Wien, Kafka och David Vogel

Wien är en stad som aldrig upphör att fascinera mig och jag känner en stark dragning till böcker som skildrar livet här- speciellt om det gäller tiden innan det Habsburgska rikets totala sammanbrott.

David Vogel (1891-1944) kom ursprungligen från Podolien (som då hörde till Ryssland- nu är det en del av Ukraina). När första världskriget bröt ut bodde han i Wien och där blev han arresterad såsom varande "enemy alien". Efter kriget (1929) försökte Vogel bosätta sig i Tel Aviv men han lyckades inte rota sig där utan for tillbaks till Europa. Han hamnade först i Berlin, men där kunde han inte stanna, utan Paris blev den stad där han hoppades kunna få leva i fred. Så kom nästa krig och Vogel blev åter igen fängslad eftersom han ännu en gång ansågs vara av fientlig nationalitet (den här gången var det det österrikiska medborgarskapet som det var fel på). David Vogel var av judisk börd och år 1944 greps han av Gestapo och transporterades till Auschwitz där han mördades.

Han lämnade efter sig dikter, noveller och så romanen "Married Life" (originalet skrevs på hebreiska ). "Married Life" är en svart berättelse med starka "kafkaeska" drag. Det handlar om ett mycket olyckligt äktenskap och det handlar om Wien under en svårt tid i historien.

År 2010 hittades ännu ett manuskript som författats av Vogel- manuskriptet till romanen "Viennese Romance" som alldeles nyligen har kommit ut i engelsk översättning (augusti i år). Även här är handlingen förlagd till Wien- ett Wien från förra sekelskiftets början. Huvudpersonen, Michael Rost, kommer ensam till huvudstaden och dras in i ett kärlekstriangeldrama mellan en mor och hennes dotter.

Om det blir någon svensk översättning vet jag inte. Hoppas kan man ju....

Joseph Roth

Om man söker hos t ex AdLibris efter böcker av Joseph Roth (nu talar jag om svenska översättningar) får man fem träffar. Givetvis göms det mycket mera i bibliotekens magasin men det är kanske en klen tröst för där hamnar man när man blivit bortglömd och bortglömd ska en författare som Joseph Roth aldrig bli.

Det är mycket glädjande att det på senare år/tid kommit flera nya svenska utgåvor av Joseph Roths verk. Jag har skrivit en del om denne mästerlige författare här på min blogg (det är bara att söka på namnet i sökfältet ovan till vänster så ska det säkert ploppa upp en del inlägg) och kommer säkerligen att få anledning att skriva än mera.

För ett tag sedan läste jag Joseph Roths novell "Kejsarbysten" men då fick jag hålla till godo med originalspråket (tyska) och det gick ju med lite ansträngning- desto gladare blir jag när jag ser att just "Kejsarbysten" (och andra noveller) kommer ut inom kort på bokförlaget Atlantis.

På engelska finns också en mycket lockande bok: Joseph Roth - A Life in Letters och om den skriver Ivo Holmqvist (på Dixikon) HÄR.

Själv väntar jag nu ivrigt på att det ska komma en ny utgåva av "Radetzkymarschen".

Återkomst: Bukovina

Vissa böcker kan man inte släppa- jag försökte leta upp författare från Bukovina för ett tag sedan och jag lyckades samla på mig ett par små volymer.

Paul Celan, Rose Ausländer, Alfred Margul-Sperber och Gregor von Rezzori är några av de mest kända "penn-namnen" från det lilla landet i det stora Habsburgsa riket. Gergor von Rezzoris "En antisemits memoarer" kommer för övrigt ut på 2244 förlag inom kort. Gregor von Rezzori har också skrivit en mycket underhållande självbiografi "The Snows of Yesteryear" som finns att få i vacker pocketutgåva.

Ellerströms förlag har gett ut diktsamlingar av både Rose Ausländer och Paul Celan.

En kroatisk Voltaire

Medusas flotte av Géricault- en målning som får stor betydelse i berättelsen.

Det är vad någon har kallat honom för , Miroslav Krleža. Ironisk är han förvisso så det ryker om det- cynisk också. Svartsynt.

"Die Glembays" består av ett antal prosastycken och några teaterpjäser. Jag har valt att läsa prosan och väntar med skådespelen. De olika berättelserna har visst sammanhang och samma familjemedlemmar förekommer lite här och var men fokus varierar. Gemensam nämnare är undergångsstämningen- ett samhälle på väg utför- och det övre skiktet i samhället framför allt- får se hela sin tillvaro omkullslagen.

