Varje höst tänker jag på New England

"The foliage" brukar inte börja visa sina vackraste färger förrän i tidig oktober- då ska man vallfärda till Vermont och Maine för att se naturen där den är som mest orörd.

Maines kust är vild och storslagen.

Eagle Lake- Maine en solig höstdag. Sagolikt vackert.

Browns Point cemetary utanför Bowdoinham i Maine.

Den här lilla kyrkogården ligger mitt inne i skogen- och den skulle kunna ge inspiration till vilken skräckroman som helst. Stenarna är fallfärdiga, marken har satt sig på många ställen och många gravar är helt bortglömda. Här har min farmors farmor- soldatänkan Brita Svärd från Ölme- fått sin sista vila. Hennes man, soldaten, begrovs på andra sidan Atlanten många år tidigare. I soldattorpet i Ölme födde Brita tio barn. Sju av dem levde till vuxen ålder och av dessa sju utvandrade fem till "Norra Amerika". Brita reste själv över vid 62 års ålder- det var gammalt för en emigrant på den tiden. Hon hamnade i Maine- hos sin yngste son som hade en stor familj. Hon reste över med "Germania" och råkade anlända till Boston just den 4 juli... stackars Brita. Det small och dundrade överallt och hon ville bara åka hem igen. Amerika verkade farligt, tyckte hon. Hemma kände hon sig aldrig i Amerika- precis som Kristina i "Utvandrarna" "leddes hon ve'at". Min farmor grät när Brita lämnade Sverige- hon älskade sin snälla farmor och glömde henne aldrig. Det vill heller inte jag göra, fastän jag aldrig fick träffa henne.