Hon blev mycket gammal, Marion Dönhoff och hon fick ett omväxlande och intensivt liv. En del av den intensiteten tror jag att hon möjligen hade velat vara utan.
Marion Dönhoff (1909-2002) föddes och växte upp i Ostpreussen och inte var som helst utan på det vackra Schloss Friedrichstein som hade varit i familjens ägo sedan början av 1700-talet. Hon studerade ekonomi i Frankfurt am Main när nazisterna tog över makten och då ville hon inte längre vara kvar i Tyskland utan begav sig till Basel i Schweiz. Under tiden förvaltade hon Friedrichstein och hon stod bakom kulisserna vid 20-juli-attentatet år 1944.
Så kom den Röda armén- Stalin ville ha sin hämnd och Marion som nu (1945) befann sig på slottet Friedrichstein var tvungen att fly hals över huvud. Flykten skedde till häst och hon red hela 120 mil med pansartrupper tätt bakom sig hela tiden. Hon anlände till väst och säkerheten efter en mycket tröttsam färd.
År 1946 började hon skriva för tidningen die Zeit och så småningom (1968) kom hon att bli dess chefredaktör. Marion Dönhoff predikade försoning och förståelse och år 1971 tilldelades hon "Friedenspreis des Deutschen Buchhandels".
I boken "Namen, die keiner mehr nennt" som kom ut redan år 1961 (och som trycks upp i många nya utgåvor) skriver Marion Dönhoff om sin djupa saknad efter ett förlorat paradis- ett paradis där himlen var utan slut och där solrosorna blommade i de många små trädgårdarna, där alléerna var många och där fälten var vidsträckta. Hennes sorg var oändlig när detta Atlantis sjönk till botten för att aldrig mera återuppstå.
Slottet Friedrichstein finns heller inte längre- den Röda armén roade sig med att bränna ner det på sitt härjningståg västerut. Så utplånades nära 300 år av historia på några timmar.
Marion Dönhoff har skrivit flera böcker- tyvärr tror jag inte att någon av dem blivit översatt till svenska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar