German Genius- nedslag i den tyska historien

 När en bok på nära 1000 sidor landar (med rejäl duns) i brevlådan skapas stora förväntningar. Jag tror inte att jag blir besviken men det går naturligtvis inte att sträckläsa den här typen av litteratur. Man får välja och läsa bir för bit (typ: hur äter man en elefant?).

Jag fastnade i caféernas Wien. På bilden ovan en interiör från Café Griensteidl. Vid förra sekelskiftet satt de här "allihop"- Arthur Schnitzler, Hugo von Hoffmansthal och Stefan Zweig - för att nämna några i den illustra skara som hade Griensteidl som stamlokus.

Kapitlet har fått titeln "Sensibility and Sensuality in Vienna" och här avhandlas en mängd kulturpersonligheter från "cafétiden". Konst, musik, arkitektur, psykologi och naturligtvis litteratur får sin beskärda del .

Jag kommer att fortsätta att kryssa i boken- ett stort avsnitt handlar t ex om Weimarrepublikens tid (som indelas i tre faser) den första som varade i sex år (1918-1924) handlar om revolution, inflation och experimentell konst. Fas två (1924-1929) karakteriseras av ekonomisk stabilitet och               "Den nya sakligheten"  Sista fasen (1929-1933) , nummer tre, blev dramatisk med stigande arbetslöshet och växande politisk oro (med våldsamma inslag). Konst och litteratur kvästes till att passa makthavarna.

Peter Watson (f.1943) är historiker och journalist. Han har skrivit ett flertal böcker men jag tror inte att hans verk har översatts till svenska.

Blivande nykomlingar på läsbordet

 Lucy Wood har tidigare gett ut en novellsamling (Diving Belles) - nu kommer hennes första roman och den är jag nyfiken på. Mytiskt och med närhet till naturen- så tror jag att man kan beskriva boken som recenseras här. (The Telegraph).

 En av förra årets bästa böcker för mig var Edith Pearlmans novellsamling "Binocular Vision" som finns i svensk översättning ( Kikarseende - Elisabeth Grate förlag). Nu kommer det mera. "Honeydew" - flera noveller att njuta av. Det ser jag fram emot.

En liten bok som till synes handlar om en katt men ändå inte om jag har förstått det rätt (en del kattvänner har blivit besvikna). Ett par i yngre medelåldern "adopterar" en katt- och det kommer att förändra deras liv på olika sätt och vis. Takashi Hiraide heter författaren och boken har blivit översatt till flera europeiska språk. (Dock inte till svenska).

Sakernas världshistoria

 Neil MacGregor låter föremålen tala i boken "A History of the World in 100 Objects" och nog har han haft möjlighet att välja - British Museum hyser ju mängder av samlingar från olika platser och tider i vår världs historia.

Låt mig först säga: det här är en otroligt lärorik och väl sammansatt bok. Omistlig, tycker jag att den är , framför allt för den som är intresserad av arkeologi och den äldre historien.

 Den som läser boken kommer säkert att hitta egna favoriter bland föremålen - jag, för min del tycker att två av dem talar med extra stark röst.

En dag år 1866 gick en man vid namn Peccadeau de l’Isle längs floden Aveyron i södra Frankrike. Han letade efter spår av gamla bosättningar - så gjorde han ett sensationellt fynd- en liten skulptur (20 cm lång) föreställande två simmande renar- utskuren i mammuthorn. Fyndet finns nu på British Museum och man har tidsbestämt "skapelsen" till cirka 13 000 år f Kr.

De simmande renarna är ett istidsmästerverk. Vid den här tiden fanns det gott om ren i Europa och renen var viktig för jägarna/samlarna. Föda, kläder och vapen var livsnödvändigt och från renen fick man allt detta. Det fantastiska med den lilla skulpturen är att den är ett konstföremål- att den inte skapades för enbart praktisk nytta. Vilket var syftet? Det kan man bara gissa sig till- ville man bara ha något vackert att titta på eller finns det magi här någonstans?

De simmande (och mycket naturtrogna) renarna berör mig hur som helst på ett alldeles speciellt sätt. Jag citerar författarens slutord. "Objects like this sculpture of swimming reindeer take us into the mnds and imaginations of people far removed from us, but very like us- into a world that they could not see but that they immediately understood."

Stenstatyn ovan kommer ursprungligen från Orissa och den föreställer guden Shiva och hans hustru Parvati.

Orissa ligger i nordöstra Indien och omkring år 1300 e Kr (det är så gammal statyn anses vara) var staden blomstrande och rik. Många tempel byggdes och de flesta av dem tillägnades guden Shiva- han som är motsatsernas gud, paradoxernas gud, han som både skapar och förintar samtidigt. Men- Shiva är inte ensam, tätt intill honom finns Parvati, hustrun och här ser de kärleksfullt på varandra. De visar också att gudomens natur har två sidor- en kvinnlig och en manlig.

