Samlade fördomar

 Henry Louis Mencken (1880-1956) var en amerikansk journalist och kritiker. Han var mycket omstridd och retade gallfeber på mängder av människor- främst under 1920-talet (men även senare).
"The Sage of Baltimore", brukade han kallas.

Han attackerade bland annat det han ansåg vara den totala kulturlösheten i sydstaterna och i Arkansas började man att be offentligt för Menckens förtappade själ.

Han var emot en mängd företeelser och idéer- och han skrev med en verkligt syraindränkt penna. Någon snäll och menlös person var han sannerligen inte och man kan ha synpunkter på en del av hans synpunkter, naturligtvis. Rak var han i alla fall- och mycket orädd.

Den brittiske reportern och skribenten Alistair Cooke (Cooke blev så småningom amerikansk medborgare) hade Mencken som mentor under den första tiden i USA (då var det 1930-tal) och han har berättat om sitt möte med Mencken i "Alistair Cooke's America".

På svenska finns boken "Samlade fördomar" översättnnigen är gjord av Anna Lenah Elgström och Cid Erik Tallqvist- (1931)- boken är ännu inte helt utgallrad från biblioteken. (Originaltiteln är "Selected Prejudices")

Några kända citat:

 A professional politician is a professionally dishonorable man. In order to get anywhere near high office he has to make so many compromises and submit to so many humiliations that he becomes indistinguishable from a streetwalker.


In every unbeliever's heart there is an uneasy feeling that, after all, he may awake after death and find himself immortal. This is his punishment for his unbelief. This is the agnostic's Hell.

En hund i strumpbyxor, en orädd kvinna och en stor kompositör

Jag börjar med kompositören- Gustav Mahler. Jag har sneglat på förlagens kommande utgivningar och jag har fastnat för tre böcker (till att börja med).

I höst kommer Carl-Johan Malmberg ut med en bok (essäer) om Gustav Mahler: Nattens fågel och den nya dagen. Essäer om Gustav Mahlers symfonier. Förlaget är Ellerströms.

Ellerströms ger också ut en diktsamling av Sirkka Turkka med den originella titeln " En hund i strumpbyxor". (När jag kollar på titeln får jag upp en massa bilder på stackars hundar som någon glyttig person tryckt ner i just ett par strumpbyxor- ibland också med högklackade skor som accessoir. ) Jag läser att Sirkka Turkka har arbetat mycket med djur så vad hon har för åsikt om djur i kläder tror jag inte är så svårt att gissa.

Sigrid Combüchen har skrivit om Ida Bäckmann. Vem var hon undrade jag och började leta på nätet. Bäckmann är en bortglömd kvinna idag men en gång orsakade hon stort rabalder i Sverige genom att skriva om sin stora kärlek, Gustaf Fröding. Frödings syster liknade henne vid en vampyr. Jag är säker på att historien tjänar på att få en balanserad bild av Ida Bäckmann- man kan läsa vidare i boken "Den umbärliga" som kommer ut om några månader. (Norstedts förlag).

The naming of names

Anna Pavord skriver om trädgård för tidningen the Independent och hon är också författare till flera böcker om växter och natur.

Just nu läser jag hennes "The naming of names" som handlar om männen (i den här boken är det enbart de som får plats) som sökte att bringa ordning i växternas kaos (eller det som tycktes vara kaos). Det är en lång och utvecklande historia som börjar med Theophrastus (lärjunge till Aristoteles) som var den förste någonsin som skrev en bok om växter- och så slutar berättelsen i modernare tid (1600-1700-tal) med John Ray (han räknas som den engelska naturhistoriens fader).

"The naming of names" är ett lite över 400 sidor tjockt praktverk med väldigt många vackra illustrationer. Det är en njutning bara att bläddra i den här boken.

Conrad Gesner  (1516-1565) var en schweizisk naturforskare- det dröjde hela 400 år innan allmänheten kunde få tillgång till hans illustrationer.

 Peter van Kouwenhoorn (1599-1654)  kom från Holland.Vackrare liljor får man leta efter.

Anna Pavords egen bästsäljande bok om tulpaner.

Jag kunde inte låta bli att lägga upp Conrad Gesners bild på en mycket färggrann struts.

Kvinnornas 1950-tal : tio boktips

Jag läser just nu en bok om 1950-talet "Her Brilliant Career- ten extraordinary women of the fifties" av Rachel Cooke. Det sista kaptlet i boken ger tio bokrekommendationer.

1950: Det året kom Barbara Pym's debutroman ut "Some Tame Gazelle" - "a tale of spinsters and the clergymen on whom they dote" men det är inget direkt "mys-pys" som skildras om jag har förstått det hela rätt. Barbara Pym har fått en del av sina romaner översatta till svenska men idag är hon om inte bortglömd så i alla fall nästan på. Synd, tycker jag.

1951: Olivia Manning är kanske mest känd för "The Balkan Trilogy" som gick som TV-serie för ganska många år sedan nu. År 1951 kom hennes roman "School for Love" ut med handlingen förlagd till Jerusalem år 1945.

1952: Antonia White: "The Sugar House" är tredje delen i en serie som började med "Frost in May". Ett inte så upplyftande porträtt av en kvinna i ett sönderfallande äktenskap.

1953: Rosamond Lehmann: "The Echoing Grove"- Läs Snowflakes fina recension HÄR.

1954: Elizabeth Jenkins: " The Tortoise and the Hare" (Elizabeth Jenkins blev 105 år gammal och "The Tortoise and the Hare" är faktiskt ett litet mästerverk. Tycker jag.)

1955: Elizabeth Bowen " A World of Love". Jag borde läsa mera Elizabeth Bowen- den här boken finns i svensk översättning och har heller inte rensats ut helt från våra bibliotek. Kanske blir det ett fjärrlån.

1956: Rose Macaulay "The Towers of Trebizond". Excentrisk engelsk dam på resa. Då blir det spännande och roligt på samma gång.

1957: Elizabeth Taylor: "Angel".  "Angel" har jag skrivit lite om HÄR.

1958: Iris Murdoch "The Bell" . Iris Murdochs romaner finns säkert alla i svensk översättning.

1959: Barbara Comyns "The Vet's Daughter". "Bizarre and horrifying" är det omdöme som ges- jag har inte läst den här boken men det kanske jag borde göra.

1960: Så var det slut på 1950-talet och Lynne Reid Banks inleder den nya dekaden med sin roman "The L-Shaped Room" och den läste jag för många år sedan. Jag minns den som riktigt bra. Jag läser i kritiken att det inte är någon direkt typisk 50-talsroman - och säkert är det så. Nya tider randades.

