Regnar det vid Ngong?

Fotot ,som visar utsikten över Ngong Hills i Kenya , är lånat.

"Jag har en känsla av att jag i framtiden, var jag än befinner mig i världen, kommer att undra om det regnar vid Ngong."

Så skrev Karen Blixen till sin mor i februari år 1919- då hade hon bott i Kenya sedan 1914.

I somras (en sommar som bara rann iväg, snabbt som lös sand) for min väninna och jag "Sundet runt" och besökte då Karen Blixens hem "Rungstedlund". Vi steg in i en förgången tid och vi gick genom rummen med stor andakt.

Gömd i bibliotekets allra dunklaste vrår (på magasinet) hittade jag "Karen Blixen - Breven från Afrika" utgiven på Trevi förlag år 1982 och med en alldeles enastående översättning av Ann-Mari Seeberg. " Ann-Mari Seebergs översättning är så bra att man har svårt att tro att breven inte är skrivna på svenska från början" skrev recensenten.

Här en bild av den danska utgåvan som kom år 1978.

Det är en sliten och mycket läst bok jag nu håller i mina händer- flitigt utlånad och säkert också mycket älskad för att Karen Blixen var en mycket skicklig och flitig brevskrivare lär ingen kunna förneka. En odödlig kvinna och en odödlig författare- och kanske kan den här brevsamlingen få komma ut i ny utgåva. Hoppas kan man.

Flaubert - i tanke och i känsla

Gustave Flaubert (1821-1880) var en flitig brevskrivare och tack och lov finns stora delar av hans korrespondens kvar att läsa (även i översättningar). Jag hittade en engelsk version - det finns två delar och jag går i kronologisk ordning.

Mycket kända är Flauberts epistlar till Louise Colet (1810-1876) - med henne hade han ett passionerat förhållande under några månader men brevväxlingen varade mycket längre. Louise Colet var mycket romantisk och jag skulle vilja säga något överspänd. Det sägs att Madame Bovary har lånat drag av henne. Flaubert tröttnade ganska snabbt på alla uppträden och anklagelser om bristande uppmärksamhet/otrohet i förhållandet. Han begav sig ut på en längre resa till bland annat Egypten för att få andas frisk luft. Louise Colet hittade andra att roa sig med och hon fortsatte att skriva både poesi och romaner.

I oktober år 1846 skrev Flaubert så här:-- "For there are two classes of poet. The greatest, the rare true masters are microcosms of mankind: not concerned with themselves or their own passions, discarding their own personality, they are, instead, absorbed in that of others; they reproduce the Universe, which is reflected in their works, scintillating, varied, manifold, like an entire sky mirrored in the sea with all its stars and all its azure. Then there are others, whose slightest cry is melodic, whose every tear wrings the heart, and who have only to speak of themselves to remain eternal. They might well have been unable to go further had they undertaken any different sort of work; they may lack breadth, but they have ardor and verve; had they been born with different temperaments, they might not have had genius. Byron belongs to this class, Shakespeare to the other."---

Dearest Scottina

Scott Fitzgerald (1896-1940)

"Gatsby believed in the green light, the orgastic future that year by year recedes before us. It eluded us then, but that's no matter- to-morrow we will run faster, stretch out our arms farther..... And one fine morning- So we beat on, boats against the current, borne back ceaselessly into the past."

Ett av litteraturhistoriens vackraste slutord- från romanen "The Great Gatsby".

I vestibulen på "mitt" bibliotek finns en hylla för antikvariska böcker- ibland händer det sig att hyllan innehåller de där stora fynden. Så var det igår när jag raskt nappade åt mig "The Letters of F. Scott Fitzgerald" först utgiven år 1963.

Scott Fitzgerald brände sitt ljus i båda ändar och dog i förtid, bara några år över de fyrtio. Då hade han slitit ut sig med att skriva filmmanuskript under en längre tid- och mot slutet skrev han också på det som skulle komma att bli hans sista roman "The Last Tycoon".

