Till Florida med Harriet Beecher Stowe

Säg Harriet Beecher Stowe och givetvis tänker de flesta då på hennes stora roman "Onkel Toms stuga" men hon skrev också annat.

Efter inbördeskrigets slut köpte Harriet Beecher Stowe en fastighet i Mandarin, Florida- där ville hon bo för att slippa de kalla vintrarna i norr och så tänkte hon på sin son som behövde kurera sig efter de skador han ådragit sig som soldat i kriget. Sonen fick det stora huset och så skaffade sig Harriet en alldeles egen" stuga" med tillhörande apelsinlund

Odlingsförsöken verkar inte ha slagit så väl ut men boken om resorna i och till Florida plus självbiografiska noteringar sålde desto bättre vilket inte bara var positivt för författarinnan.

Palmetto Leaves became a best-seller for Stowe and was released in several editions. It was published again in 1968 as part of Bicentennial Floridiana, a series of original facsimile texts about the history of the state. It was so popular that through publishing it, Stowe virtually ruined the peace and quiet she sought in Mandarin to be able to work. The year following the publication of Palmetto Leaves, Stowe reported that 14,000 tourists had visited North Florida. Two years after its initial publication, a writer working for Harper's magazine noted that Stowe was "besieged by hundreds of visitors, who do not seem to understand that she is not an exhibition". (Citatet är hämtat från wikipedia).

Den här boken vill jag gärna läsa. (Jag har inte hittat någon svensk översättning men det kanske finns).

Not for ourselves alone

Vi vek en söndagsmorgon till en tur runt EU-byggnaderna i Bryssel, väninnan och jag. Vi tillbringade också en bra stund inne bland alla grupper och lotsades genom EU:s historia med hjälp av modern teknik (och många trevliga unga hjälpredor som dök upp så snart de skådade "tanten har visst problem med att fatta elektroniken"). Så frågade jag S. "ska du rösta i EU-valet?" "Självklart, sa hon" och så returnerade hon frågan till mig som svarade på samma sätt. Vi var rörande eniga om att absolut utnyttja vår rätt att rösta, en rätt som har kostat många människor livet. Aldrig någonsin att jag blir soffliggare.

Varje land har sina egna förkämpar för rösträtten och givetvis är jag speciellt intresserad av de kvinnor som stred för vår, kvinnornas rätt, att tycka och påverka i politikens värld.

På fotot Elizabeth Cady Stanton (1815-1902)- USAs stora namn och kraft inom "Women's Right Movement".

 Elizabeth Cady Stanton var aktiv inte bara inom rösträttsrörelsen utan hon satte fokus på många andra orättvisor (som kvinnor drabbades av) i samhället. Ken Burns har gjort en utmärkt TV-serie om Stanton och hennes medkämpe Susan B Anthony. (Jag vet inte om den går att se i Sverige).


"TO THE WOMEN OF THE REPUBLIC:

We ask you to sign and circulate this petition for the entire abolition of Slavery. We have now one hundred thousand signatures, but we want a million before Congress adjourns. Remember the President's Proclamation reaches only the Slaves of Rebels. The jails of LOYAL Kentucky are to-day "crammed" with Georgia, Mississippi and Alabama slaves, advertised to be sold for their jail fees "according to LAW," precisely as before the war!!! While slavery exists anywhere there can be freedom nowhere. There must be a law abolishing Slavery. " (Elizabeth Cady Stanton, 1864)

Att läsa om Elizabeth Cady Stantons långa och intensiva liv (hon hann även med att föda sju barn) går nog lite lättare - jag har valt Lori Ginzbergs biografi och ska försöka få tag på den.

Det tog sin tid för kvinnorna att få rösträtt i USA . Det första året kvinnor kunde lägga sin röst i ett presidentval var år 1920. Sverige var också väldigt trögt och efterblivet- ingen rösträtt för kvinnor här förrän år 1919 (att jämföra med Finlands år 1906, Norges år 1913 och Danmarks år 1915.) När mammas moster flyttade från Danmark till Sverige (det var just 1915) gick hennes första oroliga tanke till rösträtten " den rätten vill jag ju inte mista", skrev hon i ett brev hem. Hon fick vänta ....

Givetvis går jag till valurnorna den 25:e maj.

Får jag följa med?

Snowflakes in rain har startat ett eget presidentfruprojekt - läs HÄR och det tycker jag är så otroligt spännande att jag gärna vill följa med på resan. Den kommer att bli lång för det finns ju en del fruar i den samlingen och alltför många är ganska anonyma åtminstone för oss här i Europa.

Jag har en hel bokhylla med bara "Americana" dvs amerikansk historia (min man var amerikan och därför är mitt intresse extra stort). Det finns en del presidentbiografier i samlingen men inte så många presidentfruar. Hilary Clinton, Mary Lincoln och Eleanor Roosevelt är några av de få som har klämt in sig bland alla karlar.

Var börjar man? Kanske från nummer ett bland presidenterna, George Washington. Hans fru hette Martha Custis Dandridge (1731-1802) och hon var en mycket välbärgad änka när hon gifte sig med den blivande generalen och presidenten år 1759.

Fyra barn hade hon fött på fem år (bara två av dem överlevde till vuxen ålder)- hon blev änka år 1757 och då var hon bara cirka 25 år gammal. Två år senare gifte hon alltså om sig och det var ett mycket påkostat bröllop. Paret bosatte sig på Washingtons egendom Mount Vernon i Virginia.