"--- it would be hard to stand in front of this sculpture and not grasp immediately one of the central insights of this great religious tradition: that God may perhaps best be conceived not as a single isolated spirit but as a joyous loving couple, and that physical love is not evidence of fallen humanity but an essential part of the divine." (s.377).

Historiens öga

 Fotografen Mathew Brady (1822-1896)

Från slutet av 1830-talet och fram till 1860-talets mitt skulle en ny konstform börja etableras , sakta men säkert, nämligen fotokonsten. Louis Daguerre  har fått ta den största äran - och den 7 januari 1839 presenterade han sina alster för den Franska vetenskapsakademien. Han belönades med hederslegionen senare samma år.

År 1860 kom fotografiet att användas på allvar i politikens värld- Abraham Lincoln's presidentkampanj  blev på det sättet revolutionerande.

Lincoln's första vicepresident hette Hannibal Hamlin och här ovan är han avporträtterad i daguerrotypi. Mathew Brady var upphovet till bilden (det är okänt exakt hur gammalt fotot är).

Abraham Lincoln kom att intressera sig mycket för fotokonsten och han såg till att stödja utövarna så mycket han kunde. Lincoln hör till en av de mest fotograferade presidenterna.

Det amerikanska inbördeskriget kom att bli epokgörande för krigsfotokonsten (de första krigsfotograferna åstadkom historia under Krimkriget) Ovan ett foto från 1862 "Bron över Antietam Creek". Upphovsmannen var fotografen Alexander Gardner och han tog även foton från striderna som följde här i september månad detta år. Bilderna kom att sammanställas av Mathew Brady till en mycket omtalad utställning i New York- "The Dead of Antietam". Det var fruktansvärda vittnesmål som visades och besökarna fick se krigets fasor - soldaternas verklighet.

"The dead of the battle-field come up to us very rarely, even in dreams. We see the list in the morning paper at breakfast, but dismiss its recollection with the coffee.... We recognize the battle-field as a reality, but it stands as a remote one. It is a funeral next door: it attracts your attention, but it does not enlist your sympathy. But it is very different when the hearse stops at your own door and the corpse is carried over your own threshold.... Mr Brady has done something to bring to us the terrible reality and earnestness of the war. If he had not brought bodies and laid them in our door-yards and along our streets, he has done something very like it.

(New York Times, 1862)

De döda i Antietam. foto: Alexander Gardner (1862)

Döden har inte sista ordet

Idag är det 70 år sedan koncentrationslägret Auschwitz befriades av Röda armén. Namnet Auschwitz är fyllt av lidande, fasa och hela förintelsens skräck och vidrighet. Lås oss aldrig någonsin glömma.

Jürgen Kaumkötter har sammanställt en stor konstutställning (den öppnas idag  i Berlin) och det finns också en bok över de utställda verken. "Der Tod hat nicht das letzte Wort"- (döden har inte sista ordet). Under femton år har Kaumkötter samlat verk av förintelsens offer och överlevare.

Här kan man läsa mera om utställningen och boken.

Elena Ferrante och My Brilliant Friend

Jag har valt att illustrera mitt inlägg med omslaget till den danska översättningen av Ferrantes bok, den första av tre i den så kallade "Neapeltrilogin". Boken har också översatts till norska och finska men jag har läst  den engelska versionen.

Min geniala väninna... och ja, detta är berättelsen om en stark och ovanlig vänskap som börjar i en av de fattiga stadsdelarna i Neapel. Vi skriver 1950-talets början och Lenù (bokens jag) och Lila är åtta år gamla. Efterkrigstidens Neapel är en hård och ofta ogästvänlig värld att vistas i, framför allt om man befinner sig på den nedre delen av samhällsstegen. Här dör barn (och vuxna) i : krupp, stelkramp, tyfus, gas, krig, olyckor av alla de slag, bomber, TBC och infektioner (för att nämna några av alla de faror som räknas upp på en av sidorna.)

"When you haven't been in the world long, it's hard to comprehend what disasters are at the origin of a sense of disaster: maybe you don't even feel the need to. Adults, waiting for tomorrow, move in a present behind which is yesterday or the day before yesterday or at most last week: they don't want to think about the rest. Children don't know the meaning of yesterday, of the day before yesterday, or even of tomorrow, Everything is this, now:"

Så vindlar sig historien om Lenù och Lila framåt i tiden- långsamt och iakttagande. Det myllrar av personer och tack och lov finns en hjälpreda/uppställning på en av de första sidorna med de olika aktörerna. De två flickorna drömmer båda om en bättre tillvaro med pengar och utbildning- de vill bort från fattigdom och begränsande villkor. Den enda vettiga vägen framåt är genom utbildning, det förstår de båda två. Det visar sig att speciellt Lila besitter anmärkningsvärda gåvor vad gäller studier- hon har fantasi och intelligens i kombination och framtiden borde vara ljus- men familjen har inte råd och har  heller inte lust att satsa på henne- hon försöker att slå sig fri med näbbar och klor men till slut slår ändå fällan igen.. Lenù har bättre tur med sina ansträngningar även om hennes väg sannerligen inte är kantad med rosor.

