Jag suckar...

Jag är inne i en "engelsk period" för tillfället ( det verkar ha fallit sig så)- eller kanske jag skulle säga "engelskspråkig". Birgitta Trotzig recenserar Rosamond Lehmanns "Ekolunden "(The Echoing Grove" i BLM nr 10/1954 och framhåller Lehmanns inspirationskälla -Virginia Woolf. "Ekolunden"kallar Trotzig för en "vacker, mogen frukt på det Woolfska trädet" men Lehmann prisas också för sin självständighet. Snowflakes har skrivit mycket om Lehmann och här en länk.

Ja, och så suckar jag djupt för det är då bedrövligt ställt vad gäller Lehmanns böcker i svensk översättning. Det är inte många exemplar som finns på biblioteken och de har ganska många år på nacken också. Nog skulle väl en så fin författarinna förtjäna lite nyöversättningar? Om man kan tänka sig att läsa på originalspråket finns det däremot mycket att välja på och då i fina Virago-utgåvor (det finns en hel del begagnat också till överkomliga priser).

Så här ser det ut när jag letar i bibliotekens gömmor.

1.
Lehmann, Rosamond, 1901-1990 (författare)
Balladen och källan / Rosamond Lehmann ; [övers. av Eva Alexanderson-Lundström]
1946
Bok
8 bibliotek
2.

Lehmann, Rosamond, 1901-1990 (författare)
Första balen / av Rosamond Lehmann ; till svenska av Elsa af Trolle
1933
Bok
6 bibliotek
3.

Lehmann, Rosamond, 1901-1990 (författare)
Ett farligt möte : roman / av Rosamond Lehmann ; med inledning av Marika Stiernstedt ; övers. av Siri Thorngren-Olin
1932
Bok
5 bibliotek



4.

Lehmann, Rosamond, 1901-1990 (författare)
Dansen går / Från engelskan av Elsa af Trolle
1937
Bok
4 bibliotek
5.

Lehmann, Rosamond 1901-1990 (författare)
Dunkelt svar / till svenska av Elsa af Trolle
1930
Bok
4 bibliotek
6.

Lehmann, Rosamond, 1901-1990 (författare)
Ekolunden / [övers. av Sonja Bergvall]
1954
Bok
6 bibliotek
7.

Lehmann, Rosamond, 1901-1990 (författare)
Ett farligt möte ( A note in music.) Roman. : Med inledn. av Marika Stiernstedt. Övers. av Siri Thorngren Olin.
1932
Bok
1 bibliotek

En Viragosymfoni

Mina Elizabeth- Taylor -böcker i en hög. Jag väntar på flera fast då blir det modell äldre och slitnare.

Sir Allen Lane

Nej, det är inte pingvinen som är Sir- och inte heller heter den (kan jag nästan garantera) Allen Lane. Sir Allen var mannen bakom "Penguin books". I BLM (1953) kallas han för en modern trollkarl och vad han startade var "det djärvaste företaget i vår nutida bokvärld".

Den 30 juli 1935 var det premiär- då gavs de första nio titlarna ut och bland dem fanns "Farväl till vapnen" (Hemingway), "Poeten på Pelikanen" av Linklater, "Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben" (Sayers) och Maurois biografi över Shelley. Man tryckte 20 000 exemplar av varje bok, men man vågade inte häfta mer än 10 000. Sixpence per volym var priset. Många bokhandlar tyckte att böckerna såg för "billiga" ut och billighetsaffärerna tyckte att innehållet var för avancerat. Nu räddades situationen av hustrun till en inköpschef hos Woolworths- hon blev mycket intresserad av urvalet och så fick Lane sin första stora order.

År 1953 hade Penguins gett ut 2 000 titlar på 18 år. Då hade priset gått upp till 2 shillings och böckerna hade fått ett annat snitt. Flera "djur" hade också "menageriet" fått: Pelikaner och lunnefåglar bland andra.

