Om kvinnor- mestadels

På fotot den amerikanska (från New England) författarinnan Mary Wilkins Freeman (1852-1930) och henne har jag skrivit om förut här på bloggen.

Nu har jag äntligen läst den novellsamling av henne som jag så länge haft liggande på mitt läsbord. (Det har som bekant varit värmebölja ett tag och då går det trögt med böckerna....). Åtta noveller (samtliga med kvinnor i huvudrollerna) har jag njutit av i en liten samling med titeln "The Revolt of the Mother" och för den som vill bekanta sig mera med Mrs Freeman är det lätt att hitta flera noveller på nätet. Själv föredrar jag pappersversionen i min egenskap av dinosaur dvs en kvarleva från en annan tid.

Jag tycker om nästan alla novellerna av de åtta men några favoriter blir utan tvekan "Old Woman Magoun" som handlar om en kvinnas utsatthet och ensamhet som till slut tar en mycket sorglig ände. Här porträtterar Mary W Freeman både en gammal kvinna och en tonårsflicka på ett utsökt känsligt vis.

Om "Old Woman Magoun" är sorglig så är "The Revolt of the Mother" motsatsen. Här är det uppiggande läsning om en kvinna som till slut får nog av sin makes envetenhet och oförmåga att förstå vad som är viktigt i tillvaron. Så ser hon till att bli ännu envetnare och läsaren kan verkligen fröjdas åt det här upproret inom hemmets väggar.

"A New England Nun" handlar om gammal kärlek som visar sig kunna rosta rejält. En tänkvärd  berättelse om hur viktigt det är att vara sann mot sig själv.

Jag konstaterar att Mary Wilkins Freeman har varit en mycket angenäm bekantskap och jag vill gärna läsa mer av henne.

Mary Wilkins Freeman

 Hon ser bestämd ut sär hon sitter i sin vackra klänning. Mary Wilkins Freeman (1852-1930) var en amerikansk författarinna från New England (Randolph i Massachusetts för att vara mera exakt) och hon hade säkert rejält med skinn på näsan.

Foto: Ken Gallagher


Redan år 1867 flyttade Mary och hennes föräldrar och syster till Brattleboro i Vermont som då var något av en om inte ödebygd så i alla fall alls inte tättbefolkat.

Mary var ett begåvat barn och hon sattes i Mount Holyoke College som hon dock valde att lämna efter bara ett år- i stället började hon skriva dikter och också små verser för barn. Så gick hennes fars affärsrörelse i konkurs och Mary blev tvungen att bidra till familjens försörjning- att undervisa var inget hon tyckte om så hon satsade på att skriva noveller i stället och det lyckades hon bra med.

År 1883 stod hon helt utan familj- mor, far och syster var alla döda och så tvingades Mary att ty sig till goda vänner men att försörja sig själv- det klarade hon av. År 1902 gifte hon sig- det blev en mycket eländig historia för maken var alkoholist och dog på "institution" år 1919.

Mary Wilkins Freemans berättelser speglar ofta livet i småstadens New England och hon tar starkt parti för kvinnornas situation.

Jag tror att man kan läsa en del av hennes noveller "online"  - själv har jag skaffat en liten samlingsvolym "The Revolt of the Mother and Other Stories".  "Her heroines are patient, self-Reliant figures living in small New England villages."

Här är en som gillar läget!

Det har blåst och det har stormat över hela New England. Snön vräkte ner och slog nya rekord. Elen försvann och för den här hundens husse tog det en hel dag att skotta sig ut och fram. Inne i huset satt matte och frös och höll värmen med hjälp av en öppen spis. Lyckligtvis varade det inte alltför länge innan strömmen kom tillbaka. Nästa morgon sken solen från en strålande klar himmel och då blev det dags för en lång och välgörande promenad.

Mest extatisk över sakernas tillstånd var hunden- en glad fyr som heter Vinnie. Visst ser han lycklig ut där på bilden- lite av en hundsnögubbe liknar han allt! Husse bestämde sig för att göra som Vinnie- att njuta av dagen och det vackra vädret.

Barrträdens land

Jag stannar kvar i New England och flyttar mig norrut till Maine. Jag har länge haft den här novellsamlingen av Sarah Orne Jewett i hyllan- och så har den blivit till en så kallad hyllvärmare. Dags att ändra på detta för jag är helt säker på att Orne Jewett skriver mycket trevligt om sitt Maine.

Sarah Orne Jewett (1849-1909) var dotter till en provinsialläkare och bosatt i South Berwick i Maine (South Berwick ligger i den allra sydligaste delen av staten). Sarah drabbades tidigt av reumatisk värk och blev anmodad att ta långa promenader för att kurera sin sjukdom- detta gjorde att hon kom att upptäcka och lära sig älska Maines vackra natur.