Den novell/det prosastycke som berörde mig mest och som kommer att sitta kvar väldigt länge i skallen på mig är det som har titeln " Begravning (bisättning) i Theresienburg". (Beisetzung in Theresienburg).

Detta är historien om den olycklige överlöjtnanten och doktorn i matematik Ramong Géza eller "der Oberleutnant örkényi és magasfalvai Ramong Géza"- det är också historien om det sjuttonde dragonregementet (königlich und kaiserlich).

Det är i den 22 maj år 1906 och regementet ska fira ett jubileum - för 97 år sedan just den här dagen vann det sjuttonde regementet nämligen en seger (slaget vid Aspern och Essling). (Fast det var egentligen inget slag får vi veta- bara en skärmytsling). Dagen till ära har en japansk generallöjtnant blivit inbjuden- greve Fuji-Hasegawa - segerherre vid Liaujang. Det hela blir en rent surrealistisk tillställning.

Så får vi veta Ramong Gézas bakgrund-han är ende son till en krigsinvalid och han är något av ett matematikgeni "en mycket komplicerad typ". Han är förälskad i Olga Waronigg, som är hustru till regementets överste. Det är en ganska hopplös kärlek och Géza är inte vad man kallar för "Weiberheld" (kvinnokarl).

Krleža har en väldigt speciell utläggning vad gäller begreppet "Weiberheld" :

"Als Kavallerieoffizier konnte man Weiberheld sein, dann hatte man die Syphilis, roch nach Pester Parfümen, grinste in seinen roten Hosen wie ein Zirkusaffe, stolzierte in Lack einher und hatte sogenannten Erfolg bei Damen. Man war en Weiberheld, stank penetrant nach Brillantine, kurierte sich mit Quicksilber, hatte seine Weiberheldenlogik und richtete sich danach."

(Som kvinnokarl i den habsburgska armén hade man syfilis och stank av billiga parfymer, dessutom flinade man som en cirkusapa iklädd sina röda byxor.) Alla aristokrater i det sjuttonde regementet var kvinnokarlar- utom Géza. "Överlöjtnant Ramong kunde inte dansa, han var ingen kvinnokarl och han var inte särskilt intresserad av det militära."

Matematik är det han brinner för och hans favoritlektyr är "Cambridge Mathematical Journal". På väggen i sitt rum har han hängt upp en reproduktion av "Medusas flotte" av Géricault. Den här tavlan råkar vara Olgas favoritmålning. Hon har upphöjt den till symbol för sitt liv (och alla dess skeppsbrott).

Allt detta utgör inte någon lämplig grund att bygga på för stackars Géza- och dagen kommer att sluta på ett katastrofalt sätt för honom och bringa honom i det slutliga fördärvet.

Vems är då begravningen i Theresienburg? Det kan man fundera mycket på- och det är det nog meningen att man ska göra också.

Krleža lyckas få fram hela sekelskiftesstämningen- svärtan, aningslösheten, storhetsvansinnet... och hans ironiska betraktelser är visserligen sorgliga men bitvis också väldigt roliga. "Begravningen i Theresienburg" tycker jag är ett mästerverk. Just den här novellen finns faktiskt i svensk översättning.

Begravning i Teresienburg och andra noveller / i urval [och med förord] av Gun Bergman ; Krleža, Miroslav, 1893-1981

Stockholm : Bonnier, 1971
Svenska 197, [1] s.
Serie: Panacheserien, 99-0117874-6

Fast i Pannoniens lera

Den röda biten ovan visar Pannonien anno 150 efter Kristus. Claudio Magris ägnar nära 50 sidor åt denna trakt i sitt storslagna epos om floden Donau. Jag läser en underrubrik med titeln "I Pannoniens lera" för att jag vill veta mera om författaren Miroslav Krleža och hans värld.

I hans böcker hamnar man mitt på den kroatisk-magyariska slätten och där hittar man enligt Magris "träsk, ruttna löv, blodiga spår efter många seklers fotvandringar och strider mellan olika kulturer."

Krleža föddes i Zagreb 1893 och han blev nära 90 år gammal (död 1981). Otaliga språk har han översatts till (även svenska) och för att åter citera Magris: "Han är diktaren som skildrar möten och sammandrabbningar mellan kroater, ungrare, tyskar och övriga Donaufolk. "

Hans böcker innehåller många starka känsloyttringar och hans penna är mycket vass och ofta sarkastisk. Temat är det stora habsburgska väldets sammanfall och upplösning- en kulturs död.

Det är svart och det är sorgligt, skoningslöst och dystert. Framför allt "Familjen Glembay" är en verklig odyssée i detta förfall (jag är i full gång med att läsa boken just nu).