Det var ett konvenansparti men äktenskapet verkar att ha blivit lyckat. Det långa frihetskriget måste ha varit svårt för Martha - maken var ju borta av och till under väldigt många år. Sedan blev han president och då fick Martha stå för ett omfattande värdinneskap. På den tiden var det New York och Philadelphia som var regeringsmaktens säte- först år 1800 blev det förlagt till Washington D.C.

 

Jag misstänker att det är svårt att hitta något som Martha själv har skrivit och då får man låta sig nöja med biografier. Jag har hittat den här- skriven av Patricia Brady.

Martha Washington var för övrigt den första kvinnan som fick äran att porträtteras på frimärke i USA. (Året var 1902).

Hennes sons framgång

Det är titeln på den svenska översättningen av Edna Ferbers "So Big" en roman som fick Pulitzerpriset år 1924. 

Edna Ferber (1885-1968) skrev många böcker och flera av dem blev bästsäljare och blev dessutom filmatiserade. "So Big" fick naturligtis en stor skjuss på vägen genom Pulitzerpriset och nog kan boken läsas än idag även om jag själv kanske inte blev vare sig särskilt förtjust eller överväldigad. Det är lite för tillrättalagt för mig- typisk "bestseller" skulle man väl kunna säga. Ung och rörlig kvinna med en något orolig barndom mister båda föräldrarna som ung och blir tvungen att hitta en försörjning. Selina (som hon heter) hamnar i en nederländsk "koloni" inte så långt från Chicago och där får hon arbete som lärarinna. Ung vacker flicka möter så sympatisk man (lantbrukare med gammaldags idéer) - ljuv musik uppstår och så gifter de sig. Selina vet genast (genom böcker) hur slipstenen ska dras för att skaffa ett lönsamt jordbruk (odling av grönsaker) och när maken dör i lunginflammation tar hon raskt över styrspakarna och lyckas starta en mycket god affärsrörelse så att hon kan försörja sin son, Dirk.

Dirk är en tråkmåns och det är kanske därför jag inte fastnar alls för den här boken- den första delen var hyfsad för det är ändå underhållande att läsa om en driftig kvinna men i del två handlar det mest om tröge Dirk som inte har några intressen alls mer än att tjäna pengar- han blir börsmäklare. (Jag tänker osökt på "The Moon and the Sixpence" av Maugham där börsmäklaren Strickland fick nog av mammons tempel och stack iväg till Söderhavet.) Dirk stannar dock i Chicago och får nöja sig med sina pengar- den kvinna han intresserar sig för (en konstnärinna) tröttnar på honom och väljer en annan man. Dirk blir ledsen och så är boken slut.

Det lär dröja innan jag läser något av Edna Ferber igen.

I de litterära prisernas värld

På fotomontaget ovan kan man skåda Joseph Pulitzer (1847-1911).

Det är en strålande vacker och nästan för varm ( i alla fall för årstiden) dag. När jag hade åstadkommit vad jag satt mig för att åstadkomma i trädgården kändes det ganska behagligt att sätta  ner rumpan på en stol med ett glas kallt veteöl och en bok av Edna Ferber i händerna.  Boken är "So Big" och för den fick Ferber Pulitzerpriset år 1924.

Pulitzerpriset är välkänt och jag har väl inte direkt funderat på mycket över det- det är stort (mycket stort) och naturligtvis amerikanskt. Jag har ingen som helst ambition att ens försöka läsa mig igenom alla de titlar och författare som figurerar på den listan (inte ens med begränsning till skönlitteratur). Däremot blev jag nyfiken på vem denne herr Pulitzer egentligen var- och det visade sig att han alls inte var amerikan (inte från början i alla fall).

Joseph Pulitzer kom urpsrungligen från Ungern som då tillhörde det  Habsburgska riket. År 1864, när han var 17 år gammal utvandrade han till det stora landet i väster och landade mitt i inbördeskriget (resan blev betald av värvare till Nordstatsarmén). Pulitzer kom att strida med general Sheridans trupper i Lincoln Cavalry och i hans regemente talades det mest tyska.

Det här kan man hitta i Nationalencyklopedien : " År 1883 förvärvade han New York-tidningen World, som han gjorde till en modern dagstidning vilken blandade undersökande journalistik med sensationsnyheter (så kallad "yellow journalism"). Pulitzer introducerade även tecknade serier och byggde ut underhållningsmaterialet i intensiv konkurrens med New York Journal, utgiven av W. R. Hearst. Genom testamentsförordnande av Pulitzer grundades journalistutbildning vid Columbia University i New York och skapades Pulitzerpriset."

Pulitzerpriset har utdelats sedan 1917 i journalistik (åtta olika pris) och litteratur (fem olika pris) och sedan 1943  i musik (ett pris).

2014 års skönlitteraturpris gick till Donna Tartt för "The Goldfinch". (Boken finns i svensk översättning).

I livets ström

En ung Ilja Ehrenburg (1891-1967)


Det är titeln på Ilja Ehrenburgs memoarer (första delen av två). (Tidens förlag, 1962). Ilja Ehrenburg föddes under det stora svältåret 1891 i Kiev.


"1891- det är ett årtal som ryssarna länge kommer att minnas, och franska vinodlare med. I Ryssland härjade hungersnöden det året: tjugonio guvernement var drabbade av missväxt. Leo Tolstoj, Tjechov, Korolenko sökte bispringa de nödställda, satte igång penninginsamlingar, ordnande utspisning i hungrande byar; allt sådant var bara en droppe i havet, och år nittioett kom under långa tider att heta "svältens år". Samma år tjänade franska vinodlare massor med pengar: torkan dödar sädesfälten med höjer vindruvornas kvalitet."---

Ehrenburg var ett besvärligt (och bortskämt) barn- föräldrarna hade det gott ställt men sonen visade tidigt ett "svårt lynne".  Jag läser och konstaterar att jag inte tycker att memoarförfattaren verkar överdrivet sympatisk och senare i livet blev han en sådan som klarade livhanken genom att vända kappan efter vinden (och lite till). Men- hans minnen är intressanta att ta del av och språket är ofta mycket målande.

