Den maniska krokodilen av Ingela Norlin

Tyvärr kan jag inte lägga upp någon bild på bokens utsida- min kamera mår inte bra och boken är svår att få tag på... tryckt år 1985 på Bonniers förlag- snälla.... ge ut den på nytt- det förtjänar den!! Mitt exemplar lyckades jag infånga via bibliotekets fjärrlån.

-

"Den maniska krokodilen" är en samling absurditeter i form av korta prosastycken. Man ska inte läsa den på bussen för då kan man bli avslängd på grund av störande uppträdande (dvs för höga gapskratt).

-

I stycket "Samlaren" får vi lära känna en person som inte gärna vill kasta bort någonting som helst... ( lagrar vi inte på oss för mycket?) Ingela Norlin drämmer till med hammaren rakt på spikens huvud).

-

"Jag kastar inte bort någonting. Jag sparar skalet från de knäckta äggen, kartongen från den urdruckna mjölken, pappret som suttit kring knäckebrödet."

-

och vad sägs om det här (från "När det ringer"): "När det ringer slänger jag telefonen i golvet. Låter den ligga där, hård mot mitt fula brungrå plastgolv. Efter ett tag blir det tyst i andra änden av luren. Då lägger jag på."

-

Det handlar om tvålar som man kan läsa tidningar genom, om oupptäckta färger, ett läkarbesök med något annorlunda förlopp- och så hur det är att söka jobb och säga att man heter Carl.

-

"När jag söker jobb brukar jag säga att jag heter Carl. Då blir de tysta och stirrar lite på mig, eftersom jag inte är en man. Jag säger då att jag heter Carl, kalla mig gärna för Kalle."

-

Om man tycker om absurd humor (och det gör jag) är detta en bok man ska läsa ( och bli väl underhållen av. )

Just Kids av Patti Smith

Boken kommer ut på Brombergs förlag om några veckor- jag har läst den engelska versionen.
-
I juli månad år 1967 tar den då 20-åriga Patti Smith bussen till New York. Hon är fast besluten att "göra något av sig själv". Hon har nyligen fött en liten dotter - som hon tvingats adoptera bort- hon känner sig ensam och ledsen - tröstar sig med att läsa Arthur Rimbaud.
-
I den stora staden möter hon Robert Applethorpe från Long Island. Ett band skapas mellan dem som endast döden (och inte ens den egentligen) skulle komma att skära av. De delar ljuvt och lett (väldigt mycket av det senare) under de fem år de bor tillsammans i möjliga och omöjliga lägenheter/hotellrum i New York City. De inspirerar varandra och hjälper varandra.
-
Patti har en otrolig förmåga att klara sig- födgeni. Hon tar diverse arbeten och hon tar på sig att försörja både sig själv och Robert- hon drygar också ut kassan genom att sälja bokfynd som hon hittar på olika "loppisar" till antikvariat och privatpersoner. Roberts kamp blir betydligt hårdare- men han slår så småningom igenom, han också och blir en känd fotograf.
-
Den här boken kan man läsa som en otroligt vacker kärlekshistoria- men- det är också en historia om en annan tid- en biografi om New York som det var under 60- och 70-talet. En ren nostalgitripp. Man kan också läsa boken som en berättelse om hur man inte ska ge avkall på sina drömmar- att inte ge upp- att möta svårigheterna och ta sig igenom dem. "Passion- drive- will to survive".
-
Hon skriver om en poesi-uppläsning som hon gick till med poeten Gregory Corso- Corso gillade inte det han hörde och häcklade "Shit! Shit! No blood! Get a transfusion!" " I made a mental note to make certain I was never boring if I read my own poems one day"
-
Patti låter tatuera en blixt på sitt knä- inspirerad av Crazy Horse: " Crazy Horse believes that he will be victorious in battle, but if he stops to take spoils from the battlefield, he will be defeated. He tattoos lightning bolts on the ears of his horses so the sight of them will remind him of this as he rides. I tried to apply this lesson to the things at hand, careful not to take spoils that were not rightfully mine"
-
Pattis och Roberts vägar skiljs så småningom åt- men de tappar inte kontakten.
-
Robert dog i aids den 9 mars år 1989.
-
"In this stretch of timelessness, I stopped. I suddenly saw him, his green eyes, his dark locks. I heard his voice above the gulls, the childish laughter, and the roar of the waves. Smile for me, Patti, as I am smiling for you.
-
Ture Nerman skrev en gång att "den vackraste visan om kärleken kom aldrig på pränt"- men här finns den- i Patti Smiths vackra och oförglömliga berättelse.

Böcker, böcker

Nej, inte är det som förr- med bok-rean, vill säga. Då fick man kataloger i god tid. Man såg med stor spänning fram emot att få bocka av och sedan stå och trängas i svinottan.

-

Nu känns det som om institutionen har överlevt sig själv-och jag, för egen del, har totalt tappat intresset.

-

Ett paket från Ad-Libris har jag visserligen hämtat idag men det var mest "vanliga böcker"- den enda reaboken var en pocket-bok med en del av Samuel Becketts dikter i översättning. (Enligt baksidan på boken "den mest kompletta samling som utgivits av Becketts lyrik).

-

Mitt paket innehöll mest poesi: en pocketutgåva av Gunnar D Hanssons dikttrilogi "Olunn- Lunnebok- Idegransöarna.

-

Inger Christensens "Sommerfugledalen" (den har jag verkligen längtat efter)

-

Kjell Espmark- "Det enda nödvändiga- dikter 1956-2009". Kjell Espmark är medlem av Svenska Akademien. Jag är mycket nyfiken på hans diktning som jag inte alls känner till.

-

Yvonne Veras "The Stone Virgins" låg också i mitt paket. Läs Sörens inlägg om henne här. (Han har läst en annan av hennes böcker).

-

Nu har jag att läsa......

Bliva- ur Tolv hav av Stina Aronson

Det finns inget mildare ord än bliva.

Det liknar linets blommor.

Aftonstjärnan har fött det tillsammans med snön.

Djupt i dess källdjup

glimmar en silverslant.

Det är hoppet,

de fångnas offerpenning

med oläslig prägel.

ur diktsamlingen "Tolv hav" av Stina Aronson. Utgiven på Rosenlarv förlag. (2009)

Tema-trio naturskildringar

Naturskildringar är temat som Lyran ger den här veckan.

1. "Hitom himlen" av Stina Aronson har många vackra passager om just natur.

