Vad är poesi?

Jag kan så dåligt skriva om poesi- för mig är det att gå in i en känsla eller snarare flera känslor. Det är hjärta mer än hjärna även om vindlingarna är påkopplade i bakgrunden. Jacques Werup är däremot mycket duktig på att berätta om just poesi och dess betydelse och karaktär- och han gör det på ett sätt som gör läsningen både lustfylld och inspirerande. Jag tänker många tankar under loppet av de cirka 150 sidorna.

Jag har alltid varit mycket förtjust i Jacques Werups sätt att skriva- han är mångsidig och så har han dessutom humor och självdistans. I den här boken, hans senaste, citeras också flera av Werups favoritdikter (en extra bonus!).

Vad är poesi, frågar Jacques Werup och så svarar han (bland annat) så här:" En kort dikt kan avslöja en omedveten längtan efter verklighet. En strof lockar som skärvan i jorden, och arkeologen anar större ting, kompletterar krukan med drömmar om både det förflutna och framtiden."

År 2011 blev det helt plötsligt "poesins år" (Tomas Tranströmer fick Nobelpriset). Werup skriver om hur medierna genast började att rota i gamla artiklar längst ner i den så kallade "idiotlådan (eller alla dårars fack)" - det är dit poesin oftast förpassas, får man veta.( Själv tycker jag att det borde vara poesins år varje år men det kan jag ju bara drömma om.)

Det finns alldeles för många bortglömda poeter och Jacques Werup lyfter fram flera av dem (t ex Ragnar Thoursie).

Jag tycker mycket om "Du har funnits här" - essäerna är både vackra och tankeväckande och så får man som sagt dikterna på köpet. Ett urval av kända och okända (i alla fall för mig) poeter när de är som bäst.

Fredrik Sjöberg har recenserat Jacques Werups bok i SvD HÄR.

"Tiden är ett vitt lakan som vinden vecklar ut under en stjärnklar himmel." (Patrick Modiano). Kan det sägas bättre, undrar jag.

Glömska och motstånd

Foto: Max Ronnersjö

Jag har alltid varit mycket förtjust i Jacques Werups sätt att skriva och många av hans böcker har jag läst- dock inte alla (han är produktiv som få) men på biblioteket hittade jag en essäsamling från 1998- Människan är vem som helst. I kapitel tre skriver Werup om bortglömda författare och han börjar med Ann-Sofi Lejefors. Försök att hitta hennes diktsamling "Hjärtat" idag. (Möjligen finns en del på biblioteken och hos välsorterade antikvariat).

Jag citerar Jacques Werup: " Vem bryr sig om författare som dessa? Branschen? Knappast. Läsarna? Tveksamt- också lyrikpubliken har blivit besmittad av journalisternas uppmärksamhet på de redan uppmärksammade. Vem söker alla dessa utomordentliga diktare som försvann innan ens de närmast sörjande lärt sig stava deras namn?"

Så fortsätter Werup med att skriva om diktsamlingen "Hjärtat" som kom ut år 1982.   Diktsamlingen rönte ovanligt stor uppmärksamhet när den kom ut och kanske hämmade det fortsatt skrivande. "Hjärtat" kom att bli Ann-Sofi Lejefors enda bok.

"Jag skall donera mig hel och hållen
till Nordiska museet----
På skylten invid min monter ska stå:
"80-talskvinna,
tillkortakommen i kärlek,
död i sitt trettionionde år,
då hon gav upp------"

Jag kan hålla med Werup om att det finns någonting heligt över böcker som få har läst och om att "författare med en liten produktion har aldrig som de flitiga utsatt sig för det idoga skapandets vulgaritet."

En annan författare som Jacques Werup berättar om är Gunnar Eddegren. En del av hans dikter kan man dock läsa i en ny utgåva av "Andra land"  (Ellerströms förlag) som var Eddegrens sista diktsamling.

Eddegren dog år 1985- då var han bara femtio år gammal. Åtta diktsamlingar hann han med men idag är han bortglömd. I sin essä gör Werup en kort jämförelse mellan Eddegren och Tranströmer. Tranströmer är den större av de två men som Jacques Werup skriver "En "mindre" poet kan ibland te sig minst lika angelägen som en "större".

"Något i mitt liv ligger
äntligen bakom mig,
förbrukat
något har hejdats av allt som
förflyktigas mot döden."

(från dikten "Vårvinter" av Gunnar Eddegren ).