Familjen flyttade från Kiev till Moskva och så här skriver Ehrenburg:

"Allting har förändrats, men kanske mest av allt Moskva. När jag tänker tillbaka på min barndoms gator, har jag en känsla av att ha sett dem på bio.----

Telefonen höll sitt intåg: den fanns bara i förmögna hem och på stora firmors kontor, det var komplicerat att ringa- man stod och vevade på ett handtag och måste sedan ringa av. Också elektriciteten kom, men jag fortsatte länge att leva i det svarta snöfallet från osande fotogenlampor. Kaklet glänste på holländska ugnar. Man eldade duktigt. Mellan dubbelfönstren, täckta av frostens abstrakta måleri, låg gråa lager av vadd; ibland placerades där små bägare med pappersrosor. Om somrarna surrade flugorna. De målade golven blänkte. Tystnaden stördes understundom av det gälla skallet av små hundar- spetsar och de numera utdöda mopsarna var på modet. På byråerna stod porslinskineser och nickade tills man blev yr i huvudet. I emaljerade muggar med tsarens vapen lyste gaffrerade rosor. Till teet serverades sylt, och därav fanns mångahanda slag: krusbär, ryska jordgubbar, nypon, paradisäpplen, svarta vinbär."

Moskva år 1920

Ehrenburg kom att bli mycket aktiv inom bolsjevismen och för det tillfångatogs han och blev svårt misshandlad i fängelset. Han släpptes ut efter ett halvår och valde då att ta sig till Paris. Året var 1908 och en annan känd person som befann sig i Paris just då var Vladimir Uljanow (Lenin). Ehrenburg blev bjuden till Lenins lägenhet och i memoarerna kan man läsa om det mötet. Paris var en smältdegel under förra seklets första årtionden och här samlades en mängd kultur- (och politiska) personligheter. Ehrenburg träffade många av dem.

Andra delen av Ehrenburgs memoarer heter "Minnen" och där kan man läsa om hans liv i revolutionsårens Ryssland bland annat. Översättningen är gjord av Vladimir Semitjov.

Till dig om hundra år

I mina händer finns-knappt ens en dammhög-
min poesi!- och jag kan se: i blåst
du söker efter huset där jag föddes
och huset där jag dog.

Från dikten "Till dig om hundra år" av Marina Tsvetajeva (augusti 1919). Tolkning och översättning: Hans Björkegren. Hela dikten finns att läsa i "Från Derzjavin till Brodsky- rysk dikt i tolkning med inledande essäer och kommentarer av Hans Björkegren och Lars Erik Blomqvist. Bonniers förlag 1989.

Flera frestande magasinsfynd

 

 Tiden går (och vi med den) för att använda en sliten fras. Tyvärr räcker tiden så dåligt till för alla böcker som ska läsas och för mycket annat också. Våren är hektisk när man har trädgård och ändå har jag inte direkt gröna fingrar men dock gröna ytor (som ska klippas och rensas på diverse ogräs).

Eftersom jag hade "hämtningsärende" till biblioteket - (Upplev Sveriges natur av Martin Emtenäs) passade jag på att traska in på magasinet också (ja, jag kan bara inte låta bli). Nobelpristagare brukar ha lite mera tur med sig och deras verk kan bli sparade ganska länge. Jag hittade flera romaner av Faulkner men jag blev naturligtvis tvungen att välja och då blev det "Inkräktare i stoftet" som gavs ut av Atlantis förlag år 1981. Ämnet är " rättvisa, moral, sanning, kärlek och medmänsklighet" för att citera bokens baksida.

Lucas Beauchamp "svart bonde" blir anklagad för mordet på en vit man- platsen är Faulkners fiktiva Yoknapatwhpa County i delstaten Mississippi. Boken blev till film år 1949, samma år som Faulkner tilldelades Nobelpriset i litteratur. Motiveringen: för hans kraftfulla och självständigt konstnärliga insats i Amerikas nya romanlitteratur” (ganska slätstruken motivering, tycker jag).

"Klockan var just tolv den söndagseftermiddagen då sheriffen kom till häktet med Lucas Beauchamp trots att hela stan (och hela countyt med för den delen) sedan kvällen förut hade vetat att Lucas hade skjutit en vit man". (Inledning).

År 1970 var det Alexander Solsjenitsyn som valdes ut för det stora priset- och han kunde inte ta emot det förrän några år senare (då hade han gått i exil). Med hem kom hans "Oktober 16 andra knuten" del två i en lång romansvit (Röda hjulet) och här skildras och förklaras läget under det tsaristiska Rysslands sista år. Solsjenitsyn brukar kräva en viss koncentration av sina läsare och jag antar att den här romanen inte utgör något undantag därvidlag. Inte desto mindre är den ett verkligt magasinsfynd som jag ska försöka hinna läsa innan de fyra veckorna har lupit till ända (och jag antar att det går bra att låna om för någon kö är det sällan på magasinslitteratur (men det borde det vara!).

En dofternas bibel

Ibland kommer brevbäraren med de finaste överraskningar. Igår kom ett litet knubbigt brev från Frankrike med mycket trevligt innehåll (då menar jag både brevet och boken som bifogades).