"Tuvorna på myren var av såpgul mossa. Ljuset flöt som olja över dem. De bildade en mycket stor, mjuk vidd som sträckte sig fram till horisonten. Här och var reste kungsljusen sina spiror. Borterst var ett dike av slöjig rymd, och först på dess andra rand skymtade fjällen. De svävade en bit upp som hägringar. Ibland liknade de konstgjorda kritmoln. Den fjärran kylan från dem blandades i örternas och myrvattnets lukt och gjorde bären immiga."
-
2. Agneta Pleijel skriver mycket poetiskt i Vindspejare: "Om det var sol föll ljuset rakt ner i vattnet. Det blev då ljust grönt, en flytande opaliserande grönska, bottenlös. Inga stenar, ingen botten, inget slut kunde skymtas: ljuset bara föll och föll genom det gröna, liksom i evighet. Men så som man kan se stoftkorn dansa i en solstrimma, rörde sig också små skiftande partiklar i ljusstrimman.
-
3. Patrick White använder språket på ett mycket annorlunda sätt i "The Aunt's Story (Tant Theodora)- här beskrivs majsfälten i "Norra Amerika": "All through the middle of America there was a trumpeting of corn. Its full, yellow, tremendous notes pressed close to the swelling sky. There were whole acres of time in which the yellow corn blared as if for a judgement. "

Nästa exotiska land....

på min lista är Mauritius. I min hand just nu-"Isabelle" av Marcelle Lagesse. Marcelle Lagesse är historiker och romanförfattare. Hon har mottagit många litterära utmärkelser. Isabelle kom ut för första gången år 1959 och nominerades till "best novel of the Indian Ocean Isles" av franska PEN-klubben. Min utgåva är översatt till engelska- handlingen utspelar sig på Mauritius- tiden är början-mitten på 1800-talet. Jag återkommer.....

Efuru av Flora Nwapa

Flora Nwapa (1931-1993) kallas för den moderna afrikanska litteraturens moder. Hon var lärare - från Nigeria. När inbördeskriget bröt ut år 1967 tvingades Flora Nwapa lämna Lagos och det dröjde ett antal år innan hon kunde återvända till sitt hemland igen. Under åren 1970-71 var hon "Minister for Health & Social Welfare for the East Central State."

-

"Efuru" är hennes debutroman och hon skickade först manuskriptet till författarkollegan Chinua Achebe. Han blev så förtjust i berättelsen att han skickade den vidare i sin tur till Heinemans förlag- som publicerade (1966).

-

Efuru är en stark, vacker och klok kvinna som kämpar för att överleva i en svår värld. Hon växer upp moderlös och möter den ena utmaningen efter den andra. Två äktenskap misslyckas och Efuru förlorar ett litet barn också. Trots allt detta förblir hon självständig och modig. Berättelsen skildrar också livet i en liten by i Nigeria- i en tid då gammalt och nytt ställs mot vartannat. En stor roll i boken spelar också sjö/flodgudinnan - Uhamiri.

-

"A fairly elderly woman got up from her corner and went to Efuru. Efuru I am going. Nobody owns this world. Death does not know how to kill. Death visits everybody, the rich, the poor, the blind and the lame. When it visits us, it seems as if our own grief and loss are more than our neighbours."--- "Have a heart, my daughter. You are still young. It is still morning for you. So have heart. We cannot explain the mysteries of life, because we are mere human beings. Only God knows. I am going"

-

"The white slave dealers gave the people the cannons in exchange for slaves. The white slave dealers were the Portuguese, the Dutch, the English or the French. The people regarded them as white men, their nationality did not make any difference, they were all the same. The white slave dealers gave them the cannons, the guns and the hot drinks. The hot drinks did what the Indian hemp is doing in politics today. The only difference is tht the hot drinks were legal and the Indian hemp illegal, but both performed the same function."

Nyfiken på....

Boken om systrarna kommer snart ut på Ordfronts förlag. Den finns redan i pocket-upplaga på engelska.

Det blir den tredje biografin för mig i år.... först ut Antonia Fraser som skriver så vackert om sin älskade Harold (Pinter)- som nummer två läser jag Patti Smiths "Just Kids" och nu ser jag också fram mot Vanessa och Virginia....

Samskara- rit för en död man

På bilden den engelska utgåvan (och det är den jag har läst). (Den svenska utgåvan står förlaget Ordfront för).

-

I byn Durvasapura i södra Indien finns en "agrahara"- en gata (eller samling hus) där en skara brahminer bor. Flertalet av dessa brahminer är väldigt osympatiska- de är dekadenta och själviska- för dem gäller hela tillvaron att "gömma sig bakom regler". Bland dem finns två ytterligheter- Praneshacharya och Naranappa. Praneshacharya är rättrådigheten personifierad - han har guruliknande status han är dessutom gift med en svårt handikappad kvinna och lever i celibat.

-

Naranappa är Praneshacharyas motsats- han är gift med en prostituerad, han dricker alkohol (i mängder) , äter kött och dessutom drar han upp fisk ur brahminernas heliga "fisktank" som han tillagar och avnjuter. Naranappa gör också något ännu värre för en sann brahmin- han umgås flitigt med muslimer.

-

Så dör Naranappa hastigt i pest. Om han var till bekymmer och elände för de övriga brahminerna-när han levde är det inget emot vad han blir som död. Vem ska utföra dödsriten för Naranappa? Ingen vill ta på sig ansvaret och under tiden ligger liket och ruttnar.... Ingen brahmin i agraharan får äta innan Naranappas kropp blivit kremerad.

-

Pesten blir till en epidemi, Naranappas lik blir omhändertaget på ett mycket oväntat sätt, Praneshachyara ger sig ut på en vandring för att finna sin rätta väg... och kanske finner han den också. Några svar ger inte författaren men själva vägen för Praneshachyara är ett stort och centralt tema i boken.

-

Jag läste någonstans att Murthy inspirerats av Ingmar Bergmans "Det sjunde inseglet". Samskara är en djup och filosofisk berättelse. En bok som väcker frågor och tankar- just som en verkligt god bok ska göra.

Samskara- rit för en död man

Jag har nästan läst klart.... en stor läsupplevelse. En liknelse, frågor som inte får svar.... myter och traditioner, en poetisk skildring av en mycket främmande värld...och jag återkommer med utförligare tankar - mycket snart. Den här boken glömmer jag inte i första taget.

Take it easy

Bokhandlar jag minns....

