Lire rekommenderar

Lire är en fransk litterär tidskrift som är svår att få tag på i Sverige och därför tog jag med aprilnumret hem från Bryssel (det var inte alldeles lätt att hitta den där heller och det är bara att konstatera att litteraturtidskrifter står sig slätt i konkurrensen från alla heminredningsmagasin (o. dylikt)..

Aprilnumret hade detektivromaner som tema- inte riktigt "my cup of tea" men tack och lov fanns en del annat också. Jag fastnade i de två avsnitten som behandlade franska romaner och utländska dito (i översättning). Det är spännande att se vad som översätts i olika länder för inte är det alltid detsamma som här hemma.

Ron Rash (f. 1953) är en amerikansk författare som gärna håller sig i sina hemtrakter (Appalacherna)- romanen "The Cove" har handlingen förlagd till år 1918.

"A breathless sequence of events lead the book to its devastating final sentence. And that sentence affirms Mr. Rash’s reputation for writerly miracles when it manages an uncanny feat: fusing the cove, the Vaterland, the parakeets and the lovebirds into one perfectly wrenching last thought. "(Janet Maslin, New York Times). Ursula le Guin har recenserat boken för The Guardian och ja, den har alltså fått lite blandad kritik men jag blir nyfiken...

 Jag drogs till omslaget, jag ska villigt erkänna det... ytterligare en roman med ett "mystiskt" tema. Här är huvudpersonen en ung pojke (18 år) som återvänder till staden han en gång helt plötsligt försvann ifrån. Ingen översättning (ännu).  Recension här (på franska) hos Cécile.

Zadie Smith är populär även i Frankrike. NW finns sedan ett tag i svensk översättning.

 Gay Talese är inte direkt okänd- men det finns inte särskilt mycket på svenska av honom. (Han har skrivit mycket för Esquire och för New York Times). Essaysamlingen ovan är säkerligen mycket läsvärd. På svenska finns "Din nästas hustru" (Förlaget Pocky, 2007).

Sist men inte minst- en hyllning till poesien. Jean-Claude Pirotte skriver (i Lire) om flera poeter och framhåller särskilt Paul de Roux.

Sais-tu qui est venu, sais-tu qui est parti?
Le jour est si léger à la corne du bois
qu'un papillon posé sur le rempart des ronces
semble s'y assoupir dans l'immobilité.
Ouvre ta main qui ne retient qu'une herbe froissée.
La cabane des solitudes un instant resplendissante
s'est envolée avec ce rien de vent dans les peupliers
et l'heure qui sonne là-bas au clocher invisible.
Il est midi, il faut rentrer.

(Le Fugitif, Paul de Roux)