En dofternas bibel

Ibland kommer brevbäraren med de finaste överraskningar. Igår kom ett litet knubbigt brev från Frankrike med mycket trevligt innehåll (då menar jag både brevet och boken som bifogades).

Philippe Claudel är inget obekant namn för svenska bokälskare och mest känd är han kanske för romanen "Grå själar" - en sorglig historia om ett mord på en liten flicka mitt under brinnande krig (det första världskriget)- och det inte är fråga om en deckare.

 "Parfums" är en samling essäer som handlar om dofter av olika slag. Både "vanliga" och mera originella men alla har de ett gemensamt- de sätter full fart på minne och tankar hos författaren.
(Madeleinekaka i kubik för att uttrycka det lite vanvördigt).
Visst är även omslagen till de olika utgåvorna vackra?

Här kan man läsa (bland annat) om doften från: den öppna elden vid campingplatsen,   det gamla klassrummet, franska cigaretter (gauloises och gitanes), stekt fläsk och fiskebyxor. Totalt innehåller boken beskrivningar och tankar av/kring 60-talet doftintryck.

Jag kommer inte att läsa i tur och ordning utan jag hoppar hejvilt i boken och så landar jag först under en blommande lind. Linden.... detta mytomspunna, romantiska träd som blommar så vackert och intensivt.

 "I början av högsommaren inträffar blomningen, vars rikedom och vällukt överträffar allt annat som en parkanläggning kan uppvisa. Lindblommornas doft är av det slag som sprider sig på långa avstånd. Deras honungsrikedom lockar bina och humlorna i tusental, och under hela den vecka blomningen varar, då trädets krona bär en ljusgul slöja av miljoner blommor och trakten överströmmas av deras doft hörs dagen lång däruppe de otaliga, idoga blomgästernas surrande." (Wikipedia)

Philippe Claudel börjar med att citera Baudelaire.

Voici venir les temps où, vibrant sur sa tige
Chaque fleur s'évapore ainsi qu'un encensoir;
Les sons et les parfums vibrent dans l'air du soir;
Valse mélancolique et langoreux vertige!

Claudel minns den stora gamla linden som stod invid kyrkogården och alldeles mittemot hans barndomshem- på våren var den ett hem för mängder av fåglar och solen strålade in mellan grenverket och hela världen antog en ton av jade. Bina surrade och av lindens torkade blommor gjorde man sedan ett välsmakande och lungnande te.

Lindar ska man vara rädd om. Jag kunde ha gråtit floder när en vacker lind inte så långt härifrån höggs ner för att sedan ersättas av en stenläggning. Sten är populärt nuförtiden, konstaterar jag när jag promenerar i omgivningarna. Om det i längden är så nyttigt det undrar jag.

Och nu ska jag läsa om hödoft och själv minnas.....