"I Pannoniens lera drunknar skändligen den österrikisk-ungerska lantadeln, som förkroppsligas av familjen Glembaj." Magris fortsätter med att tycka att Krleža nog har skrivit alltför mycket och av ojämn kvalitet men att hans styrka ligger i den djupgående analysen och i förmågan att fånga sambandet mellan det enkla vardagliga livet, de historiska processerna och naturlagarna."

Jag läser vidare.

Med Claudio Magris som inspirationskälla

Magris bok om Donau kan man läsa om och om igen och alltid hitta något nytt att fördjupa sig i- och lära mera om. I ett avsnitt skriver han om en TV-serie som han ser i Ungern "Familjen Glembaj". När jag letar vidare visar det sig att serien baserar sig på en trilogi skriven mellan 1926 och 1930 - författaren hette Miroslav Krleza (1893-1981) och han var från Kroatien.

Krleza växte upp under det habsburgska väldet och tvingades vara med och strida under första världskriget (på östfronten). Om sina upplevelser och tankar skrev han i novellsamlingen "Den kroatiske guden Mars". Flera av Krlezas böcker har blivit översatta till svenska- här några av dem


Återkomsten 1963
Begravning i Theresienburg och andra noveller 1979 (Panache-serien)
Utan mig 1982


Jag läser att så gott som hela Krlezas författarskap är "en uppgörelse med det förflutna och/eller en kommentar till nutidens politiska och sociala händelser."

Värd sin vikt i guld

är den- Joseph Roths "Erzählungen".

Det blir minst en novell om dagen från den här samlingen för mig. Idag har jag läst om den stackars stationsmästaren Fallmerayer- en man som lever ett lugnt och stilla liv med hustru och tvillingdöttrar någonstans i det habsburgska riket. Vi skriver våren 1914. En olycka händer- ett tag spårar ur på grund av en felställd växel (växelställaren får sparken)- och en rysk adelsdam, grevinnan Waleska, blir svårt chockad. Läkaren rekommenderar henne en veckas vila- och så får hon bo hos familjen Fallmerayer. Efter detta blir ingenting sig likt för stationsmästaren- som drabbas av stor och förödande passion...... Genom kriget får vi sedan följa både honom och fru Walewska- och när kriget slutar ändar också berättelsen på ett mycket speciellt sätt. (Givetvis olyckligt).

Jag önskar så att det kom flera översättningar av Joseph Roths verk!

Kejsarbysten av Joseph Roth

Den österrikiske författaren och journalisten Joseph Roth föddes i Brody år 1894. Brody hörde då till det stora habsburgska riket och låg i Galizien. (Idag hör Brody till Ukraina).

Tre böcker- tre språk. Tyska- engelska och svenska- från min egen hylla.

En del av Joseph Roths verk har blivit översatta till vårt språk men mycket återstår att göra tillgängligt för svenska läsare. "Kejsarbysten" (Die Büste des Kaisers)- har jag måst läsa på originalspråket (vilket jag i och för sig inte klagar över men nog hade det varit bra om den här novellen hade gjorts tillgänglig för många fler).

"Kejsarbysten" är den sorgliga historien om greve Franz Xaver Morstin som tvingas uppleva det habsburgska rikets nedgång och slutliga fall. Greve Morstin och hans släkt kommer ursprungligen från Italien men har också polska rötter - nu har de bosatt sig i den lilla byn Lopatyny i Galizien och där känner de sig hemma och någon nationell tillhörighet vill de inte kännas vid- de är "övernationella".

Greve Morstin talar nästan alla europeiska språk och en stor del av hans släkt är utspridd över ett otal länder i det stora riket. I alla dessa länder bär gendarmerna samma slags fjäderprydda hattar och de har hjälmar med den habsburgska dubbelörnen. "Gott erhalte Franz den Kaiser" sjungs lika högt och ljudligt överallt.

Greve Morstin är en viktig person i Lopatyny- han har högt anseende och anlitas i ett otal tvister och stridigheter- för att bestämma och mäkla fred- och för att vidmakthålla den sociala ordningen.

Några år före det stora kriget (som man sedan kallade för "världskriget") annonserar kejsaren sitt besök till Lopatyny- och han ska bo hos greve Morstin. Allt förlöper väl och några dagar efter kejsarens visit kommer en ung bondpojke med en egenhändigt tillverkad byst av den store Franz Joseph. Greven sätter genast upp konstverket framför portarna till sitt slott.

