men nästan på. När jag nu har lagt undan "Attentat i Paris" av Marika Stiernstedt faller min blick på "Tomas Lack" som jag har i en utgåva från 1956 (annars är romanen i fråga från 1912). (Ludvig Nordström och Marika Stiernstedt var gifta med varandra under ganska många år).

Ludvig Nordström (1882-1942) är annars mest känd för radioserien om "Lort-Sverige" som gick år 1938 (och som sedan också gavs ut i bokform).I Skåne väckte "Lubbe" mycket ont blod eftersom han gick extra hårt åt förhållandena i den här provinsen ("Skit-Skåne"- minns jag att jag hörde talas om....).

Ovan en av de böcker om Nordström som man kan hitta via nät-bokhandeln. Annars finns det ett aktivt Ludvig Nordström-sällskap som jag länkar till HÄR.

Attentat i Paris av Marika Stiernstedt

"Attentat i Paris" kom ut redan år 1942 och blev strax en bästsäljare. Den blev översatt till flera språk och sattes upp som teaterpjäs (det är boken mycket lämpad till för den är redan aktindelad).

Jag blev mycket glad när jag upptäckte att just den här romanen skulle finnas magasinerad på mitt eget bibliotek men tyvärr visade det sig att "datorn" ljög. Inte värre med det än att Malmö Stadsbibliotek fick stå för utlåningen- och nu har jag alltså läst och blivit väl underhållen. Olidligt spännande var det. Jodå, hon kan skriva, Marika Stiernstedt.

"Två officerare ur ockupationsarmén kom sakta uppför trapporna till den underjordiska järnvägen, metron, vid stationen Montparnasse, för riktning norrut. De trädde in genom biljettkontrollen, den äldre först, en man ännu inte trettio år, sedan den obetydligt yngre, till åren och i tjänsten. Båda hade samma rang, de var löjtnanter."

Så inleds historien som sträcker sig över ett långt veckoslut och som drar in de olika aktörerna i handlingen i en virvel av händelser. Ringarna på vattnet sprider sig också utåt. De två tyska officerarna är totalt olika till sätt och läggning och de har olika mål med livet- Jodl (den yngre) är den typiske nazisten som blint lyder överheten och som är stereotypen för ondska och illvillighet. Bredow (den äldre) är hans motsats och Marika Stiernstedt visar med hans roll att ingenting är svart eller vitt.

I persongalleriet finns också attentatsmannen (en överraskning), en människovänlig hotellägare, en kypare och så den gåtfulla Lisia (Madame D'Ohsson). Alla kommer att bli djupt involverade - indirekt och direkt- i ett attentat med dödlig utgång (på en tysk militär). När man läser dras man omedelbart tillbaka i historien och man ser Paris som det torde ha tett sig under ockupationen- grått, slitet och med ett kompakt och trotsigt motstånd mot det tyska tyranniet.

Boken har en lagom blandning av kärlek, skräck, död och framför allt en okuvlig vilja att överleva- trots allt.

"Det skymde snabbt mot natt. Det doftade löv, det fläktade ljumt. När han stått en stund började strålkastarljusstrimmor spela. Det var en kväll som andra kvällar, mättad av gåtor och sorger".

Jag läser gärna flera böcker av Marika Stiernstedt.

Månen över Lund av Ingeborg Björklund

Från 1931 är den här romanen som är andra delen i trilogin "Växt"- de övriga delarna : Våren (1930) och Hon som sjöng (1935).

Författarinnan, Ingeborg Björklund, är idag tämligen bortglömd men på sin tid rönte hon stor uppmärksamhet. I "Nordisk kvinnolitteraturhistoria på nätet" kan man läsa lite grann om just Ingeborg Björklund i ett kapitel som har titeln "Erotik, etik och emancipation". Just "Månen över Lund" är inte i fokus där men den nämns på en annan sida.

Trilogin "Växt" handlar om den unga Lina Sundberg och hennes utveckling till mogen kvinna. Nu har hon alltså kommit till Lund för att studera- främst språk. Året är 1916 och hon bor som de flesta andra kvinnliga studenterna (de var inte många) på studentskehemmet. När man tränger ihop flera kvinnor på en liten yta brukar intrigerna frodas- så även här och det blir flera intressanta psykologiska inblickar och beteenden som så småningom kommer att få sin förklaring.

Det är männens värld och kvinnorna har många problem att brottas med. Ingeborg Björklund skyggar inte för de svåra ämnena och anledningen till att den här boken blev så uppmärksammad och även skandalomsusad på sin tid är att det skrivs om illegala aborter, kvinnlig lust och erotik, könssjukdomar (främst syfilis) och eländiga förhållanden. Lina råkar illa ut även hon- och genomlever ett helvete innan hon lyckas ta sig fram och ut på en annan och bättre sida.

