Döden har inte sista ordet

Idag är det 70 år sedan koncentrationslägret Auschwitz befriades av Röda armén. Namnet Auschwitz är fyllt av lidande, fasa och hela förintelsens skräck och vidrighet. Lås oss aldrig någonsin glömma.

Jürgen Kaumkötter har sammanställt en stor konstutställning (den öppnas idag  i Berlin) och det finns också en bok över de utställda verken. "Der Tod hat nicht das letzte Wort"- (döden har inte sista ordet). Under femton år har Kaumkötter samlat verk av förintelsens offer och överlevare.

Här kan man läsa mera om utställningen och boken.

Weimarrepubliken: arkitekturen

 Fotot är lånat från Bundesarchiv

Erich Mendelsohn var en av tidens mest omtalade arkitekter. Här ovan hans skapelse "Einsteinturm" som finns att beskåda fortfarande i Potsdam (Einsteinturm var byggt för att vara ett observatorium).

" Between two poles- the rational and the irrational move my nature, my life, and work", sa arkitekten. År 1920 skapades tornet och det var tänkt att illustrera mystiken i Einstens universum. Albert Einstein var nöjd med resultatet och hans kommentar blev kort och gott "Organisch".

Mendelsohn lämnade Tyskland för alltid år 1933. Han tillbringade sina sista år i USA där han dog år 1953.

Bauhaus-byggnad i Dessau - färdigställd år 1926 av Gropius. (Fotot är lånat) och den kanske allra mest kända byggnaden som uppfördes under tiden för Weimarrepubliken. Här är det de raka linjerna som är helt förhärskande- i motsats till Mendelsohns mera "kurviga" konstruktion i Potsdam. Klassiskt och geometriskt är väl de adjektiv som bäst kan beskriva stilen.

"The artist is the craftsman in its highest form."

En annan mycket känd arkitekt under den här tiden var Walter Gropius (han är också känd för att ha varit gift med Alma Mahler mellan 1915 och 1920). Även Gropius tvingades lämna Tyskland- året var 1934. Då hade nazisterna uttryckt sitt starka missnöje över hans stil ett tag. Gropius kom att bosätta sig i USA. Han dog i Boston, Massachusetts år 1969.

Marcel Breuer var även han arkitekt men också möbelformgivare. Här ovan en stol i typisk Bauhaus-stil. Breuer tvingades lämna Tyskland under 1930-talet och han dog i USA år 1981.

Allt detta kan man läsa om i Peter Gays bok "Weimar Culture".

Weimarkulturen

I brevlådan fanns också ett begagnat exemplar av Peter Gays bok "Weimar Culture" (från 1968). Den här boken finns i svensk översättning "Weimarkulturen" och kan säkert hittas på många av landets bibliotek , den har nämligen kommit ut i nya utgåvor.

Peter Gay (f 1923) är från början tysk och född i Berlin som Peter Fröhlich. Efter kristallnatten (1938) tvingades han fly från Tyskland med sina föräldrar och familjen hamnade först på Kuba men kom till USA år 1941. Där har Peter Gay varit bosatt sedan dess och han har varit flitig med pennan. Många böcker har han författat och flera av dem finns på svenska (t ex den om Freud och den om Mozart).

Weimarkulturen handlar om de där åren mellan 1918 och 1933, de år då Tyskland var demokratiskt styrt och man hade hopp om en bättre framtid- det hoppet grusades tyvärr helt och vägen till 1933 var svår att beträda också tidvis.

Peter Gays bok ser jag verkligen fram emot att läsa- här blandas litteratur, konst, psykologi och historia.

Om att hitta det man inte söker

 Igår tog jag bussen till Hyllie strax utanför Malmö, för att besöka en så kallad turist-bo - och något annat mässa (var det hälsa?). Jag hade siktet ställt på information om Mecklenburg-Vorpommern och där blev jag inte besviken. Resten av mässan lämnade mig helt oberörd med undantag av att adrenalinet steg när jag för femtioelfte gången fick en golvmopp mitt i "flabben" som man säger på skånska. Ser jag ut som om jag gillar golvmoppar? Det gör jag inte och städning hör inte till det som jag prioriterar högst här i världen. (men jag har väl rätt ålder inne för att utsättas för moppkrängningsförsök). Nog om golvmoppar.

