Mästerman

Brombergs förlag har börjat ge ut Pär Lagerkvists verk på nytt- och det är mycket lovvärt. "Bödeln" är en kort roman (och också ett skådespel) som kom ut år 1933. Då hade Pär Lagerkvist sett med egna ögon åt vilket håll Tyskland var på väg.

"Bödeln" består av två delar-  del ett har handlingen förlagd till medeltiden och i del två hamnar läsaren i mera modern tid (dåvarande 1930-tal). Det är svart, otäckt och mycket suggestivt och "Bödeln" är en roman med ständig aktualitet för människan hemfaller alltför ofta åt ondskan, låter sig övertalas, förledas, tubbas och väljer också helt själv- utan omsvep- det onda.

Det går inte att läsa utan att beröras in i själen.

"Jag lämnade jorden och gav mig ut i himlarna, där det åtminstone inte är kvavt och jolmigt omkring en. Jag gick och gick, vet inte hur länge jag höll på. Han bodde fruktansvärt långt borta, Gud."

Men Gud har ingen lust att låta bödeln slippa sin blodiga gärning- trots att Guds egen son blivit dödad på korset. Bödeln får ta sin bila och återvända till jorden. Han inser också att så länge människorna finns kommer också bödeln att finnas.

"Jag längtar efter den tid då ni skall vara utplånade från jorden och min arm äntligen skall få sjunka. Inga hesa röster skall ropa längre upp mot mig, jag står där ensam och skådar mig omkring, förstår att allt nu är fullbordat.
Och jag går ut i det eviga mörkret, med min blodiga bila slängd kvar efter mig på den öde jorden, till minne av det släkte som levde här!

Sven Stolpe recenserade Bödeln i BLM i december 1933.

Året var 1969

Pär Lagerkvist (foto: Ateljé Uggla).

År 1969 var året då en svensk TV-kanal blev till två- den så kallade kanalklyvningen ägde rum i december det året och TV-publiken fick finna sig i en irriterande liten vit pil som blinkade envetet när det var dags för programbyte i grannkanalen (detta upphörde så småningom). År 1969 var också ett särdeles gott år för den så kallade TV-teatern, en institution som jag verkligen saknar i dessa såpoperornas och realityshowernas tider. Man hade som sagt inte så många kanaler att välja på men nog var utbudet av oändligt mycket högre kvalitet än det är numera. Den tiden kommer aldrig tillbaka och det är bara att vara tacksam över att man har fått uppleva den.

Den 9 februari år 1969 spelade TV-teatern "Hissen som gick ner i helvete" i regi av Bengt Lagerkvist (son till Pär Lagerkvist).  Jag minns just den företställningen mycket väl- en av huvudrollerna spelades av ingen mindre än Ernst-Hugo Järegård och jag tror att han som vanligt fick "skurkrollen" i det här fallet "kamrer Jönsson" som hamnar i helvetet tillsammans med "lilla frun" (inte kamrer Jönssons fru).

"Hissen som gick ner i helvete" är en av flera noveller/berättelser i samlingen "Onda sagor" av Pär Lagerkvist (från 1924). Kamrer Jönsson och "lilla frun" är på väg till en liten herdestund på ett hotell och kliver in i hissen- men.... den går åt helt fel håll och landar efter en lång färd nedåt- i helvetet. Där i djupet finns både manliga och kvinnliga djävlar och så en uppassare som verkar bekant.....

I "Onda sagor" kan man också hitta "Far och jag" en mästerligt berättad historia om ångest och skräck. Det börjar med en helt vanlig söndagspromenad. Den tioårige pojken (författaren som barn) tar sin far i handen och går ut i skogen för att lyssna på fågelsång och se på blommor och blad. Det är en så vacker dag och allt är stilla och trivsamt men så faller mörkret.... naturen förvandlas i ett svep och trots att fadern är helt lugn så förmår han inte påverka den lille pojken som hetsar upp sig mer och mer och undan för undan stegras spänningen till ett starkt crescendo.

"Jag kände mig ensam, övergiven. Det var så underligt att bara jag var rädd, inte far, att vi inte tyckte detsamma. Och underligt att inte det han sade hjälpte mig, så att jag inte behövde vara rädd mer. Inte ens det han sade om Gud hjälpte mig. Jag tyckte han också var hemsk. Det var hemskt att han fanns överallt hör i mörkret, nere under träna, i telefonstolparna som mullrade- det var nog han- överallt. Och så kunde man ändå aldrig se honom."

Det finns en del böcker i nytryck (och även några e-böcker) av Pär Lagerkvist och "Dvärgen" ska komma ut på nytt nästa år. Jag hoppas att man satsar på "Onda sagor" också och varför inte Lagerkvists vackra dikter?

Jag vill läsa "Det eviga leendet"

Jag har bläddrat och läst i "Lovtal över svenska romaner" av Olle Holmberg. Jag stannade till vid essän om "Det eviga leendet"-en kortroman av Pär Lagerkvist som kom ut första gången år 1920. Inledningsorden som citeras av Holmberg griper tag: " Det var en gång några döda, de satt samman någonstans i mörkret, var visste de inte, kanske ingenstans, de satt och pratade för att få evigheten till att gå".

-

1920... första världskriget var över- otaliga liv hade släckts ut på slagfälten och i skyttegravarna- som om inte dödsängelns marsch därmed var lång nog fortsatte den med spanska sjukan. Jag kan lätt föreställa mig den undergångsstämning som måste ha rått i framför allt Europa under den här epoken. Vart tog alla dessa döda vägen? Nog är det förståeligt att den frågan ställdes och att man så gärna ville tro att de fanns någonstans- bortom regnbågen kanske.... Under den här tiden fick religionen ett verkligt uppsving, spiritismen likaså.

-

I Lagerkvists roman kastar sig en grubblande man ner i en kvarndamm. Han (och alla andra döda) får träffa Gud- ställa frågor om vad som är meningen med världen, livet, skapelsen, människorna- Gud svarar då att "han inte har menat något märkvärdigt; han är en enkel man och han har bara gjort som han har kunnat". (Lagerkvist har gjort Gud till en vedhuggare).

-

Holmberg kallar boken "ett oändlighetsblått fält i den svenska romanlitteraturens intarsia".

-

och jag vill så gärna läsa.....