Philippe Claudel är inget obekant namn för svenska bokälskare och mest känd är han kanske för romanen "Grå själar" - en sorglig historia om ett mord på en liten flicka mitt under brinnande krig (det första världskriget)- och det inte är fråga om en deckare.

 "Parfums" är en samling essäer som handlar om dofter av olika slag. Både "vanliga" och mera originella men alla har de ett gemensamt- de sätter full fart på minne och tankar hos författaren.
(Madeleinekaka i kubik för att uttrycka det lite vanvördigt).
Visst är även omslagen till de olika utgåvorna vackra?

Här kan man läsa (bland annat) om doften från: den öppna elden vid campingplatsen,   det gamla klassrummet, franska cigaretter (gauloises och gitanes), stekt fläsk och fiskebyxor. Totalt innehåller boken beskrivningar och tankar av/kring 60-talet doftintryck.

Jag kommer inte att läsa i tur och ordning utan jag hoppar hejvilt i boken och så landar jag först under en blommande lind. Linden.... detta mytomspunna, romantiska träd som blommar så vackert och intensivt.

 "I början av högsommaren inträffar blomningen, vars rikedom och vällukt överträffar allt annat som en parkanläggning kan uppvisa. Lindblommornas doft är av det slag som sprider sig på långa avstånd. Deras honungsrikedom lockar bina och humlorna i tusental, och under hela den vecka blomningen varar, då trädets krona bär en ljusgul slöja av miljoner blommor och trakten överströmmas av deras doft hörs dagen lång däruppe de otaliga, idoga blomgästernas surrande." (Wikipedia)

Philippe Claudel börjar med att citera Baudelaire.

Voici venir les temps où, vibrant sur sa tige
Chaque fleur s'évapore ainsi qu'un encensoir;
Les sons et les parfums vibrent dans l'air du soir;
Valse mélancolique et langoreux vertige!

Claudel minns den stora gamla linden som stod invid kyrkogården och alldeles mittemot hans barndomshem- på våren var den ett hem för mängder av fåglar och solen strålade in mellan grenverket och hela världen antog en ton av jade. Bina surrade och av lindens torkade blommor gjorde man sedan ett välsmakande och lungnande te.

Lindar ska man vara rädd om. Jag kunde ha gråtit floder när en vacker lind inte så långt härifrån höggs ner för att sedan ersättas av en stenläggning. Sten är populärt nuförtiden, konstaterar jag när jag promenerar i omgivningarna. Om det i längden är så nyttigt det undrar jag.

Och nu ska jag läsa om hödoft och själv minnas.....

Dagböcker och brev

 Jag fortsätter att läsa May Sartons dagböcker (Hon skrev ett flertal) och har just avslutat "Journal of a Solitude (från 1973). Sarton skriver om natur, djur och om att långsamt bli gammal- hon skriver om vänskap om ensamhet och om att stå stark i en föränderlig värld. Jag tycker mycket om att läsa hennes levnadsvisdom och hennes tankar. May Sarton skrev också många vackra dikter.

Här de sista verserna av May Sartons "Leaves Before the Wind"

And so exposed (O leaves before the wind!)
We bear this flowing fire, forever free,
And learn through devious paths to find
The whole, the center, and perhaps unbind
The mystery

Where there are no roots, only fervent leaves,
Nourished on meditations and the air,
Where all that comes is also all that leaves,
And every hope compassionately lives
Close to despair.       

Jag hann inte med någon tysk torsdag förra veckan men jag är  mitt uppe i läsningen av Marina Tsvetajevas brev i tysk översättning. Den ryska författarinnan Marina Tsvetajeva (1892-1941) fick ett mycket svårt liv- och tragedierna följde på varandra- tätt, tätt. Hennes brev är oftast passionerade, de brinner och de ristar in sig i medvetandet på läsaren. Den tyska titeln är verkligen passande "Im Feuer geschrieben".

Därför är böcker så bra att ha

Utsikt från ett fönster på det anrika hotell Svea i Simrishamn

Man skrev september år 1986. Jag hittade ett gammalt tidningsurklipp med rubriken "Massivt stöd för biblioteken". I Malmö hotades det med biblioteksnedläggningar (känns kanske tonerna igen? Intet är nytt under solen.) Manifestationen "Rädda boken- rädda biblioteken i Malmö" drog enormt mycket folk och stolarna tog slut i hörsalen- många människor fick stå utanför och försöka lyssna till de tolv Malmöförfattare som berättade "om bokens förträfflighet och bibliotekens betydelse eller läste ur sina verk."

Max Lundgren kunde inte närvara men han skickade en skriftlig hyllning till boken i stället. Jag tar mig friheten att citera några raden från den dikten.

Därför är böcker så bra att ha

Böcker är bra att ha, för dom är vänner
som aldrig sviker, aldrig förtalar en, aldrig sticker iväg
med ens fru till hotell Svea i Simrishamn.
O, ja, böcker är kompisar in i döden.
Vissa undantag finns förstås. Jag tänker då närmast
på dom egna böckerna, dom som var så bra
i huvet på författaren
men som sen kom ut halta och lytta med en konstig
kamfersmak.
Men det är undantag.

-----

I böckernas värld är man en oöverträffad älskare,
man är den skummaste skurk,
som världen skådat,
man är en öm moder, saktmodig fader, självsäkert barn-
barn.
Livet är härligt
förbi alla orden! Därför är böcker så bra att ha.
Det finns något bortom
bokstäverna, orden, meningarna, kapitlen, något
för alla andra oåtkomligt.


