Fotot av Audrey Hepburn ovan får mig att bryta ut i nostalgiska suckar... 1950-tal (fast jag var för liten för att intressera mig för mode då men jag minns...).
År 1957 hade jag en barnflicka som hette Linnea (och kallades Linus)- för mig representerar hon fortfarande en stor del av just 50-talet. Linus kom som en stormvind, med långt blont hår (som hon färgade grönt i topparna med Herdins äggfärg), virvlande kjolar och hon var fylld av livsglädje.
Linus fick överta mitt lilla sovrum (jag placerades på en säcksäng i vardagsrummet- vi bodde i en tämligen liten sommarstuga ) och genast fylldes bord och stolar med allehanda sminkattiraljer - jag tror aldrig att jag varken förr eller senare har sett så många rader av nagellack, läppstift, ögonfransuppböjare etc., etc. Rena drömmen för en liten flicka i min dåvarande ålder. Linus sov dessutom i babydoll-pyjamas och så hade hon massor av underkjolar. Underkjolar som skulle stärkas. Döm om mina föräldrars förvåning ( en förvåning som avtog allteftersom dagarna gick) när de möttes av en hel parad av underkjolar på tork i vardagsrummet (jag tror att min pappa räknade till sex stycken).
Min garderob fylldes snabbt av säckvävskjolar, skjortblusklänningar, skor i allehande former och skepnader och så ett par egenhändigt sydda långbyxor i oblekt lakansväv (jag förundrades över hur snabbt och lätt Linus klippte till och sydde (allt i det lilla vardagsrummet).
Grannarna (männen då, så klart) fick ofta och gärna ärenden in till oss. (Pappa sa att en del nog drabbades av nacksprång på väg ut genom grinden dessutom). Men de gjorde sig inte besvär för Linus hade fästman. "Hon har en kanalje", sa pappa- "han står där och trycker bakom björken". "Kanaljen" kom på scooter varje helg (inte vet jag var han bodde- han såg lite dyster ut, tyckte jag).
Varje kväll var det dansbanedags- det var på den tiden det fanns en sådan här i staden. Skanörs dansbana var välbesökt och mycket populär (och trevlig!). Linus stack iväg vid åtta-tiden och när och hur hon kom hem har jag ingen aning om och mina föräldrar klagade inte över de troligen sena nätterna- huvudsaken var att Linus kom upp på morgnarna (och det gjorde hon).
Denna glädjerika sommar (för så minns jag den) ilade precis lika fort som Skånes andra somrar (för att påminna om Anders Österlings dikt)- men minnet av den sitter fast, som berget. Ibland undrar jag vad det blev av Linus. Jag hoppas att hon fick behålla all sin kraft och livsglädje genom livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar