Nu ska jag läsa den här

Jag har haft boken i mina hyllor länge (den är från 1989) och jag har läst i den tidigare. Nu har jag tänkt mig att jag ska gå igenom den lite mera noggrant. Jag citerar från Synnöve Clasons

förord: "Den här klippboken med recensioner och andra artiklar från 70-och 80-tal har tillkommit för att dokumentera en historiskt sett unik samtidighet mellan en kvinnolitteratur som kallades "ny" och ett livligt intresse för äldre kvinnliga författare, deras verk och livsvillkor."

Här kommer det att bli många kära återseenden, tror jag.

Asta Nielsen- en kvinna med integritet

Jag läser (i Folke Schimanskis bok om Berlins historia )(Berlin- en stads historia-förlag: Historiska Media) om den danska skådespelerskan Asta Nielsen (1881-1972). I Hitlertidens Tyskland var man mån om de "ariska" kulturskaparna. Man gjorde allt för att de skulle stanna kvar i Tyskland. "Vid en tebjudning i propagandaministeriet placerade man Asta Nielsen vid führerns bord. Det skulle man inte ha gjort". Asta Nielsen var en kvinna med stor integritet och hon var kallsinnig till Hitlers smicker. Så här utspann sig en del av konversationen: Hitler: Ja, nu kommer den tid då vi åter får användning för filmens stora konstnärer. Asta Nielsen: Det kan knappast angå mig, jag tillhör inte något politiskt parti och vill aldrig inlåta mig på att spela i politiska filmer. Hitler: Det behöver Ni inte heller nu. Det förhåller sig nämligen så här: Jag kan ge tusen ord ifrån mig, utan att någon förstår mig, men en anda rörelse av Er förstår hela världen. Asta Nielsen: Menar ni denna rörelse? (härvid gjorde hon en ironisk Hitlerhäldning. ) Asta Nielsen fortsatte inte sin karriär i Hitlertyskland. (Allt från "Berlin- en stads historia" av Folke Schimanski).

Tilla Durieux

I Berlin grundades "die Freie Volksbühne" år 1890- här försågs den breda publiken med pjäser på aktuella teman och till låga biljettpriser. Man började med att sätta upp Ibsens "Samhällets stöttepelare" och "En folkfiende". Den stora stjärnan sedan början av 1900-talet var den österrikiska skådespelerskan Tilla Durieux (1880-1971). Hon ansträngde sig att introducera bl a Goethe och Schiller för en stor arbetarpublik. Gensvaret blev otroligt och Tilla brukade varje söndag göra en utflykt till arbetarkvarteren i Berlin. Vid ett tillfälle kom en liten kvinna fram till henne och frågade varför hon gjorde detta- då svarade Durieux "Det roar mig"- kvinnan presenterade sig: Jag är Rosa Luxemburg." (Från Berlin- en stads historia av Folke Schimanski).

Tilla Durieux som Circe / av Franz von Stuck (1913)

Pierre- Auguste Renoir målade också av aktrisen-(1914). Tilla Durieux lämnade Tyskland år 1933 och återvände först 1952.

En länk till mera information här. (på tyska)

En tillbakablick- tre månaders läsning

Längst till höger Joseph Roth (foto från Wikipedia)

-

Nej, det blir ingen lista- men några böcker av de senast lästa vill jag gärna skriva lite extra om. Årets första bok blev Joseph Roths Radetzkymarschen- berättelsen om den utdöende familjen och det utdöende habsburgska riket- en bok som stannar kvar länge och som jag tyvärr var tvungen att lämna ifrån mig till magasinet på Vellinge bibliotek (tacksam dock för att den fanns kvar över huvud taget)- så småningom kanske jag inhandlar själv. "Radtzkymarschen" vill jag nog gärna ha i min egen bokhylla.

- - "Mycket bra" har jag noterat i kanten av läsdagboken vid "Krukan och andra berättelser" av Luigi Pirandello- en novellsamling som jag verkligen kan rekommendera. Dessutom kunde jag boka av både en ny (för mig) nobelpristagare och en bok till i min italienska utmaning.