En av de tolv författarna som närvarade var Herta Wirén- och hon kunde säkert som ingen annan försvara bibliotekens existens och påtala vikten av att kunna ta del av det skrivna ordet utan kostnad.

Bra folk från landet

 Det är djupt inne i biblioteksmagasinet man hittar dem, de där oskattbara böckerna, klassikerna och dyrgriparna (inte då räknat i pengar utan i helt andra värden). Med hem förde jag en samling noveller av Flannery O'Connor i svensk översättning "Bra folk från landet" utgivningen stod bokförlaget Atlantis för och året var 1981. Femton noveller är det i allt som man får förmånen att ta del av.

Flannery O'Connor (1925-1964) tvingades leva ett liv i relativ ensamhet tillsammans med sin mor i hemstaten Georgia. Hon drabbades som ung av lupus, en sjukdom som till slut och alldeles för tidigt tog hennes liv (precis som den hade dödat hennes far). I arv till eftervärlden har Flannery O'Connor lämnat noveller, essäer och ett par romaner (och en del annat skrivet och författat).

 Foto:Nihal Jabin

Hon älskade fåglar, Flannery O'Connor- och kanske mest då påfåglar trots att de är ganska otrevliga att ha att göra med.

Novellerna är svarta, men inte utan humor och alltid skrivna med en otrolig iakttagelseförmåga. Här möter man södern med alla dess fördomar och alla dess udda karaktärer. Gemensamt för huvudpersonerna i berättelserna är att de så gott som alltid drabbas hårt av ödet och tragedi kan man skriva in med ett stort "T". Trots det sorgliga och eländiga finns det dock en slutlig insikt- och jag citerar översättaren, Caj Lundgren " Flannery O'Connor var katolik med intensiv övertygelse. Den gudomliga nådens närvaro i en värld av mänsklig oskuld eller grymhet är kärnan i hennes bild av tillvaron. Därom rör sig, direkt eller indirekt, de flesta av hennes berättelser."

Det är svårt att välja ut en favoritnovell för mig- jag tycker att alla femton är så gott som lika bra. Kanske är historien om den hemlöse flyktingen ändå den som går mig mest till hjärtat. Här handlar det om en familj från Polen som har överlevt förintelsen och nu har de kommit till det nya landet fyllda av nytt hopp och med en stark önskan att skapa sig en ny tillvaro. Tyvärr hamnar de mitt i det bigotta och rasistiska södern och Flannery O'Connor har fångat hela situationen - huvudet på spiken.

"Hemlösa Flyktingar", sa han. "Jaha. Ja må då säja. Va ska de betyda?"
"Det betyder att dom inte är där dom är födda och inte har nånstans att ta vägen- liksom om du vart ivägkörd härifrån och ingen ville ha dej."
"Fast det ser ut som dom va här", sa den gamle i eftersinnande ton. "Ä dom här så ä dom nånstans."

Allt slutar i fruktansvärd tragedi.


Novellen "Den konstgjorde niggern" handlar om en utflykt till den stora och farliga staden Atlanta- morfar tar med sin dotterson och det blir en vådlig färd där både pojken och den gamle lär sig något viktigt och här slutar allt för en gångs skull lyckligt.

Bakhåll förlag har ganska nyligen (2013) gett ut en översättning av tio av Flannery O'Connors noveller.

Flannery O'Connor var en flitig brevskrivare och en del av hennes brev finns samlade i "The Habit of Being" (som jag har lagt upp på min numera väldigt långa önskelista).

Mannen som gick sin egen väg

Han finns inte med i Nationalencyklopedien (bokformen från 90-talet) och inte heller kan man hitta hans namn i Bonniers lexikon från 1960-talet. Napp får jag först i den gamla hederliga Svensk uppslagsbok från 1937. Alexandre Yersin slog inte på trumman för sig själv- han fick inga Nobelpris och han bodde långt borta från vimlets yra under en stor del av sitt liv. Då når inte berömmelsen "över alla berg". Orättvist tycker jag och jag läste Patrick Devilles mycket välskrivna och gripande romanbiografi över denne gåtfulle och enstörige man. (Plague and Cholera är titeln i den engelska översättningen).

De nio raderna i Svensk upppslagsbok lyder så här: Yersin, Alexandre, schweizisk läkare och bakteriolog (f.1863), arbetade från 1885 jämte Roux vid Pasteurinstitutet i Paris, där de gemensamt påvisade difteritoxinet (1888). Han upptäckte i Hongkong pestbacillen, ungefär samtidigt som Kitasato (1894), och framställde 1895 ett serum mot pest. Yersin är direktör för Pasteurinstitutet i Nha-Trang (Annam), uppfört under hans ledning 1894.

Så här ser Pasteurinstitutet i Nha Trang (södra Vietnam) ut idag. Fotot är lånat.

Yersin var från kantonen Vaud i Schweiz- han växte upp tillsammans med sin mor och en äldre syster - fadern hann Yersin aldrig träffa - han dog innan sonen föddes. Yersin kunde ha knutits till Tyskland i ställer för till Frankrike för han studerade först i Marburg men så hamnade han  hos Louis Pasteur i Paris.

Det är en så mångfärgad och starkt lysande väv som Patrick Deville visar läsaren i sin roman- här framträder en man som drevs av en enorm vetgirighet, nyfikenhet och också patos. Stillasittande var inget för Yersin- i alla fall inte under de första dekaderna av livet. Han reste och han utforskade- som läkare ville han inte ta betalt av sina patienter (det tyckte han var omoraliskt).