Minnen från 1950-talet

Fotot av Audrey Hepburn ovan får mig att bryta ut i nostalgiska suckar... 1950-tal (fast jag var för liten för att intressera mig för mode då men jag minns...).

År 1957 hade jag en barnflicka som hette Linnea (och kallades Linus)- för mig representerar hon fortfarande en stor del av just 50-talet. Linus kom som en stormvind, med långt blont hår (som hon färgade grönt i topparna med Herdins äggfärg), virvlande kjolar och hon var fylld av livsglädje.

Linus fick överta mitt lilla sovrum (jag placerades på en säcksäng i vardagsrummet- vi bodde i en tämligen liten sommarstuga ) och genast fylldes bord och stolar med allehanda sminkattiraljer - jag tror aldrig att jag varken förr eller senare har sett så många rader av nagellack, läppstift, ögonfransuppböjare etc., etc. Rena drömmen för en liten flicka i min dåvarande ålder. Linus sov dessutom i babydoll-pyjamas och så hade hon massor av underkjolar. Underkjolar som skulle stärkas. Döm om mina föräldrars förvåning ( en förvåning som avtog allteftersom dagarna gick) när de möttes av en hel parad av underkjolar på tork i vardagsrummet (jag tror att min pappa räknade till sex stycken).

Min garderob fylldes snabbt av säckvävskjolar, skjortblusklänningar, skor i allehande former och skepnader och så ett par egenhändigt sydda långbyxor i oblekt lakansväv (jag förundrades över hur snabbt och lätt Linus klippte till och sydde (allt i det lilla vardagsrummet).

Grannarna (männen då, så klart) fick ofta och gärna ärenden in till oss. (Pappa sa att en del nog drabbades av nacksprång på väg ut genom grinden dessutom). Men de gjorde sig inte besvär för Linus hade fästman. "Hon har en kanalje", sa pappa- "han står där och trycker bakom björken". "Kanaljen" kom på scooter varje helg (inte vet jag var han bodde- han såg lite dyster ut, tyckte jag).

Varje kväll var det dansbanedags- det var på den tiden det fanns en sådan här i staden. Skanörs dansbana var välbesökt och mycket populär (och trevlig!). Linus stack iväg vid åtta-tiden och när och hur hon kom hem har jag ingen aning om och mina föräldrar klagade inte över de troligen sena nätterna- huvudsaken var att Linus kom upp på morgnarna (och det gjorde hon).

Denna glädjerika sommar (för så minns jag den) ilade precis lika fort som Skånes andra somrar (för att påminna om Anders Österlings dikt)- men minnet av den sitter fast, som berget. Ibland undrar jag vad det blev av Linus. Jag hoppas att hon fick behålla all sin kraft och livsglädje genom livet.

En bortglömd författare (till)

William Gerhardie (1895-1977) var en engelsk författare och hans roman "Futility" finns faktiskt i svensk översättning (från 1930)- den ser ut att vara rejält utrensad från biblioteken.

Futility var Gerhardies första roman (från 1922) och han blev snabbt ett namn i hemlandet. Han rosades av bland andra Evelyn Waugh och H G Wells. "Futility" har handlingen förlagd till Ryssland ( välbekant för Gerhardie för där hade han tjänstgjort som militärattaché under tiden för första världskriget (Gerhardie var för övrigt född i  St Petersburg).

Gerhardie fortsatte att skriva men efter 1939 kom inget mera från hans penna och så glömdes han bort.

Den här författaren blir jag rejält nyfiken på och det har faktiskt kommit ett par nytryck av hans böcker (på engelska).

Mästerman

Brombergs förlag har börjat ge ut Pär Lagerkvists verk på nytt- och det är mycket lovvärt. "Bödeln" är en kort roman (och också ett skådespel) som kom ut år 1933. Då hade Pär Lagerkvist sett med egna ögon åt vilket håll Tyskland var på väg.

"Bödeln" består av två delar-  del ett har handlingen förlagd till medeltiden och i del två hamnar läsaren i mera modern tid (dåvarande 1930-tal). Det är svart, otäckt och mycket suggestivt och "Bödeln" är en roman med ständig aktualitet för människan hemfaller alltför ofta åt ondskan, låter sig övertalas, förledas, tubbas och väljer också helt själv- utan omsvep- det onda.

Det går inte att läsa utan att beröras in i själen.

"Jag lämnade jorden och gav mig ut i himlarna, där det åtminstone inte är kvavt och jolmigt omkring en. Jag gick och gick, vet inte hur länge jag höll på. Han bodde fruktansvärt långt borta, Gud."

Men Gud har ingen lust att låta bödeln slippa sin blodiga gärning- trots att Guds egen son blivit dödad på korset. Bödeln får ta sin bila och återvända till jorden. Han inser också att så länge människorna finns kommer också bödeln att finnas.

"Jag längtar efter den tid då ni skall vara utplånade från jorden och min arm äntligen skall få sjunka. Inga hesa röster skall ropa längre upp mot mig, jag står där ensam och skådar mig omkring, förstår att allt nu är fullbordat.
Och jag går ut i det eviga mörkret, med min blodiga bila slängd kvar efter mig på den öde jorden, till minne av det släkte som levde här!

Sven Stolpe recenserade Bödeln i BLM i december 1933.

"Solitärer, enslingar och särlingar

och fan vet allt." Citatet kommer från Fredrik Sjöbergs bok om de två konstnärerna Olof Ågren (1874-1962) och Lotte Laserstein (1898-1993). De båda träffades förmodligen aldrig men historien om deras liv har en hel del beröringspunkter.

Fredrik Sjöberg kryssar mellan de två och målar själv upp en mycket färggrann och anslående tavla av två mycket intressanta konstnärskap. Han skriver ledigt, skarpt och med humor- jag läser att den här boken består av något som kallas för "mini-essäer" och det är ett passande namn. Dessutom är konstnärerna representerade (rikligt) med sina bästa alster. Jag tycker om båda två men fastnar ändå mest för Lotte Lasersteins vemodiga tavlor från den tid då det ännu fanns hopp för Tyskland (1920-talet)- sedan svartnade det allt mer och Lotte tvingades i landsflykt (till Sverige). Modern Meta mördades i Ravensbrück år 1943.

En konstnärs liv är sällan en dans på rosor och ofta kommer berömmelsen sent i livet (eller efter livets slut). Lika ofta tvingas konstnären dessutom måla sådant han/hon inte alls vill eller har lust till- som beställningsporträtt till exempel.

