lördag 26 oktober 2013

När löven faller


Det är snart alla helgons dag. Löven faller och det är en tid för kontemplation. För två år sedan tog jag det här fotot av "Leif" som även han tycks fundera över tillvaron och årstidernas gång. Ett ögonblick som kameran förevigat.

Eken "fäller" också i år- som alla andra år . Bruna löv som yr i vinden.... som blir till jord (fast eklöv är läderartade och tar sin tid för att förmultna). Det är nästan som om "Leif" ville citera efter Bo Bergman:

Rymden brinner middagsklar.
Skuggorna stå korta.
Underligt att allt blir kvar,
när man själv är borta.

Eller tänk om det är vi
som blir kvar och världen
blott en syn som drar förbi
över huvudgärden.

Skog och äng och berg och sjö,
skyarna som välva,
intet märker att vi dö.
Märka vi det själva?

Äro vi som leva här
bränsle eller flamma?
Liv och död, kanhända är
det i grund detsamma.

2 kommentarer:

Klemperer sa...

Tack så mycket för det. Det är en nästan förbluffande bild av "Leif". Leif tittar verkligen som om han funderade, det betyder - han funderar. Varför skulle en hund inte det?
I Hamburg hade vi en ganska "sensommarlig" dag idag, och det är nästan November. Men löven faller, och när jag läste dikten så tänkte jag om kära människor som är död.
Jag skriver på papper nu vad du skrev här. Tack!

Ingrid sa...

Klemperer: Jag tror också att hundar kan fundera. Den här tiden på året är vemodig- fallande löv och skrynkliga löv- kala träd och ja, tankarna går till alla de människor (och djur) vi känt och älskat som inte längre finns hos oss.