Seven Houses in France av Bernardo Atxaga

Den röda tråden i den här boken är våld och våldets verkningar. Bernardo Atxaga tar oss med till Belgiska Kongo  och tiden är 1903-1904. I Yangambi vakar kapten Birán över sina 18 vita officerare från "Force Publique" och fem kompanier av askaris.(Askaris var inhemska soldater). Birán är en man i yngre medelåldern och här sitter han nu i Kongo sedan sju år tillbaka och hyser hemliga författardrömmar (han vill bli en stor poet)- tyvärr vet ingen i hans omgivning något om kultur och "vem fan är Baudelaire" undrar man. I Frankrike finns den vackra, bortskämda hustrun, hon som samlar på hus- nu har hon precis köpt hus nummer sju och pengarna kommer givetvis från Birán som tjänar grovt med pengar på att sälja gummi och mahogny.

In i Biráns värld träder nu en ny officerare- Chrysostome- och han kommer att sätta allt på sin spets och få hela den här världen att rämna i ett hav av förödelse. Vem är han denne gåtfulle man- han som har en helgonbild i ett ljusblått sidenband om halsen- han som inte är intresserad av kvinnor och som beskylls för att vara homosexuell. Dessutom är han en mästerskytt som kan skjuta mitt i prick på över 200 meters håll.

Officerarna vaktar över gummi- och mahognyproduktion- (allt detta arbete utförs av slavar som man inte drar sig för att mörda om de försöker fly), de ser upp för rebellattacker, har tråkigt, super och skjuter ihjäl apor för att roa sig. Dessutom har officer Donatien ett extra uppdrag- varje torsdag beger han sig in i djungeln för att hämta en ung oskuld till kapten Birán ( som är livrädd att ådra sig syfilis).

Handlingen accelererar framåt,framåt i en dödlig spiral av ondska och våld- det är kuslig läsning och Atxaga är oerhört skicklig på att tränga in i de här männens inre världar. Hans porträtt av den syfilitiske och oerhört grymme officeren Van Thiegel är helt mästerligt. Man ryser under läsningens gång- det är verkligen obehagligt.

Svart mamba foto: Bill Love


Slutet är både väntat, oväntat och passande. Tre svarta mambor har en stor roll i boken som jag lägger ifrån mig med en suck av saknad för trots alla obehagliga scener så är det här en fantastisk berättelse och en berättelse som känns både stark och viktig. Jag ser redan fram emot Atxagas nästa roman. Jag hoppas givetvis också att "Seven Houses in France" ska komma ut i svensk översättning.

Döden och zebrorna

Foto: John Storr

I  boken "Six Basque Poets" (Arc Publications) finns ett kapitel som handlar om Bernardo Atxaga. Jag har redan tidigare skrivit några rader om honom men här lite till: han är född 1951 och han började skriva på baskiska på 1970-talet. Hans första diktsamling "Etiopia" kom ut 1978 men Atxaga är kanske mera känd som romanförfattare- hans "Obabakoak" har översatts till mer än 25 språk (inklusive svenska)  och hans "Dragspelarens son"finns ännu att köpa via bokhandeln -det finns ett par titlar till- (gömda i biblioteksmagasin och kanske också på antikvariat).

Jag har fastnat för flera av de av Atxagas dikter som återges i "Six Basque Poets" men mest tagen blir jag nog av