Efter att ha försett mig med kilovis av turistinformation om Mecklenburg-Vorpommern (och det fanns massor) bänkade jag mig för att lyssna på ett litet föredrag om området. Det var mycket trevligt och två glada, pigga och duktiga damer pratade väl för varan. Här kan man se och uppleva mycket, det är säkert så. Jag frestades svårt av att hyra husbåt och kuska omkring på ett av de många vattendragen... Mecklenburg-Vorpommern är fyllt av sjöar och dessutom har man ju en stor bit Östersjökust att locka med. ( I Östersjön vid Rostock surfar man i vågorna efter de stora färjorna- ).

Den här bilden (och jag ber om ursäkt för den dåliga kvalitén, det är helt och hållet mitt fel för jag reagerade lite långsamt) är rolig- den beskriver både badkorgens historia och badmodets dito genom tiderna. Badkorgen lär vara helt och hållet en tysk uppfinning och nog ser de trevliga ut de där korgarna (om än lite obekväma). Blir man inte stel i ryggen efter ett tag?

Nu har jag bläddrat igenom alla vackra och påkostade broschyrer och vad hittar jag om inte en beskrivning på en "litterär rundtur"- mycket spännande. Utgångspunkten är den lilla orten Gross Breesen för där finns nämligen ett bokhotell "Bücherhotel Gross Breesen". Hotellet ligger inrymt i ett gammalt Mecklenburgiskt hus och jag länkar till hemsidan HÄR. Om hotellet lever upp till eventuella förväntningar kan jag givetvis inte svara på men hemsidan är fin.

Den litterära rundturen sträcker sig kors och tvärs över stora delar av Mecklenburg Vorpommern och den får jag anledning att återkomma till så småningom.

Die Hotlist: de tio bästa böckerna från oberoende tyska förlag

 Det är faktiskt mestadels översättningslitteratur som pryder den här heta listan (se den i sin helhet HÄR), men det är en riktigt intressant lista, tycker jag. En av heta listans böcker kommer dessutom ut i svensk översättning också- mycket snart. Det är SEKWA förlag som har valt att ge ut Julia Decks debutroman "Viviane Elisabeth Fauville". (I Tyskland är det Wagenbachs förlag som står för utgivningen).

 Amy Hempel är en amerikansk författarinna som är något av en mästare på noveller. Jag har inte läst något av henne men min nyfikenhet är stor.

Livet i havet och valar är ett/en av Philip Hoare's stora intressen och fascinationer. Boken om Leviathan har kommit ut på tyska men någon svensk översättning har jag inte lyckats hitta. (Det här är en faktabok och inte skönlitteratur, ifall någon undrar.)

Som sagt- en riktigt inspirerande lista är den, denna "hotlist".

Med Hommerberg i bagaget

Till höger på fotot Hommerbergs "Om ni reser till Tyskland" (från 1959).

Sigge Hommerbergs reseguider är klassiker idag- och de var ett måste för resan under den tid jag var barn och släpades med på diverse turer runt i Europa (oftast till Tyskland). Kvar i hyllan har jag därför just den där utförliga guideboken om vårt grannland i söder- och Tyskland under 1950/60-talet var lika med - precis som Hommerberg skriver på försättsbladet -"Volymen behandlar endast Västtyskland och Väst-Berlin. Öster om järnridån begav man sig inte gärna och just den delen av Tyskland var mer eller mindre stängd och insvept i ett grått och slitet töcken.

Jag var väl inte alltid så road av resandet när jag satt inklämd i baksätet på det där måndagsexemplaret av en vinröd Volvo PV (maxfart för oss var 80 km i timmen) och försökte se ut över landskapet. Städerna låg som ett pärlband längs motorvägarna och nog minns jag ett av kriget ännu hårt märkt Hamburg- där övernattade vi i ett halvt hotell. Den andra halvan hade RAF fått in en fullträff på. I Mainz fanns det extra gott om parkeringsplatser (många hus var ju borta) och i Bremen fanns en del ruiner kvar. Kriget kändes fortfarande nära i tiden.