Aldous Huxley och Olga Tokarczuk

I dagens tidning (för min del Sydsvenskan) skriver Niklas Qvarnström om Olga Tokarczuk och essäsamlingen "Björnens ögonblick" som ges ut av Ariel förlag. Olga Tokarczuk är en mycket intressant författarinna för att säga det kort och koncist och utan vidare förklaringar.

Följande citat har jag hämtat från hennes "Styr din plog över de dödas ben" (Ariel förlag) (Det handlar om "testoronrelaterad autism").

"Det finns människor, oftast män, som är extremt svårpratade. Jag har min egen Teori om varför. Många män i en viss ålder drabbas av testosteronrelaterad autism, med symptom som långsam atrofiering av den sociala intelligensen och den mellanmänskliga kommunikationsförmågan, varvid även förmågan att klä tankar i ord tycks ta skada. Den Människa som drabbats av en sådan Åkomma blir tystlåten och förefaller försjunken i tankar. Intresset för olika Redskap och maskinverktyg tar överhanden. Ett intresse för Andra världskriget vaknar till liv liksom för biografier skrivna av känt folk, oftast politiker och kriminella. Förmågan till skönlitterär läsning tillbakabildas nästan helt; testosteronrelaterad autism skadar förmågan att leva sig in i andras psyken." (sid 31-32).

Jag är glad och tacksam över att ytterligare en bok av Olga Tokarczuk nu blivit översatt till svenska. Min höstläslista blir allt längre.

Aldous Huxley skrev essäer han också. "Along the Road" har undertiteln "Notes and essays of a tourist". Samlingen kom ut redan år 1925 men jag vill påstå att mycket är sig likt och vissa sanningar är eviga, som det verkar. De här samlade tankarna måste läsas i sakta mak och boken hamnade i min brevlåda så sent som i går.

"We have learnt that nothing is simple and rational except what we ourselves have invented; that God Thinks neither in terms of Euclid nor of Riemann; that science has 'explained' nothing; that the more we know the more fantastic the world becomes and the profounder the surrounding darkness; that reason is unequally distributed; that instinct is the sole source of action; that prejudice is incomparably stronger than argument and that even in the twentieth century men behave as they did in the caves of Altamira and in the lake dwellings of Glastonbury.

 

Tankar i gröngräset

Foto: Fritz Geller Grimm

Det kommer inte att handla om Frans G Bengtsson utan om insekterna och deras värld- som den beskrivs av Fredrik Sjöberg i hans essäsamling "Flugfällan" (Tack, Kurt för tipset).

"Lönnens blommor är gröngula och de späda bladen gulgröna, just så, inte tvärtom. På håll bildar blandningen av dessa två nyanser en tredje, så vacker att språket saknar ord för dess beskrivning.--- "Lönnen blommar". Längre meddelande än så skulle då inte behövas på telefonsvararen. Man skulle förstå. Se färgen, känna dess ton, och förstå. Att allt flyger då, precis allt. Tusen kommentarer. En hel notapparat." (s. 62 i Flugfällan av Fredrik Sjöberg).

 En så kallad "Malaisefälla" för infångande av insekter. (lånat foto).

René Malaise (1892-1978) var namnet till trots svensk (om än av fransk familj) - entomolog och upptäcktsresande. (Hans far var kock på Operakällaren i Stockholm men René själv hade inget intresse alls för mat utan det blev "man tager vad man haver" och någon gång blev det tydligen "gropstekt björn" (en rätt som kanske inte skulle gå hem på de så kallade finare restaurangerna).

   Sågstekel (lånat foto)

Malaise vigde sitt liv åt insekter och han doktorerade på sågsteklar. (Enligt Fredrik Sjöberg är de "allmänt ansedda som besvärliga".  Malaise gav sig ut på en stor expedition mellan år 1920 och 1922- resan gick till Kamtjatka och i sällskapet fanns bland andra Sten Bergman och Eric Hultén. Malaise valde att stanna kvar i Asien och han blev vittne till den stora jordbävningen i Japan år 1923. Så återvände han till Stockholm men längtan efter Kamtjatka blev för stor och året därpå for han tillbaka nu i sällskap av sin fästmö Ester Blenda Nordström (de gifte sig på Kamtjatka år 1925).