Sarah Orne Jewett skrev främst noveller och hennes produktion är rik - år 1902 råkade hon tragiskt nog ut för en svår olycka och den satte stopp för hennes karriär som författare. Några år därefter drabbades hon av ett slaganfall och hon gick bort bara 60 år gammal.

Mest känd har hon blivit för novellsamlingen "The Country of Pointed Firs" en bok som i novell efter novell skildrar livet i Maine med alla dess  traditioner och språkbruk.

Jag kan inte se att Orne Jewetts böcker blivit översatta till svenska men det finns mängder av engelska utgåvor.

"Jewett House" South Berwick.

En sommar i North Dormer

Idyll i New England (Wilmington ,Vermont vid förra sekelskiftet).

Edith Wharton skrev åtskilliga noveller som hade handlingen förlagd till just New England men bara två av hennes romaner speglar den där speciella "New Englandska" atmosfären- "Ethan Frome" och så "Summer"- de här romanerna är korta och kan kanske också beskrivas som långa noveller.

Jag har läst "Summer" som kom ut 1917 - den hör inte till Whartons mest kända verk och jag vet inte ens om den blivit översatt till svenska. Om inte så tycker jag det är väldigt synd för "Summer" är en mycket läsvärd berättelse- den har många ingredienser- kärlek, passion, tragedi, fina miljöbeskrivningar...och listan kan göras längre.

I förordet till min utgåva av "Summer" berättas att Edith Wharton mot slutet av sin levnad ombads  att lista de fem böcker som hon var mest stolt över och det blev dessa: The Custom of the Country (1913) , The Children (1928), Hudson River Bracketed (1929), The Gods Arrive (1932) och så kortromanen "Summer" . Jag tror att de flesta av de fem finns i svensk översättning men en del är av gammalt datum och kanske besvärliga att få tag på.

Över romanen "Summer" kretsar Nathaniel Hawthornes ande.... det finns något svart och hotande över hela handlingen som inte lämnar läsaren ens på sista sidan. Jag tänker i alla fall lite på        Hester Prynne när jag följer Charity Royall genom sidorna. Charity är något av en främmande fågel i den lilla sömniga byn North Dormer i västra Massachusetts (passande namn!) och vi får veta att hon är adopterad och att hon egentligen kommer "uppifrån berget" (det är där samhällets olycksbarn bor i fattigdom och elände).

Charity (17 år gammal) är uttråkad- "How I hate everything"! säger hon.  Hon bor ensam med sin adoptivfar advokaten i ett stort hus. Materiellt sett går det ingen nöd på henne men North Dormer erbjuder inte mycket i form av vare sig kultur eller nöjen för en ung flicka. Så dyker Lucius Harney upp- en ung arkitekt- och så slår det gnistor.... ingenting kan hejda den virvel av känslor och den passion som växer sig allt starkare men Charity har ingen "fin" stamtavla och kärleken är dömd på förhand.

Det intressanta med den här romanen är hur Wharton lyckas väva in trådarna- jag kanske inte vill kalla boken för en bladvändare- men näst intill. Charity Royalls öde berör - hon är kvinnan som vågar vara annorlunda- men priset hon får betala kan tyckas högt.

"The sun turned and left her room, and Charity seated herself in the window, gazing down the village street through the half-opened shutters. Not a thought was in her mind; it was just a dark whirlpool of crowding images; and she watched the people passing along the street, Dan Targatt's team hauling a load of pine-trunks down to Hepburn, the sexton's old white horse grazing on the bank across the way, as if she looked at these familiar sights from the other side of the grave."

Xingu

Edith Wharton hade säkert mycket roligt när hon skrev novellen "Xingu" (och jag hade mycket roligt när jag läste den).

Vi hamnar mitt i den lilla staden Hillbridge som Wharton beskriver som en kulturell öken. Här är inledningsraderna till berättelsen och de anger tonen:

"Mrs Ballinger is one of the ladies who pursue Culture in bands, as though it were dangerous to meet alone." Denna fru Ballinger har alltså en lunchklubb eller bokcirkel kanske är ett bättre ord. Traktens "prominenta" damer samlas och så diskuterar man den senaste (på ropet) romanen. Nu har man bjudit in själva författarinnan (Osric Dane) till en av de bästsäljande böckerna (med titeln "The Wings of Death").