Man hade velat ha Fågel Fenix eller möjligen en delfin som "signatur" men- de var redan upptagna. Någon föreslog då pingvinen "den var ju så trevlig- högtidsklädd men ändå gemytlig". Man lånade 25 öre ur handkassan och skickade en ung tecknare till Zoo för att rita av en pingvin. Han kom tillbaka ganska ilsken och sa "Dom luktar i alla fall sabla illa"- men pingvin blev det i alla fall.

Det första lagret låg i kryptan till en kyrka i London. De böcker som gick bäst? Det var inte deckarna. Den absoluta bestsellern var faktiskt "Odysséen" i nyöversättning.

Ett knep att sälja så många volymer om året var enligt Lane: Ge ut flera böcker av samma författare på en gång." "Välj en bra författare- tryck honom i en miljon exemplar" (och så säljer man alltihop!)

Alla dessa underliga bokhandlar....

Det kom ett brunt tjockt paket... (vad är det nu jag har beställt ....) - det känns som en bok.

Och... det var det! Från ett antikvariat som specialiserar sig på sjöhistorisk litteratur- (inte farao har jag beställt något som har med sjöhistoria att göra??!? ) Jag kan läsa på en liten "flyer" att det går att köpa böcker som "South Africa's Navy", "The Royal Fleet Auxiliary 1905-1950" och "German S-boats (vad det nu kan vara för något). Nej, det är nog inget för mig...

I paketet dolde sig något helt annat.... "Queen Mary" av James Pope-Hennessy- jag tackar Mimmimarie för detta fina boktips. Mitt exemplar av boken är lite nött och luktar gammalt boklager - men man behöver ju inte sticka trynet mitt in i boken.... :-) Jag ser verkligen fram emot läsningen (jag har redan bläddrat lite).

Filmatiserad Enid Blyton

Jag råkade hitta den här filmen när jag fladdrade runt på nätet- funderar på om den kan "va nåt". Enid Blytons "fem-böcker" var väldigt populära under min barndom (jag läste dock inte så många själv)- och författarinnan själv verkar ha haft ett intressant liv. Hon skrev visst över 600 böcker!! Tala om att vara produktiv. Jag läser också att Enid var skilsmässobarn under en tid då detta inte var vanligt (början av 1900-talet). Som barn fick hon aldrig lov att ha husdjur vilket hon tydligen kompenserade sig för längre fram (hon hade ett helt menageri...).

-

Kanske slår jag till och skaffar den här filmen- Helena Bonham Carter brukar vara duktig.

Two fat ladies

Jag har varit på biblioteket och hämtat "Ladies" av Johan Hakelius- väldigt efterlängtad. Det är en tjock bok på över 500 sidor om excentriska engelska damer. (Hakelius har ju redan skrivit om herrarna i "Döda vita män" (-alldeles fantastiskt underhållande). Jag kunde inte låta bli att öppna boken genast. Första kapitlet handlar om "The two fat ladies" som lagade mat i engelsk TV (BBC2) under slutet av 90-talet- Jennifer Paterson och Clarissa Dickson Wright. (Jennifer Paterson gick bort för lite över tio år sedan ).

-

Jennifer Paterson diagnosticerades med lungcancer mitt under inspelningen av seriens fjärde säsong (hon var storrökare under större delen av sitt liv)- när hon låg på sin dödsbädd fick hon brev från en hälsofanatiker som berättade att lungcancern naturligtvis var Jennifers eget fel- hon hade ju rökt så förbaskat mycket. Jennifers svar blev kort och koncist: " Jag är 71 år och du är en fjant"
-
Tyckte man om "Döda vita män" tycker man säkert om "Ladies" också. Jag är själv mycket förtjust i Hakelius kåserande anekdotstil- det är inte analyserande, det är inte högtravande- det är menat att vara underhållande och att väcka intresse för det där "anglosaxiskt udda". (Detta sagt eftersom jag har läst någon magsur kritiker ondgöra sig över att Hakelius "tar för lätt på ämnet" - Herre Gud, tänker jag - spänn av och låt dig roas en stund i stället av en duktig skribent. ,

Persephone Forum

(bilden är lånad)
-

Persephone books ger ut " bortglömda" böcker av kvinnliga författare (engelska). Nu har man startat ett "forum" där man diskuterar en bok i månaden- i kronologisk ordning. (utgivningsordning om jag fattat det rätt).