I "Flugfällan" (som nominerades till Augustpriset år 2004) kan man läsa om Strindberg, Tegnér och D H Lawrence och många andra intressanta personer. (Bland annat får man veta hur nära det var att Fredrik Sjöberg blev ägare till Esaias Tegnérs dubbeldass i Svinhult.)

Naturligtvis är det insekterna som har huvudrollen- de surrar så trevligt där i bak- och förgrunden. Lärorikt och humoristiskt och väl berättat. Inte undra på att den här boken fortfarande finns kvar på biblioteket (och den står inte på magasinet!)

Flugfällan har översatts till flera språk och är utgiven av Nya Doxa förlag. Den finns fortfarande att få tag på i pocketutgåva via vanlig (nät)bokhandel.

Via "Bestenliste" till insekternas värld

Det skulle ha blivit något om tyskspråkig litteratur men i stället hamnade jag i insekternas värld. Resan dit gick dock via en "Bestenliste" och boken ovan finns alltså nu i tysk översättning (men inte i svensk).

Hugh Raffles är en engelsk antropolog (alltså inte egentligen insektsforskare (entomolog), numera bosatt i USA. I "Insectopedia" är en essäsamling som handlar om just insekternas värld. (Boken har blivit prisbelönad).

Jag citerar från Philip Hoares recension i The New York Times:

"Impossible to categorize, wildly allusive and always stimulating, “Insectopedia” suggests an Enlightenment amateur wandering around the world stocking his cabinet of curiosities, unrestricted by notions of disciplines or specializations. Its author is at one moment a scientist in the field, the next an art critic, then an acute historian. His is a disconcerting, fantastical, (multi-)eye-opening journey into another existence, and one thing is for sure: You will never look at a cockroach the same way again, even if it is sharing your morning shower. "

Mitt eget förhållande till insekter är hyfsat men jag vill inte ha dem inomhus och en del tycker jag definitivt bäst om på lite avstånd. Att läsa om dem i Raffles essäsamling kan nog bidra till ökad förståelse och lärdom.

Några tankar om Europe in Sepia av Dubravka Ugrešić

Jag har just nu Dubravka Ugresics essäsamling "Europe in Sepia" på mitt läsbord- mycket intressant läsning. Ugresic har fått flera av sina böcker översatta till svenska och det är bara att hoppas på att den här samlingen också kommer ut på vårt språk snart.

Dubravka  Ugrešić (f. 1949) kommer ursprungligen från Kroatien men hon lämnade sitt hemland för cirka tjugo år sedan och bor numera i Amsterdam. Jag återger Anneli Dufvas motivering till varför Ugrešić borde få Nobelpriset i litteratur:

 För att Ugresic i sina romaner och essäer låter tiden, minnet och exilen, i fragment, likt fotoalbum, öppna en tankevärld präglad av ett Europa format både av sina krig och sina filosofer. Hon verkar som författare i en zon där klassisk bildning möter masskultur, öst möter väst och hon gör det med ett språk som både förmår att bära, och lever av, dessa motsatser.

Jag läser och låter mig föras både bakåt och framåt i tiden- jag tar del av tankar som jag känner igen själv (men jag kan inte formulera dem på ett så filosofiskt och bildat sätt som Ugrešić.) Jag känner mycket dåligt till de östra delarna av Europa och jag kommer aldrig att kunna begripa fullt ut hur det var att växa upp bakom en järnridå. Lite klokare blir jag dock när jag läser dessa så välskrivna essäer.

Mycket handlar också om den tid vi lever i nu- med ett alltmera accelererande informationssamhälle. Fort ska det gå- och all kommunikation ska ske så kortfattat som möjligt. Folk fipplar ständigt med i-phones och ofta består detta fipplande i att spela allehanda spel. (Jag förundras själv över detta "fenomen"- skolbarnen på väg hem via till exempel buss verkar numera  inte tala med varandra längre- man glor i stället stint på sina mobila telefoner.)

"Waiting for my flight I watched a girl opposite me, who, truth be told, was no different than the girl sitting next to her, or the guy who had taken off his shoes and stretched himself out on a leather airport armchair, playing with his iPhone. They were all fiddling with their iPhones. I´m ready to bet that the more serious and sullen their faces, the more banal the content on the little screen captivating their attention."