Efter det stora kriget är allt så annorlunda- greve Morstin kommer hem från striderna och känner inte igen sig. Nu hör byn till Polen och han frågar sig "Är detta fortfarande mitt hem? Vad är "hem" egentligen? Han inser att han blivit en person "utan faderland", en hemlös. I förtvivlan över sakernas tillstånd flyttar han till Schweiz- men inte där heller kan han göra sig hemmastadd. Han återvänder till Lopatyny. Han ikläder sig sin gamla österrikiska uniform och varje dag beger han sig ut på vandring- och han är noga med att salutera bysten av kejsaren framför slottsportarna. Den nya överheten uppskattar inte greve Morstins försök att vidmakthålla den gamla ordningen.

Joseph Roth avslutar sin novell på ett helt underbart sätt- och jag tänker inte avslöja hur- men trots den vemodiga tonen i berättelsen ler man ändå när man lägger boken åt sidan. Vilken fabuleringskonst!

En imposant dam

Maria Theresia, 1717 - 1780 :"Tysk-romersk kejsarinna, drottning av Ungern, Böhmen, Kroatien, Slavonien, ärkehertiginna av Österrike, hertiginna av Parma och Piacenza och storhertiginna av Toscana". Många titlar. Mäktig kvinna.

"Maria Teresias krinolin böljade ut som en väldig, svällande vattenfylld madrass. Det såg nästan ut som om denna habsburgarnas gamla anmoder när som helst skulle stiga ut ur sin gyllene ram, knuffa åt sidan alla dessa åderförkalkade gubbar med sin kejserliga armbåge och sätta sig ned till ett förtroligt samtal med denne vissnade ättling av sitt röda och starka blod. Hon tänkte kanske lägga sin nakna, fylliga arm om den gamles axlar, gjuta styrka i hans torra, blodlösa kropp och brista ut i ett högt, skallande skratt. Men ljusen i Stefanskronan fördunklades redan- elden i hennes ögon dog bort". (s. 11, "Jordens salt") Översättning: Göran Salander.

Texten är tagen från Józef Wittlins(1896-1976) roman "Jordens salt", som jag läste för några månader sedan. "Jordens salt" tillhör avdelningen "bortglömd litteratur" och det är väldigt svårt att hitta Wittlins böcker över huvud taget idag (om man inte behärskar polska förstås och det finns lite grann på tyska också). Den svenska översättningen av "Jordens salt" är från 1936.

Maria Teresia födde sexton barn- några av dem kom att bli mycket omtalade. Mest känd är nog Marie Antoinette - som blev drottning av Frankrike.

När Maria Teresia gick ur tiden år 1780 var det en hel epok som gick i graven. Jag läser om henne i Irma Hildebrandts bok "Grosse Frauen" och jag lockas till mera läsning om denna kända drottning.

Transsylvaniens Tolstoj

Så har han kallats den ungerske politikern och författaren Miklós Bánffy (1873-1950). Mest känd är han för sin "Transsylvanientrilogi" som finns i engelsk översättning (men ingenting av Bánffy har blivit översatt till svenska så vitt jag kan se). Trilogin består av dessa romaner: They Were Counted, They Were Found Wanting and They Were Divided- och... det är inte alldeles lätt att få tag på den ens på engelska. Första delen är slutsåld och de antikvariska exemplaren är inte billiga precis....

Bonchida av idag (fotot är lånat)

Bánffy föddes i den stad som idag har namnet Cluj (och hör till Rumänien) då -vid förra århundradets början- hette staden Kolozsvár. Bánffys familj var adlig och familjen Bánffy (som har flera grenar) ägde ett vackert slott - Bonchida. (Slottet blev förstört under andra världskriget, förföll under kommunistregimen men är nu restaurerat till sin forna glans.)

Miklós Bánffy skrev teaterpjäser och romaner och noveller. Transsylvanientrilogin kom till mellan åren 1934 och 1940 och handlar om kärlek, krig och det habsburgska riket- i upplösning. En engelsk kritiker tycker att romanerna i mycket för tankarna till både "Krig och fred" och "Anna Karenina."

"Love, sex, town, country, money, power, beauty, and the pathos of a society which cannot prevent its own destruction – all are here. " (Charles Moore, The Telegraph). Läs mera HÄR.

Jag har beställt den "mellersta" boken i trilogin- (ja, den första gick ju inte att få tag på- vad gör man...). Jag väntar med spänning.

Jordens salt av Jozef Wittlin

(Bilden är lånad)

"I ären jordens salt, men om saltet mister sin sälta, varmed skall man då giva det sälta igen? Till intet annat duger det än till att kastas ut och trampas ned av människorna" (Matteus 5:13).