Boken slutar när flickorna har nått de sista tonåren.

Det är inte ofta jag har känt ett behov och/eller en stark lust att läsa om en bok på direkten- men "My Brilliant Friend" visade sig vara just en sådan roman. Det finns så många nyanser i berättelsen, så många vändningar och så många delar  att jag känner att jag måste ner i handlingen en gång till för att inte missa något. Det är en hel regnbåge som vecklar ut sig under läsningens gång- färgerna är starka och milda samtidigt.

Lenù är den som har rösten men den lånar hon gärna åt sin älskade väninna, Lila, och jag kan ana att det kommer att rymmas en hel del tragik i de kommande delarna i denna trilogi. "No character can escape her past" sägs det på något ställe och det lär säkert visa sig.

Vy från ett mera modernt Neapel (fotot är lånat)

Kommande beställningar (troligen)

Med jämna mellanrum tittar jag in på en del tyska boksidor och här har jag hittat en hel del idag (det kommer att bli dyrt) - först ut blir nog boken om Simone de Beauvoirs yngre syster Hélène de Beauvoir- hon var konstnär och en framgångsrik sådan. Jag vet inte ett enda dugg om hennes liv men den okunskapen skulle jag gärna vilja åtgärda.

Lite danskt får det allt bli också- Helle Helle brukar jag inte bli besviken på här är hennes senaste roman som kanske kommer i svensk översättning.

En nära 1000-sidig bok (i pocket, så förhoppningsvis hanterbar) om tysk kultur- Peter Watsons "The German Genius"-  kan jag inte motstå även om jag vet att det måste bli långsam läsning. Efter att ha läst Neil MacGregors utsökta "Germany- Memories of a Nation" känns det som om vidare fördjupning är på sin plats.

En biografi om Maria Carolina - drottning av Neapel (1752-1814) frestar mig också. Friederike Hausmann har skrivit. Boken finns enbart på tyska såvitt jag kan se. "Herrscherin im Paradies der Teufel" är titeln.

Helgläsning

Hanne-Vibeke Holsts romanbiografi om fadern Knud, har jag väntat på ett tag och nu blev det äntligen min tur. Boken har fått ordentligt med uppmärksamhet (författarinnan är ju mycket känd) och efter de första 100 sidorna (av drygt 500) kan jag bara instämma i att språket flyter lätt och ledigt och lovorden känns som om de vore välförtjänta.

Jag har aldrig varit i Rom men jag läser väldigt gärna om denna stad och framför allt då dess historia. Hans Furuhagens vackert illustrerade bok är pedagogiskt upplagd och jag tror att den ännu finns att köpa i bokhandeln. En god investering , skulle jag förmoda.

Franska frestelser:2

Philippe Besson har jag skrivit om tidigare här på min blogg. Några av hans böcker har jag läst och tyckt mycket om. Nu kommer han ut med en ny roman- denna gången handlar det om en evig ikon nämligen James Dean. I år är det sextio år sedan Dean körde ihjäl sig- han var bara 24 år gammal.

I "Lire" läser jag att boken är uppbyggd som en serie vittnesmål från de personer som stått nära James Dean- och så skapas en mångfacetterad bild av en mycket intensiv och komplicerad ung man.

Den här boken känner jag att jag gärna vill läsa.

En del av Philippe Bessons böcker finns översatta till engelska men ännu lyser svenska versioner med störande frånvaro.....

Franska frestelser :1

 The Grande Armée Crossing the Berezina. (Suchodolsky). Den stora armén tillhörde Napoleon I.

Ett nytt nummer av tidskriften "Lire" ligger på mitt bord och jag frestas svårt av många boktitlar. Mest kanske av Sylvain Tessons "Berezina" som alldeles nyss har kommit ut i Frankrike.

 

 

 

Sylvain Tesson (f.1972) skriver mest reseberättelser (av filosofisk natur) han är mycket äventyrlig av sig och räds inte det obekvämaste obekväma. I den senaste boken har han gett sig ut på motorcykel (med sidovagn) längs Napoleons reträttväg från det ryska fälttåget år 1812. I "Lire" finns en längre intervju med författaren som fortfarande är konvalescent efter ett otäckt fall (10 meter) mot hårt underlag i slutet av förra sommaren. Tesson har en farlig hobby- han klättrar upp på väggar och tak- höga tak- stégophilie kallas det visst för. I somras gick det alltså illa och han var mycket nära att få sätta livet till. Detta hände samma dag som han lämnat in manuskriptet till boken ovan.

