Sista anhalten på Volgaresan: Astrachan

Astrachan; huvudstad i guvernementet A. i sydöstra Ryssland, nära Volgas utlopp i Kaspiska havet.
176,530 invånare (1926) --- Astrachan ligger endast tre meter över Volgas yta samt omgives av 4,50 meter höga jordvallar till skydd mot floden, som vid högvatten stundom stiger 4 m. Dessa förhållanden i förening med ett ogynnsamt klimat och dåliga sanitära anordningar göra Astrachan till en mycket osund stad (malaria och tarmsjukdomar). Staden, som har en mycket heterogen befolkning, med element från nästan hela Europa och Asien, är Rysslands största hamn för den inre skeppsfarten och koncentrationspunkt för orienthandeln.---

Staden har museum, konstgalleri och ett medicinskt institut. Astrachan anlades ursprungligen på högra Volgastranden men flyttades av Ivan den förskräcklige till sin nuvarande plats på ön.---
(Svensk uppslagsbok, 1938)

Idag har staden över en halv miljon invånare och en del av de gamla trähusen finns fortfarande kvar att beskåda (som ovan - på lånat foto).

Bränder har annars härjat staden svårt genom århundradena- Timur Lenk satte fyr på staden år 1395 och det brann under flera tillfällen på 1700-talet också. Stenka Razin med sina kosacker attackerade Astrachan under 1670-71 och som om inte allt detta var nog hemsöktes staden av en förödande koleraepidemi  år 1830.

I Astrachan finns ett museum tillägnat poeten Velimir Chlebnikov (1885-1922).

Chlebnikov var en av futurismens grundare och tillsammans med Majakovskij skrev han futurismens manifest "En örfil åt den offentliga smaken" år 1912.

Flera av Chlebnikovs dikter finns översatta till svenska. Till exempel finns den här samlingen:

Baklängesvärlden / Velimir Chlebnikov ; urval och översättning av Anna Ljunggren och Nils Åke Nilsson

ISBN 91-86489-14-3

Lund : Ellerström, 1996

 

När hästar dör - då flämtar de, När gräset dör - då torkar det, När solar dör - då slocknar de, när mänskan dör - då sjunger hon visor.

Här kan man hitta några av dikterna i engelsk översättning.

Today I will go once again
Into life, into haggling, into market,
And lead the army of my songs
To duel against the market tide.

Saratov vid Volga

 "Tam moct" (Här är bron)- det är ungefär vad jag kan säga på ryska-  bron sträcker sig över Volga och fotot är taget i staden Saratov. (foto: V G Zimin).

Saratov, huvudstad i Saratovområdet, på terrasser vid högra stranden av Volga som här når havsytans nivå: 338,000 invånare (1933). Saratov anlades 1590 på motsatta Volgastranden som fästning mot kosackerna; 1674 flyttades det till sin nuvarande plats. Stadens blomstring inträdde med tillkomsten av ångbåtar och järnvägar (linjen Moskva-Astrakan). Stadsplanen är regelbunden. --- Saratov har många högre läroanstalter och vetenskapliga institutioner--- här finnes betydande industri: skeppsvarv och järnvägsverkstäder, tillverkning av jordbruksmaskiner, kvarn-, olje,- och tobaksindustri. Saratov har livlig handel med spannmål, tobak, trä, salt och skinn. (Svensk uppslagsbok 1937).

På bilden ovan (från 1909): Universitetet i Saratov .

Idag har Saratov 840 000 invånare.

I trakterna kring Saratov kom väldigt många av de så kallade Volgatyskarna att bosätta sig.



"Volgatyskarna härstammar från de tyska kolonister som inkallades av den ryska kejsarinnan Katarina II (själv av tysk börd) under andra halvan av 1700-talet för att bosätta sig i centrala Volgaregionen. Anledningen härtill var att Katarina önskade en modernisering av Ryssland, vilket dessa tyskar ansågs kunna bidra till. Till en början nedslog sig de 30 000 kolonisterna i något hundratal kolonier, dessa blev med tiden långt fler. Privilegierna som volgatyskarna åtnjöt indrogs 1871 varpå många av dem emigrerade till USA." (Wikipedia)

(Mellan år 1924 och 1941 fanns en självständig volgatysk rådsrepublik  inom Sovjetunionen.).



Under det andra världskriget deporterades cirka en halv miljon volgatyskar till Sibirien, Centralasien och Kazakstan.

 

Författaren Konstantin Fedin föddes i Saratov år 1892 och dog i Moskva år 1977.

 

Mest känd verkar Fedin vara för sin roman "Städer och år" från 1924. Huvudpersonen är Andrej Startsov, en f. d. krigsfånge och senare aktiv i den ryska revolutionen. Man har kallat Startsov en revolutionär Hamlet.

 

Fedin bodde i Bayern när det första världskriget bröt ut och han blev genast internerad och först år 1918 kunde han återvända till Ryssland. Så här skriver Johannes Edfelt om Fedin: "Fedin är förvaltaren av ett klassiskt litterärt arv. En av hans först publicerade noveller, "Trädgården" (1920) ansluter sig närmast till den tjechovska traditionen; den kan också leda tanken till Bunins berättarkonst.--- I motsats till flera av sina kolleger- exempelvis Pilnjak och Vsevolod Ivanov, de mest bekanta representanterna för den s.k. dynamiska prosans epok- arbetar Fedin i stort sett med lugna och diskreta medel: de våldsamt blossande färgerna och de extatiska lyriska utbrotten är inte hans sak. "

 

I min nyligen förvärvade "Ryska berättare" ingår novellen "Trädgården".