(Boken finns i svensk översättning)

I februari läste jag extra mycket tyskt och väldigt många otroligt bra böcker också- Berättelsen om herr Sommer av Patrick Süskind var ett loppisfynd som hette duga- åh, så fin! Arno Surminskis sorgliga berättelse om en barndom i Ostpreussen- och det helvete som följde när familjen fördrevs från sitt hem- gjorde ett så starkt intryck. Tadellöser & Wolff av Walter Kempowski likaså (hemlånad från ett magasin någonstans i Sverige- den borde inte trona i magasinen den boken och den borde komma ut i nytryck.) Ytterligare en barndoms- och ungdomsberättelse från Tyskland.

Bukowina (lånad bild)

En resa i Galizien började jag på- och den gjorde jag med hjälp av Martin Pollack- så lärorikt- så inspirerande. Jag "hittade" den fina poeten Rose Ausländer- som skrev så vackra dikter - många från det älskade och förlorade Bukowina. Rose Ausländer har jag tagit till mitt hjärta.

Italienskt? Jag måste än en gång framhålla "The Alphonse Courrier Affair" av Marta Morazzoni- en författarinna som jag kommer att "hålla ögonen" på framledes. Flera av hennes böcker finns översatta till svenska. (och jag har nog läst samtliga- och blivit mycket imponerad).

(lånad bild)

Jag ser fram emot ett nytt spännande läskvartal- mera tyskspråkigt ska det bli och jag ska fortsätta att leta italienskt. Det blir säkert annat också och jag hoppas hitta mer i magsinen -undangömt som kanske borde få komma ut i rampljuset. Qui vivra verra.

En avantgardistisk poet

Jag dröjer mig kvar i Slovakien ett tag till- och fördjupar mig i kapitlet "En proletär söndag vid Donau". Claudio Magris ägnar ett par sidor åt den avantgardistiske och militant-kommunistiske författaren Ladislav (Laco) Novomeský (1904-1976). Jag hade aldrig hört talas om honom förut och det kanske inte är så konstigt- att hitta hans verk på de "vanliga" språken verkar vara mycket svårt. (Det finns en bok på engelska- men den verkar inte vara lätt tillgänglig för tillfället).

Mest känd är Novomeský för "Nedel'a" (Söndag) som kom ut 1927. Jag citerar från Magris bok om Donau : " Men den "vemodsfyllda processionen längs Donau" som kritikern Stefan Krcméry ser i "Söndag" är inte bara raden av de anspråkslösa och olyckliga levnadsöden som besjungs av Novomésky, det är också vemodet i den motsägelse som genomsyrar hela hans poesi och utgör dess storhet och gör den till en kärnpunkt i den slovakiska kulturen och politiken". - Novomeský fick tillbringa fem år i fängelse - dömd som "borgerlig nationalist" . Han kom sedan att bli en symbol för hela den slovakiska historien. År 1963 först, fick han upprättelse- men han anslöt sig inte till den så kallade Pragvåren 1968. "Novomeský är således en symbol för en poesi som är rotad i den slovakiska och internationalistiska myllan, som visserligen är anti-stalinistisk men tar avstånd från upproren 1968. Hans dramatiska öde gav paradoxalt nog ett alibi åt regimens konformism och auktoritarism. (Man får komma ihåg att Magris bok skrevs under 80-talets första år- och Magris avslutar faktiskt kapitlet med följande mening: "Världen har förändrats, även om det troligen inte var Novomeskýs poesi som åstadkom denna förändring").

Rapport från vår sköna nya värld- 8 reportage av Günter Wallraff

Nu finns den i billig pocketutgåva- Wallraffs samling reportage från hans olika "karriärer" i diverse yrken. Gillar man Wallraff tycker jag att man sedan ska läsa något av Barbara Ehrenreich också (hon attackerar i USA vad Wallraff attackerar i Tyskland). Åtta reportage och mycket att bli förbannad över under läsningens gång.