Death and the Zebras

We were 157 zebras
galloping down the parched plain,
I ran behind zebra 24,
25, and 26,
ahead of 61 and 62
and suddenly we were overtaken with a jump
by 118 and 119,
both of them shouting river, river,
and 25, very happy, repeated river, river,
and suddenly 130 reached us
running, shouting, very happy, river, river,
and 25 took a left turn
ahead of 24 and 26
and suddenly I saw the sun on the river
sparkling full of sparkly splashes
and 8 and 9 passed me
running in the opposite direction
with their mouths full of water
and wet legs and white chests
very happy, shouting go,go,go
and I stumbled suddenly with 5 and 7
who were also running in the opposite directions
but shouting crocodiles, crocodiles,
and then 6 and 30 and 14 ran past us
very frightened, shouting crocodiles, crocodiles, go, go, go
and I drank water, I drank sparkling water
full of sparky splashes and sun;
crocodile, crocodile, shouted 25, very frightened,
crocodile, I repeated, rearing back
and running very frightened in the opposite direction
I suddenly collided with 149
and 150 and 151,
running, shouting very happy river,river,
crocodiles, crocodiles, I shouted back, very frightened
with my mouth full of water
and wet legs and wet chest
I kept galloping down the parched plain
behind 24 and 26
ahead of 61 and 62 and 63
and suddenly I saw, I saw a gap
between 24 and 26, a gap
and I kept galloping down the parched plain
and I saw the gap again, the gap again,
between 24 and 26
and I jumped and filled the gap.

We were 149 zebras
galloping down the parched plain,
and head of me were 12, 13
and 14, and behind me
43 and 44.

 

 

Euskal Herria

Så är jag i Baskien- och jag lär mig att baskiska talas av cirka en miljon människor och att det är ett språk som är helt obesläktat med något av världens nu levande språk. Ordet basker kommer från latinets "vascones". Baskernas eget namn på sig själva är "euskal dunak". 

Det är ett språk som är ordfattigt, det saknar genus, har suffixdeklination och ett komplicerat verbsystem. Inget man lär sig i en handvändning med andra ord (om det nu finns något språk som man kan lära sig snabbt- jag betvivlar det starkt.)

Så över till baskisk litteratur- det är sannerligen inget jag är särskilt bevandrad i men jag har faktiskt läst "Obabakoak" av Bernardo Atxaga. En berättelse om folket från den fiktiva byn Obaba.

I Nina Burtons bok "Resans syster, poesin" kan man läsa en intervju med just Atxaga (som egentligen heter Joseba Irazu Garmendia)- en författare som skriver på baskiska och som sedan också översätter sina böcker till spanska. Atxaga är aktuell igen med romanen "Seven Houses in France".

Den finns ännu inte i svensk översättning men "Dragspelarens son" går säkert att låna på närmsta bibliotek (eller fjärrlåna).

Vad jag inte visste var att Atxaga också skriver poesi och så blir jag så frustrerad för det är ju som vanligt med poesin- den blir så sällan översatt. Jag har inte lyckats hitta en enda diktsamling av Atxaga på (för mig) "rätt språk". Då är jag givetvis tacksam för Nina Burtons tolkningar av några av de allra kändaste (och kanske också vackraste) av Atxagas dikter.

Dikten om igelkotten bara älskar jag- här några rader:

Igelkotten vaknar äntligen i sitt bo av torra löv
och minns med ens alla orden i sitt språk
som med verben är omkring tjugosju.

Så tänker han: Vintern är slut,
Jag är igelkott, Två örnar flyger över mig;
Groda, Snigel, Spindel, Insekt, Mask,
Var i bergen gömmer ni er?
Här är floden, Det är mitt revir, Jag är hungrig.

Dikten heter "Igelkotten" och den är från diktsamlingen "Poemas & hibridos", 1990.

Så här säger Atxaga själv: "Något av det vackraste med poesin är hur texten kan öppna sig mer och mer; hur varje läsare kan lägga till något nytt som till slut skapar en hel liten värld."

Så önskar Atxaga, precis som Singer att få ge röst åt alla dem som inte längre finns bland oss. I en annan mycket vacker dikt skriver han så här:

"Säg är man lycklig där på andra sidan gränsen?
Besvaras kärleken till tjugo eller tjugotvå procent, eller är
era telefoner stumma, era hjärtan öknar liksom här, kväll efter kväll,
hjärtan som öknar i labyrintens sista rum?
-----
Man har sagt mig att fåglarnas öde bara är vinden
och att det finns båtar som aldrig når hamn.
Vad är ödet eller världsanden för er?----

"37 frågor till min enda kontakt med den andra sidan gränsen" från "Poemas & hibridos", 1990).