 

 

Sylvain Tessons böcker har inte blivit översatta till svenska och det är kanske inte så troligt att de blir så heller- men på engelska kan man  läsa om hans vistelse i en stuga mitt på den sibiriska tajgan- under vintern (så klart). Boken innehåller bland annat en lång lista på de böcker han hade med sig för att stå ut i sin relativa ensamhet.

Hjärtats död av Elizabeth Bowen

Jag har läst på engelska (The Death of the Heart)- den svenska översättningen är från 1941 och har ett förord av Anders Österling. Så synd att den här boken blivit så utgallrad på våra bibliotek.

Elizabeth Bowen har ett ganska speciellt sätt att skriva- hon är raka motsatsen till yvig och det finns en något kall och iakttagande distans i hennes romaner. "Toughness, melancholy, wit and a stubborn, oblique romanticism" så karakteriseras hennes stil av Patricia Craig som har författat ett av de engelskspråkiga förorden.

I den här boken handlar det om ungdom, utsatthet och oskuldens död. Det är sorgligt och enastående väl sammanfogat. Portia Quayne är 16 år och hon har nyligen mist sin mor som ensam haft hand om henne efter faderns död. Irene (modern) och Portia har fört en kringflackande tillvaro på kontinenten och nu finns bara halvbrodern Thomas i London kvar som närmaste släkt. Thomas är mycket äldre än sin halvsyster, han är välbärgad och han är gift med den känslokalla och beräknande Anna.( Det hör till saken att Portia är frukten av en så kallad otillåten förbindelse mellan Thomas far och Portias mor.)

Handlingen år uppdelad på tre avsnitt "The World- the Flesh och the Devil". Katalysator för allt blir Eddie, en ung man med ohederliga avsikter. Det är engelskt 1930-tal men den här romanen är evigt aktuell för det främlingskap som Portia tvingas utstå är inget unikt för förgången tid, sorgligt nog.

Elizabeth Bowen är skicklig med pennan - hon använder sig både av humor och dold ironi för att mejsla ut personer och händelser. I avsnittet "The Flesh" befinner sig Portia någonstans på sydkusten (deporterad från London eftersom Thomas och Anna har rest bort och inte vill ha henne med som sällskap) beskrivs en del av interiören i det tillfälliga hemmet "Waikiki" så här :" Opposite the windows a glass-fronted bookcase, full but with a remarkably locked look, chiefly served to reflect the marine view."

Elizabeth Bowen kryper verkligen under Portias skinn och hon behärskar ämnet 'olycklig och utsatt tonårsflicka' väl (säkerligen har Portia hämtat många drag från författarinnan själv som väl kände till hur det var att bli föräldralös i ung ålder).

I slutändan går så ridån äntligen upp för Portia och illusionerna faller samtidigt- hårt och skoningslöst till marken.

"Hjärtats död" anses (av många) vara Bowens mästerverk.

Nyfiken på: Elena Ferrante

Vem är hon (om det nu är en hon) den mystiska författarinnan Elena Ferrante? Hon tycker i alla fall att det är böckerna som ska tala- inte författarna. Ännu finns hennes böcker inte översatta till svenska men det kommer förhoppningsvis. (Vi får väl inte vara sämre här än i t ex Danmark och Finland). Eftersom jag inte tänker vänta på den svenska versionen har jag precis i dagarna skaffat mig första delen i "The Neapolitan Novels"- "My Brilliant Friend". Två flickor i huvudrollerna, Elena och Lila och de växer upp i 1950-talets Neapel.

"My Brilliant Friend" är första delen av en trilogi och de övriga delarna finns att skaffa från vilken större nätbokhandel som helst.

Det här ska vara en berättelse inte bara om två unga kvinnor utan även om en stad och ett land under förändring. Jag är mycket nyfiken.

Den svävande ängeln

Den svävande ängeln. (Katedralen i Güstrow). Fotot är lånat.


Ett av de sista kapitlen i Neil MacGregors bok "Germany Memories of a Nation"  har rubriken "Barlach's Angel". Güstrow är en liten stad cirka 15 svenska mil norr om Berlin. Katedralen som är i rödtegel byggdes mellan 1226 och 1335. Den hyser ett mycket känt konstverk, ett konstverk som i sig innehåller en viktig del av tysk historia.

Upphovsmannen till den svävande ängeln är konstnären (och författaren) Ernst Barlach (1870-1938) och han kom till  Güstrow år 1910. Han anmälde sig som frivillig i det första världskriget men kom hem helt desillusionerad. Det han hade sett vid fronten kom honom att avsky kriget och han blev pacifist. År 1926 fick Barlach i uppdrag att skapa ett krigsmonument inför katedralens stundande 700-årsjubileum. Resultatet blev den Svävande Ängeln och skulpturen är tänkt att visa bilden av en mor som söker efter sin döde son på fälten i Flandern.

