Världens gång utanför mitt fönster

Trieste är känd för åtskilligt men kanske extra mycket för "boran". Bora är "en katabatisk vind - en vind som med hjälp av gravitationen bär luft med högre densitet nedför en sluttning. Det kanske inte säger lekmannen så mycket (själv blir jag inte direkt klokare) men se på fotot ovan (som är lånat) så blir det hela illustrerat. Jo, det ser intensivt ut måste man säga.

I Trieste kan det blåsa till rejält och plötsligt- 40 meter per sekund är inte ovanligt för den här vinden och gatorna i staden är försedda med handtag, rep och kedjor så att man som stackars utsatt fotgängare ska kunna hålla sig fast när det börjar fladdra runt öronen.

Mauro Covacich skriver givetvis om boran i sin bok "Triest verkehrt"- och så berättar han om sin mormor ,"Nonna Lisa", som kom från södra Italien - när boran satte igång som värst bänkade sig Nonna Lisa vid sitt fönster på tredje våningen i en bekväm kuddförsedd fåtölj (med en god kopp kaffe i näven) där hade hon nämligen fin utsikt mot en busshållplats. Så började underhållningen. När bussen stannade och släppte av sin last kravlade människorna runt, omfamnade lyktstolpar och en och annan drattade givetvis på ändan också och Nonna Lisa skrattade så att hon grät.

Lika roligt hade en känd svensk skald på sin tid- fast då var det ishalka det var fråga om. Esaias Tegnér skrev så här:

Världens gång utför mitt fönster
jag en stund betrakta skall.
Akten er, I dagens mönster,
som ett glas står gatans svall.
Det är farligt,
skynden varligt,
världen bringar er på fall.

Se, där går en stjärnprydd Herre.
Aj, Hans Nåd, han föll omkull!
Hela himlens här, dess värre,
rullar i den låga mull.
Kryp och bocka,
plocka, plocka
himlakartan åter full!

och så avslutar han den långa dikten så här infamt:

Dock - jag vill ej stå här länger
mina Bröder till förfång.
Ut ibland dem jag mig tränger,
ännu är dock dagen lång;
men till natten
slår jag vatten
över gatan än en gång.