En kortfattad berättelse om Lasersteins konstnärskap (på engelska) finns här.

Ge upp i dag- i morgon kan det vara för sent av Fredrik Sjöberg har getts ut på Bonniers förlag- 2013.

Félix Vallotton

Ett bokligt (och blommigt) stilleben målat av den schweiziske konstnären Félix Vallotton (1865-1925)

Vallotton var också känd för sina träsnitt och landskapsmålningar. Tyvärr är ju konstböcker oftast mycket dyra i inköp men att drömma om dem är gratis....

Den glömda trädgården

Han var först och främst entomolog, Jean Henri Fabre (1823-1915) men han blev föreslagen som mottagare av Nobelpriset i litteratur år 1911 (av ingen mindre än Frédéric Mistral).

 I svensk översättning kan man hitta Fabres "Entomologiska minnen" (1998) och Insekternas liv (1964) och i den senare boken är det Carl Lindroth som står för det urvalet. (Min generation minns säkert Carl Lindroth mycket väl från de trevliga och lärorika "Fråga Lund"-programmen.)

Under de sista åren av sitt långa liv bodde Jean Henri Fabre i Sérignan du Comtat, en liten by i Provence. Huset var stort och hade en särdeles omfattnade trädgård dessutom. Det första Fabre gjorde var att hägna in hela härligheten med nära två meter höga murar. Han bevakade sin rätt till ostördhet.

Trädgården (som en gång hade varit en liten vingård) fick göras om från "scratch" och Fabre delade in den i tre sektioner. Närmast intill huset anlades en vanlig blomsterträdgård (med liten damm) - detta var den "officiella delen" av egendomen, den plats dit inbjudna gäster hänvisades. En andra del planterades med buskar och träd (naturliga för trakten)- de fick växa vilt och utan större tillsyn eller omvårdnad- den trejde biten så blev en park med träd och här kunde så Fabre få sitt levande insektslaboratorium. Om detta kan man läsa i hans böcker.

Osugi Sakae (1875-1923)


Farbre var mycket känd under sin tid men hans stjärna dalade snabbt efter hans död år 1915- idag är han bara välkänd i Japan (det finns ett Fabre-muséum i Tokyo).

Osugi Sakae var en japansk författare, översättare och anarkist och han står bakom den första översättningen av Fabres verk till japanska.Sakaes öde blev mycket tragiskt- han mördades strax efter jordbävningen i Japan år 1923- ett mycket brutalt mord dessutom (hans lille brorson och hans älskade Noe Ito blev alla misshandlade till döds och sedan slängda i en brunn.)

Osugi Sakae är känd för sina ord "Beauty is to be found in disarray".  Han skrev vidare: " I like a spirit. But I feel a repugnance when it is theorized. Under process of theorizing, it is often transformed into a harmony with social reality, a slavish compromise, and a falsehood."

Detta passar bra ihop med Fabres inställning "A fig for systems!, sa han när taxonomerna (heter det så?)  vägrade att klassificera spindlar som insekter.

Kanske är det så att insektsälskare överlag är anarkister.

Om Fabre och hans världar har jag läst i Hugh Raffles bok "Insectopedia" (Vintage books, 2011).

(Fabres trädgård är dock inte glömd, men det kan jag kanske få återkomma till).

På vandring

Min snälla franska väninna S. har skickat mig maj-numret av tidskriften "Lire". Den läser jag med stort intresse och ser mycket som jag skulle vilja veta mera om.

De första sidorna ägnas åt resor- framför allt resor till fots.

John Muir (1838-1914) kom ursprungligen från Skottland men han tillbringade större delen av sitt liv i USA (och Kanada). Han älskade naturen och ville bevara den för eftervärlden. Han vandrade, han skrev och han kämpade för naturens rättigheter. Det är tack vare Muir som turisterna (och andra) idag kan njuta av de orörda vidderna i Yosemite. Muir grundade också "Sierra Club" som har följande "mission":

To explore, enjoy, and protect the wild places of the earth; To practice and promote the responsible use of the earth's ecosystems and resources; To educate and enlist humanity to protect and restore the quality of the natural and human environment; and to use all lawful means to carry out these objectives.

Klubben grundades år 1892.

Om vandringar i Frankrike (med filosofiska betraktelser) skriver Axel Kahn. Han har tagit sig fram i Frankrike från Ardennerna och till Baskien. Detta hann Kahn med på tre månader.

Theodore Roosevelt tyckte om att vistas i naturen- här står han mitt i Yosemite med John Muir. De båda tillbringade några dagar tillsammans "on the road".

Storslagen natur- från Yosemite. (lånat foto).

I Lire kan man också läsa om Kenneth White och hans resor i trakterna av Vancouver (Les vents de Vancouver) och så rekommenderar man John Vaillants bok om det gyllene trädet "The Golden Spruce", en bok som jag själv inte känner för att läsa- den handlar om en smått galen man som sågar ner ett 300-årigt träd i protest mot exploateringen av skog.

Huvudfokus för månaden  maj i Lire är författaren Romain Gary. (Det är 100 år sedan han föddes ).

Tankar i gröngräset

Foto: Fritz Geller Grimm

Det kommer inte att handla om Frans G Bengtsson utan om insekterna och deras värld- som den beskrivs av Fredrik Sjöberg i hans essäsamling "Flugfällan" (Tack, Kurt för tipset).

"Lönnens blommor är gröngula och de späda bladen gulgröna, just så, inte tvärtom. På håll bildar blandningen av dessa två nyanser en tredje, så vacker att språket saknar ord för dess beskrivning.--- "Lönnen blommar". Längre meddelande än så skulle då inte behövas på telefonsvararen. Man skulle förstå. Se färgen, känna dess ton, och förstå. Att allt flyger då, precis allt. Tusen kommentarer. En hel notapparat." (s. 62 i Flugfällan av Fredrik Sjöberg).

 En så kallad "Malaisefälla" för infångande av insekter. (lånat foto).

René Malaise (1892-1978) var namnet till trots svensk (om än av fransk familj) - entomolog och upptäcktsresande. (Hans far var kock på Operakällaren i Stockholm men René själv hade inget intresse alls för mat utan det blev "man tager vad man haver" och någon gång blev det tydligen "gropstekt björn" (en rätt som kanske inte skulle gå hem på de så kallade finare restaurangerna).