Efter avtäckandet började missljuden- det blev på ren och skär svenska ett himla liv. Nazisterna kom att avsky ängeln (de föredrog avbildningar av vackra muskulösa män) - Barlach fick motta åtskilliga hotelser, spott och spe Efter år 1933 togs hans konst och hans skulpturer bort från det offentliga rummet.

År 1937 anordnade så nazisterna en utställning i München med tema "Degenererad konst". Två av Barlachs verk fanns representerade och i augusti samma år togs hans svävande ängel bort från katedralen i Güstrow- den smältes ner så småningom. Barlach hade dock vänner och de lyckades (efter hans död) lokalisera  gjutformen och en ny ängel kunde skapas. Hur konstverket till slut kom tillbaks till sin ursprungsplats är en lång och spännande historia och den kan man lämpligen läsa om i Neil MacGregors utmärkta bok.

Åter till Elizabeth Bowen

När jag behöver vila armarna från Neil McGregor's ypperliga "Germany- Memories of a Nation" tar jag till "The Death of the Heart" av Elizabeth Bowen. Romanen är från 1936 och det finns faktiskt en svensk översättning (Hjärtats död, 1941).

Det är alltid lite av en utmaning att läsa böcker av Elizabeth Bowen men hon fascinerar mig, denna anglo-irländska författarinna. Tyvärr har biblioteken gjort sig av med många av de numera rätt så gamla översättningarna.

Jag kan bara konstatera att de gamla (moderna) klassikerna håller än.

Minnen av en nation

Ruinerna efter Kreuzkirche i Dresden (kyrkan förstördes av preussiskt artilleri år 1760 - målningen är gjord av Bernardo Bellotto (1720- 1780).

Neil MacGregor (f.1946) är chef för British Museum och han har gett ut flera mycket älskade och lovordade böcker. Senast på den listan finns "Germany- Memories of a Nation"och den har jag som morgonlektyr för tillfället. Det är en rejäl klump, en inbunden bok på cirka 600 sidor väger en hel del. Kanske kommer det så småningom en häftad upplaga (men jag hade inte tålamod att vänta).

Man bör läsa långsamt och med lite eftertanke och begrundan för Tysklands historia är mycket speciell. Boken inleds med en samling kartor som väl kan illustrera detta- och det går från ett sammelsurium av småstater (start: år 1500) till en enhet som visserligen är reducerad till storleken men dock en enda massa. På 500 år har denna del av Europa varit genom åtskilliga stålbad- och i det första kapitlet länkas historien samman genom författarens blick på monumenten och de minnen som är förknippade med dem. Boken är rikligt illustrerad och med hänvisningar till både konstnärer och författare.

Berättelsen börjar i München och med Siegestor. (Fotot är lånat)

Triumfbågen i München restes i mitten på 1800-talet för att hedra "Bayerskt mod och tapperhet". Vänd mot norr står stridsvagnen som förs av Bavaria med hennes fyra lejon - och så långt är allt som förväntat vad gäller en triumfbåge- men på monumentets baksida möts man av något annat- där finns en inskription av senare datum:" Dem Sieg geweiht, vom Krieg zerstört, zum Frieden mahnend."  ( förärad segern, förstörd i krig, manande till fred".- Wikipedias översättning).

"a very uncomfortable reminder of failure and guilt. It proclaims a moral message: that the past offers lessons which must be used to shape the future." (s.xxvii)

Näst på tur för mig står kapitlet med rubriken "Lost Capitals".

Poesi på liv och död

 Jacques Werup har kommit ut med en essaybok (fylld av poesi) och jag har till min glädje sett att "mitt" lilla bibliotek håller på att köpa in den. Givetvis köar jag snällt och ser fram emot att läsa snart

Jag tycker mycket om Werups sätt att skriva och jag tror att jag har läst om inte alla så i dock många av hans böcker. Han har onekligen något visst- och dessutom humor och "the writer's eye".  Ingenting undgår en författares iakttagande blick. (Jag minns återgivandet av skylttexter som " Veberöds gymnastikförening ger livet mening" och "Pizzeria Granhyddan".) Många recensenter har redan skrivit om "Du har funnits här" och kritiken är övervägande positiv. (Fredrik Sjöbergs tankar i SVD kan man läsa här.)

O tempora, o mores

 Min farmor var född i slutet av 1800-talet och hon fick vara med om många revolutionerande nyheter under sin tämligen långa levnad - en av de sista var månlandningen år 1969. Om den brydde sig farmor inte särskilt - åsch! Vad ska de där att göra, sa hon. Vad farmor skulle ha sagt om dagens digitala samhälle vet jag inte men jag kan ana att det nog skulle bli ett "åsch" åt det också.

Jag har läst "I svärmen- tankar om det digitala" av Byung-Chul Han (som kommer från Korea och som är bosatt i Tyskland). Vad gäller min egen position i den digitala världen så är det förmodligen så att jag står lite vid sidan om. Jag är för gammal och inget brinnande intresse kompenserar för just åldern. Det sörjer jag inte över. Jag säger nog "åsch" åt ganska mycket, jag också.