Det handlar också om krigsförbrytare, om det gamla Jugoslavien och så skriver Ugresic om speciellt en rysk författare: Yuri Olesha. (1899-1960)

"Olesha räknas till de s.k. "följeslagarna" eller medlöparna till sovjetstaten. Från 30-talet levde han isolerat och kämpade med sin alkoholism. Han skrev då bl.a. filmmanus och filmkritik. Han var en artistiskt stilmedveten författare. Mest berömd är hans roman "Avund" (från 1927), som visar kontrasten mellan effektiva sovjetmänniskor och handlingsförlamade individualister."
 (Denna upplysning kan man hitta på Wikipedia). Ugresic anser att just romanen "Avund" är en mycket stor bok (även om den inte är sidrik).

"Olesha is a shining light in the Russian avant-garde", säger Ugresic och återger en av många anekdoter om författaren. (Europe in Sepia är fylld av citat från Oleshas bok).

Böcker av typen Pride and Prejudice med zombies får däremot kalla handen. "A good book, they say can save lives. I mean, Quirk Books, for example, offers an enviable range of classics, from Android Karenina to Pride and Prejudice and Zombies."  Någon har tydligen också fått för sig att stuva om i Kafkas "Förvandlingen" och låta Gregor Samsa förvandlas till en kattunge (och inte en skalbagge).

" I am sure the Little kitten will warm your heart. With a sly grin on your face, just remember the millionaire P.T. Barnum, father of the circus, and his other reassuring declaration: There's a sucker born every minute."

Det finns så mycket tänkvärt i Ugresics bok- så mycket att fundera på och så mycket att verkligen ta till sig. Hon skriver med ironi och skärpa och mycken humor och jag kommer att lämna de här essäerna med stor saknad (och säkert genast läsa om!).

Chicklit från 30-talet

Jag har läst Gina Kaus "Atlantresan" som kom i svensk översättning 1932 ("Die Überfahrt" på originalspråk). Läst och läst... ska jag vara helt ärlig har jag gått igenom den på "diagonalen" och konstaterar att jag inte blir särskilt imponerad- det är en urtråkig berättelse om ett äktenskap på fallrepet- hustruns flykt med älskaren- mannens (han är läkare och lyckas på studs bli skeppsläkare) "rännande efter". (Ja, hustrun flyr till Amerika via en stor fin båt). Hela handlingen utspelar sig ombord på "Columbia". (Jag drar en lättnadens suck när båten äntligen lägger till vid kajen i New Yorks hamn). Good riddance.

Då är det betydligt mera givande att läsa om Gina Kaus i Daniel Hjorths essäsamling "Gränslösa" (Bonnier Alba 1995). Gina Kaus kom från Wien och hon föddes (1893) som Regina Wiener. Efter ett kort och intensivt äktenskap med Pepi Zirner (han stupade på östfronten ) blev hon uppvaktad av den trettio år äldre advokaten Josef Kranz - och han adopterade henne.... (Gina vägrade nämligen att flytta in till honom som älskarinna). Efter en del kärleksaffärer gifte sig Gina med Otto Kaus (han var författare).

Ginas första roman "Der Aufstieg" kom ut 1920 (och den belöndes med Fontanepriset). Hon skrev också följetonger för "Arbeiterzeitung" och hon uppehöll sig företrädesvis i småborgerlig miljö i sina skildringar. Nu hade hon tröttnat på Otto Kaus och förälskat sig i "riksgreven Franz Xaver Schaffgotsch-Semperfrei" som varit krigsfånge i Sibirien. (Otto Kaus blev så upprörd att han hotade slå ihjäl Gina med en yxa).

Psykologen Alfred Adler och tidningsmannen Karl Kraus kom också att bli betydelsefulla män i Ginas liv.

Gina Kaus hade under tiden hunnit att ge ut flera böcker- hon var mycket besviken över att ha placerats i facket för underhållningslitteratur men tog skeden i vacker hand och fortsatte på den vägen. I maj 1933 brändes hennes böcker på det stora bokbålet i Berlin och "aldrig förr hag jag varit i bättre sällskap" sa hon. (Gina Kaus var av judisk släkt).

Dagen efter Hitlers intåg i Wien flydde Gina Kaus med familj först till Schweiz och de lyckades sedan ta sig till USA. Här stannade hon och 1971 gav hon ut sina memoarer "Was für ein Leben..." (och hon hade nog åtskilligt att förtälja). Hela 92 år gammal blev hon och hon dog i Los Angeles 1985. Den av hennes böcker som verkar vara lättast att få tag på idag är biografin om Katarina den stora (som sålde mycket bra när den kom ut)- och denna biografi verkar vara mycket läsvärd.