Jag har läst Jozef Wittlins anti-krigsroman från 1936- "Jordens salt" (Sól Ziemi) som kom i svensk översättning 1939. Boken var tänkt att bli första delen i en trilogi men trilogin blev aldrig fullbordad- "Jordens salt" är den enda bok (som jag har hittat) av Wittlin som blivit översatt till svenska.

Wittlin, som var född i Galizien (Podolien) 1896 var själv soldat i första världskriget. Han studerade i Wien och Lwow och var medlem i den så kallade Skamandergruppen.
Wittlin tvingades fly från Polen år 1939 och bosatte sig så småningom i USA. Han dog i New York år 1976. "Jordens salt" kom att bli hans mest kända och lästa verk.

"Jordens salt" handlar om första världskriget och om hur en värld faller sönder. I de vackra salarna i Wien sitter de höga herrarna och diskuterar och skriver under papper. Kejsaren vill att soldaterna ska ha eklöv i sina schakåer - och så ska de sjunga.
" Trettioåtta divisioner! Frans Josef smakar i fantasin på varenda division. Han gläder sig åt mångfalden och brokigheten och de bjärta färgerna hos dessa massor, som svurit honom trohet i liv och död."

Samtidigt vaknar en banvakt "i huzulernas avlägsna land"- plötsligt börjar det gå tåg dygnet runt och han förstår inte vad som håller på att hända. "Det är krig" får han veta. Huzulen, som den här romanen ska följa heter Peter Niewiadomski. Namnet är sorgligt i sig- "niewiadomy" betyder 'okänd' på polska och- Peters far tros ha varit en polack som har varit försvunnen sedan mycket länge nu. Peter är i fyrtioårsåldern, märkt av både medfödd syfilis och barndomens engelska sjuka. "Och så
kom det sig att Frankrike och England, som under så många årtionden kämpat mot varandra på historiens arena, till slut försonades i en huzulunges kropp. Peter hade krokiga ben ända till sina dagars slut"

Peter är analfabet men han har trots detta lyckats få ett hyfsat bra arbete vid järnvägen där i Galizien. Men... nu är det krig och kejsaren kallar- hög som låg- och då måste man lyda. Peter blir inkallad, mönstrad och befunnen stridsduglig. Allt som händer är obegripligt för honom - han bara dras med och förundras hela tiden och så blir han soldat i den kejserliga armén. Han transporteras till Budapest- en resa som är som en amerikafärd för både honom och hans olycksbröder.

"Jordens salt" är en mycket sorglig bok- inte för att den slutar sorgligt men för att den bär i sig hela detta krigs frö till undergång och helvete. Det är plågsamt att läsa om den snälle och oskyldige Peter som dras in i hela detta maskineri och förmodligen kommer att slaktas - som så många andra.

Wittlin känner med sina romanfigurer- och han skriver på ett sätt som tränger in i hjärtat på läsaren. Det som börjar i jubel och romantiskt virrvarr blir allt mera skräckfyllt- allt eftersom insikterna om vad detta krig egentligen är växer fram. Så här var det, tänker man- och Wittlin hade ju också sett allt med egna ögon.

"Återigen ljöd signalklockan. Peter sprang ut med sin lilla flagga och fällde för sista gången i sitt liv ned bommarna på linjen Lemberg-Czernowitz-Itzkany. Hans järnvägskarriär var slut".

"Jordens salt" finns bara på ett fåtal bibliotek idag. Det är en i det närmaste bortglömd bok. Så borde det inte vara. Det är en otroligt välskriven och vacker roman om både det sönderfallande habsburgska riket och om krigets meningslöshet. På cirka 300 sidor har Wittlin fångat och konserverat en hel tid och en hel värld. Den svenska översättningen är gjord av Göran Salander och boken är utgiven på Wahlström & Widstrand förlag.

Den siste habsburgaren

på Österrikes tron var Karl I

hans hustru var den vackra och bestämda Zita av Bourbon-Parma.

Jag läser i Stefan Zweigs "Die Welt von Gestern" ("The World of Yesterday" i engelsk översättning) och jag fastnade för den essä som har titeln "Going home to Austria". Här beskriver Zweig ett Österrike som är helt skövlat och förött- på randen av undergång. Han kommer resande från Schweiz med sin fru för att bosätta sig utanför Salzburg. I gränsstaden Buchs på den Schweiziska sidan väntar han på tåget som ska föra paret vidare- då ljuder plötsligt en klocka och poliser och gränskontrollanter ställer sig i givakt. Ett tåg är på ingång. Det är inte vilket tåg som helst utan ett ovanligt fint sådant- genom ett fönster ser Zweig den siste kejsaren, Karl, som står bredvid sin svartklädda hustru Zita.

