Dagböcker och brev

 Jag fortsätter att läsa May Sartons dagböcker (Hon skrev ett flertal) och har just avslutat "Journal of a Solitude (från 1973). Sarton skriver om natur, djur och om att långsamt bli gammal- hon skriver om vänskap om ensamhet och om att stå stark i en föränderlig värld. Jag tycker mycket om att läsa hennes levnadsvisdom och hennes tankar. May Sarton skrev också många vackra dikter.

Här de sista verserna av May Sartons "Leaves Before the Wind"

And so exposed (O leaves before the wind!)
We bear this flowing fire, forever free,
And learn through devious paths to find
The whole, the center, and perhaps unbind
The mystery

Where there are no roots, only fervent leaves,
Nourished on meditations and the air,
Where all that comes is also all that leaves,
And every hope compassionately lives
Close to despair.       

Jag hann inte med någon tysk torsdag förra veckan men jag är  mitt uppe i läsningen av Marina Tsvetajevas brev i tysk översättning. Den ryska författarinnan Marina Tsvetajeva (1892-1941) fick ett mycket svårt liv- och tragedierna följde på varandra- tätt, tätt. Hennes brev är oftast passionerade, de brinner och de ristar in sig i medvetandet på läsaren. Den tyska titeln är verkligen passande "Im Feuer geschrieben".

Ett hus vid havet

Det finns vissa böcker som är alldeles speciellt lämpade att läsa på kvällen, för att ha något lugnande med sig in i drömmarnas värld. May Sarton's dagboks-bok "The House by the Sea" är precis en sådan bok.

May Sarton föddes i Belgien år 1912, ett land som hon och föräldrarna blev tvungna att lämna hals över huvud två år senare och till slut kom familjen att slå sig ner i USA,( Massachusetts), där Mays far fick en lärartjänst vid det prestigefyllda Harvarduniversitetet.

May gjorde sin litteära debut som 25-åring (med poesi). År 1945 mötte hon  Judy Matlack, kvinnan som skulle bli hennes livs kärlek. I mitten av 50-talet beslöt sig dock May Sarton att ensam flytta till Nelson i New Hampshire och där kom hon att stanna fram till 1973- då gick flyttlasset norrut, till York i Maine. I "The House by the Sea" skildrar May de första åren på den nya hemorten.

Cape Neddick, Maine.

Maine har en karg och klippig kust- här kan man verkligen uppleva närheten till naturen och det "vilda" i den. May Sarton bodde med utsikt över "the Ocean" och hon njöt av sitt ensamma liv tillsammans med en hund och några katter. Judy, hade drabbats av åldersdemens och vistades på ett äldreboende i Massachusetts men under helger som Thanksgiving och jul tog May henne till sig och så kunde de fira tillsammans.

Mays dagbok är så vackert och filosofiskt skriven- fylld av den begynnande ålderdomens vishet och lugn- ibland anar man också en viss resignation över tidens oundvikliga gång.

"When I was young death was a romantic dream, longed for at times of great emotional stress as one longs for sleep. Who could fear it? one asked at nineteen. We fear what we cannot imagine. There is simply no way of imagining what has not yet happened nor been described. We live toward it, not knowing.... except that intense love of life has to be matched by greater detachment as one grows older. Or is it that the things one is attached to change?"

May Sarton

Dagen går helt i nostalgins tecken. May Sartons böcker fanns det många av på det lilla biblioteket som jag brukade besöka i Mansfield i Massachusetts. (Jag var alltid extra nyfiken på författarna från New England). Jag hittade den här boken av henne i min brevlåda idag- ett kärt återseende och jag ska snart sjunka ner i min sköna stol för att läsa lite.

May Sarton (1912-1995) föddes i Belgien men hennes föräldrar flydde därifrån när de tyska trupperna invaderade under sommaren 1914. Så småningom kom familjen till Boston, USA.


York, Maine (tidigt 1900-tal)


May Sarton började skriva poesi och hon var en mycket produktiv författare- mest älskad är hon dock för sina dagböcker. Hon kom att framleva en stor del av sina dagar i staden York i Maine.

If I can let you go as trees let go

Their leaves, so casually, one by one,

If I can come to know what they do know,

That fall is the release, the consummation,

Then fear of time and the uncertain fruit

Would not distemper the great lucid skies

This strangest autumn, mellow and acute.

If I can take the dark with open eyes

And call it seasonal, not harsh or strange

(For love itself may need a time of sleep

And, treelike, stand unmoved before the change,

Lose what I lose to keep what I can keep,

The strong root still alive under the snow,

Love will endure -- if I can let you go.