Ur och om "Smärre berättelser" av Tage Aurell

Jag vill inte påstå att Tage Aurell (1895-1976) är en helt bortglömd författare idag men det borde skrivas mera om honom och man borde också ge ut hans novellsamlingar i nytryck. De har absolut stått pall för tidens tand. Detta säger jag efter att ha tillbringat morgonens småtimmar i Aurells sällskap. Hans berättarkonst gjorde mig klarvaken.

Jag är mycket glad att jag letade i "mitt magasin" och då rotade fram den här volymen (och en till)- en gång var den min mors och hennes prydliga namnteckning finns på titelbladet. Båda böckerna har sprättats upp med stor försiktighet och de ser mycket väl lästa ut.

Hos Bodil Zalesky hämtade jag också inspiration inför läsningen. Hon har skrivit om "Obygdens röst- om Tage Aurell" HÄR.

Mina favoriter är "Jeriko ros" , "Levande livet" och "Vice pastor" och det är större delen av samlingen....

Tage Aurell har ett speciellt sätt att skriva- han använder korta meningar och lite kargt språk. Svårläst är det inte men man måste vara koncentrerad. Oerhört skickligt skjuter han handlingen framåt- och slutet är ofta "ingen lösning på problemet". Det är de små människornas värld han skildrar- det är inte några märkvärdiga personer ,"vanligt folk" och med både vanliga och ovanliga problem. Utsatta människor hamnar ofta i fokus men trots den melankoliska tråden i berättelserna kan man även finna inslag av humor. I "Vice pastor", som är en novell i jag-form om en prästs vedermödor inför jordfästningen av en självmördare, kan man också hitta det här :

"- A propos adiaphora så har de installerat WC i sakristian här denna vecka, domprosten och jag skall inviga det i morgon. Det är andra don än uppe hos dig. Har jag berättat för dig att gamlingen hade ett nattkärl i skrubben bakom altaret? Emaljerat! Han blev för det mesta kvar i sakristian efter predikan och lät mig ta altartjänsten. Och när jag stod och läste bönerna hörde jag hur han kom hasande på andra sidan väggen och drog fram pottan, emaljerade plåten vren mot de blankslitna spikarna därinne. Och därefter hörde jag källsprånget. Den verkliga idyllen, broder! Men adjö med dig nu, lycka till i morgon, hälsa Fallsrönninga-"

"Vice pastor" är en mycket engagerande historia- och här är det flera personer som får komma till tals. En bild av en värld full av hyckleri - men -där framför allt den dödes mor får ett mycket vackert porträtt.

Jeriko ros är en sådan där torr ökenväxt som flyger runt i sanden - dit vinden blåser den. Aurells berättelse handlar om en ensam man som inte är riktigt som andra.

"Av alla hans skriverier denna vinter och denna vår nådde dock en sin bestämmelse, sista april stod den införd i Aftonbladets Halvveckouppl,:

Bildad dam

får rekreation på landet mot någon hjälp i
trädgård och hushåll. Svar i biljett märkt "Takt"
till denna tidnings exp.

Den femtonde maj kom hon. Då var han i det närmaste färdig i trädgården och väl var det, för hon såg inte så arbetsför ut. Hon var alldeles för tjock till det."

En ensam, isolerad man med tvångstankar skildras på ett oerhört mästerligt sätt- Aurell lyckas med konststycket att krypa in i huvudpersonens hjärna- det är en både kuslig och medkännande berättelse. Stor novellkonst kallar jag detta för.

"När det ånyo blir kväll går han fram och åter till körgårn en tur. Han möter ingen, stannar vid en stallvägg och kastar sitt vatten. Då hör han hästen där innanför sucka. En stor, en tung suck."

Jag letade fram årgång 1946 av BLM nu på morgonen för att se vad jag kunde hitta av Aurell- och jo, han blir väldigt uppmärksammad. Maj/juni-numret tar in just "Jeriko ros" och ett senare nummer publicerar "Grindstolpe" -båda novellerna tagna från "Smärre berättelser" som alltså kom ut just det året. Jag noterar också att University of Wisconsin Press i dagarna ger ut Aurells "Rose of Jericho and Other Stories"- trevligt vore det om Aurell även kunde uppmärksammas här i Sverige med en sådan utgivning!