"You ask me if I enjoy medical practice. Yes and no. I take great pleasure in treating those who come to me for advice, but I should not like to make medicine my living. You see, I could never ask a patient to pay me for the treatment I have been able to administer. I regard medicine as a sacerdotal office, like the priesthood. Demanding payment for treating an invalid is rather like saying, "Your money or your life." (s. 88).

Så bröt en svår pestepidemi ut i Hongkong och Pasteur sände bud efter Yersin (som då befann sig i Nha Trang) och bad att han genast skulle bege sig dit "with all possible speed.". Yersin gav sig iväg. Dit kom också ett japanskt team av läkare under ledning av Shibasaburo Kitasato (Kitasato var knuten till Koch-institutet) och Kochs lärjunge hade gett sig den på att bli först att upptäcka pestbacillen och botemedlet. Kitasato försöker se till så att Yersin inte får tag på ett enda lik men Yersin har speciella kontakter och han arbetar på ett smartare sätt- det blir han som blir den förste att skåda en pestbakterie i mikroskopet. Yersenia pestis är nu namnet på den bakterien. Ett vaccin lyckas Yersin också framställa. (Den förste som räddades genom detta vaccin var en ung kinesisk jesuit).

"The Lord does indeed move in ways so mysterious that a Swiss Prot will on occasion snatch a Chink Holy Joe from the jaws of death." skriver Deville.

I Devilles bok figurerar med jämna mellanrum en hel del av världslitteraturens storheter som Joyce, Celine, Rimbaud och Zweig.  Yersin säger sig dock ha svårt för konst och litteratur "Painting and literature and all that crap". Politik avskyr han och han tror sig ha funnit en lugn plats på jordklotet där i södra Vietnam- men det andra världskriget nalkas och framtidens spöken börjar visa sig för honom....

År 1940 är Yersin på besök i Paris och han hinner precis lämna Frankrike innan Hitlers trupper intar den franska huvudstaden. De sista åren blir lugna och han kommer att ägna mycken tid åt att läsa grekiska och latinska klassiker. Litteraturen vann till slut i alla fall.

Om just den här bilen var Yersins vet jag inte men han var en av de första ägarna till en "Serpollet" (en ångbil) - den på fotot är 1904-5 års modell.

I Nha Trang finns  idag en "Yersin Street" och en "Pasteur Street" och ett museum som tillägnas pestbacillens upptäckare.

Och jag lämnar  Patrick Devilles utförliga teckning av ett mycket speciellt människoliv.

Djurens egen bön

Hear our humble prayer, O God, for our friends, the animals.
Especially for animals who are suffering; for any that are
hunted or lost or deserted or frightened or hungry;
for all that must be put to death.
We entreat for them all Thy mercy and pity,
and for those who deal with them, we ask a
a heart of compassion and gentle hands and kindly words.
Make us, ourselves, to be true friends to animals,
and so to share the blessings of the merciful.


(De här raderna tillskrivs Albert Schweitzer men det ska man kanske ta med en nypa salt).

Om boksamlandets glädje och eviga värde

Gamla böcker lever ofta farligt (det är tyvärr inte längesedan man förstörde en hel massa äldre litteratur på Malmö stadsbibliotek (och ja, jag vet att en del var böcker som var utslitna och kanske inte allt var värt att spara men jag är övertygad om att alltför många bättre böcker också blev nedmalda till pappersmos).

Det är som motvikt till denna bedrövliga historia så upplyftande att läsa boken om Gävle stadsbibliotek och den stora och vackra boksamling som vårdats ömt där (och fortfarande vårdas med varsamma händer) i för tillfället slutna rum.

I början av förra seklet började det "poppa upp" folkbibliotek i hela Sveriges land och så också i den stora staden Gävle. År 1907 öppnades Gävle stadsbibliotek sina portar för första gången i stadshuset.

Då kunde man som grundval och kärna yvas över en samling av cirka 7000 böcker som donerats till Gävle stad av grosshandlaren Sten Nordström (det var brodern Simon som hade samlat böckerna).

Förre länsbibliotekarien Weste Westeson  har sammanställt en bok- Gamla vackra märkvärdiga- över några (92) av dessa skatter. Två av böckerna i samlingen är så kallade inkunabler (inkunabel= bok tryckt under boktryckarkonstens första decennier, fram till år 1500.)

Bland klassikerna märks den första svenska översättningen av Cervantes Don Quijote (översättningen är gjord av J M Stjernstolpe och är från 1818). Man kan också hitta Kajsa Wargs "Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber" från 1755 komplett med några rader från den första ägarinnan på pärmens insida "Catharina Charlotta Lewin. Denna bok har jag fått af min kiäraste man 1 januari 1757". (Jag blir nyfiken och undrar vem hon var denna fru Lewin).




I kapitlet "Flora och fauna" berättas om många vackert illustrerade verk-  Svensk botanik av J W Palmstruch (1802-1829), till exempel, lockar verkligen till långsamt läsande och bläddrande (med försiktig hand).

Reseskildringar, historia, kungligt.... och vad sägs om ett ABC för badande?  Man kan också närmare studera Karl XII:s mattebok. "Fysikaliska och matematiska förlustelser" (tryckt 1636).

Så det bästa av allt: I förordet kan man läsa följande rader "Den nyfikne har möjlighet att titta på de flesta av dessa böcker (och andra ur donationerna) och läsa dem på plats- prata med personalen!"

Den bokälskare som bor i eller har vägarna förbi Gävle bör inte missa detta tillfälle.

