När jag bläddrar ígenom min läsdagbok från år 2013 konstaterar jag att det varit ett mycket bra läsår med många goda böcker (och givetvis några som inte imponerat så värst men de böckerna får hamna i "glömmeboken").
Jag läser gärna gammalt och bortglömt och under året hann jag med några romaner av den amerikanska författarinnan Willa Cather (1873-1947) (det är hon som stoltserar med ett vackert halsband på fotot ovan).
Romanen "Skuggor över klippan" (1931 och i svensk översättning år 1940) handlar om livet i staden Quebec under slutet av 1600-talet. Här visar Cather vilken fantastisk berättare hon är. Nybyggarliv och fina karaktärsbeskrivningar. Cather är en författarinna som borde uppmärksammas mera ( i nya översättningar till exempel).
"Nu skulle den franska kolonin på denna klippa uppe i norr i åtta månader vara fullständigt avskuren från Europa, från världen. Man var nu i oktober. Inte ett segel skulle dyka upp på den breda floden förrän i juli nästa år. Inga förnödenheter, inte ett vinfat eller en mjölsäck, inget krut, läder eller tyg, inga järnredskap. Inte så mycket som ett brev." (Om kungen (Ludvig XIV) skulle dö fick man dock förmodligen bud via New York). (Från "Skuggor över klippan")
"The earth was warm under me, and warm as I crumbled it through my fingers...I kept as still as I could. Nothing happened. I did not expect anything to happen. I was something that lay under the sun and felt it, like the pumpkins, and I did not want to be anything more. I was entirely happy. Perhaps we feel like that when we die and become a part of something entire, whether it is sun and air, or goodness and knowledge. At any rate, that is happiness; to be dissolved into something complete and great. When it comes to one, it comes as naturally as sleep."
(Från "My Antonia" av Willa Cather).
En annan oförglömlig bekantskap var den jag gjorde med Gustav Wied i hans roman "Livsens ondskab" (Livets ondskap) från 1899. Danskt småstadsliv med alla dess besynnerligheter och udda karaktärer. Humor och en skarp iakttagande blick ger väldigt underhållande läsning. "Galghumor" är väl rätt ord att beskriva det hela med. Jag skrev om boken i februari.
Så till något helt annat- en exilrumänsk författarinna Aglaja Veteranyi (1962-2002). "Why the Child is Cooking in the Polenta" är en starkt självbiografisk roman och den är skriven på kort och mycket klar prosa. Veteranyi använder sig ofta av versaler för att göra sin röst bättre hörd. Tyvärr har den här boken inte blivit översatt till svenska men man kan läsa på både tyska och engelska.
IN A FOREIGN COUNTRY MY FAMILY IS LIKE SHATTERED GLASS.
Den meningen etsade sig fast när jag läste..... (och även den här boken skrev jag om i februari).
Här kan man också läsa vad bloggaren Bookslut skriver om romanen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar