När löven faller

Det är snart alla helgons dag. Löven faller och det är en tid för kontemplation. För två år sedan tog jag det här fotot av "Leif" som även han tycks fundera över tillvaron och årstidernas gång. Ett ögonblick som kameran förevigat.

Eken "fäller" också i år- som alla andra år . Bruna löv som yr i vinden.... som blir till jord (fast eklöv är läderartade och tar sin tid för att förmultna). Det är nästan som om "Leif" ville citera efter Bo Bergman:

Rymden brinner middagsklar.
Skuggorna stå korta.
Underligt att allt blir kvar,
när man själv är borta.

Eller tänk om det är vi
som blir kvar och världen
blott en syn som drar förbi
över huvudgärden.

Skog och äng och berg och sjö,
skyarna som välva,
intet märker att vi dö.
Märka vi det själva?

Äro vi som leva här
bränsle eller flamma?
Liv och död, kanhända är
det i grund detsamma.

Novemberdikt

Foto: Yann Richard

 Från "Dagens Dikt - en lyrisk tänkebok" (utgiven av Radiotjänst) hämtar jag de här vackra raderna. Den här utgåvan av Dagens Dikt är från 1944 och det ska man kanske ha i åtanke när man läser.

Trädtopparna

Vi har tummat allt och fläckat allt
på den jord, vi våldtagit tusenfalt.

Men något finns där ändå, ändå,
som vår kliande lystnad ej kunnat nå.

I trädens toppar svävar en värld,
oberörd och längtansvärd.

Där spelar en vind, där sjunger en trast,
om allt man ej fångar och håller fast.

Där gungar dunmjuka fågelbon
i det vingades ro, i den enda ron.

Som facklor höstlövens lågor tänds
 av isig eld från förintelsens gräns.

Och rimfrosten ritar sin dröm av kristall
långt bortom människans syndafall.

Där blommar i sol, där tindrar av is
det oupphinnligas paradis.

Sten Selander (1891-1957)

Noveller i höst!

Sommaren gick och igår tågade hösten in på allvar här i södern. Regn och rusk och löv som faller (för att inte tala om barr).

I somras letade jag irländska författare och hittade Irish Independents fina lista med  tjugo "Great Irish Writers". Jag tappade lite fart på slutet och kvar att läsa finns bland annat Maeve Brennans "The Springs of Affection" och Sean O'Faolains "The Heat of the Sun and Other Stories". Katherine Mansfield hör givetvis inte till den irländska skaran men hon får vara med ändå- för hon är något av en novellkonstens mästare. Jag har fortfarande en hel del kvar att läsa i hennes samlade noveller.

Vad kan vara bättre än novell-läsning när regnet smattrar mot rutorna och vinden viner i furorna utanför?

Än blommar det

Min gula lupin fick plötsligt för sig att ge sig på en andra omgång med blomsterprakt- och jag får hoppas att nattfrosten inte går åt den för hårt. Ringblommorna brukar klara sig bra ända in i december- som små oranga solar lyser de upp bland allt det gråa och hösttrista i rabatterna.

Varje höst tänker jag på New England

"The foliage" brukar inte börja visa sina vackraste färger förrän i tidig oktober- då ska man vallfärda till Vermont och Maine för att se naturen där den är som mest orörd.

Maines kust är vild och storslagen.

Eagle Lake- Maine en solig höstdag. Sagolikt vackert.

Browns Point cemetary utanför Bowdoinham i Maine.

Den här lilla kyrkogården ligger mitt inne i skogen- och den skulle kunna ge inspiration till vilken skräckroman som helst. Stenarna är fallfärdiga, marken har satt sig på många ställen och många gravar är helt bortglömda. Här har min farmors farmor- soldatänkan Brita Svärd från Ölme- fått sin sista vila. Hennes man, soldaten, begrovs på andra sidan Atlanten många år tidigare. I soldattorpet i Ölme födde Brita tio barn. Sju av dem levde till vuxen ålder och av dessa sju utvandrade fem till "Norra Amerika". Brita reste själv över vid 62 års ålder- det var gammalt för en emigrant på den tiden. Hon hamnade i Maine- hos sin yngste son som hade en stor familj. Hon reste över med "Germania" och råkade anlända till Boston just den 4 juli... stackars Brita. Det small och dundrade överallt och hon ville bara åka hem igen. Amerika verkade farligt, tyckte hon. Hemma kände hon sig aldrig i Amerika- precis som Kristina i "Utvandrarna" "leddes hon ve'at". Min farmor grät när Brita lämnade Sverige- hon älskade sin snälla farmor och glömde henne aldrig. Det vill heller inte jag göra, fastän jag aldrig fick träffa henne.

En morgonpromenad i höstens tecken

Och långt borta skymtar Falsterbo fyr i soldiset.....


Tyvärr är en stor del av svamparna här nere inte så delikata att äta... men dekorativa är de i alla fall.....

Det är fågelskådarhelg här just nu- (jag tillhör inte skaran som härjar runt med kikare och sjöstövlar men jag uppskattar ändå en vacker häger ....)

Hösten är verkligen här på allvar... en så vacker årstid. Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag den. Dessutom blir allt lugnare i min omedelbara omgivning när vädret slår om och alla semesterfirare har åkt hem igen. Himlen är så klart blå och det vilar ett dis över hela halvön.

En tur genom ett höstlikt New England