Brevsamlingen som jag just nu har i bokform på mitt nattduksbord är omfångsrik och den börjar med ett stort antal epistlar skrivna till det enda barnet, dottern Frances( f. 1921 (kallad "Pie" eller "Scottina"). Frances befann sig på östkusten och pappa Scott var bosatt i Californien under de sista åren av sitt liv.

Scott Fitzgerald är förmanande och visar både intresse och oro för dotterns liv och leverne- han ger lästips och han ger goda råd. Dotterns utbildning är viktig för honom och han är noga att påpeka att hon måste vara sparsam med de pengar hon får sig tilldelad.

Det verkar som om Frances skrev dagbok- så här tycker den stränge fadern: " If you keep the diary, please don't let it be the dry stuff I could buy in a ten-franc guide book. I'm not interested in dates and places, even the Battle of New Orleans, unless you have some unusual reaction to them. Don't try to be witty in the writing, unless it's natural- just true and real." (Juli 1938)

Alldeles enkelt är det säkert inte att vara barn till en känd författare och i januari 1939 låter det så här:

"You've let me down about the reading. I'm sorry you did because I'll have to bargain with you. Read Moll Flanders, for any favors asked. I mean this: skip Tono Bungay but if you don't care enough about my advice to do some fractional exploring in literature instead of skimming Life and The New Yorker, I'm going to get into one of those unsympathetic moods- if I'm not sorry for people's efforts there seems to be an icy and inhuman reaction. So please report on Moll Flanders immediately..."

Ord och inga visor- vidare tycker Fitzgerald att "Krig och fred" är en bok för män och han blir irriterad att höra att dottern börjat läsa den. ("it may interest you later", tillägger han dock).

Man kan tycka att breven till dottern ofta går i den mästrande stilen men jag tror att Scott Fitzgerald var en far som hade ett genuint intresse för "Scottinas" välfärd- att han älskade sitt barn högt är det ingen som helst tvekan om. 

Hur gick det då för Frances? Jo, hon blev journalist och skrev bl a för The New Yorker och The Washington Post. Sina sista år tillbringade hon i Montgomery, Alabama.

Kärlek i brevform

Léon Bloy 1846-1917

I Paris finns Musée des lettres och just nu (fram till februari nästa år) visar man en utställning som har fått namnet "Je n'ai rien à te dire sinon que je t'aime. Correspondences amoureuses." Lite över 100 brev visas upp och de har alla kärleken som gemensam nämnare.

Så här inleder författaren Léon Bloy ett av sina brev till fästmön Jeanne Molbech.:

Ma petite Jeanne adorée,

Je n'ai rien à te dire sinon que je t'aime.

" the most beautiful words of love ever written by Ronsard, Stendhal, George Sand, Victor Hugo, Juliette Drouet, Verlaine, Zola, Balzac, Andersen, Brigitte Bardot, Prévert, Pierre Louys, Saint-Exupéry, Jacques Brel, René Char, Édith Piaf, Jean Seberg, Marguerite Duras, Gainsbourg and many more. And the beautiful book written by Dominique Marny, published by Editions Textuel, will help give this event the record or post-scriptum that it deserves." (lånat från muséets hemsida som kan läsas på både franska och engelska.)

Brevskrivandets konst.... en konst som är på utdöende för vem präntar ner sina tankar på papper idag? Det är de snabba kommunikationernas tid och papper och penna har man inte tid med för att inte tala om att lägga ett brev på brevlådan. Jag anlägger själv moteld så gott jag kan och skriver numera mina brev med reservoirpenna och jag försöker att hitta papper av god kvalitet att formulera mig på.

E-post må vara praktiskt för korta meddelanden men inte är det trevligt att läsa långa epistlar på en dataskärm. Jag vill kunna läsa överallt och utan att behöva vara beroende av elektronik. Jag är väl själv ett museiföremål snart... (eller som min väninna sa häromdagen: vi tillhör numera dinosauriesläktet).

En bunt brev skrivna med omsorg och med vacker handstil lämnar något efter sig till historien- det gör nog inte "gilla" på facebook.

