Alex Miller har skrivit en roman om rötter- vad vi förlorat och vad vi minns trots allt- och framför allt handlar berättelsen om plats- och platsers betydelse.
Annabelle Beck är en framgångsrik akademiker i 40-årsåldern och när historien börjar bor hon i Melbourne med sin man. Detta "status quo" varar inte så länge för helt plötsligt bryter mannen upp och lämnar Annabelle för en ung och vacker universitetsstudent(ska).
Annabelle grips av en helig vrede och bestämmer sig, även hon, för att bryta upp och starta något nytt. Hon reser till sin barndoms trakter i norra Queensland och med hjälp av en väninna lyckas hon få arbete som kartläggare av aboriginernas gamla boställen. Resorna in till det inre av Queensland tar henne också tillbaka till barndomshemmet som var en stor "ranch" i närheten av Mount Coolon.
Hon reser tillsammans med Bo Rennie som visar sig vara en barndomsbekant av aboriginsläkt. Bos hem, Verbena Station, gränsade till familjen Becks ägor (och sköttes av hans mormor som var av Jangga-stammen). Berättelsen vindlar sig fram i landskapet och Bo och Annabelle blir ganska snabbt mer än bara reskamrater (det kan man ana redan från början).
Det är långsam läsning och jag tycker att den stora behållningen är blickarna in i det förflutna och beskrivningarna av de olika platserna.
" No signs of habitation. No smoke. No evidence of roads. No powerlines strutting across the field of their review. An unbroken vista of wattle and bendee, patches of stunted ironbarks, and tall groves of perfumed sandalwood, so close grown it was impossible to step into it, swaying and rippling like some vast gilded field sown by giants, the blue coins of the ironbark leaves trembling and rattling."
Det som "biter till" mest är mötet med Panya- den gamla kvinnan som bor kvar ensam i ett skjul inne i den oländiga terrängen. Panya förbannar den vite mannen och hon har bevittnat förfärliga händelser som barn. Detta kapitel har också den passande titeln "The Last Stone Woman".
Slutet är öppet och det känns bra så- man får själv gissa vad som kan komma att hända.
Jag tror inte att "Journey to the Stone Country" är en av Alex Millers allra bästa böcker men jag tycker ändå att det är en läsvärd roman och den gjorde mig i vart fall mycket intresserad att läsa något annat av honom. Gott så.
2 kommentarer:
Eukalyptysträd är fina.
Hannele: De är mycket vackra- blommorna är också fina.
Skicka en kommentar