"It gave me a shock- the last emperor of Austria, heir to the Habsburg dynasty that had ruled the land for seven hundred years, was leaving his domains!" Och så erinrar sig Zweig sin barndom i Wien med det vackra palatset Schönbrunn och hur den gamle kejsaren Franz Joseph ibland sågs promerera runt i parken- Haydns "Gott erhalte Franz den Kaiser"- alla festligheter och all glans. Alla som stod på perrongen förstår att de bevittnar något av en historisk tragedi. Så far tåget vidare. "At that moment the Austrian Monarchy that had lasted for nearly a thousand years came to its real end. I knew that I was going back to another Austria, another world".

Det var i november 1918. Så småningom deporterades (efter ett par kuppförsök) Karl med familj till Madeira. Där dog han år 1922. Zita blev nära 100 år och dog först 1989. Hon ligger begraven i Kapuzinerkirche i Wien .

Min näktergal- Meine Nachtigall

Jag var tvungen att skriva ner den här vackra dikten till en mor- av Rose Ausländer.

-

Meine Mutter war einmal ein Reh

Die goldbraunen Augen

die Anmut

blieben ihr aus der Rehzeit

Hier war sie

halb Engel halb Mensch-

die Mitte war Mutter

Als ich sie fragte was sie gern geworden wäre

sagte sie: eine Nachtigall

Jetzt ist sie eine Nachtigall

Nacht um Nacht höre ich sie

im Garten meines schlaflosen Traumes

Sie singt das Zion der Ahnen

sie singt das alte Österreich

sie singt die Berge und die Buchenwälder

der Bukowina

Wiegenlieder

singt mir Nacht um Nacht

meine Nachtigall

im Garten meines schlaflosen Traumes.

Rose Ausländers Bukowina

(Bilden från National Geographic)

Man förstår varför landet ibland kallades "Grüne Mutter Bukowina"....

Grüne Mutter
Bukowina
Schmetterlinge im Haar

Trink
sagt die Sonne
rote Melonenmilch
weisse Kukuruzmilch
ich machte sie süss

Violette Föhrenzapfen
Luftflügel Vögel und Laub

Der Karpatenrücken
väterlich
lädt dich ein
dich zu tragen

Vier Sprachen
Viersprachenlieder

Menschen
die sich verstehn.
(Rose Ausländer: Bukowina I)

(Bilden från Wikimedia)

Det brer ut sig mot Karpaterna och mot Podoliens stäppland... Bukowina... bokarnas land...Sedan år 1775 hörde det till det habsburgska riket- och snart blev det "Kronland". Huvudstaden Czernowitz hade ungefär 170 000 invånare runt förra sekelskiftet och blandningen var skiftande... tyskar, ukrainare, judar, rumäner, polacker och magyarer. Slaviskt, latinskt, germanskt och judiskt rördes runt med vartannat. Bukowina var en smältdegel.

-

Rose Ausländer skriver också om gamla chassidiska legender som färgade kulturen- en tredjedel av Czernowitz invånare var judiska- man andades in sagorna och berättelserna.... Författarna växte upp som svampar ur jorden- Paul Celan, Alfred Margul-Sperber, Gregor von Rezzori, Immanuel Weissglas.....

-

Czernowitz var både fult och vackert ,säger Ausländer- stillöst vad gällde arkitekturen- ointressant- men landskapet var böljande och lockande. Egentligen är Czernowitz av en höjd- en kulle som häver sig upp över floden Pruth. Staden var ett östligt kulturcentrum- 1875 öppnades universitetet där och även handeln blomstrade. Man läste mycket och ofta den allra bästa litteratur. Man diskuterade, man musicerade, man sjöng. Stadsteatern var välbesökt och ofta var det slutsålt. Speciellt vid gästspel.

-

Czernowwitz var en stad fylld av drömmare... det var fråga om för att citera (som Rose Ausländer gör) Schopenhauer: "um das Interesse des Denkens, nicht um das Denken des Interesses". Alla sorts "-ismer" frodades. Begeistring var ordet. Så avslutar Rose Ausländer sin beskrivning med ett sorgset och nostalgiskt konstaterande:

-

" Eine versunkene Stadt. Eine versunkene Welt." Tänk om man kunde vrida klockan tillbaka....