Ett kapitel avhandlar till exempel telefonförsäljning "Blåsning per telefon". Tala om att inte ha några som helst skrupler (och då menar jag de som basar för de här företagen). Här bryts det mot alla möjliga och omöjliga lagar både de rent juridiska och givetvis även de moraliska. Wallraff berättar att det finns över 6000 callcenter i Tyskland och de sysselsatte (2007) 440 000 människor. Han liknar dessa callcenter vid moderna tiders kolgruvor "tusentals människor arbetar i det fördolda, blir osynliga- och deras arbetsvillkor likaså."Wallraff ville veta vem det är som stör oss i tid och otid och vilka de är som vill, ska och måste sälja. Ja, det får han snart reda på. Arbetsplatsen liknar han vid något som är taget ur Aldous Huxley's "Brave New World". Det är ett mycket intressant reportage.

Ett annat reportage som riktigt griper tag är det som handlar om utnyttjandet på lyxkrogarna- hur unga människor (framför allt) får arbeta under slavliknande förhållanden. Wallraff fokuserar på gourmetrestaurangen Wartenberger Mühle nära Kaiserslautern (även kallad "K-town" av många amerikaner). Här får man jobba tills man stupar och dessutom får man ofta utstå både verbal och fysisk misshandel.

"Man kan bara njuta av lagad mat med alla sinnen och vid fullt medvetande om man vet att de som tillagat den inte utnyttjas på ett vedervärdigt sätt. Om en krögare som Martin Scharff trots allt fortsätter som han gjort hittills, kastar det inte bara en skugga över maten. Middagen blir direkt oätlig." - Wallraff skriver också om Starbucks och om Lidl. En mycket läsvärd bok är detta- och vi ska vara tacksamma över att det finns de som vågar attackera orättvisorna och korruptionen, som Wallraff.

Vidare längs Donau- till Bratislava

(foto:från Wikipedia)

-

Omkring 65 kilometer från Wien ligger Slovakiens huvudstad- Bratislava. Mellan år 907 och 1918 var den en del av Ungern och det habsburgska riket. Då hette staden Pressburg/Pozsony. Till Bratislava kom habsburgarna för att krönas med Stefanskronan och staden betraktades, enligt Magris, som en trivsam förort till Wien.

Stefanskronan. Foto från Nationalencyklopedin.

-

Magris skriver: " I århundraden har slovakerna varit ett okänt folk, landets dunkla substrat och vävnad, lika oansenligt som halmen och den torkade gödseln som håller ihop bondstugorna. I en dikt av den ungerske nationalskalden Petöfi framställs slovaken , om än på ett ömsint sätt, som en rödnäst kittelflickare med sliten överrock."

-

Kärleken till det slaviska fick sin början framför allt i Slovakien- och en av de mera kända författarna i den proslaviska diktningen var Ján Kollár (som skrev på tjeckiska men som var slovak).

-

("for your freedom and ours")

-

Under våren 1968 spelade Slovakien en stor roll - och konstigt nog blev det skonat av den sovjetvänliga reaktionen i augusti samma år- den som helt förödde den tjeckiska kulturen. Jag citerar :" Medan Prag blev halshugget , gick den totalitära restaurationen förvisso hårt åt civil frihet och individuella rättigheter även i Slovakien, men accentuerade ändå-av politisk beräkning och tilltro till landets panslavistiska och således ryssvänliga tradition- det lokala elementets politiska tyngd."

Så avslutas kapitlet med dessa ord: "Bratislava är--- en vital och expanderande värld som inte melankoliskt vänder blicken mot det förgångna utan mot tillväxt och framtid."

Tänkvärd artikel

I gårdagens sydsvenska skriver Julia Svensson om bokmässan i Paris och citerar Per Olov Engquist. Nordisk litteratur är populär i Frankrike (och här sparas det inte på översättningar). Värre är det hos oss i Sverige. Läs artikeln här.