   Sågstekel (lånat foto)

Malaise vigde sitt liv åt insekter och han doktorerade på sågsteklar. (Enligt Fredrik Sjöberg är de "allmänt ansedda som besvärliga".  Malaise gav sig ut på en stor expedition mellan år 1920 och 1922- resan gick till Kamtjatka och i sällskapet fanns bland andra Sten Bergman och Eric Hultén. Malaise valde att stanna kvar i Asien och han blev vittne till den stora jordbävningen i Japan år 1923. Så återvände han till Stockholm men längtan efter Kamtjatka blev för stor och året därpå for han tillbaka nu i sällskap av sin fästmö Ester Blenda Nordström (de gifte sig på Kamtjatka år 1925).

I "Flugfällan" (som nominerades till Augustpriset år 2004) kan man läsa om Strindberg, Tegnér och D H Lawrence och många andra intressanta personer. (Bland annat får man veta hur nära det var att Fredrik Sjöberg blev ägare till Esaias Tegnérs dubbeldass i Svinhult.)

Naturligtvis är det insekterna som har huvudrollen- de surrar så trevligt där i bak- och förgrunden. Lärorikt och humoristiskt och väl berättat. Inte undra på att den här boken fortfarande finns kvar på biblioteket (och den står inte på magasinet!)

Flugfällan har översatts till flera språk och är utgiven av Nya Doxa förlag. Den finns fortfarande att få tag på i pocketutgåva via vanlig (nät)bokhandel.

Tillbaka till Hunsrück

Foto: Markus Braun

Året var 1984 vill jag minnas. Det var filmfestival (som vanligt) i Göteborg och det talades mycket om en film krävde mer än en natts sittning - en tysk film som hette "Heimat". Så många timmars film kände jag inte för utan jag väntade snällt tills det blev dags för svensk TV att visa "Heimat" i uppdelad form. Elva avsnitt blev det till slut.

I Heimat fick man följa en familj (Simon) under nästan ett helt sekel med start strax efter första världskriget. En krönika inte bara över en släkt utan också över en stor del av Tysklands historia. Edgar Reitz använder sig mestadels av svartvit film men ibland växlar han över till färg- och det gör berättelsen otroligt levande och vacker.

Handlingen utspelar sig i Hunsrück i västra Tyskland- nära gränsen till Frankrike och Luxembourg. Det är ett mycket speciellt landskap (med utdöda vulkaner bland annat)- mystiskt och gåtfullt. Dialekten är en variant av platttyska och kan vara svår att förstå för en icke infödd.

Några år senare kom en fortsättning "Heimat 2" och nu blev det fokus på den generation som växte upp i efterkrigstidens Tyskland- 40-talisterna. Allt speglat genom Hermann Simon som farit till München för att studera musik. Det är 1960-tal och tiderna börjar bli oroliga.

Jag skaffade dessa båda "Heimat" som DVD för flera år sedan och jag har börjat att se om. För tillfället är jag mycket uppslukad av just det dynamiska och omvälvande 1960-talet. Jag var för ung för att minnas merparten av det som stod på den politiska agendan då men ett av avsnitten har fått rubriken "Kennedy's barn"- och det berättar om en dag som ingen (som var med då) glömmer. Allt- smått som stort- som man uträttade eller råkade ut för den där gråa novemberdagen år 1963 har etsat sig fast i hjärnan för evigt.

Edgar Reitz är en mycket skicklig berättare och jag ser verkligen fram emot hans senaste film- förmodligen den sista- i Heimat-serien. Där handlar det om upptakten-  1800-talet.

Vackra klänningar och klänningar med historia

The Smithsonian National Museum of American History i Washington D.C. är en mycket stor institution och man får välja vad man vill se på en dag där- allt kommer man garanterat inte att mäkta med.

Jag skulle själv gärna vilja ta mig en titt på alla de vackra klänningarna (och andra föremål) som tillhört "America's First Ladies" genom åren och århundradena.

På fotot ovan (som är lånat) en av de verkliga rariteterna- Martha Washingtons utsökt vackra sidenklänning från 1700-talets senare år. Tyget är handmålat med blommor och fjärilar.

I boken (eller häftet) "The Smithsonian First Ladies Collection av Lisa Kathleen Graddy och Amy Pastan kan man bläddra sig igenom samtliga "First Ladies" och se otaliga vackra klänningar och föremål.

Här har vi hamnat i modernare tid- Nancy Reagans röda klänning måste man ha lagt märke till den gång det begav sig. (Fotot är lånat).

Mary Todd Lincoln var förtjust i kläder och accessoirer och hon lär ha haft ett klädkonto som var mycket stort. I häftet kan man se en otroligt välsydd lila sammetsensemble som man tror är gjord av Elizabeth Keckley. Här en länk till en bild (Smithsonian National Museum) av denna fantastiska skapelse.

Mamie Eisenhowers skära glitterklänning är  kanske inte något som faller mig i smaken men den ger säkert en god bild av ägarinnan. Eleanor Roosevelt tyckte om det enkla och sobra, kan man konstatera (inte helt förvånande)- en ljusgrön sidenklänning får representera hennes smak.

I häftets förord berättar Lisa Kathleen Graddy om historien kring just den här avdelningen på muséet. (Det var inte alla ättlingar som var intresserade av att bidra till utställningen-en av president John Adams efterkommande sa att "his ancestors were not in the habit of keeping their old clothes". Tack och lov fanns det andra möjligheter att få tag på dessa gamla rariteter.

Nyfiken på: Eileen Chang

 Eileen Chang (1920-1995).

Från Shanghai till Los Angeles och med många platser däremellan. Rotlös, egen och ensam. Det är den bild jag får av henne. Hennes böcker ska vara pessimistiska i tonen och handlar ofta om relationer (mellan män och kvinnor). Det här är ett författarskap som jag blir mycket nyfiken på - speciellt som det inte verkar vara särskilt uppmärksammat i Sverige.

Hos Penguin Modern Classics kan man hitta en hel del av Eileen Chang. Här kan man läsa mer om henne i en essä av Gregory McCormick.

Säkert ett kärt återseende

-eller snarare återknuten bekantskap. Snowflakes in Rain har läst The Ballad of Peckham Rye av Muriel Spark och jag kom ihåg ett par av de romaner av Spark som jag verkligen njöt av och roades av för några år sedan. (Hon är vass hon, Mrs Spark).

Muriel Spark var flitig med pennan och jag har mycket kvar att läsa från hennes produktion. Jag tackar Snowflakes för inspirationen och så beställer jag hem "Territorial Rights". Det kan nog bli en lagom start på sommaren!

