När löven faller

Det är snart alla helgons dag. Löven faller och det är en tid för kontemplation. För två år sedan tog jag det här fotot av "Leif" som även han tycks fundera över tillvaron och årstidernas gång. Ett ögonblick som kameran förevigat.

Eken "fäller" också i år- som alla andra år . Bruna löv som yr i vinden.... som blir till jord (fast eklöv är läderartade och tar sin tid för att förmultna). Det är nästan som om "Leif" ville citera efter Bo Bergman:

Rymden brinner middagsklar.
Skuggorna stå korta.
Underligt att allt blir kvar,
när man själv är borta.

Eller tänk om det är vi
som blir kvar och världen
blott en syn som drar förbi
över huvudgärden.

Skog och äng och berg och sjö,
skyarna som välva,
intet märker att vi dö.
Märka vi det själva?

Äro vi som leva här
bränsle eller flamma?
Liv och död, kanhända är
det i grund detsamma.

The Housedog's Grave

Leif- numera en änglahund.


I am not lonely. I am not afraid. I am still yours.

Jag läser Mark Dotys bok "Dog Years- a memoir" (och jag fick "boktipset" i Jeanette Wintersons självbiogafiska "Varför vara lycklig när du kan vara normal?)

Nu handlar Mark Dotys bok inte bara om hundar utan kanske snarare om de förluster vi tvingas genomlida i livet- men hundarna har stor plats och säkerligen kommer jag att få anledning att återkomma till Dotys vackra skildring av kärlek och sorg. Han citerar bland annat den här dikten av Robinson Jeffers.

The House Dog’s Grave (Robinson Jeffers)

(Haig, an English bulldog)
I’ve changed my ways a little; I cannot now
Run with you in the evenings along the shore,
Except in a kind of dream; and you, if you dream a moment,
You see me there.

So leave awhile the paw-marks on the front door
Where I used to scratch to go out or in,
And you’d soon open; leave on the kitchen floor
The marks of my drinking-pan.

I cannot lie by your fire as I used to do
On the warm stone,
Nor at the foot of your bed; no, all the nights through
I lie alone.

But your kind thought has laid me less than six feet
Outside your window where firelight so often plays,
And where you sit to read- and I fear often grieving for me-
Every night your lamplight lies on my place.

You, man and woman, live so long, it is hard
To think of you ever dying.
A little dog would get tired, living so long.
I hope that when you are lying

Under the ground like me your lives will appear
As good and joyful as mine.
No, dears, that’s too much hope: you are not so well cared for
As I have been.

And never have known the passionate undivided
Fidelities that I knew.
Your minds are perhaps too active, too many-sided….
But to me you were true.

You were never masters, but friends. I was your friend.
I loved you well, and was loved. Deep love endures
To the end and far past the end. If this is my end,
I am not lonely. I am not afraid. I am still yours.


Robinson Jeffers var en amerikansk poet. Jag är helt övertygad om att jag kommer att läsa flera av hans dikter.

Valpminnen

Min hund har ju levt sitt hundliv och skuttar nu runt på gröna ängder som en änglahund. Men: det är väldigt roligt att minnas allt fint som han bidragit med i mitt och många andras liv.  Från Göteborg kom ett foto från år 2003 då lilla Leif bara var några månader gammal. Min första reflektion blir- ja var ska en hund vara om inte i köket. Där luktar det oftast väldigt gott och tittar man med fuktig och intensiv blick kan det rent av vankas något ätbart. Här är det kusin Brita som ansättes hårt av en envis hund.

En väldigt fin valp finns att beskåda hos Petra på bloggen Ord och jord. Jag länkar HÄR.  Lycka till med Saga!