Tre Almapristagare

Nu är jag ute på hal is... barn-och ungdomsböcker är jag ganska rudis på men skam den som inte kan vidga sina vyer- vilket jag härmed försöker göra. Almapriset var en bra väckarklocka för mig och eftersom söndagens DN (ja, här läses tidningarna verkligen långsamt) innehöll en välmatad sida om den här begivenheten har jag haft möjlighet att välja ut tre böcker som jag tycker verkar extra intressanta. Först ut blir "Den gula väskan" av den brasilianska författarinnan Lygia Bojunga- genren tilltalar mig "klassisk motståndssaga" - lilla Rakel förvarar alla sina drömmar i den gula väskan- och hon kämpar för dem med näbbar och klor" . Mera att läsa om boken på Macondo.

Sonya Hartnetts "Pojken i soffan" finns med i Lyrans jordenruntresa. "Torsdagsbarn" handlar om flickan Harper som försöker att överleva på sin gård under depressionen. (Australien). Prisbelönad: 2008

När jag googlade på "Bron till Terabitia" fick jag upp massor av sidor- inte så konstigt kanske- boken har ju blivit till film. Fantasiland har alltid lockat mig och Narnia är och förblir en favorit- jag är nyfiken på den här (både boken och filmen). Författare: Katherine Paterson från USA- priset vann hon 2006.

Donauresan

Nu tar jag sats och fortsätter - Wien kommer jag att hoppa över- det är så känt och så mycket omskrivet sedan tidigare av så många andra (även om Magris är en mästare i att gräva i kulturlagren). Jag spanar in mig på Bratislava- och letar mig fram i det stora kaptilet " Slott och koja".

I öknens värld

Jag kan nästan gråta blod över att den här boken inte blivit översatt till svenska. Så synd. Den libyske författaren Ibrahim al-Koni har nämligen författat en sagolikt vacker berättelse om tuaregen Ukhayyad och hans vandring genom livet- och öknen. Det är ett hårt landskap som avtecknas- och med lika hårda livsvillkor. Språket är otroligt. Jag kan tänka mig att originalversionen av boken (al-Koni skriver på arabiska) är något utöver den här världen. Den engelska översättningen är gjord av Elliot Colla och för den får han mycket beröm.

- Det är som en saga- men det är en grym värld som al-Koni skildrar. Kärlek och hämnd- ständig vandring..... det är svårt att rent konkret beskriva innehållet i boken . Öknen, mannen och hans vackra kamel (en skäckig "mahri") är de tre huvudpersonerna.

- Jag citerar här Boyd Tonkins recension av "Gold Dust" i The Independent" -- "Imagine Cormac McCarthy's savage lyricism in a Paul Bowles desert landscape and you begin to enter the bleakly beautiful world of this mesmerising, fable-like novel. Libya's Al-Koni draws on the lore of the Sahara's Tuareg nomads in this tragedy of rebellion and revenge. Rejecting his noble clan, Ukhayyad prefers the company of his pedigree camel: a royal beast, splendidly evoked in Elliott Colla's radiant translation. Yet a war and a wedding drag the lad out of myth and into history. Trade ousts honour, and gold seals his doom."

-

-

Översättaren har skrivit ett mycket lärorikt efterord också. Det tackar vi för. - " For those who love, life exists only in death. You cannot hold the heart of the beloved without haivng first lost your own." Jalal al-Din al Rumi (taget från "Gold Dust")

-

(Fotona från öknen :Wikipedia)

Julia var fem år

(fotot är lånat)

när hon miste sin mamma.

-

Så här avslutar hon sin berättelse:

-

-

"En sak är nästan bra med att mamma dog: Jag kan trösta andra med samma problem ,för jag vet ju hur det känns. Det skulle nog vara svårare att mista mamma nu. När man är liten hinner man lära sig att ta hand om sig själv. Annars skulle man ha blivit van vid att hela tiden ha mamma omkring sig. Om mamman dör när man är liten är man ju redan van vid det när man blir stor. Jag vet att jag kommer att få träffa min mamma någon gång igen. Någonstans. Jag vet det!

Ur boken "Du är hos mig ändå" berättelser samlade av Suzanne Sjöqvist ,Wahlström och Widstrand förlag (2005).

Historia!