Bland minnen och fjärilar

(Fotot är lånat)


Han var inte bara författare- han var faktiskt entomolog också, Vladimir Nabokov (1899-1977). Mest känd har han blivit för romanen "Lolita" men jag tycker att man ska läsa annat av honom också.

I min hylla har jag Nabokovs självbiografi "Tala, minne" (som nu också finns i ny pocketutgåva från 2012 - Bonniers klassiker). Det är dags för omläsning.

"Vaggan vaggar över en avgrund, och sunda förnuftet säger oss att livet är bara en kort ljusspricka mellan två evigheter av mörker".  En inledning som man nog inte glömmer bort- visst låter den lite "Beckettsk"?

En vacker apollofjäril (lånat foto) - givetvis förekommer det insekter i Nabokovs bok.

Vladimir Nabokov kom ursprungligen från Sankt Petersburg men han och hans familj tvingades fly i samband med revolutionen. Via Tyskland kom Nabokov till slut till USA och från att från början ha skrivit på ryska övergick han till engelskan.

Den svenska översättningen av "Tala, minne" är gjord av Lars Gustav Hellström (ett kapitel, "Kapitel 16 eller om Conclusive Evidence" har skrivits av Aris Fioretos).

Jag kan inte låta bli att citera några rader från kapitel tre av boken:

"Följande passage är inte avsedd för läsare i allmänhet, utan bara för den speciella idiot som, på grund av att han/hon förlorat en förmögenhet i någon krasch, tror att han/hon förstår mig.

Mitt gamla (sedan 1917) gräl med den sovjetiska diktaturen har ingenting alls att göra med frågan om min egendom. Mitt förakt för emigranten som "hatar de röda" på grund av att de stulit hans pengar och jord är totalt. Den nostalgi jag under alla dessa år har odlat är en sjukligt förstorad känsla av en förlorad barndom, inte sorg över förlorade sedlar.-----"

On the Narrow Road to the Deep North

Basho

"Travel is human life, life is a journey"

Lesley Downer ville göra en resa i Bashos fotspår och hon valde att följa hans vandring norrut från dåvarande Edo och upp till trakterna av Narugo. Om sina upplevelser har hon skrivit i boken " On the Narrow Road to the Deep North" (1989).

År 1989 hade det gått exakt 300 år sedan Basho begav sig ut på sin färd i dessa trakter.

I kapitlet "Summer Grasses" (som jag tycker är ett av de mäktigaste och vackraste i den här boken) berättar Lesley Downer om en gammal legend (som bygger på verklighet)- den om Yoshitsune och hans trogne vapendragare munken Benkei.

Det är en historia med ett sorgligt slut och Bashos resa flera århundraden senare var i mångt och mycket en hyllning till Yoshitsune.

"First we climbed the Takadachi and saw the great Kitagami river which flows down from Nambu province. The river Koromo circling Izumi Castle, meets the Kitagami here, below the hill. Yasuhira's castle stood on the other side of Koromo barrier, protecting the road to Nambu and keeping the northern Ezo at bay. But alas! Of Yoshitsune's select band of loyal followers who took refuge in this castle- all their glorious deeds have turned in an instant into a thicket of grass".

Så skriver Basho.

Tu Fu, en kinesisk poet har skrivit dessa rader som Lesley Downer citerar: "Though countries fall, mountains and rivers remain; spring comes to the ruined castle and new grass grows."

Summer grasses-
All that remains
Of Mighty warriors' Dreams.

Färgtistel- en vanligt förekommande blomma på Lesley Downers vandring.

En semi/cikada.

The stillness-
Shrilling into the rocks
The semi's cry

(Basho)

"As I have no home, I have not need of pots and pans. As I have nothing to steal, I have nothing to fear on the roads. I need no palanquin but amble along in my own time, and my coarse evening meal tastes better than meat. There is no particular road I have to follow and no particular time I have to set off in the morning. Each day, there are just two things I have to bother about: whether I'll find pleasant lodgings that evening, and whether I'll be able to get waraji (halmskor) that fit my feet- that's all. Time after time new sights stir my spirit, day after day my feelings are kindled." (Basho)

Bashos resa tog slut år 1691 och han skildrade den i sin bok " The Narrow Road to the Interior". Boken kom ut samma år som Basho gick ur tiden (1694). Då var han bara femtio år gammal.

Lesley Downers reseskildring är skriven med vördnad för landet och historien- det är lärorik läsning -och behaglig.

Den trettonde presidenten och hans hustru

På fotot Abigail Powers Fillmore (1798-1853). Om henne finns det förmodligen inte så mycket skrivet och inte heller om hennes man, Millard Fillmore, som inte anses vara någon av de större presidenterna.

Abigail var en kvinna med bildning- hon var lärarinna och hon träffade sin man i den egenskapen (han var elev till henne). Hon var mycket intresserad av böcker och när maken blev president år 1850 blev hon ombedd att organisera Vita Husets bibliotek.

Vid presidentinstallationen år 1853 (Franklin Pierce) ådrog sig  Mrs Fillmore en mycket svår förkylning som övergick i lunginflammation. Hon dog kort därefter.

Jag har faktiskt fått tag på en bok om Millard Fillmore (med förhoppning att hitta något om Abigail i den också) och så får jag väl utröna om han anses vara lika dålig som de där "sammanfattningsböckerna" brukar uppge.

Kärlek, beredskap och ond bråd död

Semenovskyregementets flagga- svenskt krigsbyte från slaget vid Narva.

År 1700 fanns ingen allmän värnplikt. Den kom till först år 1901 och varade sedan fram till år 2010. Under dessa lite över 100 år fick svenska soldater uppleva flera krig om än "vid sidan om". Armémuseum har samlat ihop material (framför allt foton och brev) från den här tiden i svensk historia. De mest gripande berättelserna kan man hitta under den så kallade beredskapen (1939-1945).

I häftet "Breven från lumpen- kärlek, beredskap och ond bråd död" (utgivet av Armémuséum 2014) får man ta del av helt vanliga svenska män och deras historia, skildrad genom brev till familj och släktingar.

Här kan man läsa mera om projektet som först visas upp på Flygvapenmuséet i Linköping med start nu i maj.

 

Via "Bestenliste" till insekternas värld

Det skulle ha blivit något om tyskspråkig litteratur men i stället hamnade jag i insekternas värld. Resan dit gick dock via en "Bestenliste" och boken ovan finns alltså nu i tysk översättning (men inte i svensk).