En av medlemmarna i den lilla bokcirkelgruppen är fru Roby- hon anses inte lika "fin" som de andra för hon har vistats utomlands ("in exotic lands") under många år och har precis kommit tillbaka till Hillbridge. Dessutom har hon fräckheten att erkänna att hon inte ännu har läst "The Wings of Death" . Detta får fru Plinth att se rött: " I can understand that, with all your other pursuits, you should not find much time for reading; but I should have thought you might at least have got up The Wings of Death before Osric Dane's arrival." Stackars fru Roby nämner att hon läser Trollope och får genast ett snäsigt svar att "ingen läser Trollope nuförtiden".

Så är stämningen i bokcirkeln och det är ett sant nöje att se hur Wharton klär av de här malliga käringarna inpå blotta livet. Här blir det "kulturella hyckleriet" - avslöjat. Man låtsas veta vad man inte vet- man svänger sig med termer som man inte alls egentligen känner till (men det låter ju fint). Så här beskriver Wharton fru Bollinger: " Her mind was an hotel where facts came and went like transient lodgers, without leaving their address behind, and frequently without paying for their board. It was Mrs Bollinger's boast that she was "abreast with the Thought of the Day, and her pride that this advanced position should be expressed by the books on her table."

Den här novellen är en helt underbar satir, skriven med ett väldigt flyt och ändå med viss godmodighet. Fru Roby får till slut en mycket ljuv hämnd....

Vad är då Xingu? Jo, det är en flod i Sydamerika (biflod till Amazonfloden).

Med rötterna i Massachusetts

Det här är "The Mount" Edith Wharton's hem i "The Berkshires" i västra Massachusetts. En verkligt ståtlig byggnad som finns till beskådande fortfarande. Foto: David Dashiell.

Edith Wharton tillbringade sina somrar i närheten av Lenox i Massachusetts under nära tio år och av de 85 noveller hon skrev har en fjärdedel av dem handlingen förlagd till New England.

I min hand just hu har jag "Wharton's New England" som innehåller en del av dessa noveller. Jag har läst den första i samlingen "The Lamp of Psyche" som är skriven redan år 1895. Här kan man tala om en kontrasternas berättelse- ung mot gammal- Europa mot USA och New York mot Boston bara för att nämna ett par av dem.

Delia Corbett är nygift med make nummer två (som är betydligt äldre än vad hon är) och paret har bosatt sig i Paris. Corbett har mer eller mindre klippt av sina amerikanska rötter och trivs bäst i den franska huvudstaden. Delia är lycklig, så lycklig att hon skräms av sina egna känslor. Så kommer ett brev från Boston- det är Delias faster Mary som skriver , faster Mary som är den som tog hand om Delia en gång, uppfostrade henne. Så bestämmer sig Delia för att åka tillbaka till Boston för att besöka sin faster och maken följer med.

 

Beacon Street, Boston (1880-tal).

Faster Mary eller Mrs Mason Hayne bor på Beacon Street och hon är en välkänd kvinna i Boston-societeten. Delia grips plötsligt av oro inför den här visiten men väl där verkar allt gå mycket bra- trots att stolarna är obekväma och prydda med knöliga antimakasser.

"Aunt Mary doesn't discard anybody, " Delia interpolated.
"Her heart may not, but I fancy her judgment does."
"But she doesn't exactly fit into any of your ideals, and yet you like her," his wife persisted.
"I haven't any ideals," Corbett lightly responded. "Je prends mon bien où je le trouve; and I find a great deal in your Aunt Mary.

Faster Mary är en nyfiken kvinna och så ställer hon den obehagliga frågan om vad Laurence Corbett haft för sig mellan 1861 och 1865. Faster Mary känner starkt för ämnet för hennes man stupade i slaget vid Bull Run och en kusin till Delia miste livet i Gettysburg. Plötsligt börjar Delia känna tvivel och undrar själv "Why had her husband not been in the war?"

Novellens upplösning är mycket skickligt konstruerad- och ja, jag konstaterar att legenden om Amor och Psyche får nytt liv i Edith Whartons händer.

May Sarton

Dagen går helt i nostalgins tecken. May Sartons böcker fanns det många av på det lilla biblioteket som jag brukade besöka i Mansfield i Massachusetts. (Jag var alltid extra nyfiken på författarna från New England). Jag hittade den här boken av henne i min brevlåda idag- ett kärt återseende och jag ska snart sjunka ner i min sköna stol för att läsa lite.

May Sarton (1912-1995) föddes i Belgien men hennes föräldrar flydde därifrån när de tyska trupperna invaderade under sommaren 1914. Så småningom kom familjen till Boston, USA.