Sadagóra

"Poets and writers sang about the rubble that once was Sadagora.
About the little Jewish city – there on the Pruth. They wanted to part the fog. "

-

Sadagóra var en liten förstad till Czernowitz i Bukowina- även kallad "lilla Vatikanen". Åtta kilometer norrut färdades man från Czernowitz- oftast i en fiaker. Hade man starka benmuskler kunde man våga sig på en färd på en velociped.

-

Sadagóra var också känt för hästhandel (och hästsmuggling).

-

Jag har hittat några vackra rader om Bukowina- av Paul Celan:

-

"Landschaft, die mich erfand, wasserarmig, waldhaarig, die Heidelbeerhügel honigschwarz. Viersprachig verbrüderte Lieder in entzweiter Zeit. Aufgelöst strömen die Jahre ans verflossene Ufer."

-

Paul Celan föddes i Czernowitz, Bukowina år 1920.

Från Kolomea till Zablotów

Kolomea har blivit en modern stad och här finns något så originellt som ett Pysanka museum (påskäggsmuséum), läser jag. Jag tycker att byggnaden är fin att titta på och inuti kan man beskåda många vackra och konstnärliga ägg- båda gamla och nya.




I början av förra århundradet såg det lite annorlunda ut här....

Kolomea var en viktig järnvägsknutpunkt i Galizien och varje dag vid lunchtid avgick ett snälltåg härifrån till Bukowinas huvudstad Czernowitz. Just den järnvägslinjen förband Galizien med kronladet Bukowina och kungariket Rumänien. Engelsmännen hade varit med och finansierat järnvägen i slutet av 1800-talet.

-

Från kupéfönsren hade man utsikt över sankiga ängar och tobaksfält- floden Pruths sandbankar. I fjärran skymtade man höga berg. Stationerna passerades- Komicz, Zamulince, Siemakowce, Zablotów....

-

Om sin födelsestad Zablotów skriver författaren Manés Sperber(1905-1984) i sin självbiografi "Die Wasserträger Gottes". Manés Sperber tvingades fly från Zablotów tillsammans med sina föräldrar när ryssarna marscherade in i staden under första världskriget. Han kom då till Wien och så småningom fick han studera psykologi hos Alfred Adler. Sperber kände stor saknad efter sin förlorade värld-


Den här boken har jag lyckats få tag på- och jag hoppas få tid att läsa mycket snart.




(Samtliga foton på sidan är lånade. Jag har aldrig varit i Galizien)

Till Bojkernas land- med Martin Pollack

Runt och i Synevidsko Vyzne bodde under förra sekelskiftet cirka 100 000 bojker fördelade på en bit över 100 byar. Synevidsko Vyzne var huvudorten. Bojkerna hade sitt eget språk och sina egna sedvänjor. Mest försörjde de sig som boskapsskötare men de sålde också frukt, nötter och kastanjer på olika marknader. Bojkerna reste långt för att idka sin handel.

-

Här i närheten - nära staden Tuchla besegrade Bojkerna en av Djingis Khans arméer. Detta hände någon gång under 1200-talet. I sin bok om Galizien skriver Martin Pollack att under senare år kom andra erövrare- sågverken. Stora skogar höggs helt sonika ner och smalspåriga järnvägar anlades. På fotot ovan kan man nog se en del av följderna.

Idyllisk bild från bojkernas land... Slawsko heter byn.


-


Floden Opir rinner genom landskapet som till större delen idag hör till Ukraina.

(Foton från Wikipedia).

Författaren Iwan Franko har skrivit om bojkerna i bland annat "Sturm im Tuchla-Tal")

Kortfattat men lärorikt om Habsburgarna

och till förmånligt pris- bara några tior. Vill man ha en kort information om huset Habsburg och dess betydelse för framför allt den Europeiska historien är den här boken av Nicolaus Rockberger en bra början.

-

Europas historia är också de stora dynastiernas historia- Bourbon, Hohenzollern, Romanov- och framför allt Habsburg. Av den senare dynastin härskade 40 över Österrike och 20 av dem även över det Tysk-romerska riket och fyra över Österrike och Ungern.

På knappt 100 sidor avhandlas de stora dragen i Habsburgarnas historia- från Rudolf (1273 ) och fram "till the bitter end" 1918. Några habsburgare utan riken kommenteras också. Regentregister och kartor får man med på köpet. Utmärkt!

-

Jag tycker att Rockbergers skrift är en bra liten referensbok och den väcker absolut intresse att läsa mera. (och det är det jag gör.... :-)

-

Huset Habsburg av Nicolaus Rockberger, nr 18 i Pocketbiblioteket SNS förlag. (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle). Utgiven 2006.