Hugh Raffles är en engelsk antropolog (alltså inte egentligen insektsforskare (entomolog), numera bosatt i USA. I "Insectopedia" är en essäsamling som handlar om just insekternas värld. (Boken har blivit prisbelönad).

Jag citerar från Philip Hoares recension i The New York Times:

"Impossible to categorize, wildly allusive and always stimulating, “Insectopedia” suggests an Enlightenment amateur wandering around the world stocking his cabinet of curiosities, unrestricted by notions of disciplines or specializations. Its author is at one moment a scientist in the field, the next an art critic, then an acute historian. His is a disconcerting, fantastical, (multi-)eye-opening journey into another existence, and one thing is for sure: You will never look at a cockroach the same way again, even if it is sharing your morning shower. "

Mitt eget förhållande till insekter är hyfsat men jag vill inte ha dem inomhus och en del tycker jag definitivt bäst om på lite avstånd. Att läsa om dem i Raffles essäsamling kan nog bidra till ökad förståelse och lärdom.

Hjärnkirurgi

Från det inre av människans hjärna

Jag läser hjärnkirurgen Henry Marshs bok "Do No Harm" med största intresse och konstaterar att de problem som brittisk sjukvård brottas med säkerligen känns igen här i Sverige. Jag är bara insatt i svensk sjukvård från patientens sida av skranket (läs anhörig) men under flera år hade jag mer kontakt än jag önskade med sjukvård av olika kategorier.

Jag ska skriva några rader om Henry Marshs bok (som verkligen är mycket bra och mycket läsvärd) så småningom men jag kan inte låta bli att citera ett par rader från ett av de senare kapitlen- där Marsh berör (mycket kärnfullt ) datoriseringens problem, för allt blir sannerligen inte enklare med moderna datasystem (om det nu var någon som trodde det).

Marsh vill se på sin patients röntgenbilder och det som förr bara tog cirka en halv minut att belysa via "X-ray screens" ska nu dras fram genom ett ofta trilskande datasystem (där man dessutom måste byta lösenord varje månad).  Marsh misslyckas gång på gång att få fram den där röntgenbilden och han börjar bli fly förbannad. Han rådfrågar en kollega.

"Have you tried your password?"
"Yes, I bloody well have."
"Well, try Mr Johnston's. That usually works. Fuck Off 45. He hates computers"
"Why forty-five?"
"It's the forty-fifth month since we signed onto that hospital's system and one has to change the password every month," Caroline replied."----

"I went back to the X-ray Department and found Caroline at her desk. I told her that Fuck Off 45 did not work.
"Well, she sighed, "I'd better come and look. Maybe you don't know how to spell Fuck Off." We went downstairs together and returned to the consultation room.
"Now that I think of it," she said. " It might have become Fuck Off 47" and the computer, having checked my credentials- although they were really Mr Johnston's- to its satisfaction, finally downloaded the menu for the X-ray department at the patient's hospital.

Om gamla böckers alldeles speciella lockelse

Jag kunde inte låta bli- att läsa alltså. Fastän jag vet att Ingeborg Maria Sicks romaner väl egentligen är lite väl gammalmodigt romantiska och inte kommer att läsas särskilt ofta (om alls) av moderna tiders människor.

I den relativt stora hög av danska böcker som jag nyligen fick överta fanns "Jomfru Else" en roman som faktiskt finns i svensk översättning (Fr Sick var en populär författarinna vid början av förra seklet). Efter att ha läst berättelsen om Else förstår jag varför. Många kvinnor (speciellt, för det här måste väl kallas för en "dameroman"- ) måste ha fallit för blandningen av idyllisk barndom, drömmar om kärlek, en helt otroligt harmonisk mor-dotter-relation och så givetvis den obligatoriska kärlekshistorien som får ett lyckligt slut. Det låter väldigt banalt och sett med våra ögon här, år 2014 är det kanske så.

Men- läser man med tidiga 1900-talsögon blir det hela lite annorlunda. Här har vi en prästdotter som växer upp som enda barnet (en bror har dött som mycket liten) i en idyllisk prästgård på landet. Modern är levnadsglad och otroligt hjälpsam, förstående och sin dotters bästa vän. Fadern är en mera distanserad och "svart" typ. Han gillar jakt och så läser han "Sören" (filosofen). Berättelsen pendlar mellan lycka och tragedi "bröllop och begravning" som bokens Else uttrycker det.

Jag tycker att romanen ger en god bild av det samhälle som en ung och någorlunda välbeställd kvinna tvingades leva i vid förra sekelskiftet. Precis så var det- med män som styrde och ställde och kvinnorna som fick rätta in sig i det ledet. Historien om Else kunde ha skrivits av min egen mormor som precis som bokens huvudperson tvingades kämpa och slåss för att få gifta sig med den man hon ville ha (det var inte lätt att vinna nåd för en ateist med inte så "fin stamtavla"). Både Else och Jenny (mormor) fick som de ville till slut. Tiderna höll också på att långsamt förändras.

"Jomfru Else" var en julklapp till mors moster Karen år 1913 och vem vet- det kanske var mormor Jenny som hade valt ut just den här boken. Nu får den stå i min hylla- och jag tycker att den pryder sin plats mycket väl.

"Og Aeventyr staar ikke noget bestemt Sted- de lever. Hvorfra kommer de? man ved det ikke. Fra höje, tindrende Bjaergtoppe, fra det man kalder Jomfruskove- dybe og susende- gaar de paa lette Dansefödder ud over den vide Jord, kan ikke stanses og inbindes- ejes i Tanken og ikke i noget Skab. Og hver Gang man tager dem frem- unge, varme og böjelige- retter de sig efter Ens egen Stemning, kommer med helt nye Ord, som de nu bedst passer En i det Öjeblik." (om en bokhylla och dess innehåll).

En katolsk flickas minnen

Pioneer Square, Seattle år 1917


"Jag föddes i Seattle 1912, den äldsta av fyra barn".

Så skriver Mary McCarthy i sin självbiografi "En katolsk flickas minnen"- det är mycket intensiv läsning och egentligen bara en "schematisk" livshistoria på så sätt att Mary McCarthy har valt ut några mycket väsentliga skeenden som hon fördjupar sig i- och så skriver hon om sina far- och morföräldrar som samtliga skulle komma att få stor betydelse för hennes liv och fostran.

Allt börjar egentligen under det ödesdigra året 1918, Marys föräldrar Tess och Roy McCarthy kom både från välbärgade familjer och de hade kanske därför inte alltid den respekt för pengar som framför allt Roys föräldrar satte stor vikt vid. Tess och Roy (med fyra barn) blev därför beordrade att flytta från Seattle och till Minnesota (där Roys föräldrar var bosatta). Under den långa tågresan drabbades hela familjen av den fruktade spanska sjukan och det slutade i tragedi- både Roy och Tess dog.