Love's Civil War

Elizabeth Bowen och Charles Ritchie träffades i ett krigshärjat London år 1941- och så började en kärlekshistoria som skulle komma att vara i över 30 år (fram till Elizabeths död år 1973).

Elizabeth Bowen (eller Cameron som hon hette som gift) kom från Irland och hon tillbringade sina första år på Bowen's Court , herrgården som varit i familjens ägo under många år. Bowen's Court kom att bli navet i hennes tillvaro så småningom och platsen för många möten med den högt älskade Charles Ritchie.

Ritchie var kanadensare och han var sex år yngre än Elizabeth Bowen. Han var också en man i karriären (den diplomatiska) och i boken framträder han som kylig och en aning beräknande. Dessutom var han inte någon direkt trogen älskare (han var något av en Don Juan). När Charles och Elizabeth träffades var hon gift sedan nära tjugo år tillbaka och han gifte sig år 1948 med en kusin (Sylvia). (Om man vill göra diplomatisk karriär bör man vara ordentligt stadgad).

I boken (som är redigerad av Victoria Glendenning) får man ta del av Ritchies dagboksanteckningar och Elizabeth Bowens brev. De utgör ibland intressanta kontraster till varandra och Elizabeth skriver med stor glöd och passion. Det råder ingen tvekan om att Charles Ritchie var hennes stora kärlek i livet. Ritchie är mera återhållsam och ibland också hjärtlös. Ändå dog aldrig den här kärleken och kanske berodde det på det nästan ständiga fysiska avståndet mellan parterna. Han fick arbeta i Tyskland, USA och Kanada och hon var så gott som hela tiden fast i England och/eller på Irland (med några korta utflykter till USA som universitetslärare.) De lyckades träffas så gott som varje år och ibland mera ofta- men de levde skilda vardagsliv.

Trettio år är en lång tid av en människas liv och den här boken är också fylld av historia för Elizabeth Bowens brev är mycket innehållsrika och hon avhandlar både vänner, familj och världshändelser.

När Elizabeth insjuknade i lungcancer (1972) stod Charles vid hennes sida och han var med henne när hon dog i februari året därpå. Han saknade henne mera än han någonsin kunnat ana.

Så här skriver han i en dagboksanteckning från december år 1973:

"I need to know again from her that I was her life. I would give anything I have to give to talk to her again, just for an hour. If she ever thought that she loved me more than I did her, she is revenged."

Love's Civil War kom ut ffg 2008 och på Simon &Schuster förlag. Victoria Glendenning är en mycket välrenommerad författare som har skrivit flera rosade biografier (bl a över Anthony Trollope och Rebecca West).

Dagböcker och brev

 Jag fortsätter att läsa May Sartons dagböcker (Hon skrev ett flertal) och har just avslutat "Journal of a Solitude (från 1973). Sarton skriver om natur, djur och om att långsamt bli gammal- hon skriver om vänskap om ensamhet och om att stå stark i en föränderlig värld. Jag tycker mycket om att läsa hennes levnadsvisdom och hennes tankar. May Sarton skrev också många vackra dikter.

Här de sista verserna av May Sartons "Leaves Before the Wind"

And so exposed (O leaves before the wind!)
We bear this flowing fire, forever free,
And learn through devious paths to find
The whole, the center, and perhaps unbind
The mystery

Where there are no roots, only fervent leaves,
Nourished on meditations and the air,
Where all that comes is also all that leaves,
And every hope compassionately lives
Close to despair.       

Jag hann inte med någon tysk torsdag förra veckan men jag är  mitt uppe i läsningen av Marina Tsvetajevas brev i tysk översättning. Den ryska författarinnan Marina Tsvetajeva (1892-1941) fick ett mycket svårt liv- och tragedierna följde på varandra- tätt, tätt. Hennes brev är oftast passionerade, de brinner och de ristar in sig i medvetandet på läsaren. Den tyska titeln är verkligen passande "Im Feuer geschrieben".