Här är ett foto på mitt gamla vattenhål.... "Barnes & Noble" i Walpole Mall- i Massachusetts. Jag längtar dit omedelbart när jag ser bilden.
-
Barnes & Noble är en jättelik bokhandelskedja med många filialer över en stor del av USA. Opersonligt? Ja, det kan tyckas så men jag uppskattade väldigt det enorma utbudet av så gott som allt i bokväg (smalt som brett) och det man inte hade beställde man tjänstvilligt in (utan extra kostnader och med mycket snabb service). I den här bokhandeln hade personalen sin egen hylla där de fick rekommendera speciella favoriter- alltid roligt att botanisera där. Det fanns en stor rea-sektion med många goda böcker som slumpades bort till förmånliga priser.
-
Ett litet café kunde man också njuta av- med gott starkt kaffe och saftiga muffins och andra läckerheter (i USA gillar man som bekant sötsaker). Det var bara att ta en bok och sätta sig och se ut över det aldrig sinande folkhavet. Tidskriftshyllan var välfylld och med bekväma stolar-helt OK att sätta sig ner och bläddra. Stolar fanns det för övrigt gott om i affären- mjuka, härliga sådana- att sjunka ner i mellan hyllorna.
-
I Walpole Mall finns dessutom JoAnns "craft store" och en special- butik för Yankee Candles... det gör inte det hela sämre.
-
En annan bokhandel, av ett helt annat slag, var (för den finns inte längre, tyvärr, tyvärr) det lilla mysiga antikvariatet Moby Dick på Prinsgatan (först) och Plantagegatan (sedan) i Göteborg. Till tonerna av jazzmusik och till doften av väl inrökt inredning kunde man rota runt bland välfyllda hyllor.. insuttna soffor var inbjudande att slå sig ner i och läsa lite i de fynd man gjort. Här hittade jag många gamla och ofta bortglömda storheter- Marie Corellis böcker till exempel.

Ett nytt bokpaket

Jag trotsade elementens raseri och hämtade ett bokpaket på ICA i morse. Något måste man pigga upp sig med här i snö-öknen.

-

Innehåll? Mycket blandat.

-

"Sitas voldtaegt" av Lindsey Collen (en Syd-afrikansk författarinna som är bosatt på Mauritius) - boken är utgiven på det mycket intressanta danska bokförlaget "Hjulet". "Sitas voldtaegt" är förbjuden på Mauritius- och Lindsey Collen blev hotad till livet när boken kom ut.

-

Harold Pinter "Various Voices"- här finns samlad prosa, poesi och även eldfängda inlägg om politik. (Pinter skriver bland annat om sina frustrationer när det gällde att få en dikt om Gulf-kriget publicerad. Dikten var mycket kontroversiell och the London Review of Books, the Guardian och the Observer vägrade alla med olika krystade ursäkter att ta in Pinters bidrag till debatten (för det är snarare ett debattinlägg än poesi som sådan). Läs dikten här. Ja, den bränns. Det gör däremot inte den oerhört fina och stämningsfyllda lovsången till en avliden och älskad lärare.

-

Dear, Joe, I'd like to walk with you

From Clapton Pond to Stamford Hill

And on,

Through Manor House to Finsbury Park,

And back,

On the dead 653 trolley bus,

To Clapton Pond,

And walk across the shadows on to Hackney Downs,

And stop by the old bandstand,

You tall in the moonlight,

And the quickness in which it all happened,

And the quick shadow in which it persists.

-

You're gone. I 'm at your side,

Walking with you from Clapton Pond to Finsbury Park,

And on, and on.

-

Samskara av U.R. Anantha Murthy. Boken filmatiserades redan år 1970 (den utgavs för första gången år 1965). Jag hoppas få mera insikt i hinduismens värld efter att ha läst den här mycket kända boken.

-

Jag är mestadels misstänksam mot så kallade bestsellers men Pascal Merciers "Night Train to Lisbon" (Nattåg till Lissabon - utgiven på Bonniers förlag- men jag läser på engelska) gjorde mig nyfiken. Pascal Mercier är från Schweiz och detta är hans tredje roman. En yttre och en inre resa ska det hela handla om- jag gillar den kombinationen. (Pascal Mercier är professor i filosofi i Berlin).

"Our lives are rivers, gliding free

to that unfathomed, boundless sea,

the silent grave! Jorge Manrique

Hamnavoe

Stromness heter den näst största staden på Orkneyöarna- av vikingarna kallad "Hamnavoe". George Mackey Brown- författare, poet- växte upp i Stromness och har skrivit många vackra dikter från sitt Orkney. Han gick ur tiden för lite över tio år sedan.

-

Hamnavoe

-

"My father passed with his penny letters

Through closes opening and shutting like legends

When barbarous with gulls

Hamnavoe's morning broke

-

On the salt and tar steps. Herring boats,

Puffing red sails, the tillers

Of cold horizons, leaned

Down the gull-gaunt tide"

Burma Chronicles -Chroniques Birmanes

Guy Delisle är en fransk-kanadensisk serietecknare - född och uppväxt i Quebec och med skilda delar av världen som arbetsplats.

-

År 2005 följde han med sin hustru (som arbetar för "Läkare utan gränser-Médicins Sans Frontières) till det slutna landet Myanmar- eller Burma som många hellre säger (inklusive undertecknad).

-

"Burma Chronicles" är Guy Delisles samlade intryck av vistelsen i landet-en vistelse som kom att vara i cirka ett år. Med på resan var också lille sonen Louis.

-

Burma är en mycket sluten och okänd värld för de flesta- militärjuntan styr med järnhand- därför är Delisles bok så extra intressant och spännande. Det blir ett möte med en mycket annorlunda värld- och Delisle har använt sig av en god portion humor i sin berättelse också- annars skulle det vara svårt att klara av läsningen. Bara att skaffa en bostad.... att skaffa en dator i ett land som Burma.... och jakten på bläck ....allt detta kräver kreativa lösningar. Delisle måste tillbringa mycket tid ensam med lille Louis - hustrun är upptagen av arbete och ofta på resande fot. Han har tid och möjlighet att studera sina omgivningar. Hetta och regn.... matförgiftning, malariaprofylax... att resa med allmänna kommunikationsmedel.... människor som lever i skräck Jo, jag tycker att jag lärt mig väldigt mycket om Burma efter att ha läst "Burma Chronicles".

-

Alldeles i närheten av Delisle bor Aung San Suu Kyi - som suttit i husarrest i nära 15 år. Han gör allt för att försöka få en skymt av henne. Det visar sig så klart vara ett omöjligt projekt- men Aung San Suu Kyi finns där- osynlig- i berättelsen hela tiden. En modig och beundransvärd kvinna- henne ska vi inte glömma bort.