Jag riktar ett stort och varmt tack till Hermia för denna vackra och ovärderliga bok.

Pest och kolera och lite till

Jag erkänner det villigt- jag är lat. Jag väntade ett bra tag att skaffa Patrick Devilles roman "Pest and Cholera" som kom ut redan för två år sedan- på originalspråket, franska. Jag borde ha läst den redan då men det kändes mera bekvämt att ta tag i den engelska översättningen som kom så småningom. Nu har jag alltså denna engelska version i min hand och den är väldigt svår att släppa." Pest och kolera" hamnade på otaliga "korta listor" för många litterära pris (och knep till slut Prix Fnac, Prix Fémina och Prix des Prix). Huvudpersonen är Alexandre Yersin- läkare och äventyrare .

 Deville har skrivit flera romaner och vill jag läsa dem får jag skärpa till mig och läsa på franska. Jag tror att jag gärna gör det.

Jag hoppas få några lugna lässtunder under påskhelgen för jag har en ganska rejäl hög med olästa böcker på mitt nattduksbord just nu.

Inga deckare i påsk

Deckare är inte min favoritgenre även om jag läser en och annan ibland (men då helst gamla engelska sådana av till exempel Agatha Christie och Dorothy Sayers). Till påsk ska man av någon anledning läsa extra många kriminalromaner. Det tänker jag definitivt inte göra för just nu har jag ögonen i den vad jag skulle kalla för "äkta varan"- nämligen Anton Tjechovs mycket gripande och lika mycket obehagliga skildring av den resa han gjorde till straffkolonin (ön) Sachalin i början av förra seklet.

"Bleak" är det engelska ord som passar extra bra i sammanhanget. På fotot ovan (som är lånat) en vy av "Tjechov Peak" som man kan hitta strax utanför staden Yazhno Sakhalinsk. Jag känner ingen speciell lust att åka dit. (Jag får väl fara till Blåkulla i stället).

Med Tjechov till Sachalin

 Jag har börjat läsa (om) Anton Tjechovs "Ön Sachalin" och mitt exemplar kommer från ett biblioteksmagasin. Den svenska översättningen är från 1961 (Hans Björkegren och Victor Bohm) och senaste utgåva verkar vara från 1992.

Fängelsekolonier brukar väldigt ofta förläggas till öar- gärna då öar som ligger oländigt och som är obehagliga vad gäller klimat och annat.

Om Sachalins existens visst jag inget förrän jag som 11-åring (tror jag att det var) läste en av de där många Bigglesböckerna "Biggles möter Mig-21".  (Jag föredrog Biggles framför jolmiga sjuksköterskeberättelser av typ "vita serien" och Cherry Ames. (Den typen av så kallad romantik har jag aldrig kunnat förlika mig med). Handlingen i "Mig-21" är förlagd till Sachalin och jag minns allt som väldigt spännande.

Foto från Sachalin - vintertid och vid förra sekelskiftet.

En annan bok om Sachalin som jag tänker låna hem är Kristian Petris och Peter Sjöbergs "Resa till Sachalin" från år 1992. Här kan man läsa mera.

Sista anhalten på Volgaresan: Astrachan

Astrachan; huvudstad i guvernementet A. i sydöstra Ryssland, nära Volgas utlopp i Kaspiska havet.
176,530 invånare (1926) --- Astrachan ligger endast tre meter över Volgas yta samt omgives av 4,50 meter höga jordvallar till skydd mot floden, som vid högvatten stundom stiger 4 m. Dessa förhållanden i förening med ett ogynnsamt klimat och dåliga sanitära anordningar göra Astrachan till en mycket osund stad (malaria och tarmsjukdomar). Staden, som har en mycket heterogen befolkning, med element från nästan hela Europa och Asien, är Rysslands största hamn för den inre skeppsfarten och koncentrationspunkt för orienthandeln.---

Staden har museum, konstgalleri och ett medicinskt institut. Astrachan anlades ursprungligen på högra Volgastranden men flyttades av Ivan den förskräcklige till sin nuvarande plats på ön.---
(Svensk uppslagsbok, 1938)

Idag har staden över en halv miljon invånare och en del av de gamla trähusen finns fortfarande kvar att beskåda (som ovan - på lånat foto).

Bränder har annars härjat staden svårt genom århundradena- Timur Lenk satte fyr på staden år 1395 och det brann under flera tillfällen på 1700-talet också. Stenka Razin med sina kosacker attackerade Astrachan under 1670-71 och som om inte allt detta var nog hemsöktes staden av en förödande koleraepidemi  år 1830.

I Astrachan finns ett museum tillägnat poeten Velimir Chlebnikov (1885-1922).

Chlebnikov var en av futurismens grundare och tillsammans med Majakovskij skrev han futurismens manifest "En örfil åt den offentliga smaken" år 1912.

Flera av Chlebnikovs dikter finns översatta till svenska. Till exempel finns den här samlingen:

Baklängesvärlden / Velimir Chlebnikov ; urval och översättning av Anna Ljunggren och Nils Åke Nilsson

ISBN 91-86489-14-3

Lund : Ellerström, 1996

 

När hästar dör - då flämtar de, När gräset dör - då torkar det, När solar dör - då slocknar de, när mänskan dör - då sjunger hon visor.

Här kan man hitta några av dikterna i engelsk översättning.

Today I will go once again
Into life, into haggling, into market,
And lead the army of my songs
To duel against the market tide.