Nå, så till saken. " I svärmen" är en kort men mycket kompakt bok och den bör läsas under koncentration. Författaren gör många hänvisningar till filosofins värld men det finns flyt i texten- det är inte svårt att hänga med men som sagt- koncentration krävs.

Jag läste med pennan i hand och antecknade flitigt. Jag gillar många uttryck - här några exempel "skitstorm, kommunikativt larm, homo digitalis, presensmedium och affektmedium". Listan kan utökas.

En av inledningsmeningarna säger det jag tycker är extra viktigt:  att vi är berusade av det digitala mediet, utan att fullständigt kunna bedöma rusets konsekvenser. Nog kan man undra vad denna digitala revolution ska föra med sig- i längden.

Vissa kapitel stannar jag mera inför än andra- under rubriken "Upprördhetssamhället" skriver Byung-Chul Han bland annat om Iliaden och den sjungbara (episka) vreden. "Sjung o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Achilles"- denna episka vrede kan man då jämföra med den så kallade digitala upprördheten som verkligen inte är sjungbar utan som bara är ett "affektivt tillstånd". I ett samhälle som kännetecknas av allmän förströelse är den episka vreden undanskuffad.

I ett annat kapitel "Från handla till fingra" ställs berättelse mot räknande. "Den digitala människan fingrar i den bemärkelsen att hon ständigt räknar och beräknar". (s.50). Hur många Facebookvänner har du? (t ex). Hur många "gilla" på din blogg? Tänkande ersätts på så sätt med räknande.

I dagens samhälle torde väldigt många också lida av IFS (Information Fatigue Syndrom) . För mycket information leder till stress och stress leder till kortslutning i de övre regionerna.

Någon lösning på problemen (som alla kanske inte uppfattar som problem) ger inte författaren - i alla fall inte direkt. Man får läsa mellan raderna i så fall.

"I svärmen" är en mycket läsvärd och framför allt tankeväckande bok- lite av en väckarklocka i denna digitala och ständigt svärmande tidsålder.

Ersatz förlag har gett ut och hos Ersatz finns också Byung-Chul Hans "Trötthetssamhället" (2013). Den tänker jag också läsa- så småningom.

Tack till Skanörs bibliotek som valde att köpa in denna intressanta bok!

En kvinna med blått hår

Jag kan bara hoppas och tro att Rabih Alameddines senaste roman "An Unnecessary Woman" snart ska komma i svensk översättning (den finns redan på norska). Kritikerrosad och finalist till National Book Award- och ja, nu har även jag läst och lärt känna den 72-åriga Aaliya Sobhi som bor ensam i en hyfsat rymlig lägenhet i Beirut.

Aaliya börjar känna sig gammal- synen är inte så bra och därför läste hon fel på hårfärgningsförpackningen och håret råkade bli klarblått . Det där blåfärgade håret hanterar hon stoiskt för hon vet och känner att hon är "annorlunda". Aaliya är en ensam kvinna- sina halvsyskon (de flesta av dem bröder) har hon så gott som ingen kontakt med och inte heller modern träffar hon så särskilt ofta (Aaliyas far dog ung). Ett tidigt (tvångs)äktenskap slutade med skilsmässa och nu är dessutom ex-maken död- han som beskrivs som en insekt (utan sting) genom sidorna.

Som ung arbetade Aaliya i en bokhandel och nu översätter hon böcker-  till klassisk arabiska. Det är ett tidsfördriv och inget av hennes alster når någonsin offentligheten- de göms undan i ett extrarum i lägenheten. En bok som hon ägnat mycket tid åt är Sebalds "Austerlitz".  Så lever hon sitt liv mestadels förskansad i sin lägenhet tillsammans med sina poeter/författare- och ibland också kompositörer för Aaliya lyssnar nämligen gärna till klassisk musik.

Genom sidorna får vi ta del av Aaliyas tankar och funderingar- det handlar mycket om litteratur och böcker (och översättare). Det handlar också om politik och om åldrande och om att våga hävda sin rätt att vara annorlunda. Beirut var under många år en belägrad stad, en stad i krig - fylld av rädslor och elände. Aaliya sover med en kalashnikov i sängen (och hon får användning för den vid ett tillfälle).

Jag läste med pennan i hand och det blev många understrykningar och noteringar. Referenserna till litteraturens värld är väldigt inspirerande för en bokälskare!

"Joy is the anticipation of joy. Reading a fine book for the first time is as sumptuous as the first sip of orange juice that breaks the fast in Ramadan".

"This one's a keeper" deklarerade en av många recensenter. Det kan jag verkligen skriva under på. "An Unnecssary Woman" får stanna kvar på läsbordet ett tag till.