York, Maine (tidigt 1900-tal)


May Sarton började skriva poesi och hon var en mycket produktiv författare- mest älskad är hon dock för sina dagböcker. Hon kom att framleva en stor del av sina dagar i staden York i Maine.

If I can let you go as trees let go

Their leaves, so casually, one by one,

If I can come to know what they do know,

That fall is the release, the consummation,

Then fear of time and the uncertain fruit

Would not distemper the great lucid skies

This strangest autumn, mellow and acute.

If I can take the dark with open eyes

And call it seasonal, not harsh or strange

(For love itself may need a time of sleep

And, treelike, stand unmoved before the change,

Lose what I lose to keep what I can keep,

The strong root still alive under the snow,

Love will endure -- if I can let you go.

North-East Kingdom

Det här fotot önskar jag att jag hade tagit själv men det är ett lån från Wikipedia. Varje höst längtar jag till New England- till Maine och Vermont också... det är där bilden är tagen- i det magiska, förtrollande vackra North-East Kingdom. Här står dagarna stilla, man är långt borta från all världens yra och larm. I oktober skiftar löven i toner av rött, guld och grönbrunt- det är sagolikt vackert.

Jag läser ett kapitel i Wallace och Page Stegners bok "American Places"- kapitlet som har titlen "North-East Kingdom".

"The day is balmy , the breeze fitful and soft; shadows of fairweather clouds darken me and pass on. It is the kind of day I remember best from our summers here, the high blue weather full of earth smells and grass smells, the dew still glittering off daisies and paintbrush and buttercups and bending grass, the sweet tang of strawberries on the tongue, and the expansive sense of work to be done, things to be built. I remember the nights, too: how we used to squirt a flashlight beam out our gable window and pan it slowly around the blackness of surrounding woods, and pick up the eyes- a pair here, a pair there, green, golden, waiting. There never was a darkness more impenetrable, a wilderness more patient."

Varje höst tänker jag på New England

"The foliage" brukar inte börja visa sina vackraste färger förrän i tidig oktober- då ska man vallfärda till Vermont och Maine för att se naturen där den är som mest orörd.

Maines kust är vild och storslagen.

Eagle Lake- Maine en solig höstdag. Sagolikt vackert.

Browns Point cemetary utanför Bowdoinham i Maine.

Den här lilla kyrkogården ligger mitt inne i skogen- och den skulle kunna ge inspiration till vilken skräckroman som helst. Stenarna är fallfärdiga, marken har satt sig på många ställen och många gravar är helt bortglömda. Här har min farmors farmor- soldatänkan Brita Svärd från Ölme- fått sin sista vila. Hennes man, soldaten, begrovs på andra sidan Atlanten många år tidigare. I soldattorpet i Ölme födde Brita tio barn. Sju av dem levde till vuxen ålder och av dessa sju utvandrade fem till "Norra Amerika". Brita reste själv över vid 62 års ålder- det var gammalt för en emigrant på den tiden. Hon hamnade i Maine- hos sin yngste son som hade en stor familj. Hon reste över med "Germania" och råkade anlända till Boston just den 4 juli... stackars Brita. Det small och dundrade överallt och hon ville bara åka hem igen. Amerika verkade farligt, tyckte hon. Hemma kände hon sig aldrig i Amerika- precis som Kristina i "Utvandrarna" "leddes hon ve'at". Min farmor grät när Brita lämnade Sverige- hon älskade sin snälla farmor och glömde henne aldrig. Det vill heller inte jag göra, fastän jag aldrig fick träffa henne.

En julhälsning från New England

En tur genom ett höstlikt New England

Vermont painters- Dog daze av Judith Beaney

Jag kunde inte motstå den här hundmålningen. Det är något med hela uppsynen.....

Edna St. Vincent Millay och New England

Hos Hermia finns mycket intressant att läsa om Edna St Vincent Millay.

-

Själv har jag Nancy Mitfords biografi om henne i min bokhylla och jag känner stor lust att skaffa de samlade dikterna också.

-

Under en tid i mitt liv bodde jag i Massachusetts- i början tyckte jag att det var väldigt svårt att bli van vid det amerikanska samhället- men... jag hittade i alla fall vägen till närmsta bibliotek. När livet har känts jobbigt har speciellt lyriken blivit en tröst för mig.

-

Jag ville gärna lära mig mera om just poeter från New England- och jag hittade diktsamlingar av Edna St Vincent Millay och Elizabeth Bishop. New England är hem för många intressanta författare!

-

Maine- (Edna Vincent Millay's hemstat) tycker jag så mycket om- havet, de karga klipporna ,känslan av att vara "bortom allfartsvägarna".... en plats för poeter... verkligen.

Portland Head, Maine