Jag tyckte om den här boken- den är skriven med patos och inlevelse. Även om vi nu inte lever som på 1920-talet så är det mycket intressant att läsa boken även som en historisk tillbakablick. Vi ska inte glömma hur det var en gång (och i många länder är förhålladena som skildras i "Månen över Lund" tyvärr alltför aktuella fortfarande).

"Fullmånen skiner med förkärlek över Lund. Den älskar de gamla krokiga gatorna, där skuggor faller djupa, de låga envåningshusen, domkyrkans lugna grå murar med skimmer som av patinerat silver, klostrets brutna svarta silhuett."

Anders Österling skrev så här om den första delen i trilogin (Våren): " Man läser denna historia med nöje. Den har en rask puls, är absolut fri från sentimentalitet och dröjer med sval ömhet vid ungdomslivets rena och färgklara bilder."

Ur och om "Smärre berättelser" av Tage Aurell

Jag vill inte påstå att Tage Aurell (1895-1976) är en helt bortglömd författare idag men det borde skrivas mera om honom och man borde också ge ut hans novellsamlingar i nytryck. De har absolut stått pall för tidens tand. Detta säger jag efter att ha tillbringat morgonens småtimmar i Aurells sällskap. Hans berättarkonst gjorde mig klarvaken.

Jag är mycket glad att jag letade i "mitt magasin" och då rotade fram den här volymen (och en till)- en gång var den min mors och hennes prydliga namnteckning finns på titelbladet. Båda böckerna har sprättats upp med stor försiktighet och de ser mycket väl lästa ut.

Hos Bodil Zalesky hämtade jag också inspiration inför läsningen. Hon har skrivit om "Obygdens röst- om Tage Aurell" HÄR.

Mina favoriter är "Jeriko ros" , "Levande livet" och "Vice pastor" och det är större delen av samlingen....

Tage Aurell har ett speciellt sätt att skriva- han använder korta meningar och lite kargt språk. Svårläst är det inte men man måste vara koncentrerad. Oerhört skickligt skjuter han handlingen framåt- och slutet är ofta "ingen lösning på problemet". Det är de små människornas värld han skildrar- det är inte några märkvärdiga personer ,"vanligt folk" och med både vanliga och ovanliga problem. Utsatta människor hamnar ofta i fokus men trots den melankoliska tråden i berättelserna kan man även finna inslag av humor. I "Vice pastor", som är en novell i jag-form om en prästs vedermödor inför jordfästningen av en självmördare, kan man också hitta det här :

"- A propos adiaphora så har de installerat WC i sakristian här denna vecka, domprosten och jag skall inviga det i morgon. Det är andra don än uppe hos dig. Har jag berättat för dig att gamlingen hade ett nattkärl i skrubben bakom altaret? Emaljerat! Han blev för det mesta kvar i sakristian efter predikan och lät mig ta altartjänsten. Och när jag stod och läste bönerna hörde jag hur han kom hasande på andra sidan väggen och drog fram pottan, emaljerade plåten vren mot de blankslitna spikarna därinne. Och därefter hörde jag källsprånget. Den verkliga idyllen, broder! Men adjö med dig nu, lycka till i morgon, hälsa Fallsrönninga-"

"Vice pastor" är en mycket engagerande historia- och här är det flera personer som får komma till tals. En bild av en värld full av hyckleri - men -där framför allt den dödes mor får ett mycket vackert porträtt.

Jeriko ros är en sådan där torr ökenväxt som flyger runt i sanden - dit vinden blåser den. Aurells berättelse handlar om en ensam man som inte är riktigt som andra.

"Av alla hans skriverier denna vinter och denna vår nådde dock en sin bestämmelse, sista april stod den införd i Aftonbladets Halvveckouppl,:

Bildad dam

får rekreation på landet mot någon hjälp i
trädgård och hushåll. Svar i biljett märkt "Takt"
till denna tidnings exp.

Den femtonde maj kom hon. Då var han i det närmaste färdig i trädgården och väl var det, för hon såg inte så arbetsför ut. Hon var alldeles för tjock till det."

En ensam, isolerad man med tvångstankar skildras på ett oerhört mästerligt sätt- Aurell lyckas med konststycket att krypa in i huvudpersonens hjärna- det är en både kuslig och medkännande berättelse. Stor novellkonst kallar jag detta för.

"När det ånyo blir kväll går han fram och åter till körgårn en tur. Han möter ingen, stannar vid en stallvägg och kastar sitt vatten. Då hör han hästen där innanför sucka. En stor, en tung suck."