All information om Gina Kaus har jag hämtat ur Daniel Hjorths essäsamling " Gränslösa", 1995, Bonnier Alba förlag.

Essäer jag inte vill missa

Simon Schama har kommit ut med en essäsamling som har fått god press. I min hylla har jag redan hans " A History of Britain"- ett mäktigt verk i tre delar som också finns i TV-serieform. Schama är ganska ordrik men han är mycket vältalig. Han är också känd för sina fina böcker om Nederländernas historia.

Alberto Manguel brukar skriva mycket trevligt- hans senaste bok om läsande kan jag inte motstå. Den blir säkert översatt till svenska inom kort. (Hoppas jag).

Kan den här va nå't?

Jo, det tror jag. Elva essäer om läsning med kvinnligt fokus. Ruth Klüger undersöker Goethe och Grimmelshausen, Kleist och Kästner och ett par till och ser det hela ur kvinnlig synvinkel. Det kan säkert bli intressant läsning.

Ruth Klüger (född 1931 i Wien) överlevde förintelsen (hon genomled Theresienstadt, Auschwitz och Christianstadt). År 1947 utvandrade hon till USA. Nu bor hon både i Kalifornien och i Göttingen. På svenska kan man läsa hennes "Leva vidare" (2002, Wahlström & Widstrand).

Som ett knytnävsslag

Magris citerar Kafka som har sagt att "en bok bör träffa som ett knytnävsslag, våldsamt skaka om läsaren och hans vanliga syn på tingen."

Om böcker som tvingar läsaren att "ta sig igenom existensens öknar utan att hålla honom i handen och utan att hjälpa honom att undvika kvicksand- skriver Magris i en av sina essäer. Som exempel på sådana böcker nämner han Förbländningen av Elias Canetti , Svindlande höjder av Emily Brontë och The Autobiography of My Mother av Jamaica Kincaid.

Och jag funderar på vilka böcker jag själv skulle vilja placera in i kategorin "käftsmäll" eller kanske ännu bättre "en riktig magspark".

Det ska jag tänka till om och återkomma med. Jag tar gärna emot synpunkter!!

Elaka författare

Nu har jag äntligen fått den i min hand- Claudio Magris "Alfabet" essäer om litteratur. Här en länk till Elisabeth Hjorths recension i Svenska Dagbladet. Jag bara precis börjat läsa lite och jag hoppar hit och dit- men i slutet av boken stannar jag till en extra stund- det är vid den essä som har titeln Litteratur och giftpilar. "Poeter förolämpar poeter" är den svenska översättningen. Genom tidernas lopp har författare varit elaka mot andra författare- och det finns en hel bok som har ägnats åt de förolämpningar som de slänger/har slängt åt varandra ,de "skriftställande herrarna" (för det är nog mest herrar som får plats i den boken har jag en känsla av) - Magris skriver i alla fall lite om Jörg Drews samling "giftpilar" som väl bara finns på tyska än så länge (undrar om någon kommer att översätta den till andra språk?) Här är i alla fall några exempel: "Enligt Brecht var Baudelaire en småborgelig bracka vars ord är som utslitna kavajer som sytts om och snyggats till". Ionesco gillar inte Brecht och han definieras av honom som " en mästrande och enfaldig skapare av pappersfigurer". Beckett tyckte illa om Proust och han använde bara ett enda ord för att beskriva hans författarskap "strunt". Voltaire leddes till döds av Homeros och Ezra Pound (och flera andra) tyckte att Joyce var en ytterst medioker författare. Ja, listan kan göras hur lång som helst.... Magris skriver mycket sympatiskt och säger bland annat- att "Liksom i Faderns hus, som bibeln säger, finns det också i konsten- all konst- många boningar och det är tillåtet att besöka dem och bo i dem utan att förolämpa någon." Jag fortsätter min läsning.....Essän "Som ett knytnävsslag" kommer jag säkert att få anledning att skriva några rader om så småningom.