Skimrande dagar

Ty det förstod du: de mogna frukterna.
Dem lade du upp framför dig i skålar
och deras tyngd uppvägde du med färger.
Och så som frukter såg du också kvinnorna
och såg barnen på samma sätt, dessa
som inifrån drivits in i sin tillvaros former.
Och du såg dig själv till slut som en frukt,
du befriade dig från kläderna, bar
dig själv fram till spegeln, trädde in i den
så när som på ditt skådande; där framför blev det stort
och sade inte: det är jag; nej: detta är.

Rainer Maria Rilke (tolkning: Brita Edfelt)

Självporträtt

Paula Becker föddes i Dresden år 1876 och vid 12 års ålder kom hon till Bremen där hennes far var järnvägstjänsteman (hon hade flera syskon). Som ung (16 år) fick hon några månader vistas vid en konstskola i London (och bodde då hos en faster) men när det sedan kom till yrkesval för Paula ansåg fadern att först en "ordentlig utbildning". Paula skickades till lärarinneseminarium och efter två år lyckades hon ta en riktigt bra examen. Den stränge fadern tyckte att Paula hade visat vad hon gick för och tillät nu att dottern satsade på en konstnärlig utbildning.

Så blev det studier i Berlin och 1897 upptäckte Paula den lilla byn Worpswede som ligger strax norr om Bremen i ett marsklandskap. Här lät sig den unga konstnärinnan helt förtrollas av den mycket säregna naturen. I Worpswede fanns redan då en ganska stor konstnärskoloni.och här träffar Paula Otto Modersohn och Clara Westhoff (som sedan blev hustru till Rilke). År 1900: Paris och hårt arbete. Otto Modersohn blir änkling och redan några månader därefter förlovar han sig med Paula. Paret slår sig ner i Worpswede efter bröllopet som äger rum under våren 1901. Äktenskapet blir inte lyckligt och Paula lämnar Otto för arbete i Paris år 1905- men maken följer efter henne och de tillbringar hela 1906 och en del av 1907 i den stora staden- och- så blir Paula med barn. Hon känner stor tillförsikt och stor förväntan inför sin roll som mor.

Det blir en svår förlossning och läkaren beordrar sängläge. På den 18:e dagen får så äntligen Paula stiga upp. Hon går stödd på sin man och sin bror fram till en länstol: " Där placeras hon överlycklig; till höger och vänster står männen. Det lilla barnet har just än en gång druckit sig riktigt mätt, det finns ett underbart överflöd av mat. Alla ljusen i de två ljuskronorna måste brinna. 'Det är nästan som på julafton'.... 'O, vad jag är lycklig! Vad jag är lycklig!' Plötsligt känns fötterna tunga, ett par rosslande andetag- hon säger sakta:' Så tråkigt!' och är död....."

Paula Modersohn-Becker blev bara 31 år men efter sig lämnade hon över 700 målningar och en stor samling brev samt dagboksanteckningar. Ett urval av allt detta har jag nu läst och fängslats av. Tack till bokförlaget Trevi som en gång (1980) gav ut de här underbara vittnesbörden om ett passionerat och vackert liv- och tack till översättaren Brita Edfelt som jag tycker måste fånga den unga och
 känsliga konstnärinnan så väl.

Här några rader ur ett brev till "faster Marie" skrivet år 1897 (då var Paula bara 16 år gammal):

" Måla, måla, måla! ljuder det ständigt inom mig. Det är den melodi som följer mig i mitt nuvarande liv. Ofta hörs den bara svagt, drömmande, sagoaktigt. Det kallar jag att vara i samma stämning som "Den sjunkna klockan" förmedlar. Ofta starkt ljudande, vackert och mäktigt. Då skulle jag vilja stå på en bergstopp och ropa högt, högt. Men eftersom jag inte kan det är jag inåt och utåt helt stilla. Det är som om jag inte levde eller som om bara min själ levde. Det är mycket, mycket skönt. Man vågar knappt röra sig för att inte bryta förtrollningen."