-

Guy Delisle finns mig veterligen inte översatt till svenska (ännu?)- tyvärr. Han har också gjort "Pyongyang- Journey in North Korea"- den inbjuder till läsning.

Someone at a Distance av Dorothy Whipple

Persephone Books är ett Brittiskt förlag som specialiserar sig på "glömd 1900-talslitteratur" och främst då böcker skrivna av kvinnliga författare. De bäst säljade av dessa upphöjs så småningom till "Persephone classics". "Someone at a Distance" har hedrats med denna utnämning.

-

Boken kom ut för första gången år 1953. Dorothy Whipple var då en välkänd författarinna med flera bästsäljande böcker. Whipple var även ett stort namn i USA. "Someone at a Distance" kom att bli hennes sista roman- hon fortsatte att skriva men koncentrerade sig på noveller och barnböcker.

-

I förordet till "Someone at a Distance" skriver Nina Bawden mycket tänkvärt- hon talar om att "Time is a notorious monster of ingratitude" och hon prisar Whipples "gentle, domestic tales".

-

Jag började läsa Whipples roman igår- och- den fångade mitt intresse direkt. Det var helt omöjligt att släppa boken och åt fanders med OS och allt vad TV heter för den delen-ingenting går upp mot en välskriven berättelse. Är det stor litteratur? Nej, det kanske det inte är- jag skulle vilja sätta Whipple i kategorin "mycket passande bokcirkelbok" (och jag menar det med all respekt)- men det är stor berättarkonst.

-

I romanen möter vi familjen North- den goda, osjälviska hustrun Ellen- hennes man Avery (stilig och delägare till ett bokförlag)- sonen Hugh som fullgör militärtjänstgöring och dottern Anne, 15-årig hästflicka- inackorderad på internatskola. Averys mor- gamla fru North (en riktig harpa och mardröm till svärmor för Ellen) är också en av huvudpersonerna.

-

Så skapar Whittle en intressant intrig genom att lägga till en orm i detta nästan-paradis. Louise Lanier är en ung och vedervärdigt egoistisk och bortskämd ung dam (Nina Bawden utnämner henne till en modern Emma Bovary)- bosatt i en liten fransk håla, dotter till en bok-och pappershandlare ("spécialiste du Stylo"). Louise är missnöjd med sin tillvaro och sätter in en annons i the Times där hon erbjuder sina tjänster i form av lätt hushållsarbete och fransk konversation... Gamla Mrs North svarar och in i handlingen kommer nu ondskan personifierad.

Hela familjen Norths tillvaro omkullkastas i olika omgångar. Slutet är kanske något för väl tillrättalagt men romanen i sin helhet är väl värd att läsa- mycket för de fina människoporträttens skull.
-

"Louise smiled wryly. It was a book she knew by heart. The only character in literature for whom she felt profound sympathy, with whom she felt affinity even, was Emma Bovary. No one, she often said to herself, understands better than I do why she did as she did. It was the excruciating boredom of provincial life".

-

Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen

Jag har sorterat böcker.... som ska placeras i en sprillans ny Billy-bokhylla (när den väl blivit monterad). Åtminstone några hyllmeter kommer att gå åt till temat "resor". Jag läser gärna reselitteratur- både gammal och ny- alltfrån Darwins "The Voyage of the Beagle" till Carsten Jensens "Jeg har set verden begynde".

-

Jag har alltid tyckt om att vara i rörelse- att se och upptäcka. Nu, när jag blivit något äldre,blir det många resor i soffan eller i en bekväm stol.

-

För många år sedan nu lät jag mig inspireras av Tord Wallströms "Vattenrymden". År 1976 reste Wallström i Cooks fotspår- en resa som tog honom runt Söderhavets många öar. "Jordens baksida". Nej, jag kom aldrig iväg på någon resa bland Stilla Oceanens ögrupper men jag tar fortfarande fram Wallströms bok och känner längtan....

"Jag flyger mot Tanna i ett gult Britten Norman Islander-plan från Air Melanesie- det är högvingat och ger god sikt, det är bara tre passagerare och resan tar en timme. Vi flyger över den ljusblå vattenytan, som omärkligt övergår i himlen utan horisontlinje, hav och rymd sammanfaller.... det är vattenrymden."

-

Carsten Jensen (dansk författare och journalist) reste runt i världen och skildrade sina intryck i två böcker "Jeg har set verden begynde" och "Jeg har hört et stjerneskud". (Utg.1996 och 1997). Även han reste i Oceanien- med nedslag på bland annat Solomonöarna och Påskön. Han skriver i sin anteckningsbok: "Vi flyver over et himmeblåt ocean. Det er himmel over mig og himmel under mig. Himlen under mine födder!" Han citerar Herman Melville som talar om Stilla Havet som "Jordens hjärta som slår med tidvattnets rytm".

"Lykken er ikke et sted. Man kan erindre den, men det er ikke det samme. Måske findes den kun, når erindringen igen går ind ad den dör, kroppen engang gik ud ad."

-

Jodå, jag drömmer om Stilla Havet - ofta, ofta.... och i min hand har jag nu den nyförvärvade "Solomon Time- adventures in the South Pacific" av Will Randall. Jag vet inte mycket om Will Randall- och än mindre om Solomonöarna. Jag ser fram emot en lång och fängslande resa - i soffan....

1967!

Nyfiken på....

Sommaren 1967 eldade Jimi Hendrix upp sin gitarr och Patti Smith flyttade till New York och äventyret... jag är väldigt nyfiken på hennes bok om en tid som jag minns så väl....

Tema-trio Öst-Europa

(Kyrkan på blodet i St Petersburg).

Lyrans tema-trio denna vecka har ämnet "Öst-Europa".

-

Jag bidrar med lyriker den här gången.

-

Först ut blir

1. Nobelpristagaren Wislawa Szymborska med sin sparsmakade poesi - ofta så fokuserad på människans villkor, "la condition humaine". Från diktsamlingen "Nära ögat" hämtar jag detta:

-

Somliga gillar posei

Somliga-

alltså inte alla.

Inte ens de flesta, bara ett mindretal.

Om man inte räknar skolorna där de måste,

och poeterna själva,

så går det väl två såna på tusen.

-

Gillar-

men gillar gör man också makaronibuljong,

man gillar komplimanger och blått,

man gillar sin gamla sjal,

man gillar att hålla på sitt,

man gillar att klappa hunden.

-

Poesi-

fast vad är poesi för nånting.

Månget vingligt svar

har getts på den frågan.

Och jag vet inte och vet inte och håller mig i det,

som i ett räddande täcke.