-

Det är kanske inte alla böcker man är intresserad av (det skulle förmodligen inte vara så praktiskt? :-) men nog kan man få lite läs-inspiration från den här siten... jag tänker i alla fall hålla ögonen öppna och titta in då och då.

-

Persephone Forum.

Idag kom ett bokpaket

Två av böckerna kommer från Virago förlag- "Who was Sophie" av Celia Robertson är en biografi/memoarbok. Celia Robertson skriver om sin mormor Joan Adeney Easdale- en kvinna och författare som en gång var mycket i ropet (1930-talet och 1940-talet). Men... tiden var inte hennes vän och på 70-talet levde hon utfattig och ensam i Nottingham. Nu har alltså Celia Robertson försökt att komma sin gåtfulla mormor inpå livet. Boken handlar mycket om den litterära scenen i England under speciellt 30-talet och är illustrerad med teckningar och med foton- jag rörs till tårar över bilden av Joans gravsten med inskriptionen "Poet, mother and free spirit". Jag längtar så att börja läsa.....

-

The Great Silence av Juliet Nicholson handlar om att leva i skuggan av det första världskriget- åren 1918-1920 är i fokus. Det var en tid av förnekelse, ilska och hopp (för att citera baksidan på boken)- "At the heart of the book are three specific November days in which silence predominated the day: the day the guns fell silent in 1918, the day the two-minute silence, then known as the Great Silence, was first observed in 1919; and, a year later, the day when in 1920 the Unknown Soldier was lowered into the silence beneath the floor of Westminster Abbey. But this book is also about a more general silence- the silence of grief..." (John Murray förlag).

-

Bonnie Burnard är en helt okänd författare för mig- och hennes "Suddenly" har alldeles precis kommit ut på Virago books. Om henne skriver Alice Munro- "A writer who can tell you hard truths, hopefully". Jag är mycket nyfiken.

Don't Let Them Tell You How to Grieve av Gina Claye

Det här är en mycket fin diktsamling på lite över 70 sidor. Värd sin vikt i guld. Gina Claye vet vad hon talar om- hon förlorade först sin dotter som tog livet av sig bara 19 år gammal - sedan dog hennes son i hjärninflammation ett antal år senare. Hon fick dessutom kämpa med sin sorg helt ensam för maken tog ut skilsmässa i samband med dotterns självmord.

-

" I had lost two of my three children and my younger daughter Rachel, had lost both her siblings. It was during two years after Robin's (sonen) death that I wrote these poems.---- The poems helped me not only to come to terms with my own grief, but to create something positive out of the lives and deaths of my two children."

-

"Don't let them tell you how to grieve.

Though it's the same journey for all

there is no one way through.

Others may do it differently.

Let them. If you don't like

what they're saying, get them to leave.

Don't let them tell you how to grieve."

-

Jag hittade den här boken på Dovegreyreaders fina och ytterst läsvärda blogg. "Don't Let Them Tell You How to Grieve" är trösterik, tänkvärd och väldigt hoppingivande.

Nostalgi

Mannen på bilden är Arnold Wesker. År 1968 - (minnesrikt och omvälvande) visade TV-teatern hans trilogi "Rötter"- "Hönssoppa med korngryn" och "Jag talar om Jerusalem").
-
I huvudrollerna fanns bland andra två väldigt "färska" skådespelare- Per Ragnar och Anita Wall. Pjäserna kom att bli ett stort genombrott för båda två.
-
Jag minns att jag satt som klistrad vid TV:n- en oförglömlig upplevelse var det. Jag önskar att det kunde bjudas på en repris....
-
Det lär jag få titta i november efter så jag ska läsa om trilogin i stället.

