onsdag 3 juli 2013

3 juli 1863: Pickett's Charge



Den tredje juli år 1863 var en het och kvalmig dag i Gettysburg. Nordstatsarmén hade förskansat sig väl borta vid Cemetary Ridge och hade sett till att få en fördelaktig position på "the highground". Cirka två kilometer bort, i en skogsdunge väntade Robert Lees alla brigader på marschorder. Man svettades i hettan och en del soldater fördrev tiden med att kasta äppelkart på varandra. Omrking middagstid började plötsligt platsen genljuda av en "feu d'enfer". Det var Porter Alexanders artilleri som satte igång- det var öronbedövande. Målet var Cemetary Ridge och männen i de mörkblå uniformerna.

General George Pickett (Sydstaterna)

Klockan två på eftermiddagen cirka- satte så tusentals soldater igång att marschera framåt - framåt mot det som skulle komma att bli en omedelbar död för alltför många av dem. I spetsen tågade General George Pickett- den man som Robert Lee valt ut att leda attacken. Kaos och förvirring utbröt ganska snart och det dröjde inte länge förrän Lee förstod att detta skulle bli en ren masslakt av män. Katastrofen var ett faktum. "It's all my fault", sa Lee.  I skydd av nattens mörker tågade den sargade sydstatsarmén tillbaka in på eget territorium och den skulle aldrig mera sätta fot på nordstatsområde.

Kriget kom dock att vara i nära två år till.




For every southern boy fourteen years old, not once but whenever he wants it, there is the instant when it's still not yet two o'clock on that July afternoon in 1863, the brigades are in position behind the rail fence, the guns are laid and ready in the woods and the furled flags are already loosened to break out and Pickett himself with his long oiled ringlets and his hat in one hand probably and his sword in the other looking up the hill waiting for Longstreet to give the word and it's all in the balance, it hasn't happened yet, it hasn't even begun yet, it not only hasn't begun yet but there is still time for it not to begin against that position and those circumstances which made more men than Garnett and Kemper and Armistead and Wilcox look grave yet it's going to begin, we all know that, we have come too far with too much at stake and that moment doesn't need even a fourteen-year old boy to think This time. Maybe this time with all this much to lose than all this much to gain: Pennsylvania, Maryland, the world, the golden dome of Washington itself to crown with desperate and unbelievable victory the desperate gamble, the cast made two years ago.

Från Intruder in the Dust av William Faulkner



2 kommentarer:

♥ Hannele sa...

dom tiderna är i alla fall förbi, man mot man

Ingrid sa...

Hannele: Ja, det är en gammal och förgången tid.