-

2. Marin Sorescu gick ur tiden 1996. I diktsamlingen "Stege till himlen" (utgiven av Ellerströms förlag) tar han farväl till livet på ett stoiskt och mycket vackert sätt.

-

Stege till himlen

-

En spindeltråd

hänger från taket

precis över min säng.

-

Varje dag märker jag

hur den kommer allt längre.

Man skickar mig till och med

stegen till himlen, säger jag.

Man skickar mig den från ovan.

-

Även om jag magrat oerhört mycket

-jag är bara skuggan av vad jag en gång varit-

tycker jag ändå att min kropp

är för tung

för denna bräckliga stege.

-

Själ, gå före du. Sakta! Sakta!

-

3. Jevgenij Jevtusjenko tillhör en av mina diktar-favoriter. Jag såg och hörde honom deklamera sina mest kända dikter en gång i Göteborg. Det glömmer jag aldrig. Passion, intensitet, glöd... ingen kan läsa dikter som Jevtusjenko. Ingen.

-

Ur diktsamlingen Babij Jar och andra dikter (från 1963, Bonniers förlag) hämtar jag några rader ur dikten "Stalins arvtagare":

-

--- Men att Stalins arvtagare

drabbas av hjärtattacker

stundom idag

är det ingenting märkligt i.

De har svårt att stå ut

med en tid

då lägren står tomma,

men salarna fylls,

där poeterna

läser sin poesi.

-

Att aldrig slå sig till ro

är vad Partiet bjuder.

Att lugna mig...

vad ni än säger,

jag kan inte det.

Så länge arvtagare till Stalin

finns kvar på jorden,

är Stalin

för mig alltjämt kvar

i Mausoléet.

-

Att resa med Ryszard Kapuscinski

är ett oändligt äventyr. Igår läste jag ut "Reporterns självporträtt" och jag noterar till min glädje i efterordet att en bok om Kapuscinski och hans barndomsstad Pinsk är på gång. (Pinsk ligger numera i Vitryssland).

-

Reporterns självporträtt är en samling lösryckta texter från intervjuer och samtal med författaren. De har delats in i fem teman (resande, journalistik, skrivande, efter succéen och medier).

-

Kapuscinskis stora intresse är det vi kallar "tredje världen"- och det var mestadels dit hans resor styrdes genom åren. Han skrev om krig men han drömde hela tiden om fred. Alla hans böcker, enligt honom själv, var oavslutade- han blev alltid störd av olika revolter i Afrika.

-

Kapuscinski reste med kamera men utan bandspelare. Han antecknade för övrigt mycket lite. God journalistik är också, enligt Kapuscinski, att inte bara skildra händelsen som sådan utan även att ge en förklaring till dess uppkomst- och- det här tycker jag är viktigt: "Den riktige reportern bor inte på Hilton, han sover där huvudpersonerna i hans reportage sover, han äter och dricker detsamma som de. Bara på det sättet uppstår en redbar text."

-

"Jag har alltid haft en och samma filosofi: att ha så många böcker som möjligt." (Kapuscinski om boksamlande).

-

I kapitlet om Media uttrycker Kapuscinski sina farhågor över dagens ytliga journalistik. "Vi måste tränga djupare ner till orsakerna- "Man måste ner i flodens djup". Vi, (medborgare i västvärlden) blir mycket lätt manipulerade genom de "sovrade" nyheter som vräks över oss i snuttifierad form. Just kapitlet om medierna tycker jag är extra tänkvärt. De stora nyhetsförmedlarna tävlar om plats- och centraliseringen är en stor fara- ägarkoncentrationen....

-

Den sanna journalistiken har en riktning, enligt Kapuscinski- de största journalisterna för honom är Mark Twain, Ernest Hemingway och Gabriel Garcia Marquez- "var och en av dem kämpade/kämpar för någonting."

-

"Reporterns självporträtt" känns som en mycket viktig och angelägen bok. Hade jag varit lärare skulle mina elever fått studera och debattera Kapuscinskis tankar och idéer. Själv kommer jag att sortera om i min bokhylla- Ryszard Kapuscinski är värd ett hyllplan för sig själv.

Åh- Kapuscinski.....

Accenterna vill sig inte för mig- hav överseende! "Reporterns självporträtt" (som jag inte har läst ut ännu) är en mycket stor liten bok- fylld av visa ord och tankar.
Kapuscinski reste under hela sitt liv- han iakttog och levde sig in- och allt detta med allra största respekt och kunskap. En nomad var han- av allra bästa sort.
Ständig rörelse.... ständig nyfikenhet och ödmjukhet.
-
"Min huvudambition är att visa för européerna att vår mentalitet är ytterst eurocentrisk, att Europa, eller snarare en del av det, inte är det enda som finns i världen. Att Europa är omgivet av en oändlig och ständigt växande mångfald av kulturer, samhällsformer, religioner och civilisationer. Livet på en planet där det finns alltfler förbindelser, kopplingar, kräver att man är medveten om detta och beredd att anpassa sig till radikalt nya globala villkor."

En avstickare på resan

Mauritius kom i ropet rejält när le Clezio fick nobelpriset. (Det är dessutom ett populärt resmål för svenska charterturister, bland andra.).

-

På Mauritius talas det flera språk. Engelska och franska är de största av dem men även kreol behärskas av en stor del av befolkningen).

-

Det är inte alldeles lätt att hitta böcker av författare från Mauritius. Jag har därför fått hjälp av en god vän som är mauritier.

-

På svenska finns en alldeles nyutkommen bok (Elisabeth Grates förlag) "Den siste brodern" av Natacha Appanah som är född på Mauritius , uppväxt där -men numera bosatt i Paris.

-

Lindsey Collen född i Syd-Afrika men bosatt på Mauritius. Hon skriver mestadels på engelska. Collen är feminist och människorättsaktivist.Collen finns översatt till danska (Sitas voldtaegt)- jag har nyligen beställt två böcker av henne från AdLibris.

-

Marcelle Lagesse- skriver mest på franska och många av hennes romaner har historiska motiv. några av hennes böcker går att beställa från bl a Amazon.

-

Mauritius är inte bara vita stränder och strålande sol. Det ska man nog ha klart för sig.....

Bokrea

På fotot: Öst-kaukasisk stenbock. (som inte skelar- dessutom anses den missgynnad i djurvärlden)

Det är visst dags för den årliga bokrean igen.... och jag har försökt att hitta något av intresse. Det går trögt. Becketts dikter i svensk översättning var egentligen det enda som fick mig lite grann exalterad. Annat var det förr.... då kändes det väldigt spännande med de välfyllda katalogerna som damp ner i brevlådan i god tid. Nu får jag i stället sitta framför datorskärmen och bläddra och glo som en skelande get. (Jag känner mig både uråldrig och gnällig!)