Brev till Jean Jacques Rousseau

Voltaire på äldre dar

Jag har blivit nattläsare- jag tror att det har med åldern att göra. Nu föll det sig så att Voltaires tankar fanns i bokform alldeles bredvid mig och jag hamnade på sidan 39 och hittade där ett brev till Rousseau daterat den 30 augusti 1755.

"Jag har, min herre, fått er nya skrift mot människosläktet och jag tackar för den. Ni roar människorna, som ni säger sanningar om, men ni förbättrar dem inte. Med starkare färger kan man inte måla det mänskliga samhällets gräsligheter, som vår okunnighet och vår svaghet intalar sig så många tröstegrunder för. Aldrig har man lagt ned så mycket intelligens på att vilja göra oss till djur. Man får lust att gå på fyra ben när man läser ert arbete. Men eftersom jag i mer än sextio år har vant mig av med att göra det, känner jag tyvärr att jag inte kan börja igen, och jag överlåter denna naturliga gångart åt dem som är mera värdiga dem än ni och jag. Inte heller kan jag gå ombord för att fara och träffa Kanadas vildar, 1:mo därför att de sjukdomar som försvagar mig håller mig kvar hos Europas skickligaste läkare och jag kan inte få samma hjälp hos Missourifolket, 2:do därför att kriget har nått det landet och våra folks exempel har gjort vildarna nästan lika onda som vi. Jag får nöja mig med att vara en fredlig vilde i den enslighet jag har utvalt i närheten av ert fosterland, där även ni borde vara."---

I den här samlingen "Voltaire- filosofi i fickformat" finns  essayer ( eller "contes") med rubriker som "Om den hemska faran av läsning"   , "Fördomar", "Tankefrihet", "Tolerans" och även "Vidskepelse" och "Trädgårdsmästarens troslära" för att nämna bara några få. Utmärkt läsning- lärorik, skarp, och dessutom rolig. Den här boken borde man ge ut i pocketversion!

Voltaire avskydde mest av allt hyckleri, intolerans, religiös fanatism och okunnighet. Han kommer aldrig att bli inaktuell.

Om att tappa orden

Förra veckans fruktansvärda händelser fick mig att tappa ord och språk och det har inte varit lätt att försöka hitta tillbaka.

Idag har jag trotsat vädrets makter (det slutar visst aldrig att blåsa och regna här nere i södern) och vandrat iväg till biblioteket. Inne på magasinet hittade jag Voltaires "Filosofiskt lexikon" och det känns som angelägen läsning just nu. Jag är själv inte särskilt filosofiskt lagd och har ofta svårt för tyngden (eller vikten) i de där djupa resonemangen som gärna blir så väldigt teoretiska- men- Voltaire är Voltaire och värd en ansträngning.

Dessutom fick jag med mig den här hem också- ett bonusfynd från nyhetshyllan

"en bok till det hemligas försvar"- (enligt baksidan). Byung-Chul-Han är en koreansk kulturfilosof (han är bosatt i Berlin och skriver på tyska). Bokens titel är "I svärmen- tankar om det digitala". Ersatz förlag har gett ut.

Med hem tog jag också min "fjärrlånebok" Sherwood Andersons "Mannen från västern". Nu är det bara att sätta igång med läsandet.

Claudio Magris, Uwe Rada, Nina Burton och Paolo Rumiz

Vad har dessa författare gemensamt? Jo, i vart fall intresset för floder som kulturbärare. (Magris och Rumiz är dessutom båda från Trieste).

Donau (av Magris) är en bok utöver det vanliga - här går resan längs med floden från Schwarzwald och ända fram till Svarta havet. Gammalt blandas med nytt och att läsa om Donau som kulturens flod genom tid och rum är både lärorikt och underhållande. (Den senaste svenska utgåvan är från 1998 ; översättningen är gjord av Barbro Andersson. Forum bokförlag) .

Uwe Rada skriver på tyska och han har hittills kommit ut med tre flodböcker ( Memel, Oder och Elbe). Jag har dem alla tre i min hylla och de bjöd på intressant läsning. Kanske var boken om Memel den som grep mig mest. Här några  rader (i engelsk översättning) ur Johannes Bobrowskis vackra dikt om floden:

Out of the darkness
you come, my river,
out of the clouds.
Roads run down to you
and the rivers, Jura and Mitva,
young, from the woods, and loamy
Szeszupe. With poles the loggers
drift by. The ferry
lies on the sand.

(Från Shadow Lands och översättningen är gjord av Ruth & Matthew Mead)

Nina Burton har skrivit flera mycket trevliga essaysamlingar och i Flodernas Bok handlar det om Rhône, Rhen och Themsen.

"Kanske det stora består i att vi är bryggor, inte mål. Att vattnet som urcellerna tog med sig upp på land ska fortsätta i en oändlig livsstafett. Men varje liv är liksom varje snökristall en unik konstellation som aldrig kan upprepas. Det är ett eget centrum. Det är livets mirakel".  (sid. 46).