Hommerbergs språk är givetvis präglat av "fornstora dar" och jag blir lätt nostalgisk när jag läser de här raderna om det som är resans början- nämligen färjan från Malmö till Köpenhamn.

"Båtarna mellan Malmö och Köpenhamn har charme. De är inätna, inrökta och indruckna. Den koncentrerade trivseln utvecklas mest i spisesalongerna. Matsedeln har bestämt inte ändrats på de sista femton åren: Först fyra danska smörgåsar, sedan någon av varmrätterna: Svinekam, Fläskkarré med rödkål eller Stekt fiskfilé med remouladsås. Men det gör ingenting. Man trivs så kolossalt. När man hunnit mittsjöss är hela matsalen en enda stor familj. Där sitter slaktarmästar Sörensen från Köpenhamn och diskuterar köttpriser med den fine direktör Johansson från Malmö, och strax intill utvecklar fröken Hansen för fru Svensson sina synpunkter på apelsin- och bananpriserna i Malmö."

Idag reser man med hjälp av till exempel "Första klass reseguider- guiderna som visar dig allt andra bara beskriver"- inte lika personligt kanske men effektivt och idag ingår ju hela Tyskland i guideböckerna. Mycket nytt finns att upptäcka. Båtarna till Köpenhamn är ett minne blott och man svischar sig fram på ett helt annat sätt numera- på gott och på ont.

Den tyska romantikens kvinnor

Om man letar efter tysk romantik brukar man oftast hamna i männens värld- inget ont i det-men nu tänkte jag försöka lära mig mera om romantikens kvinnor och då kan nog Katja Behrens bok med sex porträtt vara en ganska lagom introduktion. Bäst är att börja med det kortfattade så kan det förhoppningsvis bli mera detaljerat så småningom.

De här kvinnorna skriver Behrens om:

Bettina von Arnim

Karoline von Günderode

Rahel Varnhagen

Caroline Schlegel- Schelling

Dorothea Veit-Schlegel

Sophie Merau-Brentano

En länk till "Romantikerhaus-muséet" i Jena HÄR

Worpswede

     

"Vår"- målning av Heinrich Vogeler (1872-1942)

Worpswede är en liten plats (idag med cirka 10 000 invånare) - beläget mitt på Teufelsmoor i provinsen Niedersachsen och i ett flackt hedlandskap. Den svarta torven blandas med vit sand och på sensommaren blommar ljungen. Himlen är öppen och ljuset är klart och rent.

Fritz Mackensen (1866-1953) var bara 18 år gammal när han träffade en ung kvinna som i lyriska toner beskrev sin hembygd vid Teufelsmoor. Mackensen blev så tagen att han beslöt sig för att resa dit och så såddes det första fröet till det som skulle bli konstnärskolonin i Worpswede.

I slutet av 1880-talet kunde man bara nå Worpswede med hästskjuts eller på apostlahästarna. Bönderna i trakten använde sig  av kanalerna som skar igenom heden i räta linjer. Torven var den främsta inkomstkällan men man försökte att dika ur också för att kunna odla i det karga landskapet- det var en evig kamp mot naturens krafter.

Mackensen blev förtrollad av trakten och några år senare beslöt han- tillsammans med Otto Modersohn och Hans am Ende- att bilda konstnärskolonin Worpswede. Hit vallfärdade nu konstnärerna ;bland de allra främsta var förutom trion ovan Fritz Overbeck, Heinrich Vogeler och Paula Modersohn-Becker.



Flicka med katt - Heinrich Vogeler

Jag har fäst mig speciellt vid Heinrich Vogelers konst- kanske för att den är så fylld av starka känslor. Jag tycker mycket om hans romantiska scener - men allt Vogeler målade var inte romantiskt vackert- här finns också fasansfulla krigsscener och rasande protester mot det tredje rikets makthavare. Vogeler kunde naturligtvis inte fortsätta att verka i Tyskland- han gick i exil till Sovjetunionen och så drabbades han av Stalins utrensningar och försmäktade i Kazakstan dit han deporterats år 1941. Vogeler dog år 1942.