Jag letade fram årgång 1946 av BLM nu på morgonen för att se vad jag kunde hitta av Aurell- och jo, han blir väldigt uppmärksammad. Maj/juni-numret tar in just "Jeriko ros" och ett senare nummer publicerar "Grindstolpe" -båda novellerna tagna från "Smärre berättelser" som alltså kom ut just det året. Jag noterar också att University of Wisconsin Press i dagarna ger ut Aurells "Rose of Jericho and Other Stories"- trevligt vore det om Aurell även kunde uppmärksammas här i Sverige med en sådan utgivning!

Py Sörman

Äkta aloë (lånat foto)

Mimmimarie har idag kommit till år 1930 i Svenska Dagbladets årsböcker. (Det är lika spännande varje vecka att se vilka författare som ska dyka upp!)

Idag fanns Py Sörman med bland de utvalda författarna och då med romanen "Den blå lyktan".

Py Sörman (1897-1947) är ett obekant namn för mig och jag har letat och letat. Hennes "riktiga namn" var Ingrid Amalia Sörman och hon var prästdotter från Halland. Hennes debutroman var "Han" och den är från 1921. Py Sörman var mycket produktiv och det finns mängder av hennes alster gömda på biblioteksmagasinen. En av de böcker hon fick särskilt beröm för var "Aloë" som är från 1931.

Helgonromaner och en biografi om drotting Kristina finns också i produktionen- och en släktkrönika. Py Sörman konverterade till katolicismen (så det förklarar helgonromanerna).

Faktiskt kan man fortfarande få tag på Py Sörmans lilla bok om Thomas More. Den trycktes upp på nytt år 1983 och kan köpas via nätbokhandeln (till facilt pris). Catholica förlag. Thomas More var en av många som miste livet under Henrik VIII:s regering. More avrättades den 6 juli 1535. Hans ord till bödeln har blivit historiska:

 "Ta dig samman karl, och räds ej din syssla; min nacke är mycket kort; akta dig därför så att du inte slår snett och förlorar din ära."

"Den kloka Elsa" av Anna Lenah Elgström

Innan jag skriver så mycket som en enda rad om flickan Elsa måste jag tacka Petra Rhodin för utan henne hade jag inte hittat fram vare sig till författarinnan eller boken/böckerna i trilogin om Elsa. Även Hermia har inspirerat.

Så har även jag läst och fängslats. Romanen handlar i mångt och mycket om utsatthet- en familj slås i spillror och alla blir lidande. Så kan man korfattat sammanfatta den röda tråden- men- boken innehåller så mycket mer.

De första (c:a) hundra sidorna beskriver bakgrunden till historien- det börjar i välmåga och i relativ trivsel i staden Helsingborg där familjen Holm bor i ett trevligt hem. Svenning och Helena Holm är båda konstnärsnaturer men nu har Svenning ett bra arbete som kamrer och tjänar hyfsat med pengar för att försörja sin familj som består av tre barn Elsa, Olle och lilla AnnMarie med sina vackra guldfärgade lockar.

Men... bakom hörnet lurar katastrofen-  Svenning har svårt att klara det där med pengar- växlar byter ägare och till slut sitter han förstås där med Svarte Petter. Svenning måste fly landet och han sticker iväg till USA. Helena måste nu ensam dra försorg om sina tre minderåriga barn. Flyttlasset går till Kalkhamn (Limhamn) där familjen hyses in i en trist lägenhet- Helena ger musiklektioner för att klara sin och barnens livhank.

Lilla Elsa är bara 11 år gammal och hon saknar sin pappa som hon är så fäst vid- modern är hon rädd för- och Helena är djupt orättvis mot sin äldsta dotter, det är som om hon tar ut alla sina frustrationer på detta stackars barn. Elsa flyr in i böckernas värld och söker sig också till de få personer utanför familjen som visar henne vänlighet- bland andra hushållerskan Emma och den förlamade Herman som bor i huset intill. Fantasin är ett mäktigt redskap att ta till för att överleva i en ond värld.

"Vilken led, bitter eller svärmisk, Helena Holms tankar på maken än togo- alltid slutade den hos Elsa. Olyckligtvis liknade hon mest sin far av alla de tre barnen. Inte till utseendet- Svennings mjuka, gossaktiga blondhet var det blott Olle som hade ärvt. Inte heller till sättet- den lilla blida Ann-Marie hade mer av sin fars förmåga att vinna hjärtan. Men ändå påminde den buttra tillknäppta Elsa ändå i allt det väsentliga mest om honom; hon hade hans ensliga högdragenhet mot allt annat än sina egna konstiga funderingar, hans ombytliga sinnelag, intensivt intresserad av en sak den ena veckan och lika uteslutande upptagen av en ny den nästa.