Où sont les neiges d'antan

"Var är den snö som föll i fjol?" (uttrycket kommer från den franske poeten François Villon) och Gregor von Rezzori har lånat det som titel på sin bok.

-

Von Rezzori (1914-1998) föddes i Bukovina, närmare bestämt i huvudstaden Czernowitz (numera Chernovtsy och staden hör idag till Ukraina). Han säger att hans barndom tillbringades "among slightly mad and dislocated personalities in a period that was also mad and dislocated and filled with unrest"

-

Det här är en vemodig självbiografisk betraktelse över en gången och förlorad tid- och att läsa är lite som Von Rezzori beskriver det: "att sitta vid ett fönster som vätter mot en trädgård- en varm sommardag i Rumänien... och bara lyssna på ljuden av surrande flugor och svalornas snabba vingar och betrakta en sovande katt....medan vildvinet rasslar....

-

Fem porträtt tecknar von Rezzori- där är fadern som hade ett enda stort intresse: jakt- modern- den oroliga, olyckliga ,överbeskyddande- som han hade ett ansträngt förhållande till- systern som han älskade och samtidigt fruktade- och som han alltid kände närvaron av. (Hon dog mycket ung). Sin hela själ utgjuter dock von Rezzori här han skriver om "Cassandra"

och "Bunchy"- två kvinnor som också ingick i hushållet och som kom att få ett evigt inflytande på honom.

-

Cassandra var Von Rezzoris amma och barnsköterska- hon beskrivs som en mycket ful kvinna men med ett hjärta av guld och om hennes språkkunskaper skriver han så här " Cassandra who spoke no language correctly, expressed herself in snatches of Romanian, Ruthenian, Polish and Hungarian, as well as Turkish and Yiddish." Cassandras ursprung funderas det mycket över - men troligen var hon huzulisk- och beskrivs som "a daughter of that Ruthenian-speaking tribe of mountain Gorals, who , it is said, are the purest-bred descendants of the Dacians. Cassandra var tryggheten i den lille Gregors liv.

-

"Bunchy" (fräulein Strauss) kom från Stettin och anställdes som guvernant- och för att försöka få ordning på den rastlöse och svårkontrollerade pojke som Gregor von R. hade utvecklats till (och inte undra på med så oroliga uppväxtförhållanden). "Bunchy" får nog det mest kärleksfulla porträttet av alla- en kvinna med sunt förnuft och med mycket stark integritet och empati.

-

Jag tycker om den här boken- även om jag inte alltid gillar personerna i den. Von Rezzori ger en väldigt intressant inblick i hur det var att växa upp under en mycket omvälvande och orolig tid. Han talar om en tid av "virvelstormar". "One no longer realizes today the extent of the changes that the 1914-1918 war brought in the world in general and Europe in particular." En gammal och relativt lugn "ordning" hade totalt brutits sönder. Det låg nu en ständig oro i luften. Det kändes som om man skulle vakna upp ur en mardröm och ur detta föddes det som Von Rezzori kallar "20-talets Utopia".

-

"We did not live our own lives. Our lives were being lived by our period".

-

Jag läser "Den röde prinsen"

På bilden: amfiteatern i Pula.

som har undertiteln "The Fall of a Dynasty and the Rise of Modern Europe"- Jag är 100 sidor in i det Habsburgska riket, som aldrig upphör att fascinera. Första kapitlet handlar om den stora jubileumsföreställningen på Hofoper i Wien i december 1908- Kejsar Franz Joseph hade regerat i otroliga 60 år och nu skulle detta firas genom en storslagen fest. Man firade även i Prag, Krakow, Lviv, Trieste, Salzburg, Innsbruck, Ljubljana, Maribor, Brno, Chernivitsi, Budapest, Sarajevo och många andra städer.

-

Ett av ordspråken för habsburgarna hade alltid varit "Let others fight wars! Thou happy Austria marry. What Mars gives to others, Venus bestows on thee."

-

En som visste att gifta bort sina barn var kejsarinnan Maria Theresia (hon fick 16 stycken...) - hennes yngsta dotter var den blivande drottning Marie Antoinette som råkade så illa ut under franska revolutionen.

-

"Den röde prinsen" är lätt att läsa och författaren förklarar de historiska skedena på ett mycket pedagogiskt sätt- och föredömligt nog har han många kartor med för att illustrera de inte alldeles enkla "provins-förhållandena". Han berättar om Trieste- om Pula (som också var en hamnstad) och givetvis om detta gåtfulla och spännande Galizien.... Den här boken kommer jag att sluka i ett nafs!