Heinrich Vogelers "Det tredje riket" (1934)
                                                   

Tysklands äldsta stad

En sommar för väldigt många år sedan nu tillbringade jag och min bästa väninna ett stort antal veckor i staden Trier vid Mosel. Våra föräldrar hade tänkt att vi skulle lära oss tyska och se världen. Så särskilt flitiga var vi nu inte vad gällde tyskan men roligt hade vi i alla fall och när vi nu träffas brukar vi prata gamla minnen. Trier återkommer vi gärna till. (På fotot ovan,( som är lånat) för på den tid det begav sig hade vi bara usla små instamatic-kameror- inte blev det någon större fotokonst via dem....). Som synes har romarna satt sin prägel på staden. (Här genom Porta Nigra- som är ett av nio världsarv som Trier kan stoltsera med).

Så här minns jag torget- visst är det vackert och väl bevarat?

Mosel flyter igenom staden- här ett gammalt foto från 1900. Många promenader gick vi längs med floden.

Ett ungdomsporträtt av stadens store son- alla kanske inte uppskattar honom men hur som helst- det var här han föddes - Karl Marx. Hans historiska betydelse kan man inte underskatta vad man än har för åsikt om hans idéer.

Trier ligger i Rheinland-Pfalz och det är nära till både Frankrike och Luxembourg.

En tysk mening lärde jag mig i alla fall här "Bist du bekloppt oder wat"? (jag tror att det heter "Bist du verrückt" på 'vanlig' tyska.) Jag hade förstås inte så stor nytta av just detta i skolan.....

Ett brev från Goethe i Dornburg

Inte långt från staden Jena i delstaten Thüringen ligger Dornburg som har en samling vackra slott att stoltsera med. Ovan det så kallade renässansslottet (bilden är lånad). Under några sommarmånader år 1828 fick slottet en gäst- nämligen den icke helt okände författaren Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832).

Inspiration fick han säkert under sin vistelse för han författade de så kallade "Dornburger Gedichte" här. Han var också flitig med brevskrivandet, som det verkar. I juli (i början av vistelsen) skriver Goethe till sin tjänare J.P.G. Götze och klagar över att slottets vinkällare inte har något särskilt gott innehåll. Inte heller finns det något bättre vin att hitta i närheten så därför vill han på studs ha sex flaskor "Würzburger" och även "Steinwein". Köksmästarens mat uppskattas heller inte och herr Götze får besked om att ta med sig "echte jenaische Cervalatwurst".

Brevet undertecknas med "Der Alte Bekannte J.W.v. Goethe.

En litterär resa genom Tyskland med hjälp av slott (och borgar)

Jag köpte den lilla reseguiden "Die schönsten Schlösser und Burgen Deutschlands" som kanske mera är en litterär guide en just en rese-dito (och det var väl därför jag föll för frestelsen att skaffa den). Med hjälp av historien, vackra bilder och kända (och mindre kända) författare tas man med på en guidad tur genom Tyskland.

Här sitter han, den kände och ökände- Giacomo Casanova. Ung och vacker är han på det här porträttet som är målat av Anton Raphael Mengs. Casanova är först ut som skribent nämligen och han tar oss med till en "Gabelfrühstück" på slottet Augustusburg i Brühl som ligger i närheten av Bonn.

Praktfullt är det, slottet Augustusburg, och stort. Det byggdes i början på 1700-talet av kurfursten Clemens August av Bayern (som också var ärkebiskop i Köln). Slottet blev förklarat världsarv år 1984.

Här ett porträtt av slottsherren själv, Clemens August (1700-1781) och han har bidragit till byggnationen av ett flertal slott i trakterna kring Bonn och Köln. Det vackraste av dem anses dock Augustusburg vara. Det byggdes som ett särdeles praktfullt rokokopalats. Att gå uppför trapporna och se utsikten uppifrån ska vara en stor upplevelse. År 2000 firades kurfurstens 300-årsjubileum och man slog på stort- en mängd utställningar organiserades.

