Mauro Covacich (f. 1965) är en triestinsk författare och han skriver på italienska, ett språk jag inte behärskar, och därför blev jag glad att hitta en tysk översättning av en bok han författat om sin hemstad "Triest verkehrt- fünfzehn Spaziergänge in der Stadt des Windes". Jag har inte läst om mer än två av promenaderna än men boken är ingen reseguide utan snarare en samling kåserier över hemstaden. Det börjar med en dag vid slottet Miramare.
Castello di Miramare ligger några kilometer utanför Trieste och alldeles invid havet. Nog ser det ut som ett sagoslott på fotot (som är från 1880). Kejsar Franz Josephs bror Maximilian av Habsburg lät bygga - och året var 1856. Fyra år senare vad allt färdigt (arkitekten hette Carl Junker) och då var slottet redo för inflyttning. Maximilian och hans hustru Charlotte tog huset i besittning på julafton år 1860.
Mauro Covacich råkar sig hit samma dag som en hel busslast med skolungdomar från Ungern väller ut för att tvingas bese slottets alla rum. (De stönar och stånkar och vill hellre vara utomhus och spela frisbee). Han filosoferar över en annan kejsarinna som också hon har anknytning till Miramare- den mera kända "Sissi"- även hon en stor skönhet på sin tid och - olycklig. Till Miramare kom Sissi för att hälsa på sin svägerska som bodde här under några år - ensam och förtvivlad. Maken Maximilian befann sig i Mexico. År 1867 lämnade Charlotte Miramare- hennes man hade mördats i juni samma år och hon tillbringade sedan resten av sitt liv i Belgien.
Kejsar Maximilians arkebusering i juni 1867. Målning av Édouard Manet.
Men åter till Covacich och hans Sissi- för han tycker att hon är som Trieste- en för evigt ung fyrtio-åring - en fyrtioåring som helt skulle smälta in i vår tidsålder- kanske med tatueringar, vältränad och mycket kostmedveten. Sissi var för övrigt mycket förtjust i långpromenader, hon red och hon såg till att motionera minst två timmar varje dag. Glöm alla filmer med Romy Schneider, säger Covacich-för hon representerar inte den "verkliga Sissi".
Covacichs Trieste är som "Sissi i spandex, med piercing, med koboltblått hår och med en salamander intatuerad på halsen." Dessutom biter hon på naglarna.
Jag tycker om Covacichs tankeflykt, hans blandning av nytt och gammalt och hans beskrivning av den gåtfulla hemstaden. Dessutom får jag stor lust att någon gång se Castello di Miramar med egna ögon. Under tiden läser jag om slottets historia HÄR.
En länk till Bodil Zaleskys Trieste HÄR.
3 kommentarer:
jo, det finns mycket man vill se, tur att det finns tv
Charlottes öde var tragiskt. Jag har läst en hel del om henne och enligt vissa böcker hade hon själv en stor del i sin egen olycka. Hon var äregirig och ville gärna bli kejsarinnan, liksom svägerskan Sissi. Hon lär ha manat på den veke och beskedlige maken, som var nöjd med sitt stilla gentlemanmässiga liv i Europa, att anta utnämningen som kejsare. När han arkebuserats blev hon från sina sinnen och levde de sista 60 åren av sitt liv inspärrad.
Hannele: Väldig tur är allt det- och så finns ju böckerna!
Mimmimarie: Hon var ju så ung när hon blev bortgift... det var ett högt pris hon fick betala för sitt oförstånd. Maken skulle ha varit mera bestämd kan man tycka. Förfärligt tragiskt är det- alltsammans. Man kan gråta åt det.
Skicka en kommentar