Euskal Herria

Så är jag i Baskien- och jag lär mig att baskiska talas av cirka en miljon människor och att det är ett språk som är helt obesläktat med något av världens nu levande språk. Ordet basker kommer från latinets "vascones". Baskernas eget namn på sig själva är "euskal dunak". 

Det är ett språk som är ordfattigt, det saknar genus, har suffixdeklination och ett komplicerat verbsystem. Inget man lär sig i en handvändning med andra ord (om det nu finns något språk som man kan lära sig snabbt- jag betvivlar det starkt.)

Så över till baskisk litteratur- det är sannerligen inget jag är särskilt bevandrad i men jag har faktiskt läst "Obabakoak" av Bernardo Atxaga. En berättelse om folket från den fiktiva byn Obaba.

I Nina Burtons bok "Resans syster, poesin" kan man läsa en intervju med just Atxaga (som egentligen heter Joseba Irazu Garmendia)- en författare som skriver på baskiska och som sedan också översätter sina böcker till spanska. Atxaga är aktuell igen med romanen "Seven Houses in France".

Den finns ännu inte i svensk översättning men "Dragspelarens son" går säkert att låna på närmsta bibliotek (eller fjärrlåna).

Vad jag inte visste var att Atxaga också skriver poesi och så blir jag så frustrerad för det är ju som vanligt med poesin- den blir så sällan översatt. Jag har inte lyckats hitta en enda diktsamling av Atxaga på (för mig) "rätt språk". Då är jag givetvis tacksam för Nina Burtons tolkningar av några av de allra kändaste (och kanske också vackraste) av Atxagas dikter.

Dikten om igelkotten bara älskar jag- här några rader:

Igelkotten vaknar äntligen i sitt bo av torra löv
och minns med ens alla orden i sitt språk
som med verben är omkring tjugosju.

Så tänker han: Vintern är slut,
Jag är igelkott, Två örnar flyger över mig;
Groda, Snigel, Spindel, Insekt, Mask,
Var i bergen gömmer ni er?
Här är floden, Det är mitt revir, Jag är hungrig.

Dikten heter "Igelkotten" och den är från diktsamlingen "Poemas & hibridos", 1990.

Så här säger Atxaga själv: "Något av det vackraste med poesin är hur texten kan öppna sig mer och mer; hur varje läsare kan lägga till något nytt som till slut skapar en hel liten värld."

Så önskar Atxaga, precis som Singer att få ge röst åt alla dem som inte längre finns bland oss. I en annan mycket vacker dikt skriver han så här:

"Säg är man lycklig där på andra sidan gränsen?
Besvaras kärleken till tjugo eller tjugotvå procent, eller är
era telefoner stumma, era hjärtan öknar liksom här, kväll efter kväll,
hjärtan som öknar i labyrintens sista rum?
-----
Man har sagt mig att fåglarnas öde bara är vinden
och att det finns båtar som aldrig når hamn.
Vad är ödet eller världsanden för er?----

"37 frågor till min enda kontakt med den andra sidan gränsen" från "Poemas & hibridos", 1990).