Tony Judt och "The Memory Chalet"

Nej, jag har inte läst ut boken än- men jag har bläddrat och jag har hunnit med några av de många essäerna. Jag fastnar speciellt för en med rubriken "Midlife crisis"- aha, tänker jag- vad ska det blir för något spännande här nu då?
-
Så här inleder Judt: "Other men change wives. Some change cars. Some change gender. The point of a midlife crisis is to demonstrate continuity with one's youth by doing something strikingly different."
-
Tony Judt attackerade sin egen kris på ett högst originellt och sympatiskt vis- Han lärde ett nytt språk, nämligen tjeckiska. Nybörjarboken blev "Teach yourself Czech" och Judt var verkligen flitig- två timmar varje kväll ägnade han åt sina studier. Det tog ett par år- men han lärde sig mer och mer och till slut hade han ett mycket imponerande passivt ordförråd. Han vågade sig på att läsa böcker på tjeckiska- den första var "Hovary s T.G. Masarykem" (Konversationer med Thomas Masaryk) av Karel Capek. Från Capek gick han vidare till att läsa Havel. Det ena ledde till det andra och han reste till Tjeckoslovakien för att hålla föreläsningar (på engelska).
-
" Learning Czech, in other words, made me a very different sort of scholar, historian and person".
-
Utan sin tjeckiska hade Judt aldrig fått uppleva Havels accepterande av presidentskapet i Prag en dag i november år 1989. Inte heller skulle han ha befunnit sig i norra Transsylvanien för att skriva en essä om Rumänien och dess post-kommunistiska trauman. Framför allt, säger Judt, skulle boken "Postwar" -om Europa efter 1945- aldrig har bivit skriven.
-
Nu känner jag att jag måste läsa Judts "Postwar" också..... men först ska jag läsa klart essäerna i "The Memory Chalet".

Australien i Les Murrays ögon

Så lyder en av de fyra "överrubrikerna" i den här essäsamlingen som innehåller fjorton "avsnitt" som alla handlar om Australien på något sätt. "Australien i Les Murrays ögon" är den samling berättelser/iakttagelser som jag tycker bäst om och de handlar om natur och myt i den för oss så (geografiskt) avlägsna kontinenten. Jag skrev lite om den stora bokarkaden i Melbourne igår (den måste nästan ha varit som ett av världens underverk på sin tid) - men det finns en del att säga om "Importen av årstider" och "Snöeukalyptus" också.

I "Importen av årstider " skriver Les Murray om en av de verkligt framträdande dofterna i Australien- regn på torr mark- vid mitten av 1960-talet upptäcktes det att orsaken var att finna i en gul olja som kunde utvinnas ur klippor och jord- oljan fick namnet "petrichor- förstenat blod". (Oljan kommer sannolikt ursprungligen från växtriket). "En gnutta av denna olja som stiger ur jorden ger upphov till den doft vi känner, en doft som många djur säkerligen är inställda efter. Till och med ökande luftfuktighet kan frigöra tillräckligt mycket för att förvarna det torra landskapets invånare med bra luktsinne om att det är regn på väg." Les Murray avlutar sin essä med de magiska orden " Petrichor kan på så vis vara ett av Regnbågsormens viktigaste ombud, och är alltjämt en kraftfylld doft från Drömtiden."

I essayen "Snöeukalyptus" (på fotona ovan från Wikipedia) handlar det om Australiens vinter- Les Murray skildrar årstiden på ett magiskt sätt- han skriver om prästernas årliga välsignelse av snön (en tradition som invandrarna tog med sig från Bayern och Österrike)- , han skriver om den "svinkalla staden" Nimmitabel på Monarohögplatån- men vackrast blir det när han berättar om snön ute i vildmarken- "en avtärd, hemlighetsfull ensamhet". "Snön ligger i skogarna av vindpinad snöeukalyptus och de enda märken som syns på den är en kråkas kilskriftliknande fotspår." Klar is- basaltklippor- uråldrig nothofagus- dofterna av kyla och förruttnelse-" bushens instinktiva tystlåtenhet".....bushen där man måste brottas med änglar för att överleva....

-

Jag kommer att få anledning att läsa mer och läsa om mer i Les Murrays poetiska beskrivningar från sitt Australien. Boken kommer jag att placera på mitt nattduksbord.

Till regnbågsormens land

"I den tropiska delen av Australien och i delar av det tempererade Australien som det nu är svårt att avgränsa exakt, var och är fortfarande på sina ställen den mytiska Regnbågsormen den mest vördade av de skyddande förfäderna. Man trodde att hon var skapelsens moder som rådde över alla former av fruktbarhet. Hon bodde i vattenhål, i och omkring de platser där man oftast hittar ormar, och hennes form upprepades i de slingrande bäckarna och strandbankarna.--- Hon visade sig som en regnbåge på himlen eller som regnbågsfärger i skum och fallande vatten. Åskan var hennes röst och blixten hennes spelande tunga. Djur och människor gick in i hennes kropp och blev återfödda, fysiskt eller i anden genom initiation".
-
Les Murray från essayen: "Importen av årstider" ur Nonchalens, sjabb och odödliga fräknar- Brombergs förlag.