Först och främst ett tack till Mimmimarie för två av böckerna i den här högen- efter tips från henne har jag lyckats komma över både "King George V" av Harold Nicholson och "Queen Mary" av James Pope-Hennessy. Jag har börjat att läsa- men med facklitteratur går det gärna lite mera långsamt- det är inte något man sträckläser. - Edward Crankshaws bok om det Habsburgska väldet (och dess fall) har jag likaledes hunnit några kapitel i - Simon Sebag Montefiores "Potemkin och Katarina den stora- en kejserlig förbindelse" hittade jag på Ugglan i Höllviken till det facila priset av 50 kronor- men ujuj vilken tegelsten .... Katarina den stora ger mig nervösa associationer - jag kom nämligen upp (som det hette på den tiden) i historia när jag skulle ta studenten.

Ja, det var ju ett jädra ämne att behöva läsa in (även om det var ett favoritämne också) på ett par veckor. (Vi fick två veckors ledighet i april för att försöka reparera eventuella (haha) luckor inför examen som skulle äga rum i början av maj. Jag läste nog inte så mycket om just Katarina den stora men lite grann blev det i alla fall och tur visade det sig vara för en av frågorna (jag minns det som igår) var "Redogör för Katarina den storas expansionspolitik". Panik- men så kom jag på att hon var förtjust i karlar den här madamen- och så kunde jag väl svamla ihop lite om bland annat Potemkin... (jag har fullständigt glömt bort vad det var jag sa- det är preskiberat sedan länge.) Nu har jag ju att bita i igen- tack och lov är det ingen som ska förhöra mig efteråt! PS- Jag var tvungen att repetera tre års geografikurs också ... (tala om otur) och det tredje ämnet blev franska (jag som hoppades på engelska...).

-

-

- O, jerum, jerum, jerum.O, quae mutatio rerum!

"En tårta åt ärkehertigen"- Donauresan går vidare

Ärkehertig Franz Ferdinand (på bilden med sin familj) var tronarvinge till det österrikisk-ungerska kejsardömet - år 1914 reste hann till Sarajevo med sin hustru Sophie- där väntade Gavrilo Princip. Resten av historien är välbekant. Franz Ferdinand älskade sin Sophie men hon var persona non grata i den kejserliga familjen- hon var nämligen "bara" grevinna och inte fin nog. Därför fick vare sig Franz Ferdinand eller hustru Sophie sin sista vila i Kapucinerkyrkan i Wien utan deras sarkofager står i kryptan i den kyrka som ligger alldeles intill slottet i Artstetten.

På inskriften nämns ingenting om titlar eller utmärkelser- bara "född- gift och död".

Schloss Artstetten. (fotot från Wikipedia).

-

Jag citerar Claudio Magris: "Alla var emot detta äktenskap, även hans (Franz Ferdinands) bror, ärkehertig Otto, som tyckte om att dyka upp spritt språngande naken på Hotel Sacher, endast iförd läderkoppel och sabel." Så skriver Magris om Franz Ferdinands motsägelsefullhet- hans häftighet och envishet- att han kunde vara synnerligen aggressiv och auktoritär.

-

Sophie var ,som synes ovan, en mycket vacker kvinna. De båda makarna älskade varandra djupt och de levde ett lyckligt familjeliv. Tre barn hade de- Franz Ferdinand och Sophie. Sophie, Maximilian och Ernst. (Bröderna lät Hitler deportera till Dachau år 1938).

-

År 1908 äversände sockerbagaren Oskar Pischinger en tårta av sin egen uppfinning till Hennes Höghet hertiginnan "med förhoppning om att erhålla det eftertraktade omdömet om sitt verk"

Sockerbagaren fick ett positivt vitsord för sin skapelse - och det utnyttjade han ganska snart genom att "officiellt döpa några krämfyllda Krapfen (flottyrmunkar) av egen tillverkning till "Hertiginnan Sophie"- om tårtan teg han.

"Krapfen" i tysk stil (från Wikipedia).