Några tankar om Europe in Sepia av Dubravka Ugrešić

Jag har just nu Dubravka Ugresics essäsamling "Europe in Sepia" på mitt läsbord- mycket intressant läsning. Ugresic har fått flera av sina böcker översatta till svenska och det är bara att hoppas på att den här samlingen också kommer ut på vårt språk snart.

Dubravka  Ugrešić (f. 1949) kommer ursprungligen från Kroatien men hon lämnade sitt hemland för cirka tjugo år sedan och bor numera i Amsterdam. Jag återger Anneli Dufvas motivering till varför Ugrešić borde få Nobelpriset i litteratur:

 För att Ugresic i sina romaner och essäer låter tiden, minnet och exilen, i fragment, likt fotoalbum, öppna en tankevärld präglad av ett Europa format både av sina krig och sina filosofer. Hon verkar som författare i en zon där klassisk bildning möter masskultur, öst möter väst och hon gör det med ett språk som både förmår att bära, och lever av, dessa motsatser.

Jag läser och låter mig föras både bakåt och framåt i tiden- jag tar del av tankar som jag känner igen själv (men jag kan inte formulera dem på ett så filosofiskt och bildat sätt som Ugrešić.) Jag känner mycket dåligt till de östra delarna av Europa och jag kommer aldrig att kunna begripa fullt ut hur det var att växa upp bakom en järnridå. Lite klokare blir jag dock när jag läser dessa så välskrivna essäer.

Mycket handlar också om den tid vi lever i nu- med ett alltmera accelererande informationssamhälle. Fort ska det gå- och all kommunikation ska ske så kortfattat som möjligt. Folk fipplar ständigt med i-phones och ofta består detta fipplande i att spela allehanda spel. (Jag förundras själv över detta "fenomen"- skolbarnen på väg hem via till exempel buss verkar numera  inte tala med varandra längre- man glor i stället stint på sina mobila telefoner.)

"Waiting for my flight I watched a girl opposite me, who, truth be told, was no different than the girl sitting next to her, or the guy who had taken off his shoes and stretched himself out on a leather airport armchair, playing with his iPhone. They were all fiddling with their iPhones. I´m ready to bet that the more serious and sullen their faces, the more banal the content on the little screen captivating their attention."

Det handlar också om krigsförbrytare, om det gamla Jugoslavien och så skriver Ugresic om speciellt en rysk författare: Yuri Olesha. (1899-1960)

"Olesha räknas till de s.k. "följeslagarna" eller medlöparna till sovjetstaten. Från 30-talet levde han isolerat och kämpade med sin alkoholism. Han skrev då bl.a. filmmanus och filmkritik. Han var en artistiskt stilmedveten författare. Mest berömd är hans roman "Avund" (från 1927), som visar kontrasten mellan effektiva sovjetmänniskor och handlingsförlamade individualister."
 (Denna upplysning kan man hitta på Wikipedia). Ugresic anser att just romanen "Avund" är en mycket stor bok (även om den inte är sidrik).

"Olesha is a shining light in the Russian avant-garde", säger Ugresic och återger en av många anekdoter om författaren. (Europe in Sepia är fylld av citat från Oleshas bok).

Böcker av typen Pride and Prejudice med zombies får däremot kalla handen. "A good book, they say can save lives. I mean, Quirk Books, for example, offers an enviable range of classics, from Android Karenina to Pride and Prejudice and Zombies."  Någon har tydligen också fått för sig att stuva om i Kafkas "Förvandlingen" och låta Gregor Samsa förvandlas till en kattunge (och inte en skalbagge).

" I am sure the Little kitten will warm your heart. With a sly grin on your face, just remember the millionaire P.T. Barnum, father of the circus, and his other reassuring declaration: There's a sucker born every minute."

Det finns så mycket tänkvärt i Ugresics bok- så mycket att fundera på och så mycket att verkligen ta till sig. Hon skriver med ironi och skärpa och mycken humor och jag kommer att lämna de här essäerna med stor saknad (och säkert genast läsa om!).

Volgograd

Fram till 1925 hette staden Tsaritsyn och mellan 1925-1961 Stalingrad. En gång såg platsen riktigt idyllisk ut. Bilderna ovan är från början av 1900-talet.

Stalingrad, till 1925 Tsaritsyn, huvudstad i S.-området, vid Volgas högra strand, på ömse sidor av den lilla floden Tsaritsa; omkring 388 000 invånare (1933). Stalingrad har ett gynnsamt läge på den punkt där Volga kommer Don närmast (50 km). 1589 anlades här en fästning--- Blomstringen började med tillkomsten av järnvägar till centrala Ryssland, Donetsbäckenet och Novorossijsk. En länge planerad kanal mellan Volga och Don är nu under byggnad.---- Svensk uppslagsbok (1937)

 Stalingrad är en stad som har fått mycket blod utgjutet på sina gator. Det började tidigt, under Tsaritsyn-eran med två kosackuppror. På bilden ovan Stephan (Stenka) Razin (1630-1671) som ledde sina kosacker i ett blodigt slag -  fortet vid Tsaritsyn kom i hans händer- för ett tag. I slutänden gick det mycket illa för Razin- han och hans bror blev båda tillfångatagna och sedan hackade till döds i Moskva.

 Hundra år senare var det dags för ett nytt kosackuppror- nu leddes det av Yemelyan Pugachev (1742-1775) och det gick illa för honom också.

Det finns mängder av böcker om Stalingrad under den andra världskriget. Jag tycker att man ska läsa Vasily Grossmans böcker om hans tid som krigskorrespondent. (Finns i svensk översättning).

Idag är Volgograd en stor industristad med över 1 miljon invånare.