-

I fikonträdets skugga- lyrik från Angola

Ett lite annorlunda lyrik-fynd gjorde jag igår. På "Bibliotekets vänners" utförsäljningshylla hittade jag en diktantologi. Angolansk lyrik i urval och tolkning av Arne Lundgren. Fabians förlag. (Utgivningsår 2008). Ett trettiotal författare får här komma till tals med läsaren- dessutom ingår ett förord som ger goda inblickar i Angolas tragiska historia. (Jag är själv gammal nog att minnas den portugisiske diktatorn Salazar).

-

Historia (av Tomàs Jorge)

-

Det finns ingen sol

Det finns inga skuggor

Det finns ingen natt

Bara hav och månsken

i en obestämd timma

men från havet kom rösten

av benknotors rasslande

av karavellers skrov

Och ingen visste

att skilja

de svartas ben

från de vitas.

-

Ett vitt segel fanns där

det flämtade sakta

men fyllt av sånger om fred.

"Talamungongo" är en samling av Jorges verk. Jag undrar om den finns att läsa

på något annat språk än portugisiska. Det ska jag försöka klura ut....

-

En länk (och jag förstår bara delar själv men kanske någon annan kan ha glädje av dessa rader).

Lycka är

att mitt ibland alla chick-lit-böcker (och allehanda dåliga deckare - och jag läser gärna deckare men inte ALLA typer) hitta en bok av Ryszard Kapuscinski. Jag trycker boken till mig och känner på den- den är liten och behändig i formatet också- med "inbyggt bokmärke". Perfekt att ta med sig på en resa eller bara som pendlingslitteratur. (Och om det var någon som kände till resandets konst så var det Kapuscinski).

-

"Reporterns självporträtt" kommer jag att läsa lite grann som Kapuscinskis testamente och det känns oerhört sorgligt att hans penna inte längre antecknar och skriver.

-

Är inte detta lockande, så säg....

-

" Jag är född i Polesien. Jag är egentligen en människa utan rötter. Från min lilla födelsestad, Pinsk, började jag vandringen. Som barn vandrade jag kriget igenom. Vi var ständigt på flykt: först i Pinsk över till den tyska sidan, sedan flydde vi för tyskarna. Jag började mitt vandrande när jag var sju år gammal, och vandrar gör jag än idag." (1992)

Tema-trio olycklig kärlek

Olycklig kärlek i litteraturen- efterfrågas av Lyran. Vad ska jag dra till med här? Jo- det får bli ett "säkert kort" som nummer ett nämligen

1. Madame Bovary av Gustave Flaubert. Tala om elände och eländes elände och kärlek som blir mer och mer komplicerad och förödande. Jag tycker mycket om Madame Bovary- (boken alltså) -kanske beror det på att jag såg den filmatiserade versionen med Nyree Dawn Porter i huvudrollen för många år sedan- (en annan serie jag skulle vilja se om.... nostalgi, nostalgi....). (Och jag har läst boken- på franska dessutom- men det hade jag inte klarat av utan en alldeles förträfflig och synnerligen inspirerande lärare vid namn Kerstin Schlyter).

-

2. Förra veckan läste jag ut Antonia Frasers vackra bok om hennes älskade Harold Pinter (det var en lycklig kärlekshistoria) - i min hylla har jag Frasers bok om Charles den II av England. Han hade en drottning också- henne var det synd om. Katarina av Braganza. Inte kan det ha varit lätt att leva med denne kvinnokarl. Olycklig var Katarina säkert många gånger.

-

3. Victoria Benedictsson och Georg Brandes (1949) - av Fredrik Böök. Verkligheten är ofta både bättre och hemskare än dikten. Victoria Benedictsson tog sitt liv den 22 augusti 1888 på ett hotellrum i Köpenhamn-djupt olycklig och sviken av sin stora förälskelse och kärlek- Georg Brandes. På hennes gravsten finns inskriptionen "Implora pace".

Afrika-resa

( Kartan är från år 1890.)

Jag tänker följa med på en stor del av den av Bibliophilia organiserade resan till Afrika. Spännande ska det bli! Jag har "tjyvstartat" med "Allah gör som han vill" av Ahmadou Kourouma (den skulle jag egentligen inte läsa förrän i slutet av mars). Jag väntar lite med att skriva ner mina tankar om just den boken (utgiven på Bokförlaget Tranan). I stället har jag raskt hoppat över till "Changes" av Ama Ata Aidoo. (Läs här vad Sören tycker om boken)- och jag hoppas kunna kreta ner några raden om den också snart.

-

Det är inte alldeles enkelt att hitta böcker av just afrikanska författare men det finns en serie - utgiven av Heinemann www.africanwriters.com - där kan man bli inspirerad (om man inte har något emot att läsa på engelska förstås).

-

I morse letade jag med ljus och lykta på biblioteket och hittade inte mycket. Jag kom hem med "Jag har hört kamelerna sjunga" av Marianne Ahrne och "Sydafrikas historia" av Robert Ross (utgiven på Historiska Media). Jag var på väg att låna hem en reseguide till Botswana också men nu har det slutat med att jag köpt den här i stället. Jag vet inte ett dyft om boken- så "qui vivra verra".

Nostalgi

Mannen på bilden är Arnold Wesker. År 1968 - (minnesrikt och omvälvande) visade TV-teatern hans trilogi "Rötter"- "Hönssoppa med korngryn" och "Jag talar om Jerusalem").
-
I huvudrollerna fanns bland andra två väldigt "färska" skådespelare- Per Ragnar och Anita Wall. Pjäserna kom att bli ett stort genombrott för båda två.
-
Jag minns att jag satt som klistrad vid TV:n- en oförglömlig upplevelse var det. Jag önskar att det kunde bjudas på en repris....
-
Det lär jag få titta i november efter så jag ska läsa om trilogin i stället.

Jag saknar TV-teatern

Teatern som försvann.... När jag var mycket ung (och televisionen var ännu yngre) fanns det TV-teater. Det var fina skådespelare och lika fina pjäser som visades. Jag minns hur jag längtade efter dessa föreställningar. Då hade svensk TV en enda kanal.... Nu finns det otaliga kanaler att välja mellan och det är oändligt mycket svårare att hitta något som (jag tycker) är sevärt. Jag upphäver en stor nostalgi-suck......