Gyllene sand- och en länk till arabisk litteratur på engelska

Jag läser den libyske författaren Ibrahim al-Konis "Gold Dust" - och tas med på en färd in i öknens oändliga och mystiska djup. Det är vackert och tungt på en gång- men- jag har halva boken kvar och gör bäst i att vänta med ytterligare beskrivningar. - Den här romanen (som inte finns i svensk översättning) är utgiven på förlaget "Arabia Books" och jag länkar till deras nätsida för där finns mycket intressant att fördjupa sig i (om man inte har något emot att läsa på engelska). Mitt eget exemplar är antikvariskt och inköpt för en förhålladevis billig peng. Värd vartenda öre. - På svenska kan man läsa "Stenblödning" av samme författare - Alhambra förlag har gett ut.

Du är hos mig ändå

Den här boken har jag hittat på biblioteket- den kände jag att jag var tvungen att bära hem. Döden vilade tung över min barndom fastän mina föräldrar båda levde och var friska- och fortsatte att vara så i många år - men- min mor blev föräldralös när hon bara var sex år gammal. Såren läktes aldrig helt och hon var ett allvarligt och brådmoget barn som växte upp till att bli en kvinna som sällan log och lika sällan skrattade. Min mor tvingades dessutom byta både land och språk- hon fick inte ens växa upp tillsammans med sina syskon. Sitt hemspråk (som det skulle kallas för idag), danskan, drömde hon på- hon släppte det aldrig helt trots att hon var så liten när hon lärde sig att "bli svensk". - I boken söker jag kanske några svar på en gåta- och på många frågor som jag aldrig kom mig för att ställa. Fotot taget av min morfar- och min mamma är den som plågar sin lillebror med att pussa på honom (vilket som synes inte alls uppskattas)- storasyster är mera intresserad av pappa bakom kameran och min mormor ser glad och lycklig ut med "sine kaere smaa". Bilden av en idyll- och en lycklig barndom så länge det varade.

Visst håller han än... von Eichendorff

Wem Gott will rechte Gunst erweisen,

Den schickt er in die weite Welt,

Dem will er seine Wunder weisen

In Berg und Wald und Strom und Feld.

Die Trägen, die zu Hause liegen,

Erquicket nicht das Morgenrot,

Sie wissen nur vom Kinderwiegen,

Von Sorgen, Last und Not um Brot.

Die Bächlein von den Bergen springen,

Die Lerchen schwirren hoch vor Lust,

Was sollt ich nicht mit ihnen singen

Aus voller Kehl und frischer Brust?

Den lieben Gott laß ich nur walten;

Der Bächlein, Lerchen, Wald und Feld

Und Erd und Himmel will erhalten,

Hat auch mein Sach aufs best bestellt!

-

ur "Aus dem Leben eines Taugenichts" av Joseph von Eichendorff 1788-1857

-

Tysk romantik- och mycket läsvärt. En gång för många år sedan nu när jag ville läsa böcker på tyska (jo, det har hänt förut) frågade jag min mamma (som var min auktoritet på området) om råd- men, sa hon- läs "Aus dem Leben eines Taugenichts"- inte så svårt och tämligen få sidor- och dessutom passar den dig (ha ha ha) titeln betyder i översättning "En dagdrivares liv" och så började hon deklamera dikten ovan som inleder berättelsen. Jodå, jag läste novellen för det är väl närmast en novell- och tyckte väldigt mycket om den. Den utstrålade vägarnas frihet och längtan ut.....

-

Night of the Moon (Eichendorffs dikt i engelsk översättning)

-

It was as though the sky

had silently kissed the earth,

so that it now had to dream of sky

in shimmers of flowers.

-

The air went through the fields,

the corn-ears leaned heavy down

the woods swished softly

—so clear with stars was the night

-

And my soul stretched

its wings out wide,

flew through the silent lands

as though it were flying home.

-

Så vackert.... och jo, "En dagdrivares liv" finns i svensk översättning- men den har förstås några år på nacken. Bibliotek eller antikvariat ....där finns den säkert.

Resa längs Donau- Mauthausen

En gång i tiden var byn Mauthausen förknippad med en idyll av kullar och små hus och båtar på Donau med glada passagerare. En utflykt på landet (enligt Magris). Idag är detta helt förändrat. När jag googlar på Mauthausen kommer bara bilder på koncentrationslägret upp - inget annat.