The Drama Queen

Jag har suttit och slötittat i Time Magazine- blicken drogs till en recension om en biografi. Biografin är skriven av Selina Hastings och den får mycket goda "vitsord". Det liv som skildras är William Somerset Maughams.

-

Biografiläsandet är lite åldersbetonat- själv har jag sedan länge uppnått just den ålder som anses vara "normal" för biografiläsande (ungefär runt de 40) (vilket jag passerar med råge :-)

-

Jag tycker mycket om Maughams böcker (framför allt är han en mästare på noveller).

I artikeln får man veta att Maugham mest skrev skönlitteratur men att det han verkligen brann för var teatern. Han blev dock mycket desillusionerad och den sista teaterpjäs han skrev var "Sheppey" - året var 1933.

-

Jag citerar från artikeln (skriven av Neel Mukherjee):

"Hastings makes the unimpeachable case that posterity vill remember Maugham, first and foremost, for these undeluded, worldly-wise, sometimes shocking tales of white colonist-planters exiled in the steamy jungle"

-

Det känns som om Hastings biografi om Maugham är något jag gärna vill läsa.

Vera Brittain

Jag brukar inte se så ofta på TV- tiden räcker inte riktigt till och dessutom tycker jag inte att det visas mycket av värde. Mitt liv känns för kort för denna aktivitet (eller snarare skulle jag väl säga passivitet). Igår blev jag dock angenämt överraskad- History Channel (jodå, maken vill gärna se på BBC och CNN så vi har en hel del extra kanaler ) ägnade en hel timma åt Vera Brittain.

För bara några veckor sedan hade jag inte haft en aninig om vem hon var- men nu är det så att jag har köpt boken på bilden till vänster. Den ligger i min tämligen stora hög av olästa böcker för tillfället. Efter programmet igår kväll flyttas den upp många snäpp.

Vera Brittain var bara 20 år gammal när första världskriget bröt ut- hennes liv kom att förändras totalt på fyra år. Hennes självbiografi "Testament of Youth" handlar mycket om krigsåren. Det är en sorglig berättelse, gripande och passionerad. Jag kommer att läsa boken med stor andakt.

"Testament of Youth" är utgiven av Virago Press.

-

Från förordet tar jag dessa rader av poeten Wilfred Owen-

-

Shall they return to beatings of great bells

In wild train-loads?

A few, a few, too few for drums and yells. (dikten heter "The Send-Off).

Jag mötte Lajka

"Lajka- space hero".

Jag mötte Lajka i Jeanette Wintersons bok "Tyngd". Hollyhock gör en djupdykning i Wintersons litteratur och jag blev inspirerad till läsningen av henne. "Tyngd" har prytt min bokhylla oläst under ganska lång tid....

-

Jag älskar språket i den här boken- och här några exempel:

"Vad finns inuti oss?

De döda. Tiden. Årtusendens ljusmönster som öppnar sig i våra inälvor.

Vår första förälder var en stjärna"

-

"Atlas bröt upp sputniken och hittade Lajka, fastbunden, oförmögen att röra sig, halvt hårlös av skräck och täckt av svett och urin och sin egen avföring. Med oändlig varsamhet befriade Atlas hunden, satte tryggt ner den på ingenting och gav den vatten att dricka.---- Atlas knuffade undan kapseln, den dumma tingesten av plåt och ståltråd, och Lajka kröp darrbent uppför hans arm tills hon hittade ett ställe att sova på, i fördjupningen i hans axel strax under hans svällande hår.

Atlas hade för länge sedan upphört att känna tyngden av den värld han bar upp, men han kände den lilla hundens hud och ben. Nu bar han på något han ville behålla, och det förändrade allting."

-

Tack Hollyhock för att du fick mig att läsa den här lilla underbara boken!!!