Helena Holm utlovad sig själv att hos dottern skulle inte detta drag få växa så vilt som det fått göra hos fadern."

Elsas barndom blir en konstant kamp för själslig överlevnad- mobbad blir hon också för hon bär glasögon- hon dock får en liten fristad hos lärarinnan Tecla i skolan i Malmö- men det är lång skolväg för Elsa och hon måste vara där tidigt för hon är ordningsman (för att få lägre terminsavgift).

Hur boken slutar tänker jag inte avslöja men jag väntar ivrigt på att sätta ögonen i del två i Elsa-trilogin- hur kommer det att gå?, undrar jag och vad månde bliva av Elsa.

Anna Lenah Elgströms författarskap  har det verkligen varit intressant att stifta bekantskap med- jag kommer att fortsätta på den "ingångna vägen".

Sekreterarnas sekreterare

När jag växte upp var det Anders Österling (1884-1981) som var Svenska Akademiens ständige sekreterare och den posten innehade han under 23 år. Österling valdes in i som ledamot redan år 1919 och kom således att tillbringa 62 år i Svenska Akademiens tjänst. Det är ett svårslaget rekord.

Jag har alltid tyckt mycket om Österlings lyrik för ingen kan som han förmedla naturens skiftningar och naturens skönhet. Han är ett med hav, himmel och ängar.

Just nu har jag hans essäsamling "Horisonter" på mitt nattduksbord- det är mycket lämplig läsning om natten skulle bli lång (det händer ibland). Här finns så mycket att fördjupa sig i- en god essäskrivare behärskar många och vitt skilda ämnen och Österling tar oss med på både litterära och geografiska resor.

Och jodå, jag skrev lite om den här essäsamlingen för några år sedan. Den har inte förlorat i attraktionskraft sedan dess.

"Och här är jag nu för att hälsa på sommarstugan och trädgården i Falsterbo. Den starka havsluften sveper in från alla håll, men bin och humlor ha ett paradis. Forsythian flammar av klart gult och Ribes dråsar av lika klart rött. Blommor, som jag aldrig sett här under sommarferien, stå och frodas i fullständig ensamhet, lackvioler, pärlhyacinter, primulor."---

" Jag har hört berättas om en gammal grånad familjeläkare, som konstaterat många moderskap men ändå alltid fick en vek skälvning i rösten, när han sade: "Jag hör, hur det lilla hjärtat slår." På samma sätt skulle vi alla luta örat intill moder jorden och aldrig upphöra att häpna över det första livstecknet, biets dämpade men målmedvetna surr kring en krokus, vårens viskning om att den äntligen är kommen och snart ämnar övergå till sommar."

I den här fina samlingen (från 1939) kan man hitta kapitel med titlar som "Haiku", "Eliots poetik", "Rainer Maria Rilke", Den unge Yeats och den gamle" och "F. Garcia Lorca". Bland andra....

Stol nummer fyra

Idag låg den i brevlådan- Lyrikvännen som denna gången har temat "Stad". Jag har inte hunnit läsa allt ännu men jag fastnar med en gång i Alexandra Borgs artikel om Sigfrid Siwertz. Jo, han är i det närmaste bortglömd idag- och detta trots sin enorma produktivitet.

Någon har gillat Siwertz i min familj för jag har hittat dussintalet titlar i bokhyllan. Tyvärr ingår inte diktsamlingen "Gatans drömmar" som Alexandra Borg ägnar många rader åt. (Den kom ut 1905).

Siwertz var född år 1882 och under några år på 1910-talet bodde han i Paris "läste Baudelaire, drack absint och levde bohemliv". Hans första stora succé blev "Mälarpirater" som kom ur 1911 - och den har jag skrivit lite om HÄR. Den brukade min far läsa högt ur (och jag misstänker att Siwertz-böckerna i mina hyllor var hans).

Alexandra Borg skriver att  "Gatans drömmar" är ett väldigt gott exempel på svensk fin-de-siècle-poesi och jag lockas att läsa....inte bara "Gatans drömmar" utan även någon av alla de andra volymer som finns inom räckhåll för mig. Kanske vore det på sin plats att lyfta fram Sigfrid Siwertz ur glömskans mörker? Jag tycker nog det. "Jonas och Draken" kan man få tag på via nätbokhandeln (till en inte alltför dyr penning).

"Jonas och draken är en roman om kärlek och kamp, arbete och utbrändhet. Först utkommen 1928 skildrar den mediesamhället på ett sätt som ännu inte överträffats i den svenska skönlitteraturen."

Och ja, Siwertz var en av de aderton och hans stol hade nummer fyra.