"Mina föräldrars död kan tillskrivas ett beslut av familjen McCarthy. De drog slutsatsen- och vem kan förebrå dem- att det ständiga bortrinnandet av pengar och min fars månatliga bön om mer måste upphöra. Därför bestämdes det att vår familj skulle flyttas till Minneapolis, där farfar och farmor kunde hålla ett öga på vad som hände och försöka lägga kapson på pappas slösaktighet."

Vem vill och orkar ta hand om fyra små barn? Mary och hennes tre yngre bröder blev placerade hos en barnlös faster (och hennes man, "farbror Myers") till Roy. Farfadern skaffade ett lämpligt hus och betalade underhåll till faster och make så att de skulle kunna fostra de fyra barnen. Vart de pengarna tog vägen kan man undra för Mary beskriver ett mycket påvert kosthåll och en dyster och svart barndom.

Den brådmogna Mary sändes så till klosterskola där hon så småningom förlorade sin katolska tro och hennes diskuterande med en snabbt tillkallad jesuitpräst är mycket underhållande läsning. Fader Dennis misslyckades kapitalt i att vända "avfällingen" in på den rätta vägen. Mary var nu flickan som en jesuit gått bet på att övertyga och hon blev plötsligt både spännande och populär bland sina skolkamrater.

"En katolsk flickas minnen" är en synnerligen intressant självbiografi. Att Mary McCarthy var ett ovanligt barn råder det ingen tvekan om- och hon hade en stark vilja. Efter några år hos den hemska "farbror Myers" kom hon till sina morföräldrar i Seattle (de två mellersta bröderna skickades till internatskola) och där trivdes hon bättre. Kapitlet som har titeln "Yellowstone park" beskriver mycket grundligt hur en tonårsflicka lyckas lura inte (eller väldigt lite) ont anande vuxna. Mary fick (efter en del lögner) följa med två skolkamrater till deras hem i Medicine Springs (det är ett påhittat namn).

" När vi kom fram till Medicine Springs visade det sig vara en liten, platt gulaktig stad med en drugstore och ett avflagnat hotell.----- Hettan var förskräcklig, och den enda skuggan som fanns att få kom från telefonstolparna."  De enda nöjena för de tre flickorna visar sig vara att åka runt till olika danslokaler där på vischan allt under drickande av stora mängder "moon-shine". Grönt ansikte och nedspydda kläder blir ofta resultatet men ändå upprepas proceduren varje kväll.

Det sista kapitlet i boken ägnar Mary McCarthy åt sin mormor, en gåtfull kvinna som lever ett ensamt liv omgiven av en stor familj. Det är ett fascinerande porträtt av en säkerligen mycket ovanlig människa.

Den här boken täcker cirka tjugo år av Marys liv och givetvis måste jag läsa "fortsättningarna"- en sådan kan man ta del av i "Gruppen".

"In 1933, eight young female friends graduate from Vassar College. The book describes these women’s lives post-graduation, beginning with the marriage of one of the friends, Kay Strong, and ending with her funeral in 1940. Each character struggles with different issues, including sexism in the work place, child-raising, financial difficulties, family crises, and sexual relationships. Nearly all the women's issues involve the men in their lives: fathers, employers, lovers, or husbands. As highly educated women from affluent backgrounds, they must strive for autonomy and independence in a time when a woman’s role is still largely restricted to marriage and childbirth. The plot is influenced by the political and economic atmosphere of the time. Over the course of the book, the reader learns about the women’s views on contraception, love, sex, socialism, and psychoanalysis."

(Källa: Wikipedia)

 

Do No Harm

Den här boken väckte min nyfikenhet. Memoarer, skrivna av hjärnkirurgen Henry Marsh. Hjärnkirurgi måste höra till de absolut mest komplicerade inriktningar en läkare kan välja och i boken skriver Marsh om många av de fall (speciellt de som inte fick lyckad utgång) han tagit sig an under sin långa karriär.

I tidningen The Guardian finns en välskriven recension av Gavin Francis.

Jan Ersa och Per Persa fast i Danmark

De flesta som gick i skolan under min tid (många år sedan) har fått läsa Gustaf Frödings dikt om de två stridande gubbarna Jan Ersa och Per Persa- de som aldrig höll fred.

Jan Ersa ägde Nackabyn,
Per Persa ägde Backabyn
i By i Västra Ed.
Jan Ersa,
Per Persa,
de höllo aldrig fred. Var havren god i Nackabyn,
så slog den fel i Backabyn.
Då blev Per Persa vred,
då svor i mjugg Per Persa,
då gren och flen Jan Ersa,
så mun gick halvt ur led.

Hela dikten finns här.

Det där med gubbar som träter och strider är ett tacksamt ämne för poeter och skriftställare. Jeppe Aakjaer utgör inget undantag därvidlag när han skriver om Sören Möller och Stafen Ajlgaard i novellen "Dödsfjender" som finns i samlingen "Fjandboer". Det är mycket underhållande att läsa om alla dumheter som de här båda herrarna hittar på.

Sören Möller är, som namnet förtäljer, mjölnare och han är då rakt ingen fattig man- han ser säkert till att sko sig på de bönder och torpare som kommer till hans kvarn för att få kornet malt till mjöl. Stafen Ajlgaard är också mycket välbeställd, han äger en stor gård.

"Sören Möller var för och lasket med oppustede Kinder og Kartoffelnaese. Hans Hals var naesten i Tykkelse med Hovedet og lod sig kun dreje i Forbindelse med hele Overkroppen. Alle Vegne, hvor man faestede Blikket, laa der Pölser af Fedme under Huden.

Stafen Ajlgaard var derimod pilkmager med en Naese, lang og kroget som et Leblad; han kjendtes dog bedst paa de lange Arme med de udadvendte Hanndflader, der naar han gik, dinglede ved ham som et Par slatne Tröjaermer."

Stafen är mycket snål men han vill absolut inte gälla för mindre rik än sin fiende- det vet alla tiggare och så går de alltid först till Sören för att sedan berätta för Stafen hur väl förplägade de blivit där vid kvarnen. Då kan ju Stafen inte visa sig sämre. 

"Tiggeren lettede sköjeragtig paa sin Hue og raabte: "Herren elsker en glad Giver! Herren elsker en glad Giver!"
"Det ved Gud han gjör, Fanden hent, mae!"