The poor man's son av Mouloud Feraoun

Platsen är Algeriet och tiden är 1900-tal - (1910 till 1948 ungefär).
-
Menrad, bokens huvudperson, är kabyl och bor i en by (Tizi) i Algeriet. Vi får följa Menrads kamp för en bättre tillvaro - i en hård värld.
-
I Tizi måste man hålla ihop för att klara livhanken. "We all have the same standard of living because all mountain Kabyles live in exactly the same manner. There are no rich or poor."
-
Menrad är länge den ende sonen i familjen och han omhuldas av mor, far, systrar, mostrar och morbror- man lever nära varandra och alla behöver alla. Mostrarna, Khalti och Nana delar hushåll och de försörjer sig på att tillverka och sälja krukor/keramik. Feraoun beskriver på ett mycket fängslande sätt hur leran förvandlas till utsökta konst-och bruksföremål. Senare får vi följa mostrarnas vidare liv- det blir mycket sorgligt för båda två.
-
Berättelsen om Menrad är en berättelse om kabylernas liv och deras villkor. Det är en lektion i kulturhistoria och i överlevnadskonst.
-
" Perhaps my cousins will get married later, like my sisters. That is only natural. The same marriages - the same story. It is always the same: we are born, we get married, we die, all in the same way. Sometimes, when we really think about it, we start asking awkward questions. But most of the time we just let ourselves go on, and that is the better way."
-
Menrad är kabyl- han måste följa sitt öde. Uthärda det. Feraouns bok är både vemodig och fylld av levnadsvisdom.
-
"While awaiting death, cultivate your garden in order to better cultivate the garden of your children and the other children, who are also yours. You are not a schoolteacher for nothing. That way, you will not live without worries, but you will die without regret, and you will be well received in the Beyond."

Vad man måste stå ut med som nobelpristagare

Jag tycker att Pinter är närmast änglalik i den här intervjun.

Harold Pinter

Efter att ha njutit av Antonia Frasers vackra kärleksförklaring till sin make och livskamrat Harold Pinter tänkte jag att det kunde vara dags för mig att läsa och läsa om några av Pinters pjäser. Jag har hittat två böcker utgivna på Ersatz förlag- "Tolv gånger Pinter" och

"Nio gånger Pinter". (Båda böckerna fanns på "mitt" fantastiska lilla bibliotek).

-

Absurd teater plus realism- inspiration från Beckett, Ionesco och Ibsen. De pjäser som jag är mest intresserad av är "The Birthdayparty", "The Caretaker" och "The Homecoming".

Must you go? My life with Harold Pinter av Antonia Fraser

Den åttonde januari år 1975 var det premiär på "The Birthday Party" av Harold Pinter på the Shaw Theatre i London. Antonia Fraser var där och efteråt samlades speciellt inbjudna (bland andra pjäsförfattaren) till fest hos familjen Billington.

-

Så inleddes ett kärleksförhållande som skulle komma att vara i över 33 år. Antonia Fraser har nu skrivit sitt kärlekstestamente till sin man och livskamrat Harold Pinter.

-

Om man förväntar sig en "vanlig" biografi med "uppgörelser", avslöjanden etc blir man besviken. Antonia Fraser går inte dit (och det hedrar henne). Den här boken måste läsas som ett långt kärleksbrev till en man som förändrade hennes liv i mångt och mycket. Det är också en bild av en annan Harold Pinter än den man tror sig ana i hans pjäser (och jag ska livligt erkänna att jag inte kommer ihåg mycket av de relativt få jag har läst- jag har fått friska upp minnet lite grann med litteraturhistoria). Så gott som hela boken är en dagbok förd av Antonia under alla de år paret levde tillsammans.

-

För både Antoina och Harold var det stora uppbrott när de bestämde sig för att dela tillvaron. Två äktenskap skulle upplösas- sju barn skulle tas om hand. Sådant går inte utan sorg och bekymmer.

-

.... The lamps are golden.

Afternoon leans, silently.

She dances in my life.

The white day burns. Harold Pinter (maj 1975).

-

Rika år, år fyllda av intressanta möten och händelser.... tiden står aldrig stilla. Pinter har Samuel Beckett som husgud- och James Joyce. Salman Rushdie är en god vän och paret Pinter/Fraser ställer upp för Rushdie under den värsta tiden efter fatwan.

-

Jag tycker mycket om att Antoina Fraser ger så många smakprov på Harold Pinters dikter i sin bok. Pinter var inte bara en storslagen pjäsförfattare- han kunde verkligen skriva poesi också.

-

Det här är en bok om en kärlek - och om "marriage of true minds". Slutet är sorgligt- och vackert. Pinter blev diagnosticerad med cancer i matstrupen redan år 2001- och svåra år följde fram till slutet sju år senare. Han var för sjuk att åka till Stockholm och ta emot sitt nobelpris som han fick år 2005.

-

About twenty past seven I was sitting reading Tolstoy's Resurrection by Harold's bedside. He was breathing but with a strong rattling sound. The nurses were outside. The children and grandchildren had dispersed for Christmas. I was alone in the room. I was happy like that. Suddenly the rattling stopped. Harold opened his black eyes very wide, almost staring, although he didn't respond when I spoke to him as before: "It's me, Antonia, who loves you". Then he went quite tense, his whole body. Finally he went still and silent.

I leant forward and found no breath. He looked white and dead. I sat for a while. Then I kissed him. His dear body was already quite cool. Must you go? Yes, it was time. Before I left the room, after antoher last kiss, I said: "Goodnight, sweet prince, and flights of angels sing you to your rest".

En länk till Algerisk konst

http://artambience.wordpress.com/2009/02/16/konst-i-algeriet/

Kabylernas keramik är något som beskrives i Moulouds bok....

Mouloud Feraoun

Just nu är jag helt fördjupad i Mouloud Feraouns bok om Menrad och hans uppväxt i Algeriet. Feraoun är lågmäld och skriver med stor kärlek till sina kabylska rötter. (heter det "kabylska"?). Jag läser med andakt.