 

"Vårfloden inträffade alltid samtidigt med trädgårdens blomningstid. Trädgården började uppe på en kulle och rullade i jämn sluttning ut sig ner mot stranden, där staketet löpte och vitpilarna stod i rad som skålklippta huvuden. Genom deras snåriga grenverk flammade vattnets brokadskrud, och över topparna låg som en glänsande sträng, en reflex kanhända från floden och himlen eller luften- något okroppsligt i varje fall och bländande."

 

Inledningsraderna-novellen är översatt av: Asta Wickman

 

 

Samara

Den här vyn kunde nästan varit tagen lite var som helst där det finns ett större vatten men nu avbildar fotot staden Samara vid Volga. (foto: Vlad Volkov). Samara är ännu en av många städer i Ryssland som fått vara med om ett par namnbyten genom årens lopp- mellan 1935 och 1991 hette den Kujbysjev.

Så här såg staden ut en gång-här en vacker vy med hästspårvagn och kyrka.

"Samara, huvudstad i Mellersta Volgaområdet på en höjd vid stranden av Volgas östligaste krök, vid floden Samaras eller Samarkas inflöde i denna flod; 228,308 invånare (1932). Samara anlades 1586-1591 som fäste till skydd mot nomadfolken. Tillkomsten av ångbåtstrafik och järnvägar- Sibiriska banan 1896 och Tasjkentbanan 1906- kom staden att snabbt blomstra. Under revolutionen och hungersnöden 1921-1922 gick den emellertid starkt tillbaka. (Från Svensk uppslagsbok 1937)

Den svåra hungersnöden 1921-1922 drabbade områdena kring Volga mycket hårt. Det Svenska Röda korset var en av många som sände en hjälpexpedition.

Idag är Samara en stor industristad med väl över en miljon invånare och kallas för "det andra Baku".

 Kompositören Dmitrij Sjostakovitj kommer att för evigt vara sammanbunden med Samara  (Kujbyshev)- det var nämligen just här som hans så kända sjunde symfoni (den så kallade Leningradsymfonin) uppfördes för första gången den 5 mars 1942 och mitt under brinnande krig.  Sjostakovitj hade lyckats ta sig ut från Leningrad i allra sista stund och han hade evakuerats till Samara. Där lade han "sista hand" vid symfonien på ett gammalt skröpligt piano och på partiturets första sida skrev han "Till staden Leningrad" . Det var Bolsjojteaterns orkester som spelade vid premiären.                                                             

Uljanovsk vid Volga

Fram till 1924 hette staden Simbirsk. Stad i mellersta Volgaområdet, på Volgas höga, h. strand; 73,700 inv (1933). Uljanovsk grundades som fästning 1648 och 1796-1928 var det huvudstad i guvernementet U. Sitt nya namn fick staden efter V. I. Uljanov (Lenin), som föddes här; hans hem är nu museum för partihistoria. U. har textil-, tegel-, trä-, sprit- och kvarnindustri. (Svensk uppslagsbok, 1938)

Det var inte bara Lenin som föddes här utan också Alexander Kerensky (1881-1970)- han som tvingades lämna över makten till bolsjevikerna i november år 1917. Sedan flydde han ut ur landet och kom att tillbringa en stor del av sitt liv i USA.

Efter Oktoberrevolutionen och stormningen av Vinterpalatset natten till 8 november (26 oktober enligt g.s.) 1917 flydde Kerenskij, förklädd till kvinna, undan rödgardisterna. Trots att han saknade väpnad eskort och blev igenkänd av soldater vid en tillfällig vägspärr lyckades han ta sig ut ur staden. (Wikipedia).

Simbirsk är också födelsestad för den ryske författaren Ivan Goncharov (1812-1891) mest känd för romanen om den oföretagsamme Oblomov.

Half-past ten struck, and Oblomov gave himself a shake. "What is the matter?," he said vexedly. "In all conscience 'tis time that I were doing something! Would I could make up my mind to—to—" He broke off with a shout of "Zakhar!" whereupon there entered an elderly man in a grey suit and brass buttons—a man who sported beneath a perfectly bald pate a pair of long, bushy, grizzled whiskers that would have sufficed to fit out three ordinary men with beards. His clothes, it is true, were cut according to a country pattern, but he cherished them as a faint reminder of his former livery, as the one surviving token of the dignity of the house of Oblomov. The house of Oblomov was one which had once been wealthy and distinguished, but which, of late years, had undergone impoverishment and diminution, until finally it had become lost among a crowd of noble houses of more recent creation.

For a few moments Oblomov remained too plunged in thought to notice Zakhar's presence; but at length the valet coughed.

"What do you want?" Oblomov inquired.

"You called me just now, master?"

"I called you, you say? Well, I cannot remember why I did so. Return to your room until I have remembered."

 

Av det gamla och ursprungliga Simbirsk (Uljanov) finns inte mycket kvar idag- trähus har rivits ner och "försvunnit", säkert märkta av tidens tand och kyrkorna i staden har rönt samma öde. En del hus har dock bevarats som till exempel Gontjarovs. På bilden ovan det lokala muséet.

 

Uljanovsk har numera lite över 600 000 invånare.