De kivas och de bråkar de två herrarna och för det mesta är den Sören Möller som avgår med segern för han är den klart slugare av dem. Men- så går det till slut illa för Sören och han får en våldsam död. Stafen sörjer inte direkt utan säger "Worherr' haar aaltid´wot en gued Mand!".  Fast sista ordet i striden får ändå Sören Möller- från andra sidan graven......

"Fjandboer" innehåller fyra noveller och man kan bland annat läsa om vad en bisvärm kan ställa till med för en kärlekskrank man (Eros og Bierne) och om svårigheterna med den tidens nya teknik - oljelampan (Da Lampen taendtes-den berättelsen är min favorit i samlingen).

Vid Karup Aa

Jeppe Jensen Aakjaer (1866-1930) kom från trakterna av Skive (mellersta Jylland) och han växte upp vid Karup å- ett vattendrag som hör till Danmarks största , känd för uttrar och öringar.

Aakjaer  som sannerligen inte hade någon privilegierad barndom/ungdom fick kämpa för att komma upp i samhället men han blev till slut en mycket känd och även kontroversiell författare. Mest berömd blev han kanske för sin roman "Vredens barn"- en verklig kampskrift mot gamla förlegade lagar som förslavade den fattiga lantarbetarbefolkningen. Aakjaer skrev också flera novell- och diktsamlingar. I mina nyförvärvade danska skatter finns flera av dessa.

I såväl noveller som dikter skriver Aakjaer gärna om hembygden- trakterna runt Skive och Karup å.



Pors (lånat foto)

Nu bleges Himlen, for Sol er nede,
og alt har Kvaeget aedt Bugen trind;
der lugtes Pors fra den naere Hede,
og Höduft driver for dugtung Vind.
Glad Hyrdedrengen på Vajsen synger,
mens Aftengjögen en Skraeppe tynger
og Vibeflokken sin Kile slynger
med haese Skrig over Karup Aa.

-----

- Du klare Ström med de svale Bölger,
der duger Heden saa bredt et Bord,
mit Blik aerbödigt din Krumning fölger,
til hvor du dykker i dyben Fjord.
Til dine Bredder min Slaegt var bundet,
ved dine Bölger jeg Liv har fundet,
du er som Traad i mit Livsvaev tvundet,
du tungt henskridende Karup Aa.

Från dikten Karup Aa (diktsamlingen Vugge og grav).

En dam med skinn på näsan

Blicken är intensiv på bokomslaget och jag tror inte att mycket undgick den på den tid hon levde och verkade, Mary McCarthy.

Jag hittade en "biblioteksutgallringsbok" i hyllan (bortglömd) och började läsa för att inte kunna sluta. "En katolsk flickas minnen" är Mary McCarthys självbiografi och hennes historia börjar verkligen svart och eländigt. Det går inte att föreställa sig hur det är att bli föräldralös vid sex års ålder och att få leva "på nåder" hos (elaka) släktingar.

Mary McCarthy (1912-1989) är också känd för sin roman "Gruppen" som jag väldigt gärna skulle vilja läsa om. Döm om min förvåning när jag ser att den blivit helt utgallrad från alla kommunens bibliotek och det finns då inte en överdrivet stor mängd till utlåning via fjärrlån heller. "Gruppen" borde ju ha klassikerstatus (det HAR den).

Nu börjar jag min läsning av Mary McCarthy med hennes minnen. Jadwiga Westrup och Harriet Alfons har översatt till svenska. Jadwiga Westrup (1921-1988) var en mycket flitig översättare och hade bland andra Doris Lessing, Laura Ingalls Wilder, Harper Lee och William Heinesen "i sitt stall".

Historiens vingslag- fynd från en flyttstädning

Min kusin står i begrepp att flytta och håller på att rensa ut bland både bokhyllor och annat. Han frågade mig om jag var intresserad av några danska böcker av äldre datum. Javisst, sa jag, om du inte själv vill ha dem så är de välkomna att få ett nytt hem hos mig. Nu har överlämnandnet skett (tre proppfulla kassar) och jag har sorterat och så har jag rest långt bakåt i tiden.

De här böckerna har flackat runt mycket- från Bornholm, från Jylland och från Västergötland -för att nu till slut alltså hamna i södra Sverige.

Den mycket vackra lilla boken ovan har titeln "Jomfru Else" och det är Ingeborg Maria Sick som är upphovskvinnan. Henne hade jag inte hört talas om men det visar sig att hon (i början av förra seklet) var en mycket populär och produktiv författarinna som fick sina böcker översatta till många språk- däribland svenska. Boken om Else kom i svensk översättning år 1906 (Jungfru Elsa) - den senaste översättningen av Sicks böcker daterar sig dock till 1927- här kan man nog tala om en tämligen bortglömd skribent.

Ingeborg Maria Sick (1858-1951) är mest känd för två biografier (eller kanske snarare romanbiografier) "Fångarnas vän" som handlar om den finländska filantropen Mathilda Wrede och "Pigen fra Danmark" där den danska missionären Karen Jeppes liv skildras.

Karen Jeppe (1876-1935) var en dansk missionär och nödhjälpsarbetare. År 1903 kom hon till Armenien för att försöka bistå med vad hon kunde. Turkarnas förföljelser av armenierna hade då pågått i cirka tio år och fasansfulla scener hade börjat utspela sig. Karen Jeppe vågade sitt liv för att hjälpa de olyckliga människorna. Hennes hälsa blev körd i botten och efter det första världskriget blev hon tvungen att återvända till Danmark för att rekreera sig. Det dröjde dock inte länge förrän hon for iväg igen- nu till Aleppo i Syrien dit många armenier hade tvingats fly.

Karen Jeppe dog där i Aleppo, drabbad av malaria och det är också i Aleppo som hon har fått sin grav.  "Ved hendes begravelse kaldte den armenske ærkebiskop hende en elsket søster, der havde ofret sig for hans folk, det, hun forstod som næppe nogen anden."

På kyrkogården i Gylling finns idag en minnessten till "Armeniernas moder- Karen Jeppe".

Ett annat flyttstädningsfynd blev en hel serie (dock inte komplett) av Jeppe Aakjaers böcker. Det finns inget namn på titelsidorna men jag vet att den här lektyren kan bara ha tillhört min morfar. Så känns det som om han talar genom sidorna för hans liv hade flera beröringspunkter med Jeppe Aakjaers romanfigurer. Jag ska läsa med stor eftertanke och andakt. Jag är så glad för dessa gamla böcker.