År 1760 var Giacomo Casanova gäst på slottet och väl där bjöd han in en samling damer (givetvis) till en så kallad "Gabelfrühstück" (en slags "mellanmåltid" eller brunch bestående av både kalla och varma rätter). De lärde strider förstås om huruvida den här brunchen verkligen har ägt rum....

"Das Gabelfrühstück" hade bestämts till klockan ett men jag var i Brühl redan vid 12-tiden. Detta kurfurstliga lustslott som inte bara är en skönhetsupplevelse sig själv utan som även ligger i de vackraste omgivningar, är byggt i stil med Trianon". (min egen mycket fria översättning).

Man satt till bords i hela tre timmar och sedan for man vidare till Köln för att gå på teater. Casanova betalade för måltiden med tjugo dukater och reste sedan nöjd sin väg (får man förmoda).

Kanada, Tyskland och Frankrike- populärt just nu

Jag kände mig lite extra nyfiken och kollade Amazons bestsellers i hopp om att där kunna hitta något som kunde vara av eget intresse. Tre länder kikade jag lite extra mycket på- först Kanada som jag tycker hade den mest spridda och mest intressanta (enligt mig) listan.

I Kanada läser man Eric Kandels tegelsten om Wien kring år 1900. Här sjöd det av kulturell verksamhet och nya tankar. Freud, Arthur Schnitzler, Gustav Klimt, Oscar Kokoschka och Egon Schiele var alla stora namn under den här tiden. Eric Kandel fick Nobelpriset i medicin år 2000- här har han skrivit en bok som inte bara handlar om hans eget ämne men som berör även konst och litteratur under en mycket intressant epok i Österrikes historia.

Kandel är född i Wien år 1929 och han har sina rötter i det gamla Galizien. Han lyckades undkomma nazisterna genom att fly till USA tillsammans med sin bror (då var han bara nio år gammal). Även hans föräldrar lyckades ta sig ut ur Österrike.

Jag har lagt "The Age of Insight" på min önskelista.

Andra böcker som säljer bra i Kanada just nu är Tatiana de Rosnays "Sarah's Key" och Michael Ondaatjes "The Cat's Table" (den har jag läst och tyckt mycket om).

I Frankrike har man fastnat för Jean-Christophe Rufin och hans historiska roman "Le Grand Coeur" som har handlingen förlagd till 1400-talet. Rufin är läkare (en av grundarna till läkare utan gränser) och författare (och medlem av franska akademien) . Några av Rufins böcker har blivit översatta till engelska men jag har inte hittat något på svenska. Det kanske kommer.

En ny bok av Delphine Vigan är också populär: "Rien ne s'oppose à la nuit".

I Tyskland laddar man ner Grimms sagor så det ryker om det och även Fontanes Effi Briest finns att få i e-boksform (och den säljs bra i den versionen). Volker Ferkau har skrivit en bok om Tyskland som det var under ett par år på 60-talet. "Alles auf Aufgang". Den läser man mycket, verkar det som. (Annars verkar han ha skrivit mestadels böcker i genren fantasy).

Ren nostalgi 2

Sigge Hommerbergs reseböcker stod i en klass för sig. Nu är de gamla och inaktuella men ändå trevliga att läsa. De gavs ut på Allhems förlag och just den här guiden stoltserar med "390 sidor med 530 bilder och 1000 nyttiga, roliga resetips. "Om ni reser till Tyskland" kom ut 1959 och mina föräldrar investerade i den inför semstern 1960. Då bar det av söderut med de tämligen nya Trelleborg-Travemündefärjorna.