Stalins kossor av Sofi Oksanen

I Lyrans resa runt jordklotet har jag börjat i öster.... och först ut blev Sofi Oksanens bok "Stalins kossor". Det är en lång historia- kanske något lite för lång i mitt tycke. Den första delen av boken handlar mest om huvudpersonens ätstörningar och jag måste erkänna att jag tycker att det blir lite väl mycket av just den varan.
-
Sedan tar det sig- och jag dras in i berättelsen om den unga kvinnan som söker sitt jag, sin identitet. Anna, som hon heter, slits mellan två kulturer- två länder- Finland och Estland.
-
Jag tycker att det är främst i skildringen av ett okänt Estland som Oksanen är mästerlig. Hon skriver om ett folk som fått utstå svåra lidanden. Skräcken för deportation (till Sibirien) och vad denna skräck gör med människor (jag tänker på en film av Fassbinder "Angst frisst die Seele aus") . Hur lever man när man känner sig som främling i det som ska vara ens hemland (Finland)? Hur blir man accepterad för den man är?
-
"Stalins kossor" lämnar mig inte oberörd och tankarna mal långt efter det att jag slutat läsa. Sofi Oksanen är en författare jag vill läsa mera av.

Tankar i snön

Just nu går en stor del av min tid åt till snöskottning- men mellan varven går det att sitta ner med en bok (och aj, min rygg). Hunden lider av svår vinterdepression (och det gör jag snart också)- inte är det roligt att vada fram i tjocka drivor och frysa om "tassarna" vare sig för honom eller för mig.
-
Igår slukade jag "Must you go?- my life with Harold Pinter" av Antoina Fraser. Jag måste sovra intrycken innan jag skriver om den. Så mycket kan jag dock säga att det är mera av en kärleksförklaring än en regelrätt biografi. "Stalins kossor" av Sofi Oksanen har jag också läst ut- rapport kommer. Min vistelse i Öst-Europa har blivit förlängd genom Attila Bartis roman "Stillheten" (en annorlunda och mycket intressant bekantskap).
-
Nu ska jag sätta mig med värmedyna på ryggen - en kopp te till det och en god bok. Joy, sweet joy.

Tema-trio olästa klassiker

Lyrans tema-trio denna vecka har som ämne "olästa klassiker".

-

Tre stycken som jag planerar att läsa? Nummer ett är självskriven - en bok som jag har tjatat mycket om har jag en känsla av (och inte blir den mera utläst för det).

1. "Krig och Fred av Leo Tolstoj. En riktig baddare till bok är den- många sidor... tung att släpa på... och så tänker jag mig alla dessa ryssar med alla sina namn (alltid svåra att hålla reda på)- nåväl, jag vill gärna göra ett försök.

-

2. "Det stora kriget" av Winston Churchill. Ett verk i fyra delar. Uppsprättat och läst av min pappa som var mycket intresserad av historia (jag har ärvt intresset). Jag tror inte att de här böckerna är särskilt svårlästa men det är ett stort verk....

-

3. Germanernes laerling av Karl Gjellerup. Från min morfars bokhylla kommer den ursprungligen... och jag misstänker att det är den typ av bok som man läser med viss disciplin - det vill säga 25 sidor i taget. Jag blev glad när jag hittade den i mina hyllor och tänker absolut läsa ut den. Gjellerup är en av många bortglömda nobelpristagare (det är möjligt att han förtjänar att vara bortglömd men jag är nyfiken....)

Om Blake

Gud står på mänskans mage,

utspyr eld.

Solen är en rökparasoll

och alla tankar dunkla.

Vem vet: när kvalmet gått

skall mänskan gnugga sina ögon,

se i klarhet.

En blomma vrider sig groteskt

av samma längtan.

-

Elmer Diktonius

Åh, så bra hon är- Marjane Satrapi

Nu har jag läst ut bok nummer tre av denna enastående serieroman-författare (det blev långt....). "Persepolis", "Kyckling med plommon" och nu "Broderier"- alla dessa har fått mig att lite tappa andan. Satrapi kan konsten att skriva om hur det är att vara kvinna i Iran och hon blandar humor med svärta med en direkt och genomträngande blick för det som är väsentligt.

-

Jag känner det som om jag också blir medlem i hennes krets när jag vänder bladen och försvinner in i kvinnornas diskussioner. Samovaren får en helt ny dimension....

-

"Broderier" handlar om nio kvinnor som träffas- dricker sitt te och pratar om allt och alla- men mest om sig själva och livets problem- och hur man kan lösa dem. (Broderier har inte ett dyft med korsstygn att göra kan jag för övrigt upplysa om). Näsoperationer, rumplyft, sol och vårare.... allt ventileras. Jag skulle inte läsa den här boken på en fullsatt buss- risken är stor att jag blev avslängd för "störande av allmän ordning"

-

Nu längtar jag efter en ny bok av Satrapi......

Dagens "present" från Amazon

Mitt bokpaket innehöll en massa (hoppas jag) spännande läsning.

1. Must you go? My life with Harold Pinter av Antonia Fraser

2. Stonepicker av Frieda Hughes (tack till Snowflake för inspiration och rekommendation).

3. A Child in Palestine- The Cartoons of Naji al-Ali

4. The Poor Man's Son- Menrad, Kabyle Schoolteacher av Mouloud Feraoun (thank you so much Mala for this recommendation!).

Mouloud Feraoun var en algerisk författare som mördades år 1962 .

Nobelpris- nobelalfabet bokstaven G

Lyrans nobelprisutmaning - bokstaven G.
-
Nobelpriset i litteratur år 1917 gick till Danmark- dubbelt upp. Priset delades nämligen mellan Henrik Pontoppidan och Karl Gjellerup.
-
Pontoppidans böcker har överlevt och finns fortfarande lätt tillgängliga (och det tackar vi för)- Gjellerups alster har fallit i glömska.
-
Motiveringen till Gjellerups pris:... för hans mångsidigt rika och av höga ideal burna diktning.
-
Gjellerup och Pontoppidan hade en del gemensamt- de var båda prästsöner och Gjellerup blev liksom Pontoppidan prästfiende- men- där Pontoppidan icke vek från sina ideal- blev Gjellerup med åren alltmera konservativ.
-
I min bokhylla har jag "Germanernes lärling" i en utgåva från år 1908 (boken gavs ut ffg 1882). Den har varit min morfars- och jag har ännu inte läst den- men det har jag för avsikt att göra. Jag citerar inledningen:
-
" Ja, jeg er Frihedsmand! og netop derfor vil jeg altid tilhöre dem, der bekaempe Massens Tyranni."
-
En nutida författare på "G" - ja, eftersom Afrikansk litteratur är på tapeten för mig i år (och jag hoppas att det blir en fortsättning) väljer jag Petina Gappah- från Zimbabwe. "An Elegy for Easterly" är en samling noveller som inte lämnar någon oberörd. En av dessa "Something nice from London" handlar om ett dödsfall som ger mängder av komplikationer.
-
Min motivering: för att Gappah låter de kuvade tala och för att hon ger oss orden som leder till förståelse och hopp i en förtvivlans tid.