Resor bakåt i tiden-i två världsdelar

Just nu reser jag mellan Ostpreussen och Australien- det blir stora kliv men inte desto mindre intressant och lärorikt. Andreas Kossert har inte bara skrivit om Masuren (Masurien) han har också fyllt en hel bok med historia om hela området Ostpreussen. Jag vistas för tillfället i Königsberg- och kommer att rapportera inom kort.
-
Min australiensiska resa går också vidare med hjälp av Les Murray.

Femton essäer av Les Murray

Jag tycker mycket om essäer. Mitt helt oplanerade rea-fynd" Nonchalans, sjabb och dödliga fräknar" av Les Murray innehåller hela femton stycken och de handlar alla om olika aspekter av livet "down under".

-

Essä nummer fyra har titeln "Ett folkuniversitet" och här får bokälskaren verkligen sitt lystmäte. Det handlar om E.W. Coles berömda Book Arcade i Melbourne (på fotot ovan). Den här eminenta bokhandeln hade sin storhetsperiod under 1800-talets tjugo sista år. I arkaden fanns mer än en miljon böcker på massor av hyllor och det fanns också annat att fästa blicken på- ett aphus, en tesalong, en basar.....

-

Vem som helst fick läsa så mycket han eller hon ville- inget köptvång. Bokarkaden var Melbournes stolthet under en lång tid. Den skapades av Edward William Cole- en excentrisk och mycket humanistiskt inriktad herre. Han kom ursprungligen från England och via en del turer hit och dit kom han så småningom att hamna i Australien- först under guldruschen. Han upptäckte snart att det var mera lukrativt att sälja förfriskningar till guldgrävarna än att själv slita med hacka och spade. Så småningom fick han möjlighet att förverkliga en dröm- han öppnade en stor bokhall- "The Book Arcade" i Melbourne.

-

Etablissemanget finns inte kvar men Cole's minne lever kvar i hans skapelse "Cole's Funny Picture Books" som fortfarande ges ut.

Det var inte alls meningen....

Diktsamlingen i mitten hade jag sedan tidigare- biografin skaffade jag för någon månad sedan och så igår, när jag "bara skulle titta lite" i bokhandeln, fångades jag in av en rea-bok... den låg kvar och liksom väntade på mig.... Nu har jag alltså en essäsamling också- allt med Les Murrays stämpel.
-
Les Murray är poet- från Australien. Han har varit med i "nobelprisdiskussioner".
-
" Why write poetry? For the weird unemployment. For the painless headaches, that must be tapped to strike down along your writing arm at the accumulated moment. For the adjustments after, aligning facets in a verb before the trance leaves you. For working always beyond your own intelligence. For not needing to rise and betray the poor to do it. For a non-devouring fame."
(Från "The Instrument" av Les Murray).
-
Det senaste förvärvet: Nonchalans, sjabb och dödliga fräknar" av Les Murray är utgiven på Brombergs förlag. Översättning gjord av Jonas Ellerström och Lars Ahlström. (2007)

Nu ska jag hitta lite ny tysk inspiration

Fast egentligen är det roligare att läsa essäer.... Daniel Hjorth har skrivit många fina sådana. Mycket läsinspiration har jag hämtat framför allt från hans "Flyktigt" och "Passanter".

-

Här en recension från Svenska dagbladet.

Två essay/essäsamlingar

Både Daniel Hjorth och Ingvar Holm har sammanställt ett antal essäsamlingar- jag hittade två av dem på mitt lilla bibliotek. I Daniel Hjorths "Flyktigt" läser jag om "Den siste mohikanen från Donau" (Friedrich Kantor som tog sig namnet Friedrich Torberg).

