Maeve Brennan hade en orolig barndom och uppväxt. Hon föddes 1917 och hennes far, Robert Brennan, satt då i fängelse för sin medverkan i påskupproret. Så småningom blev han den irländska fristatens förste ambassadör i Washington DC och år 1934 flyttade hela familjen Brennan till USA för att återvända till Irland igen år 1944. Maeve Brennan stannade dock kvar i USA och hon fick arbete på tidningen New Yorker som skribent.
Ett olyckligt äktenskap (mannen visade sig vara alkoholist) och åtföljande skilsmässa fick Maeve att känna sig extra rotlös och under sina tjugo sista levnadsår bodde hon antingen i "New Yorkers" damrum eller på olika mentalsjukhus.
Efter hennes död, i slutet av 1990-talet, började Brennans böcker (mestadels novellsamlingar) uppmärksammas igen och nya utgåvor trycktes upp.
"The Visitor" är en kortroman eller en lång novell- och man antar att den skrevs någon gång under 1940-talet. Manuskriptet återfanns först långt senare.
Den 22-åriga Anastasia King, som nyligen mist sin mor (fadern är redan död) återvänder till sin barndoms Dublin efter att ha bott i Paris under flera år (med modern). Hon anländer till sin farmors stora hus och hoppas få en bostad och tillflykt där. Alla förhoppningar grusas- farmodern visar sig vara en kall och egoistisk dam som inte vill eller kan glömma att Anastasia en gång som 16-åring valde att bo med sin mor (som lämnade fadern).
Anastasias värld krymper ihop undan för undan- väggar och hus sluter sig kring henne som bläckfiskarmar. En äldre väninna till Anastasias mor ger ett visst hopp om bistånd men detta hopp dör snabbt- Anastasias sorgliga öde verkar vara beseglat.
På lite över 80 sidor lyckas Maeve Brennan beskriva en ung kvinnas inre sönderfall och hon lyckas också teckna ett makalöst subtilt otäckt porträtt av en gammal, bitter och totalt egoistisk kvinna. "The Visitor" är en berättelse om två kvinnor- en ung och en gammal och de delar ett gemensamt öde: den totala existensiella ensamheten.
"Home, is a place in the mind... It is a silly creature that tries to get a smile from even the most familiar and loving shadow. Comical and hopeless, the long gaze is always turned inward."
Så här skriver Clare Boylan i bokens utmärkta förord: " Brennan doesn't just write about loneliness. She inhabits it. She exhibits it. She elevates it to an art form."
En del av Dublin-förorten Ranelagh av idag (Ranelagh var den plats dit Maeve Brennan oftast förlade sina noveller). Fotot är lånat.
2 kommentarer:
Intressant. Omslaget känns väldigt bekant, som att jag stått och hållt i boken nångång
Med näsan i en bok: Det är en bok man inte glömmer så lätt- och jag hoppas att du får tag på boken igen!
Skicka en kommentar