I mars 1899 läser Paula "Niels Lyhne" av J P Jacobsen och : "den hänför alla mina sinnen. Min själ vandrar genom en blommande lindallé vid middagstid.--- Det är en underlig bok med sin subtila men djupa psykologiska kunskap. Och samtidigt så enkel, så levande. Liv med glödande färger, med solsken och näktergalsnätter, dessemellan en fin smekande musik som människans öra uppfattar, anar och inte förstår."

Styvdottern Elsbeth

Dagboksanteckning 27 februari 1902

"Det droppar och droppar och droppar utanför mitt fönster. Det är den smältande isskorpan som ger ifrån sig ett porlande, dallrande ljud. Och där ute i äppelträdgården framför mitt fönster ligger snön fortfarande utbredd som vita lakan och själen känner att den är på väg att försvinna."

Senare samma år skriver Paula om hur hon gråtit mycket under sitt första äktenskapliga år och hur "tårarna kommer som i barndomen i stora droppar." "Min erfarenhet är att man inte blir lyckligare av äktenskapet. Det tar bort den illusion som förut omfattade hela ens väsen att det skulle finnas en syskonsjäl. I äktenskapet känner man dubbelt så starkt hur det är att vara oförstådd, därför att ens tidigare liv gick ut på att finna en varelse som förstod. Är det kanske ändå inte bättre utan denna illusion, öga mot öga och en stor, ensam sanning? Detta skriver jag i min hushållsbok annandag påsk 1902, medan jag sitter i mitt kök och lagar kalvstek."

Paula Modersohn-Becker: Brev & Dagboksblad. I urval. Översättning: Brita Edfelt. Bokförlaget Trevi 1980. (och en av årets stora läsupplevelser för mig).

En otrolig översättargärning

I BLM nr 4 1953 hittar jag en artikel som fångar mitt intresse extra mycket- Herbert Friedländer skriver om Marie Franzos (som var brorsdotter till författaren Karl-Emil Franzos som jag har skrivit lite om HÄR).

Marie Franzos (1870-1941) levde och verkade i Wien och hon måste ha varit en utomordentligt språkbegåvad kvinna. På egen hand lärde hon sig först italienska och spanska- sedan också svenska och danska. Hon kom att bli en av de främsta översättarna av svensk och dansk litteratur. De allra bästa svenska (och danska) verken kunde spridas till en tyskspråkig läsekrets tack vare Marie Franzos. Bland de översatta författarna finns idel storheter som Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, Oscar Levertin, Herman Bang och Ellen Key för att bara nämna några.

Marie Franzos efterlämnade också en stor brevsamling- nära 3000 brev- som finns bevarade i Nationalbibliothek i Wien. Till denna samling har många svenska författare bidragit och Herbert Friedländer gör en uppräkning. Högst upp på listan finns bland andra Alfhild Agrell och Hjalmar Bergman. Det som intresserar Friedländer mest är dock de 77 brev som skrivits av Hjalmar Söderberg som tydligen var "ökänt skrivlat" .

År 1907 skriver Söderberg " Ja, så är alltså olycksbarnet Dr Glas placerad. Låt oss nu hoppas att han säljs i 1.000.000 expl., så blir det ju alltid lite pengar. Tror Ni att jag att börja med kan motse honoraret för första upplagan utan allt för långt dröjsmål?"

Så här låter det år 1913 - boken det är fråga om är "Den allvarsamma leken":

" Ni skref till mig, att Ni inte trodde att boken "passade för Tyskland". Det tror jag visserligen inte heller att den gör, ty jag tror att hela mitt författarskap "inte passar för Tyskland".

Enligt Friedländer får man genom breven en god inblick i de svårigheter Söderberg hade att brottas med i sitt författarskap och så här sammanfattar Friedländer:

"När Hjalmar Söderbergs brev en gång utges, kommer de bland annat att visa att han långtifrån att vara "lat" åstadkom underverk av arbetsprestationer, trots familjetragedier och en tidvis så störd daglig tillvaro, att de flesta pennans män i hans situation skulla ha blivit alldeles lamslagna och improduktiva.

En tacksamhetens tanke ska vi skänka till Marie Franzos- för alla de fina översättningar hon gjort och för att hon bevarade denna skatt av brev.