Jag citerar några rader ur inledningskapitlet... och frossar i nostalgi:

"Båtarna mellan Malmö och Köpenhamn har charme. De är inätna, inrökta och indruckna. Den koncentrerade trivseln utvecklas mest i spisesalongerna. Matsedeln har bestämt inte ändrats på de sista femton åren: Först fyra danska smörgåsar, sedan någon av varmrätterna: Svinekam, Fläskkarré med rödkål eller Stekt fiskfilé med remouladsås. Med det gör ingenting. Man trivs så kolossalt. När man hunnit mittsjöss är hela matsalen en enda stor familj. Där sitter slaktarmästar Sörensen från Köpenhamn och diskuterar köttpriser med den fine direktör Johansson från Malmö, och strax intill utvecklar fröken Hansen för fru Svensson sina synpunkter på apelsin- och bananpriserna i Malmö."

När man anlänt till Tyskland, så småningom, äter man till exempel korv- flera sidor ägnas åt denna livrätt. "Den stora korvparentesen"har kapitlet som rubrik och Hommerberg skriver att korv det har man ätit i Tyskland sedan 1000-talet. Här nämns Milzwurst (gjord på kalvbräss - urrk, säger jag) , Leberkäs, Weisswurst ("kronan av alla korvar"), Nürnburger Bratwurst och många många fler. (Braunschweig beskrivs som korvätarnas Eldorado).

Öl och vin får också stor plats i reseguiden- så klart.

"Was kümmert mich das Wasser?

Das Bier ist zehnmal nasser!

(I H2O, mitt herrskap, ger jag katten

öl är ju tio gånger våtare än vatten) (Hommerbergs översättning).

Hommerbergs "Om ni reser till Tyskland" är väl värd att läsa fortfarande. Den placerar jag härmed i en bättre hylla!

Johann Moritz Rugendas

Här är han- den tyske landskapsmålaren Johann Moritz Rugendas (1802-1858). Han lät sig inspireras av bland andra Alexander von Humboldt. Under många år reste Rugendas runt i Syd-Amerika. Jag läser César Airas något bisarra kortroman (jag fick faktiskt mardrömmar av den) om Rugendas - och konstaterar att just den här berättelsen är nog inte "min favorite" men konstnären blir jag intresserad av.

Rugendas är förvisso död sedan länge men hans tavlor lever vidare- och HÄR kan man se några av dem.

1956 Brecht och Benn

Två av litteraturens giganter- Bertolt Brecht och Gottfried Benn- gick ur tiden sommaren 1956. Om ett hastigt möte mellan dem i mars samma år skriver Günter Grass i sin bok "Mitt århundrade". Man skulle ha velat vara en fluga på graven (de möttes nämligen vid Heinrich von Kleists grav). Grass noterar att Brecht ser bräcklig och sjuk ut- och samtalet de förde var inte mångordigt- öst mötte väst. Det kalla kriget var ett faktum, ett mycket kännbart sådant framför allt om man bodde i Berlin.

"När misstagen har förbrukats sitter vi ansikte mot ansikte med intigheten"

Så här skriver Grass:

"Medan de skrattade åt några avslutande vitsar på levandes och dödas bekostnad lämnade båda Kleists grav, utan att ha nämnt eller citerat den därstädes till odödlighet dömde diktaren. Vid Wannsee-stationen tog den ene, som bodde i Schöneberg nära Bayrischer Plats, S-banan; på den andre väntade en bil med chaufför, som förmodligen skulle köra honom antingen till Buckow wller till Schiffbauerdamm."

När dessa båda författare sedan dog brände Günter Grass sina egna dikter, beslöt att ge katten i germanistiken och satsade i stället på att studera maskinbyggnad vid Tekniska Universitetet. (Det var väl tur att han fortsatte att skriva, trots allt).

Och jag blir mycket intresserad av att läsa något av Gottfried Benn.

Verbrannten Bücher (Brända böcker)

Den här boken (som kom ut 2009) har kallats "en triumf över barbariet" och ett pionjärarbete. Här redogörs för så gott som samtliga de författare som fick sina böcker slängda på det stora bokbålet (10 maj 1933)- och många av dem blev sedan helt bortglömda. Nu tar Volker Weidermann fram dem ur glömskans mörker. Han har fått lysande recensioner för sitt arbete.