-

I Mauthausen dog mer än hundratiotusen personer. Såhär skriver Claudio Magris :

-

" Liksom Guds anlete i de religioner som inte tillåter att det avbildas, låter sig utrotning och total förnedring inte beskrivas, till skillnad mot de grekiska gudarnas sköna former lämpar de sig inte för konsten och fantasin. Litteraturen och poesin har aldrig lyckats med att på ett adekvat sätt återge denna fasa."

-

Så forsätter Magris med att säga att de bästa vittnesmålen om denna verklighet inte skrivits av offren utan av bödlarna och så nämner han Rudolf Höss som skrev sin "Kommendant i Auschwitz" under de veckor han väntade på sin avrättning. Jag citerar: " I Höss bok är det som om utrotningen skildrades av Spinozas Gud, en natur som är okänslig för smärta, tragedi och skändligheter."

-

"Dödstrappan" i Mauthausen- den trappa som ledde till stenbrottet- med 186 steg. Här tvingades fångarna att släpa upp kvarnstenar under hugg och slag- och gevärsskott. Magris skriver vidare att :"Adorno har sagt att efter utrotningslägren är det omöjligt att skriva poesi. Detta är inte sant och har faktiskt vederlagts av just poesin, till exempel av Umberto Saba. "

It’s as if for a man battered by the wind,

blinded by snow—all around him an arctic

inferno pummels the city—

a door opens along a wall. (Umberto Saba) och några av hans dikter finns i svensk översättning:

-

-

Poesie / Umberto Saba ; företal av Carlo Levi ; i svensk tolkning av Anders Österling Saba, Umberto, 1883-1957 (författare) Alternativt namn: Poli, Umberto, 1883-1957 Österling, Anders, 1884-1981 (översättare) Stockholm ; Italica ; 1966 Svenska 80 s. (80, [2] s.) Serie: Biblioteca di cultura. Collana di poesia italiana, 99-0181548-7 ; 5

-

En skrämmande bra trilogi

(The Notebook- The Proof och The Third Lie) av den ungerska författarinnan Agota Kristof. Jag har läst och nu försöker jag att sovra mina intryck. De här berättelserna kommer att stanna kvar länge hos mig. Samtliga tre böcker finns översatta till svenska "Den stora skrivboken", 1989, "Beviset" 1990 och "Den tredje lögnen" 1993- utgivna på Norsteds förlag. - Agota Kristof är flerfaldigt prisbelönad för sina böcker - hon skriver på franska. Sedan 1956 är hon bosatt i Schweiz.

På Amazon har den här trilogin fått tre "stämplar" "bizarre, psychological och World War 2".

-

Man kan också sammanfatta med att säga "en studie i ondskans makt". - I centrum av romanerna finns tvillingpojkarna Claus och Lucas- som barn (under andra världskriget) blir de lämnade till sin mormor- av många kallad "häxan" som bor ute på landet i smuts och förfall- men ändå med möjlighet att försörja sig. Från början får pojkarna lära sig att här måste man vara elak och osårbar för att överleva. Alla känslor trycks i botten och våld och grymheter av alla de slag blir snart vardagsmat. Det är en ond tid- i landet- och i världen. Pojkarna utvecklar en enorm slughet och de skyr inga som helst medel för att uppnå det de vill ha. - Genom kriget tas vi för att sedan fortsätta in i 50-talet med nya grymheter. Revolten av år 1956 skildras med fasansfull realism. Här mördas allt hopp. Kvar blir förtrycket och känslan av evig instängdhet. Vill man fly måste man passera både vaktposter och minfält. Innanför gränserna gror och frodas hopplösheten, det gråa, det meningslösa. I mormors hus hänger tre skelett från en av takbjälkarna- och mormor ligger numera på kyrkogården.

-

När jag lägger den här trilogin åt sidan tänker jag : "Vad är det jag har läst"? Det snurrar i huvudet och det är svårt att samla tankarna. Ett är säkert- det Agota Kristof vill säga är viktigt och ytterst tänkvärt. Det här böckerna tillhör det jag skulle vilja kalla för "stor litteratur". Om jag ska läsa något annat av Kristof? Absolut. Översättningar finns till flera språk- engelska, tyska, italienska till exempel.

