Det här inlägget är en repris från år 2011 men jag tycker att det kan vara värt att lägga upp det igen. Steve Sem-Sandbergs romantrilogi finns i ny utgåva från 2011 och de övriga två kvinnorna som behandlas i den är Ulrike Meinhof och Lou Andreas-Salomé. Jag tyckte avgjort bäst om porträttet av Milena.
"Ravensbrück" är den tredje och avslutande delen i Sem-Sandbergs trilogi och nu handlar det om den tjeckiska journalisten Milena Jesenská (1896-1944) född i Prag och död i koncentrationslägret Ravensbrück, som var beläget nio mil norr om Berlin.
Romanbiografin om Milena är stark läsning och Sem-Sandberg känner djupt för den här kvinnan- ingen tvekan om den saken. Han tar upp henne ur glömskans mörker och han för fram henne som den passionerade, kärleksfulla kvinna hon var. Milena Jesenska är annars mest ihågkommen för sin vänskap med Franz Kafka- men hon hade ett alldeles eget och sjudande liv. Det får vi ta del av här, tack vare Sem-Sandberg.
Född och uppvuxen i Prag- moderlös vid den känsliga åldern av 16 år och sedan i den tyranniske faderns våld till dess att hon får nog och drar iväg till Wien. I Wien gör hon sig ett namn, hon skriver och hon håller salong. Hennes äktenskap är dock mycket olyckligt och hon flyttar tillbaka till Prag. Ny man och ett litet barn - en flicka- som så småningom, långt senare ska skriva sin mors biografi.
Så kommer den mörka tiden, solen går ner över Europa och "klockan fem över halv nio på morgonen den 15 mars 1939 anlände det tyska rikets soldater till Národní třída. Ingen tittade, ingen vände sig om".
Milena blir aktiv inom motståndsrörelsen och hjälper osjälviskt andra. Hon är oförsiktig, skonar sig inte själv och så kommer den där knackningen på dörren- hon fängslas av Gestapo och blir så småningom förd till Ravensbrück med "röd stjärna" (politisk fånge). In i det sista kämpar hon för sina ideal och är till hjälp för sina medfångar. Hon dör av njursvikt i maj 1944.
Jag läste boken med penna i handen och skrev ner på ett löst papper (biblioteksböcker ska man inte klottra i). Det finns så många fina passusar att återge-men jag måste begränsa mig.
Om Prag skriver Milena så här (sid 650): " Det påstås att Prag är en
urgammal stad, och av det får man känslan av att allt i Prag skulle vara gammalt och dött. Men så är det ju inte. Bättre vore att säga att Prag är en
rymlig stad, och att den har blivit rymligare med åren. Här finns alla tider närvarande samtidigt, medeltid och nutid, och ingenting av det är någonsin dött."
Och om fönster: "Jag älskar spårvagnsfönster och tågfönster. Att se något genom ett fönster förefaller mig mer njutbart och engagerande än att se det direkt. Att se något genom ett fönster innebär att man inte äger det man ser. Man förflyttas. Och förflyttningen innebär att man bevarar ett utrymme för sin egen längtan efter det man ser." (s.703)
Om moderna kvinnor: (s. 705) " Jag tror att det är väldigt vanligt i dag att människor, och det gäller i synnerhet kvinnor, blir deprimerade därför att de känner att deras liv så tidigt fastnar i ett mönster. De kan vara lyckliga i sina äktenskap, ha goda och förnuftiga män och flitiga barn. Men samtidigt känner de att så som de har det nu kommer det att förbli för alltid. Sådana kvinnor för klokt i att tänka att det inte finns någonting ödesbestämt i en modern människas liv. Det finns alternativ till varje handling. Det är din sak att avgöra vad du vill förverkliga. Av det följer också att moderna kvinnor framför allt måste lära sig att låta bli att skylla ifrån sig. Ens eget liv är aldrig någon annas fel."
Av de tre böckerna är det "Ravensbrück" som griper mig allra mest. Ett så kärleksfullt kvinnoporträtt .... ett så på en gång stort och sorgligt levnadsöde. En del scener från koncentrationslägret är mycket svåra att läsa. Jag kan inte återge dem- det klarar jag helt enkelt inte av.Men- Miléna Jesenskás vackra stjärna lyser säkert någonstans däruppe på himlen-den ska aldrig slockna och jag tar den här boken till mitt hjärta.
