Den röda tråden i den här boken är våld och våldets verkningar. Bernardo Atxaga tar oss med till Belgiska Kongo och tiden är 1903-1904. I Yangambi vakar kapten Birán över sina 18 vita officerare från "Force Publique" och fem kompanier av askaris.(Askaris var inhemska soldater). Birán är en man i yngre medelåldern och här sitter han nu i Kongo sedan sju år tillbaka och hyser hemliga författardrömmar (han vill bli en stor poet)- tyvärr vet ingen i hans omgivning något om kultur och "vem fan är Baudelaire" undrar man. I Frankrike finns den vackra, bortskämda hustrun, hon som samlar på hus- nu har hon precis köpt hus nummer sju och pengarna kommer givetvis från Birán som tjänar grovt med pengar på att sälja gummi och mahogny.
In i Biráns värld träder nu en ny officerare- Chrysostome- och han kommer att sätta allt på sin spets och få hela den här världen att rämna i ett hav av förödelse. Vem är han denne gåtfulle man- han som har en helgonbild i ett ljusblått sidenband om halsen- han som inte är intresserad av kvinnor och som beskylls för att vara homosexuell. Dessutom är han en mästerskytt som kan skjuta mitt i prick på över 200 meters håll.
Officerarna vaktar över gummi- och mahognyproduktion- (allt detta arbete utförs av slavar som man inte drar sig för att mörda om de försöker fly), de ser upp för rebellattacker, har tråkigt, super och skjuter ihjäl apor för att roa sig. Dessutom har officer Donatien ett extra uppdrag- varje torsdag beger han sig in i djungeln för att hämta en ung oskuld till kapten Birán ( som är livrädd att ådra sig syfilis).
Handlingen accelererar framåt,framåt i en dödlig spiral av ondska och våld- det är kuslig läsning och Atxaga är oerhört skicklig på att tränga in i de här männens inre världar. Hans porträtt av den syfilitiske och oerhört grymme officeren Van Thiegel är helt mästerligt. Man ryser under läsningens gång- det är verkligen obehagligt.
Slutet är både väntat, oväntat och passande. Tre svarta mambor har en stor roll i boken som jag lägger ifrån mig med en suck av saknad för trots alla obehagliga scener så är det här en fantastisk berättelse och en berättelse som känns både stark och viktig. Jag ser redan fram emot Atxagas nästa roman. Jag hoppas givetvis också att "Seven Houses in France" ska komma ut i svensk översättning.
2 kommentarer:
kuslig läsning är kusligt
Hannele: Den här romanen är verkligt otäck med mycket förtätad stämning.
Skicka en kommentar