Jürgen Serke har också skrivit om bokbålet i sin "Die Verbrannten Dichter" (2003)- den boken verkar dock vara lite svår att få tag på. Volker Weidermanns "Verbrannten Bücher" går att skaffa via svensk nätbokhandel.

För den som aldrig varit i Berlin....

men som gärna vill komma dit snart- (och jag hör till den kategorin) - känns det som om det är dags att läsa på lite, att bilda sig. Under min ungdom tedde sig en resa till "bakom järnridån" inte särskilt lockande och prioriterades inte så högt. Det fick bli andra resmål i stället. Det känns onekligen lite trist att inte ha satt sin fot i den tyska huvudstaden (och det finns givetvis flera platser i öst som jag skulle vilja titta närmare på). Jag kunde inte motstå de här böckerna.

Jan Mosander var tidningen Expressens korrespondent i Västtyskland under några år i början av 70-talet - han återvände tjugo år senare till ett mycket annorlunda Berlin- muren fanns inte kvar och allt är nytt. Det blev ett möte med en stad i förvandling- och det tänker jag nu läsa om.

"Natten då muren föll"- det var den 9 november 1989- och i boken skildrar tjugofem tyska författare om denna historiska händelse.

Carl Tham skriver om "historia med huggtänder" (bland annat) i sin bok "Berliner Republik"- och om Tysklands enande med många politiska turer.

Det väntas regn idag så det känns alldeles utmärkt bra att kunna krypa upp i soffan med en eller flera goda böcker.

Berlin- boktips

När jag nu inte kan vara fysiskt närvarande i den tyska metropolen får jag läsa om den- och jag har lånat hem "Berlin- stadsdel för stadsdel av Valle Wighers, Per Ek och Linda Berglund. (Carlssons förlag). Jag hoppar hit och dit och i slutet av boken hittar jag ett litet kapitel med titeln "Skrivet om Berlin"- intressant, tänker jag och skriver upp och noterar.

Lennart Hellström: När DDR & BRD blev Tyskland.

Båda dessa böcker handlar om "die Wende" - alltså återföreningen och vägen dit.

Jan Mosander (f.1944) var tidigare känd som rapportör i TV och radio. Hans bok "Berlin- krutrök och delikatessdiskar" beskriver hur Berlin utvecklats med fokus på förra seklet. Just den boken finns att köpa för ett mycket facilt pris (cirka 40 kronor) via nätbokhandeln. Det torde vara väl investerade pengar om man inte har tillgång till den på närmsta bibliotek, förstås.

Nils Erik Forsgårds "10115 Berlin- Nedslag i en europeisk huvudstad ska handla om "en liten del av Berlin betraktad genom ett temperament" (enligt förordet).

"Natten då muren föll"- här berättar tjugofem tyska författre om den 9 november 1989.
(Ersatz förlag).

I serieform kan man läsa Jason Lutes två böcker "Berlin-stad av sten" och "Berlin-stad av rök"- den första delen beskriver Berlin under Weimarrepubliken dvs mellan 1918 och 1933. (Lutes börjar sin tideräkning år 1928).

Ja, och så finns ju också i nytryck Stig Dagermans "Tysk höst" och Carl Tham (han var ambassadör i Berlin 2002-2006) har skrivit "Berliner Republik".(Atlas förlag)

Fina boktips, tycker jag och känner mig mycket inspirerad. Det blir en tur till biblioteket (för de flesta av böckerna finns där) och kanske beställer jag något via nätet.

Dresden

Dresden var en gång en vacker gammal stad (fotot (Wikipedia) är taget 1910)

I februari 1945 såg staden ut på det här viset. "Klockan 9.51 tisdagen den 13 februari 1945 gick flyglarmet igen i Dresden. Denna gång var det inte falskt alarm. Staden hade inget försvar: allt artilleri hade flyttats österut för att möta den framryckande Röda armén. Först kom Mosquitoplan med lysbomber och på morgonen hade 796 brittiska Lancasterplan och 311 amerikanska Flygande fästningar släppt 4 500 ton spräng- och brandbomber över staden. En intensiv eldstorm dödade minst 25 000 människor och 34 kvadratkilometer av den historiska staden Dresden med ess ovärderliga konstskatter lades i ruiner." (från omslaget till "Dresden" av Frederick Taylor- 2004).