"Quand le voyage devient un art d'appréhender, dans le même mouvement, l'espace et le temps. Et la littérature, en bain d'humanité." (Michel Abescat, som recenserat boken i Télérama)

Årets första böcker

E M Forster

Damon Galgut är en sydafrikansk författare- från Pretoria. Han har fått sina böcker översatta till en del europeiska språk (även svenska) men den senaste romanen "Arctic Summer" har jag bara lyckats hitta i engelsk version.

"Arctic Summer" handlar om den engelske författaren Edward Morgan Forster (1879-1970) och boken har fått många lovord. Nu ligger den på mitt läsbord.

På bordet har jag också "Fårets gröna öga- en bok om Fårö" av Olle Hammarlund (1918-1976) -en kärleksförklaring till Fårö, till hedarna, hällmarkerna och kusten- till sommaren, dofterna och fåglarna- till fåröbor, grannar och spöken.

Utanför har det blåst upp till vindar med stormstyrka (en följetång denna vinter) och regnet smattrar mot rutorna. Jag har en förmodligen mycket intressant läshelg framför mig och borde vara både nöjd och glad- men- jag vet att mina tankar ständigt kommer att gå till Paris och till offren för det vidriga terrordådet där.

Jag står upp för det fria ordet- så länge jag lever och andas på denna jord.

Idag saknar jag ord

François-Marie Arouet (Voltaire) 1694-1778

Jag låter bilden av Voltaire illustrera vikten av det fria ordet.

Till trollsländornas rike

 Foto: L B Tettenborn


Trollsländor är vackra insekter och de liksom bär poesin på sina tunna, silkesskimrande vingar.

Tranans förlag har gett ut en samling dikter av vietnamesiska poeter (2010) och Elise Karlsson recenserade i Svenska Dagbladet- hon skrev bland annat  att "trollsländor flyger genom dikterna" och utan att ha läst en enda av dem (vilket jag känner att jag måste åtgärda) så tror jag att jag förstår vad hon menar.

Sista kapitlet i Kaj Falkmans bok om Vietnam (Ekot från Vietnam) ägnas åt just poesi och här får man bland annat lära sig en del om skillnaden mellan vårt västerländska sätt att se på dikt och det vietnamesiska. Poeten Buu Y. i Hue säger till exempel att poesin appellerar till ett magiskt eko hos människan.

Ett vanligt tema i dikterna är  kärleken till naturen och hemlandet men ofta också liv och död.
Jag citerar de rader som avslutar kapitlet:

Mormors hus bombat.
Kvar står bara trappan-
den leder till himlen.

Ekon från Vietnam

För några veckor sedan läste jag Graham Greenes roman "The Quiet American" (Den stillsamme amerikanen) från början av 1950-talet. Greene anade vad som komma skulle i Vietnam sedan fransmännen tvingats lämna landet. "Den stillsamme amerikanen" är en kuslig berättelse och en mycket bra bok.

Nu har jag hittat Kaj Falkmans "Ekot från Vietnam" - minnen från kriget- återbesök fyrtio år senare. Kaj Falkman är diplomat och han var Sveriges chargé d'affaires i Hanoi under sommaren 1971. I sin bok blandar han egna erfarenheter med fakta och vad jag tycker speciellt mycket om är alla "neddykningar" i taoismens och buddhismens värld (eller världar). Hur började detta förfärliga Vietnamkrig och vilka var aktörerna (både på scenen och bakom scenen)? Hur kan man beskriva ett folk? (Går det över huvud taget?). Jag har mycket kvar att läsa ännu så det är omöjligt för mig att ge ett slutgiltigt omdöme om den här boken- men- det jag hittills läst väcker intresse att lära mera och det är gott så.

"Fire in the Lake" kom ut år 1972 och den belönades med flera priser. Frances Fitzgerald (en amerikansk journalist) reste till Saigon i början av år 1966 för att skriva ett reportage om kriget- ett helt år kom hon att stanna. Boktiteln är hämtad från I Ching och Fitzgerald skriver om hur amerikanerna inte hade lyckats lära sig något alls av fransmännens alla misstag. Jag citerar Kaj Falkman: "Enligt Fitzgerald har amerikanerna "no sense of history", ingen känsla för historia, därför att Amerikanernas historia är så ny och präglad av tron på framtiden. Amerika hyllar individen, den egna företagsamheten och allmän konkurrens, medan vietnameserna hyllar social sammanhållning och gemenskap med historien."

Från I Ching: Hexagram 49:

THE IMAGE


Fire in the lake: the image of REVOLUTION.
Thus the superior man
Sets the calendar in order
And makes the seasons clear.

Fire below and the lake above combat and destroy each other. So too in the
course of the year a combat takes place between the forces of light and the
forces of darkness, eventuating in the revolution of the seasons, and man is
able to adjust himself in advance to the demands of the different times..