Längs Donau till Linz

Nu rinner Donau in i Wachaudalen- och det blir en paus i den österrikiska staden Linz. Här bodde författaren Adalbert Stifter (1805- 1868 )under många år i ett hus som tillhörde Donaus Ångbåtssällskap. Magris säger så här om honom: "Han var en av Österrikes mest svårdefinierbara 1800-talsförfattare, en tillbakadragen person som försökte tygla livets kaos genom ett anspråkslöst och monotont upprepande av enkla vardagsgöromål."

-

Från 1848 och fram till 1868 "kunde Stifter från sitt fönster betrakta Donau och det älskade österrikiska landskapet som tycktes honom innehålla århundraden av historia omvandlade till natur, riken och traditioner som absorberats av jorden likt multnande löv och träd"

-

Romanen "Nachsommer " (den finns inte översatt till svenska)- handlar om en mans, Heinrich, svåra uppväxt.

-

I Stifters berättelser (han skrev många noveller) finns det gott om "melankoli, försakelse och ensamhet". Stifter själv sökte sin glädje i "vardagens skenbara monotoni"- han skrev, han vårdade krukväxter (framför allt kaktusar) och han reparerade möbler.

-

På svenska finns "Kondoren och Vilda blommor", samt novellsamlingen "Brokiga stenar".

Lite lyrik? Det är ju söndag....

(Bilden från Wikipedia)

Jag hoppas att Bai får tid att fortsätta sin "Lyrik på en söndag"- men i väntan på bokstaven T får det bli poesi från "Modern finlandssvensk lyrik".

-

Jag väljer en dikt av Hans Fors.

-

Svalor

-

Svalor bodde alltid

under farmors tak

när hon dog

flyttade de bort

men varje augusti

när ungarna är flygfärdiga

samlas de på sydsidan

av det som engång var farmors hem

där finns en tråd över blommande potatisland

från den prövar de sina vingar

till doften av svarta vinbär

de gamla björkarna får nytt liv

och vingslagen hörs

ända bort till gravgården

(från Lysaren 1975)

Läsoptimistens bokhög en söndag i mars

Jag parallell-läser... tur att jag har gott om bokmärken..... Den randiga tegelstenen hittade jag i hyllorna på fina Barnes & Noble i Walpole (Massachusetts) för ett antal år sedan- " The Metaphysical Club-A story of Ideas in America"- essäer om de tankar och idéer som format Amerika (USA)- nog så intressant även om den måste läsas i små bitar. Den boken får jag nog anledning att komma tillbaka till.

Johannes Bobrowski

Jag läser "Levin's Mill"-förmodligen den mest kända av Johannes Bobrowskis romaner- och tyvärr finns den inte i svensk översättning. Den här boken har även filmatiserats (1980). Här hamnar vi i ett av östeuropas glömda hörn- där Polen av idag gränsar till Litauen- forna dagars Ostpreussen. - Bobrowski har en mycket speciell berättarstil och han är mycket rolig. - - "Levin's Mill"handlar om berättarens morfar som är helt besatt av att försöka ruinera en nykomling i trakten, den judiske Levin, som har haft "fräckheten" att bygga en kvarn nedströms från "morfar". Persongalleriet är något alldeles extra.... mycket speciellt - en salig blandning av original och nationaliteter. - - "The Drewenz ia a tributary in Poland. There's the first sentence and right away I hear you say: so your grandfather was a Pole. And I reply: no he wasn't. And so, you see, there's already room for mistakes and that's a poor start. Well then, a new first sentence. In the 1870's on the lower reaches of the Vistula, on one of its minor tributaries, there was a village populated predominantly by Germans."

Jag läser vidare.

Här de böcker av Bobrowski som har översatts till svenska. De två senare är diktsamlingar.

Litauisk melodi 1970 Den sarmatiska slätten 1975 Skuggland 2001 Sandomierz slott vid floden Vistula i Polen. (från Wikipedia) -