Kurt Vonnegut skrev en bok om sina minnen från Dresden. På försättsbladet till "Slakthus 5" står att läsa följande : " SLAKTHUS 5 eller Barnkorståget- En skyldighetsdans med döden av Kurt Vonnegut jr- tysk-amerikan av fjärde generationen nu levande i behagliga omständigheter i Cape Cod (där han röker för mycket)- vilken såsom amerikansk infanterist -hors de combat- som krigsfånge- bevittnade bombningen av Dresden i Tyskland- "Elbes Florens" för länge sedan

och överlevde för att berätta därom.

Detta är en roman en smula i den telegrafiska schizofrena stil som präglar berättelserna

på planeten Tralfamadore- som de flygande tefaten kommer ifrån. Frid.

"Men allt var mycket bättre nu. Han hade en liten trevlig lägenhet, och hans dotter fick en förträfflig utbildning. Hans mor brändes till aska under eldstormen över Dresden. Så kan det gå." (sidan 7, Slakthus 5, Kurt Vonnegut).

Jag har börjat läsa "Tornet" av Uwe Tellkamp- handlingen är förlagd till Dresden.

Min första utlandsresa

(På bilden en betydligt nyare färja än den jag en gång åkte med)

-

"Den 9 juni var en stor dag för staden Trelleborg. Då invigdes nämligen bilfärjeleden mellan Trelleborg och Travemünde. Rutten öppnades på försök efter initiativ av distriktchefen Rudolf Markland. Tågfärjan Drottning Victoria som hunnit uppnå den för båtar aktningsvärda åldern av 44 år, hade för ändamålet byggs om på J C Petersens Verkstad i Trelleborg. Den nya färjeleden var i gång under sommarsäsongen som avslutades i mitten av september. Då hade inte mindre än 43 000 passagerare befordrats, jämte 2 200 bilar, 400 motorcyklar och 800 cyklar."

-

Detta kan man läsa på Trelleborgs kommuns webb-sida. Året var 1954 och nu började man tro på framtiden igen. Resandet tog fart.

-

(Detta är förstås inte vår bil- fotot är taget från Wikipedia)

Några år senare var det dags för vår familj att åka söderut också- det var 1957 och vi stuvade in oss i en ganska anskrämlig Volvo PV 444. Natten blev lång ombord på färjan och det var inte tal om att ha hytt- vi satt upp i fåtöljer och anlände väl till Trawemünde i gryningen.

Jag minns långa dagsetapper och sönderbombade städer- halva hotell som vi övernattade i. Man hade inte alls hunnit bygga upp så mycket på 50-talet i Tyskland. Jag minns alla krigsinvalider- hus med gavlarna utåt- "konstig" mat och "konstigt" språk.

-

Rådhuset i Dortmund (Wikipedia)

När pappa var på väg att accelerera ut på motorvägen vid Dortmund fick han växelspaken i handen.... inte skoj alls. Det blev en lång promenad till en bilverkstad - volvo var väl heller inte "rätt" bil att ha i Tyskland av år 1957. Bilmekanikerna tog sig an verket och lyckades laga eländet. Vad det kostade? "Vi ska inte ha något betalt" och så pratade de om "Schwedensuppe" som de fått av röda korset efter kriget- de var så tacksamma för den hjälp de fått av svenskarna, sa de. Givetvis betalade mina föräldrar för reparationen men det var inte lätt att tvinga på dessa snälla mekaniker några större belopp- jag tror att räkningen stannade på 10 mark.

-

Det var en spännande resa (även utan växelspakshaveriet)- det var min allra första "långa" utlandsresa och det var också första resan utrikes för mina föräldrar efter kriget. Det hade varit nästan tjugo år av isolering och nu var den bruten. Det kom snart att bli fler resor till Tyskland .