-

"Friedrich Kantor föddes i alla fall mitt i en jubelfest. Hösten 1908 firades den osannolika sextioårsdagen av kejsar Franz Josefs uppstigande på tronen. Wien illuminerades, festtåg drog genom gatorna, ordnar regnade. Den vitnade härskaren lät sig motvilligt hyllas. I söder varslades katastrofen då Bosnien och Hercegovina införlivades med Österrike efter trettio års ockupation" (s.209) .. Torberg började skriva en romantrilogi om Europas undergång- "En spark i ändan av världshistorien" En roman med titeln "Auch das war Wien" kom ut innan Torberg tvangs fly för sitt liv från Hitler och hans anhang. Så småningom lyckades han ta sig till USA men han återvände till Österrike år 1951- . Friedrich Torberg gick bort år 1979.

-

Några svenska översättningar av hans verk har jag inte hittat men hans "Tante Jolesch oder Der Untergang des Abendlandes in Anekdoten" finns att tillgå på engelska.
-
"Med en generös gest bjuder han in till stambordet och underhåller oss om det förlorade nittonhundratalet under arbetshypotesen att inget är historia som det inte går att göra en historia av. De världar som gick under mellan världskrigen var det mångnationella habsburgriket och den judiska borgerligheten. Friedrich Torberg tillhörde båda och hade träffat deras original både i familjen och på kaféet, i Wien, Prag och USA. När världen inte längre har plats för kufar måste den dö. Boken om tant Jolesch och dess efterföljare om hennes arvingar är böcker av vemod, inte av sorg. Ty "vemodet kan le, sorgen kan det inte. Och leendet är min stams arvedel" (s.217)
-
Ingvar Holm skriver bland annat om "Olydiga tyskar" i sin essäsamling. En av dessa olydiga är Else Lasker- Schüler. En annan är Stefan George. George blev erbjuden presidentposten i den tyska akademien av en viss herr Goebbels. Denna post ville poeten inte ha och han lämnade i stället Tyskland. När George dog år 1933 i Schweiz bad han att slippa bli begravd i tysk jord.
-
Essäsamlingar kan verkligen vara guldgruvor! Jag fortsätter läsningen.

Den omättlige bokläsaren - essäer av Åke Runnquist

Åke Runnquist (1919-1991) var redaktör för BLM (Bonniers Litterära Magasin) 1949-1961 och direktör på Bonniers från 1960. Bokförlaget Trevi gav år 1992 ut en samling av Runnquists essäer och kåserier. Förordet är skrivet av Sven Delblanc. Boken består av ett 30-tal stycken som har titlar som "Flickorna Mitford", "Samtal från Stalin", "Visit hos Edith och Violet" och "Visst lever poesien"....
-
Jag fastnar för den första essäen som har rubriken "Den omättlige bokläsaren"- här bör alla vi bokälskare känna väl igen oss. Runnquist skriver om den ständiga oron över att inte ha något att läsa och hur han ibland fått ge sig ut i desperat jakt efter något- nästan vad som helst att sätta ögonen i. Han beskriver "tvångsläsningssyndromet".
-
"Jag klarade mig svårligen utan en bok i ensamma stunder, på morgonen medan huset sov, på tåg och bussar, på stranden utan sällskap, eller innan jag somnade. --- I den nuvarande, nästan boklösa skolan hade jag nog blivit rubricerad som missbrukare och utsatt för vård."
-
Så skriver han om hur svårt det kan vara i länder där man inte kan språket- om hur man på "hotellen i Östeuropas socialiststater i bästa fall kan hitta ett 14 dagar gammalt nummer av det franska kommunistorganet "L'Humanité", gulnat och tummat." Hur man kan få nöja sig med en samling "Ukrainska folksägner" på franska. I en kiosk i central-Europa hittad Runnquist t ex "Ökenrävarna, Rommels veteraner" och "Nätter i min alkov". De fick duga över en helg.
-
Han talar om fynd man kan göra i gamla sommarstugor- där böcker har gått i arv i flera generationer- böcker som "Kusinerna på Sjövik", "Klämmiga pojkar" och "Kryssarklubbens årsbok". "Tvångsläsaren grips inför sådana hyllor nästan av paralysi. Han kan välja bland allt detta underbara, plockar ett par titlar på måfå och betraktas sedan som en svår belastning på weekendens trevnad genom att placera en vilstol i något svårupptäckt lähörn, där han kan försjunka i dess gömda skatter."
-
"Den omättlige bokläsaren" är en bok som gör varje bokläsare och bokälskare varm om hjärtat och i själen. Boken finns på mitt bibliotek (och inte magasinerad!) och säkert på många andra bibliotek också. Passa på och läs innan allt "svarttryck" slängs ut och/eller mals ner till toalettapper.